Innan ledigheten startar på riktigt vill jag gärna ha städat och handlat. Någon slags noja som jag säkert har med mig sedan barnsben (läs: pedantisk mor). På långfredagsmorgonen kunde jag därför vakna i ett rent hus och med fullpropppat kylskåp, vilket skänker mig en fånig, men viktig känsla av frid. Eftersom solen tittade fram fick jag som grädde på moset en ingivelse att ta tag i fönsterna efter morgonutsläppet. Är det något jag lärt mig under åren så är det att ”go with the flow”, dvs ta tag i känslan när den infinner sig. Sagt och gjort – en timme senare var alla fönster på nedervåningen tvättade på utsidan, vilket gjorde enorm skillnad. Bor man vid grusväg så gör man… fönsterna var inte helt roliga innan. Nu behöver jag inrikta mig på utmaningen att putsa övervåningens grusrandiga glasytor också, utan att slå ihjäl mig på en rangliga stege (det är högt som attan). Zlatan hade extremt roligt på insidan samtidigt som jag putsade utsidan, eftersom han jagade trasan från sitt håll, medan jag fick halvpanik över alla ljusstakar och annat kul som vinglade runt omkring honom medan han glatt skuttade runt i fönsterkarmarna. Han har onekligen reducerat innehavet av skulpturer, sladdar och ljusstakar redan den där katten, för att inte tala om min nya iPhone 6, men det finns fortfarande kvar en del för honom att massakrera, vilket han jobbar vidare på. Med tanke på denna underbara, osannolikt älskade katts något livliga temperament har jag valt att avstå allt vad påskpynt heter i år. Inte för att vi är så pyntiga av oss, men lite fjädrar och schyssta kycklingar brukar vi få upp, men det känns inte som vi saknar det. Istället roade vi oss vidare i samma anda som vi började på långfredagen. Vi fyllde släpet med ensilageplast och annat skräp och skickade en löpare till tippen, medan jag mockade ligghallar och hagar, pulade runt lite på gården och njöt av påskfriden. Elin, den nyfrälsta ryttaren, ville prova på de två hästar som hon inte rider i vanliga fall så Bliki och Lakkrís fick göra en insats. Nyttigt för hennes utveckling att rida fler hästar och med tanke på att alla våra är så olika att sitta på, så är det ännu nyttigare. Det var flera år sedan hon satt på Bliki och då var hon ganska rädd. Igår kunde hon istället uppskatta hans driv och känslighet och tyckte det var riktigt roligt. Mycket handlar om att rama in Bliki, så han inte känner sig övergiven, för då blir han stressad. Det innebär i praktiken att man måste ha kontakt med mun och sidor, kontrollera tempot mycket noga (han har en tendens att springa fortare och fortare) och sätta honom i arbete konstant. Nu märktes det tydligt att Elin mognat som ryttare och hon vågade rida (inte bara åka) krutpaketet och gjorde det riktigt bra.

I Lakkrís fall får hon lära sig att arbeta med utbildingen av unghästen. Att hitta en jämn, avslappnad rytm i skrölten som böljar igenom kroppen på Lakkrís, där han bjuder fram, tar kontakt med bettet och arbetar i jämn fyrtakt. Det är inga problem att få den här hästen att tölta, men att få honom att göra det korrekt och utan spänning kräver en god och stabil grund och den lägger vi nu. Underbar liten häst att jobba med!

Tack och lov att vi tillbringade så många timmar utomhus igår – idag vill jag inte vara ute mer än nödvändigt, med tanke på snöfallet utanför fönstret (det nyputsade-ha!)