Skarpängs islandshästar

Den här lille rakethästen har också haft ett krokigt år bakom sig, men även hans väg ser rak och fin ut framåt. Efter en kort utflykt i våras kom han hem till oss igen i början av sommaren med omfattande muskelinflammationer i rygg och länd. De behandlades och han fick vila en och en halv månad innan vi började rida honom igen väldigt försiktigt. Återhämtningen gick relativt snabbt, även om han tappat en hel del i muskelmassa så svarade han väldigt fint på rehabridningen. Bliki är en ”här och nu”-häst, tack och lov. Har han ont är han stressad, när det onda försvinner så sitter det inte kvar i huvudet på honom.

Elin har mer och mer blivit förtjust i denna arbetsvilliga kille och startade honom för första gången någonsin i september. Han blir väldigt het på tävlingsbanan och lite spänd, men han sköter sig strålande både på och utanför banan. Elin tog det väldigt försiktigt i sin töltuttagning, men det räckte till finalplats, där de red upp sig och blev 2:a på 5,43. Mycket bra gjort första gången tillsammans. Elin är van vid Snurre i femgång, där man får driva livet ur sig i alla gångarter för att det INTE ska bli pass, när det väl är dags så lägger han sig som ett spjut med ett nöjt ”äntligen!”, bara man släpper lite drivning och halvhaltar i kurvan. Bliki, som inte startat femgång på två år eftersom han blev så jäkla het att det knappt gick att rida honom – kommer i 300 knutar med ånga sprutande ur näsborrarna och han lägger sig inte, om man inte är stentydlig att det ska vara pass. Så det blev inga läggningar för hennes del och skruttigt resultat såklart. Hon tog dock med sig att han var så stabil i övriga gångarter, vilket är väldigt bra i en femgångshäst. Storasyrran startade honom nu i helgen på Strömsholm för att visa honom att han faktiskt får gå i pass igen och för att visa Elin hur hon måste göra för att bryta galoppen på honom på bästa sätt. Strategin var tydlig: ta det stenlugnt i allt, pressa inte på honom i någon gångart innan passen, för då övertaggar han. Så hon tantred alla gångarter, på bekostnad av energin såklart och därmed poäng, men å andra sidan så satte han passen och det var ju själva målet. Försiktigt och utan det stora klivet och svävet som finns där, han har ju som sagt inte gått i pass på år och dagar, men klart godkänt och stabilt.

Inte en passpoäng under 5, trots att det var två år sedan sist

Han kom väldigt jämnt ut på en godkänd ritt, det var en domare som hade lite avvikande siffror och bedömning, men eftersom det var fem domare kunde vi släppa det med en axelryckning. Dessutom startade han speedpass, där han aldrig fått en godkänd tid eftersom han axat tills han tappat balansen och slagit upp. Nu var det tantridning även här och det gick jättefint, om än väldigt mycket långsammare än vad han kan. Men hellre en tid på 12,60 än ingen tid… nu när han vet vad han ska göra kommer han kapa sekunder ganska snart. Han var även i A-final i tölt, men den strök vi, eftersom han inte fick starta en gång till och det var passen vi var där för. Så nu är han på g. Det finns massor kvar i honom att plocka och bägge tjejerna är heltaggade. Han skulle ju säljas… Den dagen lillebror Lakkrís är klar för banorna, då kan de nog släppa Bliki, men innan dess är han vaktad av två systrar här hemma.

Eftersom bloggandet legat nere under så lång tid så är det väl på plats med lite uppdateringar om våra små fyrbenta hjärtan, allteftersom andan faller på. Vi har ju så många godisar, särskilt sett med lite rosaskimrande uppfödar- och ägarögon. Alla har de sina styrkor (som jag hellre fokuserar på än svagheter) och de är så barnsligt roliga att hålla på med, trots – eller kanske tack vare – att de är så olika.

En av dem som faktiskt är godis på riktigt, nämligen Lakkrís, har haft en krokig väg i år. Vi har tagit det så lugnt med honom, på order av ”högre ort”, dvs farbror E. och har bara försökt bygga upp honom styrkemässigt och behålla hans glädje. Han är trots allt bara 5 år, liten och spenslig och en gummiboll utan dess like, utan stopp i bogarna.

Att han är vår nästa tävlingshäst som ska räcka till seniornivå och att talangen måste vårdas försiktigt har vi insett. Men så blev han attackerad i hagen i våras (jag såg när det hände) och fick ta emot mycket sparkar av någon som ville testa rangordningen. Han gör som Snurre, när någon är dum så står han bara kvar, borrar ner benen i marken och låter dem sparka på. Det är ju en lite farlig strategi. Hur som helst, han var lite påverkad efteråt och kändes lite öm men hade bara ett centimeterlångt jack på bakbenet och en svullnad på bogen. Men eftersom han blev lite fyrtaktig i traven så ställde jag av honom ett par veckor. När vi skulle känna på honom igen var han inte bättre, snarare tvärtom och plötsligt svullnade bakbenet upp. På någon timme var det som ett elefantben. Jag fick inte ut något var och han hade ont. Veterinären kom och sederade, så han kunde klämma ordentligt på bakbenet och då sprutade varet ut som en fontän. Tämligen äckligt, men samtidigt skönt. Han fick penicillin och skulle skrittas igång efter några dagar. Sagt och gjort, vi skrittade igång, det var inga större problem. Men så fort vi bad honom gå fram i ett högre tempo så var han motig, vilket var märkligt eftersom han vanligtvis är en väldigt pigg pålle. Traven var fortfarande fyrtaktig i kurvorna och han hade inte samma luft i travsteget. Men halt kunde man inte säga att han var. Bara diffust sämre än vanligt. Jag åkte in till kliniken med min godishäst och inte heller veterinären kunde se någon hälta (men var översvallande över hur vacker han var), utan fick gå på mina beskrivningar om att han faktiskt var mycket flottare än vad han visade i longeringen. Hon kände dock svullnaden efter såret och lymfangiten och beslöt att röntga.

Griffelbensfraktur. Skit också.

Nåja. Ja ska man ha någon fraktur i sitt hästliv så är det ju en dylik. Och skönt att det faktiskt fanns en förklaring till att hästen plötsligt var en högst ordinär islänning. Vi beslöt att inte operera, vilket var veterinärens omedelbara råd. Jag var dock tveksam, operationer är alltid en risk. Istället började vi med att låta det självläka och sedan bedöma om det läkt bra, eller om det fanns risk för påverkan på gaffelbandet. Han gick och skrotade i en hage några månader och på återbesöket visade det sig att han läkt osannolikt väl och snabbt. Veterinären sa sig aldrig sett en liknande benåterbildning tidigare, bra egenskap med gott läkkött (läkben). Dessutom var benbulan riktad från gaffelbandet och ska således inte påverka det negativt. Så i somras började vi försiktigt dra igång honom igen, efter fyra månaders avbräck. Han kändes lite svag, muskelmassan hade onekligen minskat, men nu några månader in i träningen är han bättre än någonsin. Nu släpper tölten, traven är stor och luftig igen, han går i kort galopp och han är bara tokrolig att jobba med. Han la till och med några steg pass av sig själv häromdagen. Nästa år blir det nog premiär på banorna för ”Lillen” om han får vara frisk och stark.

Här med Fredrik i sadeln, i långsam tölt när han håller på att lära sig att gå på volt. Lakkrís alltså, Fredrik kan nog gå på volt. Hoppas jag.

Jag citerar Madeleine Albright, fd utrikesminister i USA:

”There is a special place in hell for women who don’t help other women. ”

Som väl undgått ungefär precis ingen i min omgivning så har Ljómi alltid varit min ögonsten. Ända sedan han föddes och jag sörjde över vad jag trodde var hans döda kropp, efter att ha suttit fast vid förlossningen så har han haft en stor plats i mitt hjärta. Den där ”döda” kroppen hostade ju mirakulöst igång sig, fick en väldig fart redan efter ett dygn och har sedan dess aldrig slutat röra sig. Lätt och elegant, med stora rörelser både fram och bak. Gul var han också och ofantligt vacker. Så kom maj i år, Ljómi fyllde ett och stona började brunsta helt hysteriskt. Lilja, som alltid varit en riktig smygbrunstare ställde upp sig mittemot killarna och såg ut som hon var på väg över staketet för att våldta sitt lilla barnbarn som ganska snabbt förstod galoppen och började småhumma, varpå tanterna blev ännu galnare. Jag har haft hingstar här tidigare, betydligt äldre, men de har aldrig fattat att de varit hingstar. Till skillnad från den här lille. Vi slog nytt världsrekord i att flytta flock och sätta upp en extra buffertzon för killarna, samt köra Lilja till Divar. Allt skedde inom ett par timmar. Valackerna såg dock allt slitnare ut för varje dag, eftersom Ljómi lekte outtröttligt med dem, när han inte stod och hummade efter tanterna. Alltså bestämde jag mig för att han behövde komma till en flock med likasinnade och duktiga Kicki Elveskär tog emot honom till sin hingstflock med kort varsel. Det kräver dock lite planering och insatser. En icke ledbar och lite småskygg unghäst ska lastas och köras en och en halv timme (och vaccineras och avmaskas innan dess). Man vet inte hur han reagerar på allt och hur det ska gå i en ny stor flock. Men allt gick strålande och han gled in fint i flocken i den fina, gigantiska hagen utanför Norrtälje. Men som jag saknade honom… från att ha sett honom varje dag var han ju bara borta. Även om jag visste att han hade det toppen hos Kicki, så var det en sorg (jo jag har ett liv, men ändå). Så frågade Ia om inte Ljómi kunde bo på Lindnäs. Bara tanken på att göra om hela processen med infångning och transport fick mig att tveka. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det fick kosta det besväret, för till Lindnäs åker vi ju ganska ofta, så där skulle jag kunna se honom växa upp. Dessutom har de samma utsikt över sina hagar som jag, dvs de ser killarna hela tiden, vilket en nojig hästägare som jag tycker är så skönt med små illbattingar som kan hitta på så mycket. Sagt och gjort – igår gick flytten till Lindnäs. Mötet med sina tre nya kompisar var lugnt, fint och rörande. Så fina killar med ett underbart lynne. Nu ska han få växa upp i lyxbarnkammaren, med dunderflotta och supertrevliga kompisar under Ia och Dennis vakande ögon.

När Ljómi värdigt gick ut i sin nya hage säger Ia skämtsamt de finaste ord jag kan tänka mig: ”Men Gud så vacker. Vi får nog säga att han är vår.”

Kryss i taket – ett inlägg!! Det var inte direkt planerat, men andan föll på. Nu ritar jag inga kryss i mitt fina tak, det vore synd på de koniska, breda plankorna som någon mödosamt satt upp för dryga 200 år sedan med smidda spikar och stor kunnighet. I nästan exakt två år av dessa 200 har vi nu haft äran och lyckan att få bo på detta underbara ställe och det börjar så sakteliga formas efter våra behov och önskemål. Det kommer till lite snygga möbler allteftersom och ersätter de som jag är ”klar med” på ett eller annat sätt (eller som Zlatan slaktat med klor och bus i destruktiv kombo). Praktiska lösningar växer fram parallellt med estetiska och visionerna om vad jag vill göra här tar aldrig slut. Och jag vill inte att de ska ta slut heller.

Nu är processen med att få tillstånd för åtgärderna som krävs för att kunna bygga ridhus igång. Det är värt varenda krånglighet att bo angränsande till ett naturskyddsområde, så jag väntar tålmodigt på att Länsstyrelse och kommun ska säga sitt. Oj så många år jag längtat efter ett ridhus och nu äntligen börjar det blir konkret verklighet. När ridhuset är på plats så innehåller det även kök och toalett och därmed frigör vi vårt gulliga gästhus där dessa faciliteter utnyttjas idag. Tonåringen väntar otåligt på att få göra det till sitt egna krypin. Så först och främst ridhus, sedan lite ytrenovering av lillhuset så Elin kan flytta in. Efter det så finns det ytterligare planer på roliga investeringar här. Såklart 😀 Men en sak i taget… i alla fall när det gäller byggprojekt och större investeringar.

Mellan varven håller vi nu igång 6(!) hästar, vilket är ett par för mycket. Vi får ta tag i det, men de tre T-musketörerna, alias tant, tonåring och tjugoåring, kan inte enas om vem i gänget som ska bort. Vi älskar dem allihop. Överlevnadsplanen är att den här sjukt söta pralinen ska grundinridas klart för att sedan ställas av ett tag. Lagom tills han ska igång igen åker Fína på visningsträning. På så vis har vi i alla fall reducerat skaran till fem. Dock fortfarande en för mycket. Leiri (pralinen) har alltid varit en väldigt cool kille. Till min stora lycka är han känslig, men inte spänd och otroligt lättlärd. Han är en sådan man visar en gång hur det ska vara, sedan sitter det. Han är samarbetsvillig och framåt, men har inte ett uns av spändhet i sig. Jag har knappt sett honom röra sig så när jag häromdagen longerade honom för första gången, så var det med ett stort leende jag kunde konstatera att han har ett härligt stamp i steget. Nu är jag så där dödligt kär i både Lakkrís och Leiri. Samtidigt tycker jag att det är urkul att rida på Fína och jag är inte dugg ledsen när jag får ett härligt träningspass på Bliki, eller en tur i skogen på Snurre eller få uppleva en tokpigg Klárs ökade tölt (som han ännu inte riktigt tagit med sig in på banan från grusvägarna, men det kommer). Egentligen borde man sluta jobba och bara njuta av alla hästarna, men då blir det svårt att förverkliga alla de där visionerna jag nämnde. Vi har alldeles för roliga hästar. Och alldeles för många…men vi kör på ett tag till så får vi se vad som händer och sker. Den som lever får se, som min kära mor alltid säger.

Livet springer på i rasande fart och bär med sig små blommande presenter varje dag. Så känns det. Nej jag har inte rökt på, jag har inte för vana att göra det, men jag kan bli hög på livet ibland. Jag är så tacksam över friska duktiga hästar och barn (stora barn, men dock barn…), fina vänner och att få bo och leva på det sätt jag gör. Ja jag jobbar för mycket. Ja jag är trött som en björnhona i december och ja jag borde säga nej oftare. Men det är roligare att säga ja. Roligare att ta emot livets överraskningar, hur ska man se och uppleva dem om man bara säger nej? Jag har hunnit andas isländsk luft tillsammans med underbart sällskap och få nya tankar och idéer, mellan alla uppdrag och arbetsresor. Nu planerar vi för ridhus, kurser, tävlingar, hästar och – sommar! Inga föl i år, men kanske nästa… Visioner finns, tiden brister ibland – men inte alltid. Jag har hunnit reflektera en hel del. Man ska inte förakta den kontemplativa stund som infinner sig på ett flygplan och fördelen är att jag får massor av dessa flygplansstunder i mitt jobb. Där har jag funderat mycket över vilka människor jag mår bra med och varför, varför reagerar jag på vissa saker och inte andra, hur ska mitt liv se ut för att energin ska räcka till allt den behöver finnas för – barn, gård, djur, jobb, vänner, inackorderingar, elever och mig själv? Det är onekligen enklare att försöka vända ut och in på sina egna reaktioner än att försöka tolka andras. Det överlåter jag åt någon professionell att göra. Jag är ingen person som sysslar med mindfulness, yoga eller meditation. Det kryper alldeles för mycket i min kropp. Jag kan få sinnesro när jag mockar en hage, inte när jag sitter i obekväm ställning på golvet medan det ljuder konstig pling-plongmusik i en högtalare. Därmed inte sagt att det är något fel på det, det måste vara underbart att få sinnesro på sådant sätt, men det är inte min väg till Shang-ri-la. En dag ska jag skriva om vad vi sysslar med på gården med hästarnas träning och planer. Det rör på sig en hel del även där kan jag kryptiskt meddela. Men det blir inte idag den rapporten kommer. Sannolikt inte heller i morgon.

Den här lilla textlappen gillar jag. Intressant nog när jag tittar mig omkring i min vänkrets, så kryllar den av ”gjorde”-människor (doers). Jag är väldigt stolt över alla duktiga människor i min närhet, tack – ni är förbaskat roliga att umgås med!

Tyvärr har skrivandet här saligen avsomnat, som kära Ia uttryckte det. Tiden räcker inte riktigt till och därmed får denna lilla skrivarhörna stryka på foten. Det positiva är att det händer massor, massor på alla fronter och bara bra, roliga och spännande saker. Det är bara att åka med, men det lär bli fortsatt glest med uppdateringar på den här bloggen under överskådlig tid, tyvärr. Hoppas ni får ett underbart och roligt 2016!

Nyårshälsningar från matkön i stallet. Zlatan har som vanligt intagit sin övervakande position – han är den obestridde kungen på gården.

Nu är hösten som vackrast och färgprakten i solen framkallar i det närmaste religiösa känslor i mig, som är en skogsmulle ut i fingerspetsarna. Inte på det viset att jag samlar svamp och och bär, jag kan knappt skilja kantarell från champinjon (jo kanske just det, men där går min kompetensgräns), men jag är en visuell person och jag tar in och värderar dofter, färger, känsla och ljus. Jag gillar det höga, klara och friska. Det enda jag inte gillar såhär års är vimsande älgar, leriga stigar och det annalkande mörkret. Hästarna verkar ha återhämtat sig från sin pälssättning och är pigga, glada och arbetsvilliga. Egentligen har jag sinnesjukt mycket att göra med två gigantiska projekt dumpade i mitt knä, samt lite övrigt lull-lull som jag dras in i av rena fartvinden, vilket alltid händer på stora bolag. Ett litet bonusprojekt som jag deltar i, på tid som inte finns, är stallprodukter – strö, stolpar och ridhusflis exempelvis. Det är ju rena nöjet att hålla på med måste jag erkänna. Snart kan ni därför sannolikt köpa fina, miljövänligt producerade stallströprodukter med en islandshäst ni kanske känner igen på förpackningen :). Just nu väljer jag mellan två stora personligheter.

SONY DSC

Snurre förstår inte vad jag tvekar på, Divar har ju inte ens bläs.

Inte nog med det – även de fantastiska ekstolparna som jag själv använder och har vurmat för att de ska göras mer staketvänliga (kortare längder, mindre diameter och spetsade) kommer snart att finnas för alla att köpa i bygghandeln – utan giftiga tryckimpregnerade kemikalier, bara svensk, hård, tålig ek. Ekstolpen slår alla furustolpar med hästlängder vad gäller hårdhet och livslängd (och miljövänlighet om alternativet är tryckimpregnerat). Dessutom är de snygga! Dyrare i inköp, men håller så enormt mycket längre.

Det var en lång inledning till att jag egentligen inte alls har tid att rida. Ändå rider jag regelbundet och ofta. Är det någon gång jag bara måste rida så är det när jag har så hysteriskt mycket att jag inte vet var jag ska börja ibland. Ridningen rensar hjärnan, ger ny energi (makalöst vilken skön känsla det är att rida ett par hästar) och håller igång den gamla kroppen (om den nu inte skulle vara igång tillräckligt av fordringar, mockningar, slit och släp). Snart går vi in i viloperiod, ja inte jag då av ovan nämnda skäl, men hästarna i omgångar. Det kan vara bra, då tjejerna inte är lika ridfrekventa som jag för tillfället och jag har lite körigt att hålla igång fyra pållar själv. Först ut är Lakkrís som har utvecklats fint, börjar tölta ganska säkert (långsamt), utan att förlora takt och steglängd i traven och med bibehållen fin överlinje. Han har också lärt sig sidförande och börjar bygga upp kroppen till att bli ridhäst (med mjölkmage…). Det är ganska lagom att ställa av honom i mitten av november, då vi har hunnit med en kurs för Fredrik Rydström och något besök nere på Lindnäs. Snurre står också på tur omkring samma tid. Han har dragits med en överansträngning i ett bakknä efter vår omkullridning, som vi haft under uppsikt och behandling genom massage. Han fick starta Stormurmästerskapet, med massörens godkännande, värre än så är han inte, men vi såg ju att han var i obalans bak på ett sätt som han inte brukar vara (inte bara att han var tjock och otränad). Han slog upp två gånger i korsgalopp i läggningarna och det finns inte på hans repetoar egentligen, det har aldrig hänt förut. Han är stensäker vanligtvis – slår han upp så är det i ren galopp, inte i kors. Så visst är han påverkad, tack och lov inte i sitt gamla skadeknä, utan i det andra. Nu rids han enbart i trav och skritt fram till nästa behandling om ett par veckor. Efter det ska han vila en månad. De andra två rödingarna, Klár och Bliki kör vi på ett tag till, tills gråheten tar musten och lusten ur ridningen. Klár bygger vi kondition på nu och jag är så tacksam för ridvägarna här. De är outstanding och ändå har vi bara utforskat en bråkdel ännu. En lång, sandbelagd raksträcka har vi nu hittat bland alla vackra skogsstigar, där vi kan bygga upp allt möjligt på hästarna – pass, tölt, galopp, you name it. Vi ser också hur den förgrenar sig åt en massa håll, så när andan faller på ska vi ut och botanisera vidare i skogarna och upptäcka ännu mer. Bliki jobbas bara vidare där han befinner sig, han ska sitta lite mer på baken och han ska vara säkrare i formen. Konditionsmässigt är han fin, takten är ren och mycket är på plats. Han är egentligen den roligaste av dem på så sätt, den man kan kräva mest av (med tanke på att Snurre är lite skadad och heller inte är lika tjänstvillig som Bliki). Det är onekligen lyxigt att ha ett gäng hästar på så olika nivåer, där man kan njuta av de stadier de alla befinner sig i. Efter en längre tur väljer vi gärna att ta den hästen som ansträngt sig mycket som handhäst dagen efter, så att han får röra sig, men utan ryttarbelastning. Det funkar fint här då vi har vägar som tillåter handhästridning, dvs är breda nog för två eller tre hästar. Dit har jag inte kommit än, men jag har nyss beställt en riktig handhästgjord, så vem vet – snart kanske jag tar ut hela flocken samtidigt…

Efter fem dagar på Ultuna ringde veterinären och sa att Fína mådde bättre, men att hennes värden fortfarande var så höga att de tänkte behålla henne hela den veckan också. Det är blandade känslor med ett sådant besked. Det är tryggt att hon är i deras händer, övervakad dygnet runt, med alla mediciner och expertis på plats om något blir sämre. Men jobbigt att veta att hon står i en liten box, tillsammans med fölis – Ljómi som varit busigast av alla våra fölisar och har så mycket spring i benen att han sällan står still. Han måste ha längtat ut hur mycket som helst. Veterinären meddelade att han deltog i alla undersökningar med liv och lust (och nos), nyfiken och kaxig. Några timmar senare ringde veterinären igen. Då hade de överlagt en gång till och bestämt sig för att hon kunde få komma hem, men med övervakning så tillvida att vi höll koll på temp, bajskonsistens och allmäntillstånd och att vi tog nya prover på henne efter en vecka. Vi hämtade hem dem och det var underbart att se glädjen i att få komma ut i hage igen, men samtidigt nervöst att ha en häst som inte var frisk hemma. Så fort Fína la sig i hagen var jag ute med termometern, till hennes stora förvåning.

 Gött att vara hemma…

Men hon verkade må förträffligt och hade till sin stora glädje order om fri tillgång på grovfoder, varför hon och Ljómi numera ser ut som spärrballonger. Proverna var inom de godkända värdena efter en vecka och igår släppte jag ut henne med sin flock, nu får det vara slut med fri tillgång, som var huvudanledningen till att hon gått i egen hage, tillsammans med det faktum att jag ville kunna kolla den intressanta bajsfaktorn – konsistens och mängd. Hon har gräs och halm i ligghallen att pilla med om hon vill, men hon kan ju inte vara bredare än vad hon är hög, jag vill ju inte ha fång på henne utöver allt annat elände.

I helgen var det Stormurmästerskap på fina Toftinge utanför Norrtälje. En strålande solig dag, ingen blåst (kors i taket) och trevliga klubbkamrater och domarkollegor på plats. Det var väl många av hästarna som var toppade för SM i somras, som inte var så topptränade just den här helgen, men det kan man ju inte räkna med att pållarna ska vara i oktober – lite runda, luddiga och halvslöa. Inte minst vår egen Snurre som Emmy släpade (bokstavligen) ut ur hagen och ville starta. Han var förfärlig. Delvis för att Emmy red på honom som om han varit i god form, med påföljd att han blev styv och fick mjölksyra. Det var ju lite klantigt. Första stilpasslöpet gick bra, det var väl det enda vi var riktigt nöjda med. Men som dottern fyndigt konstaterade: man behöver inte alltid vara bra, för att vara bäst. Följaktligen blev herr Snurrman Stormurmästare i femgångskombination ungdom. Han hade ju kunnat bli det med lite mer stil, men det får vi fixa till ett annat år.

 Jobbigt som fan var det, bara så ni vet.

Jag har sagt det förr och tvingas återigen upprepa det: man vet banne mig ingenting om någonting 😳

Min oro senaste tiden (ständigt någon pågående oro att äga djur och ha barn. Vet inte varför man utsätter sig för det i den mängd jag lyckats med) har varit att Lilja skulle få fånganfall, eftersom alla flickor börjat fodras i hagarna. Nähä det var tydligen helt fel häst att oroa sig för (peppar, peppar), Lilja mår strålande. Sådär strålande så man aldrig skulle tro mig om jag sa att hon var ett samtal från avlivning för bara ett par månader sedan. Istället visade älskade Fina tecken på att inte må bra i torsdags morse. Koliktecken, men ändå inte riktigt, något stämde inte med kolikbilden. Efter ett par timmar hade hon fått feber också, hade rejält ont och var så hängig att hon inte ens svarade när Ljomi ropade på henne från hagen. Då ringde jag ut veterinären. När hon dök upp var febern uppe i 40 grader och känslan av att detta var något annat än ”vanlig” kolik var tämligen stark. Vi började slanga i henne vatten, eftersom hon var lite uttorkad och gav henne en injektion med kramplösande. Hon svarade, men inte hundraprocentigt. Det, tillsammans med febern (som gick ner efter behandlingarna, men ändå var ett oroande inslag) gjorde att jag stoppade in fina Fina och hennes underbare hingstunge i släpet och rullade mor ultuna på torsdagkvällen. Båda hästarna skötte sig helt perfekt i släpet. På Ultuna var de redo när vi kom, efter att distriktaren ringt och uppdaterat dem. Så proffsiga och med grymt bra resurser.  De hade en isoleringsbox klar och checkade in mina juveler och sydde sedan fast en kanyl i halsen på Fina och tog de första proverna. Under natten gjorde de även en bukpunktering för att kolla en eventuell bukhinneinflammation. Klockan två på natten ringde veterinären och meddelade att de första proverna såg bra ut. Jag gjorde mig redo på fredagen för samtalet att jag kunde hämta hem dem igen. Tyvärr visade de längre odlingarna att något inte var som det skulle i tarmarna och jag fick istället veta att de skulle behålla henne minst till måndag. Nu får hon intravenös anti-inflammatorisk behandling mot vad de tror är en grovtarmsinflammation. Jag saknar mina vackra hästar och synen av lille Ljomi som är ett sådant lyckopiller varje morgon när jag vaknar. Och jag är sjukt jävla orolig för hans fina, duktiga, underbara mamma och kommer så vara tills jag ser att hon är precis som vanligt igen i sin vanliga hage.

Det var med stolthet jag kunde lämna två hästar som uppträdde strålande (Ljomi var möjligen lite väl nyfiken på allt som hände). Fina må vara en Ferrari att rida, men hon är som en trygg gammal Volvo att hantera.

Varför de får grovtarmsinflammation? Jag citerar Ultunaveterinären: ingen har den blekaste aning.

Så till alla er med hästar som oroar er för allt de kan råka ut för: här är ännu en sådan sak att nojja över, som är helt omöjlig att förhindra. Jag borde börja med bowling istället. Eller bingo.