Det var ju ett jämrans tjat i den här familjen att alla ska packa. ”Har du packat klart?” är mattes ständiga fråga till småmattarna. Det har de ju såklart inte alls gjort, trots att de haft en månad på sig, för de ligger mest och latar sig och håller på med sina fåniga mobiler. Nåja, jag tänkte att det var bäst att göra en insats i alla fall, eftersom högarna av kartonger tornar upp sig och det verkar dra ihop sig inför flytten. Den till Tigerstorp. Eller Chateau Tiger. Möjligen Tigerslund. Ja jag har inte riktigt bestämt mig vad vi ska döpa det där stället till. Något passande, uppkallat efter familjens dyrgrip (tss, tss) borde det bli i alla fall. Jag tänkte en stund på vad jag skulle packa med mig. Man hade ju naturligtvis velat ha några kartonger av Sheba, eller Gourmet. Men de snåla kärringarna i den här familjen unnar mig alldeles för sällan något sådant, med någon fånig ursäkt om att jag är för överviktig. Fnys, säger jag bara. Jag är en katt som bär mina kilon med den äran, snåla är vad de är i det här huset. Något äckligt fnösketorrt dietfoder prackar de på mig, som jag tvingas äta i brist på annat. Är det konstigt man tvingats ta till drastiska åtgärder och söka upp alternativa utskänkningsställen? Jag tycker dock inte helt om att de faktiskt gick ut offentligt och berättade det som var min väl bevarade hemlighet, även om matte många gånger mumlat om att jag säkert hittat någon snäll tant som försåg mig med grädde, med tanke på min pondus (och hennes äckel diet-foder). Matte läste insändaren i lokalblaskan och höll på att sätta kaffet i halsen (det var ju nästan synd hon inte gjorde det, med tanke på hur snål och ogin hon är). Jag bifogar den här. Skvallerbyttor säger jag bara. Jag vill å det bestämdaste påpeka att jag dock inget har att göra med att deras lösaktiga kattflicka är på smällen och att jag INTE heter Romeo. Töntigt namn för en så stilig katt som jag. Jag är helt ointresserad av snusk, däremot har jag ett synnerligen stort intresse för mat. Jag tycker det var trevligt att de beskrev mig som stor och ståtlig. Att jag däremot skulle sitta och beundra deras lösaktiga katt har de uppfattat helt fel. Jag brukar stirra ut henne för att få reda på var de har mer mat undangömt i det där huset. Att hon beundrar mig är säkert helt sant däremot. Man kan ju inte klandra henne. Stor och ståtlig, he he.

Nåja, tillbaks till packningen. Efter att ha konstaterat att det råder extrem brist på god mat i det här huset, tänkte jag att det inte var så mycket mer att fundera på. Sannie är ju såklart viktigt att ha med sig, hon är ju trots allt min flickvän (även om hon spelar svårflörtad och påstår att jag har en skev verklighetsuppfattning). Men henne brukar människorna minsann vara extremt noggranna med att släpa med sig överallt när de åker. Det är uppenbarligen skillnad på djur och djur i det här huset. Själv lämnas jag titt som tätt ensam med bara den där sura, luddiga satmaran som går runt med svansen i vädret och kallar sig Miss Lindnäs som enda (förfärliga) sällskap. Miss Lindnäs – pfff – Miss Bitch möjligen. Nåja, tillbaks till underbara Miss Universum istället, dvs Sannie. Att de tar med henne tillsammans med kartongerna verkar vara rätt uppenbart och inget jag behöver oroa mig för. Jag är egentligen mer orolig för att de tänker släpa med sig den där luddiga också, det vore väldigt skönt att slippa henne.  Jag har hört hemska rykten om att vi ska bli stallkatter och inte få en kattlucka in i huset, eftersom Miss Bitch släpar in en massa äckliga, halvdöda djur som hon äter upp inomhus till mattes stora fasa. Ja jag säger ju att hon är helt förfärlig den luddiga. Hon kan bli stallkatt. Jag tänker kedja fast mig i en dubbelsäng och matvägra tills jag får vara vanlig katt – i människohuset – igen. Ja kanske inte matvägra förresten, när jag tänker efter. Men inne i värmen vill jag vara även i fortsättningen, annars flyttar jag hem till den lösaktiga för gott. Fast då får jag ju inte träffa Sannie kom jag på. Åh så svårt det är att vara katt ibland, besluten känns för tunga att orka bära. Hur som helst kom jag på att om vi nu ska packa det viktigaste och slänga så mycket som möjligt (luddkatten?), så kom jag fram till att det helt enkelt var bäst att packa det bästa jag har. Nämligen mig själv. Nu är jag redo för att bli godsägare på heltid.