Om det blir sporadiska inlägg här ett tag framöver så har jag som det så vackert heter: ”synnerliga skäl”. Vi sliter tungt, hela familjen och ett gäng betalda gubbar, för att få vår underbara lilla gård fin och fungerande. Det är en bit kvar, men vi kommer i alla fall framåt. Igår var vi dryga tio personer som myllrade runt (och ett gäng hundar). Alla hade sina uppdrag; några schaktade för boxarna, andra kollade skorstenen, någon rev väggar, en installerade el, två spacklade, en höll koll och vi själva tog hand om hagarna. I helgen renoverade vi avelsflockens gigantiska sommarhage, medan byggkillarna rev ut inredningen i stora huset, som nu mest är ett skal. Hagarna tog betydligt mer tid än vi anade. Träd låg över trådarna, trådar låg mot träd, isolatorer hade integrerats in i träden när dessa växt och alla trådar sitter på för oss med isisar – fel höjd och dessutom vill jag ha tre och inte två trådar. Det var mycket skruva i, skruva ur, såga, släpa, stolpa och dra tråd. Men oj så fint det blev och vilken galet härlig hage de kommer få de där fyra damerna.

Ekstolparna sågades först i lagom höjd med motorsåg, lite mer jobb med dessa (måste även förborras), de väger bly, men de är stadiga som sjutton. Jag älskar ekstolparna. Marken består dock av gammal sjöbotten, så leran är kompakt och inte helt trivial att borra upp hål i. Vi längtar efter att Avanten ska anlända, var den nu tagit vägen. Igår fortsatte jag och Emmy med unghingstarnas hage, som är mindre och mindre knyckig, vilket innebar att den gick betydligt snabbare att fixa till, även om vi bara var två. En dryg halvdag tog det att få till den. Medan vi gick där fick vi ett enormt längt efter våra hästar. Det fattades något på gården… Vi har jobbat från morgon till kväll och det finns inte utrymme att åka till stallet och rida. Vi drog den sista tråden och åkte väldigt spontant och hämtade våra killar. De får låna unghingsthagen tills vi hunnit renovera och dela av det som ska bli deras hade senare. Det var en obeskrivbar lyckokänsla att släppa dem i den stora naturbeteshagen, med solen strålande på kvällen. Snurre först ut – såklart. Han om någon skulle få sätta första hoven på gården. De sprang runt lyckliga och uppspelta och vi har inte sett Snurre så tokglad på år och dag. Klár bockade så vi trodde han skulle få ryggskott och Bliki gick mest runt med stora ögon och såg sådär julaftonshög ut när han nafsade i sig tistlarna (som jag ville röja bort, men inte fick för Emmy för hon visste att Bliki är tistelknarkare). Det sista vi gjorde var en koll av elen på alla hagar, även de orenoverade. Vilken lättnad när vi konstaterade att trots att vi inte hunnit renovera allt och inte röjt under trådarna ännu, så är elen helt ok – överallt, även allra längst bort. Det blir bra kräm när vi väl är klara med hagarna. Nu blir det fortsatt arbete på alla håll och kanter, samt naturligtvis flytt av hästar. Nästa gäng ut är Lilja, Líf och Sóley som ska få komma hem i morgon. Vår helg förgylldes av vänner som kom och hälsade på medan vi jobbade på i hagarna. De hade mat, champagne och fika med – och som tur är fick vi också hjälp med ett reservhjul, eftersom jag lyckades punktera ett däck på bilen när jag körde runt i hagarna (över en tegelbelagd transportsträcka, som jag inte borde ha kört på). Vad vore livet utan goda vänner?