Eftersom bloggandet legat nere under så lång tid så är det väl på plats med lite uppdateringar om våra små fyrbenta hjärtan, allteftersom andan faller på. Vi har ju så många godisar, särskilt sett med lite rosaskimrande uppfödar- och ägarögon. Alla har de sina styrkor (som jag hellre fokuserar på än svagheter) och de är så barnsligt roliga att hålla på med, trots – eller kanske tack vare – att de är så olika.

En av dem som faktiskt är godis på riktigt, nämligen Lakkrís, har haft en krokig väg i år. Vi har tagit det så lugnt med honom, på order av ”högre ort”, dvs farbror E. och har bara försökt bygga upp honom styrkemässigt och behålla hans glädje. Han är trots allt bara 5 år, liten och spenslig och en gummiboll utan dess like, utan stopp i bogarna.

Att han är vår nästa tävlingshäst som ska räcka till seniornivå och att talangen måste vårdas försiktigt har vi insett. Men så blev han attackerad i hagen i våras (jag såg när det hände) och fick ta emot mycket sparkar av någon som ville testa rangordningen. Han gör som Snurre, när någon är dum så står han bara kvar, borrar ner benen i marken och låter dem sparka på. Det är ju en lite farlig strategi. Hur som helst, han var lite påverkad efteråt och kändes lite öm men hade bara ett centimeterlångt jack på bakbenet och en svullnad på bogen. Men eftersom han blev lite fyrtaktig i traven så ställde jag av honom ett par veckor. När vi skulle känna på honom igen var han inte bättre, snarare tvärtom och plötsligt svullnade bakbenet upp. På någon timme var det som ett elefantben. Jag fick inte ut något var och han hade ont. Veterinären kom och sederade, så han kunde klämma ordentligt på bakbenet och då sprutade varet ut som en fontän. Tämligen äckligt, men samtidigt skönt. Han fick penicillin och skulle skrittas igång efter några dagar. Sagt och gjort, vi skrittade igång, det var inga större problem. Men så fort vi bad honom gå fram i ett högre tempo så var han motig, vilket var märkligt eftersom han vanligtvis är en väldigt pigg pålle. Traven var fortfarande fyrtaktig i kurvorna och han hade inte samma luft i travsteget. Men halt kunde man inte säga att han var. Bara diffust sämre än vanligt. Jag åkte in till kliniken med min godishäst och inte heller veterinären kunde se någon hälta (men var översvallande över hur vacker han var), utan fick gå på mina beskrivningar om att han faktiskt var mycket flottare än vad han visade i longeringen. Hon kände dock svullnaden efter såret och lymfangiten och beslöt att röntga.

Griffelbensfraktur. Skit också.

Nåja. Ja ska man ha någon fraktur i sitt hästliv så är det ju en dylik. Och skönt att det faktiskt fanns en förklaring till att hästen plötsligt var en högst ordinär islänning. Vi beslöt att inte operera, vilket var veterinärens omedelbara råd. Jag var dock tveksam, operationer är alltid en risk. Istället började vi med att låta det självläka och sedan bedöma om det läkt bra, eller om det fanns risk för påverkan på gaffelbandet. Han gick och skrotade i en hage några månader och på återbesöket visade det sig att han läkt osannolikt väl och snabbt. Veterinären sa sig aldrig sett en liknande benåterbildning tidigare, bra egenskap med gott läkkött (läkben). Dessutom var benbulan riktad från gaffelbandet och ska således inte påverka det negativt. Så i somras började vi försiktigt dra igång honom igen, efter fyra månaders avbräck. Han kändes lite svag, muskelmassan hade onekligen minskat, men nu några månader in i träningen är han bättre än någonsin. Nu släpper tölten, traven är stor och luftig igen, han går i kort galopp och han är bara tokrolig att jobba med. Han la till och med några steg pass av sig själv häromdagen. Nästa år blir det nog premiär på banorna för ”Lillen” om han får vara frisk och stark.

Här med Fredrik i sadeln, i långsam tölt när han håller på att lära sig att gå på volt. Lakkrís alltså, Fredrik kan nog gå på volt. Hoppas jag.