Eftersom storasyster mestadels ägnar sig åt att fira att hon och övriga jämnåriga runt halva Stockholm, ungefär ett halvår innan D-day, ska sluta skolan i juni, rider hon inte så ofta. Det kan ju ändra sig framöver, men just nu är det mestadels party, pojkar och polare som gäller i hennes lilla värld. Istället kliver då lillasyster fram och vill rida allt mer, vilket är glädjande. Hon är fortfarande junior och vill åtminstone prova att försöka kvala med en av hästarna. Klár har hon aldrig startat överhuvudtaget, Snurre har hon aldrig startat i F1 (svår gren). Jag råkade se att de hade en regional inte så långt härifrån, inte så dyr och bara en kväll och tack vare gulliga arrangörer fick Elin plats, trots att det egentligen var fullt. I gengäld lovade jag döma de klasser hon inte red. Elin behöver komma ut och träna och känna på hur Klár är när han tänder till på banan. Det gör att han ibland inte riktigt har tid och lust att trava, vilket är väldigt synd med tanke på hur bra trav han har. Han var pigg som en tok och låg på ganska rejält, galopperade mer än travade (man såg domarsiffrorna som börjat på 6, åkt ner till 5 och sedan ännu lägre allteftersom Klár rollade på). Trots den bedrövliga traven så kom de ut på en bit över 5, vilket var jättebra gjort. Elin var nöjd och tyckte hästen var pigg, men att han lyssnade hyfsat bra ändå. Snurre, den lilla råttan, blänkte så fint när vi kom fram. Ren och fin och med glansspray i manen. Medan Klár sprang runt på banan, väntade han snällt i hagen. Trodde vi. Han hade systematiskt rullat sig i all lera han lyckats hitta i den lilla hagen. Det fanns inte en ren fläck på honom när Elin skulle byta häst. Hon red fram på en liten, kortbent, fet – och skitig Snurre, i paddocken tillsammans med skinande, smäckra, flotta och mycket meriterade hingstar. Snurre såg ut som en seriefigurshäst bredvid.

Alla som ridit F1 vet att det är förbannat svårt. Hästen ska vara pigg, men inte för pigg, den ska orka explodera i passläggningar för att någon minut innan eller efter slappna av i skritt, växla mellan fyrtakt och tvåtakt, långsamt och explosivt – på några meter. Är de för trötta slår det på takten i alla gångarter mer eller mindre. Är de för pigga likaså. Just i Snurres fall kan allt hända. Han kan överladda inför läggningarna så det bara blir galopp, för att i galoppen sedan bara söka pass, tölten kan bli styv, skritten energifattig och traven hackig när han är trött. Vi hade absolut INGA förväntningar på denna tjocka lilla gris som inte tävlat sedan nationella för ett år sedan och då inte kändes riktigt fräsch (varför vi också avstod SM). Men Elin – och Snurre var jätteduktiga. Den lilla tjocka smutsgrisen var pigg och samarbetsvillig. Elin bröt ena läggningen mot fel bog, så den blev bara galopp och nollades, rent ryttarfel som hon nog aldrig mer kommer göra om. Han blev lite trött efter passen och hackade i traven och hon var inte riktigt där och kunde hjälpa honom, men som helhet var det riktigt bra för att vara första gången. Det är dyrt att missa en passläggning och om man räknar lite hur hon hade kommit ut om hon satt den läggningen så hade hon klarat sin kvalgräns, eller i alla fall varit precis runt den beroende på kvaliteten på passen (som iofs brukar vara bra). Det kändes jättebra och domarna var otroligt rutinerade och duktiga, vilket gör att bedömningen känns ännu bättre. Det var en ren glädje att sedan hoppa in och döma V1, T2 och T1 för det var riktigt trevliga ekipage. Trots snöblandat regn som kylde ner oss under T1, så var det roligt. Nu har jag en junior här hemma som fått blodad tand för resten av säsongen – bara det är värt hur mycket som helst.