Det blev världens bästa söndag, väldigt oplanerat. Det blir nästan alltid bäst när saker kommer som överraskningar. Jag började dagen med att mocka ur den hage där avelsflocken ska gå, vilket förvisso inte är världens roligaste jobb. Men ju mer man tar tag i det, desto mindre blir det kvar, peppade jag mig själv sådär äckligt klämkäckt. Svettodören ökade i takt med att hagen blev renare och det förhållandet kändes helt okej tyckte jag så länge jag stod där i min ensamhet och inte förpestade luften för någon annan. Så dök underbara vännen upp spontant, som islandshästarna en gång förde mig samman med, vilket jag är så tacksam för. Nu har hon lämnat hästlivet bakom sig, men vänskapen består lika tight för det. Vi knatade runt hagarna, klappade häst, fikade och sedan tog hon en grep och fortsatte mockningen tillsammans med mig. Precis när vi mockat ur hela hagen, tjoho, kom nästa goda, nära, varma vän ut och förgyllde kvällen med många skratt och gott om tid. Härligt att ha dem här, så skönt att bo så nära civilisationen att vännerna  enkelt kan komma ut och att de står ut med en kompis som mockar bajs på söndagseftermiddagen – och ställer sig och svettas tillsammans med henne dessutom.

Vi talade bland annat om bittra människor. De är ju en pina att ha i sin omgivning, de som alltid är förorättade, känner sig illa behandlade, tar allt som kritik och som vrider om verkligheten till att bara handla om att andra begår oförätter gentemot dem. Hu. Att tvingas behöva lyssna på dem och deras eviga klagande på allt och alla är en plåga. Sämst mår de ju bara själva förvisso, snacka om att slänga bort sitt liv. Som tur är så är jag faktiskt förskonad från dylika tomtar i mitt liv i dagsläget (Halleluja).

En annan god vän brukar nyttja det fantastiska mantrat: release and let go. Det brukar jag anamma när det behövs.

Nu när höstvindarna sveper in och tar alla vackra löv med sig, så tänder jag brasan och mår bra (trots att november står för dörren). Täljstenskaminen i köket fick en ny inramning av nya plattor, vitmålat trägolv och vitputsade väggar. Nu värmer den inte bara härligt, utan är en fröjd att se på också.

Världens bästa utsikt (tycker jag) är den från mitt arbetsrum. Här kan jag sitta och se vem som kommer och går på gården, samt ha koll på några av flockarna (stona, som är de som piper mest). Ja jobbet tar aldrig slut, mina axlar värker av allt fysiskt slit, det är ett ständigt passande av mattider och det är mycket man vill göra men inte har råd till just nu. Men oj vilken livskvalitet med lugnet, bäcken, naturen och hästarna.

Äntligen har jag fått rida alla tre röda hästarna på nya ridbanan och på nya stället överhuvudtaget. Inte så ofta, men ändå. Jag är så tacksam för de få tillfällen som uppenbaras, då allt liksom faller på plats. Då menar jag inte ridmässigt, för det lär väl aldrig falla på plats, men när det uppenbarar sig en tidslucka, hästarna står lägligt nära, det hällregnar inte och tant har lite uns av ork kvar i kroppen. Ni förstår att detta inträffar ungefär lika ofta som Haleys komet uppenbarar sig, men dock. Man får som sagt vara tacksam för de tillfällen som det sker. Bliki var en njutning. I samma stund som jag satt upp började han tänka tölt och trampade iväg, lite halvspänt och bara väntade på att få börja springa. Så vi skrittade och skrittade, flyttade och böjde, tills han landade i skorna och var med mig i skritten. Då började vi trava och jobba på min läxa (som jag fick för typ ett år sedan) att ta honom ur tryggheten på volten i traven. Vi ökade och minskade storleken, gjorde tempoförändringar, jobbade på serpentiner och så småningom på raka spår. Han var väldigt trevlig, även om han fortfarande skjuter ut vänster bog och inte vill ta i riktigt med vänster bak. Många böjar och svängar hjälper mig att jobba med hans rakriktning. När vi väl kommit så långt var tölten en ren fröjd. Då är han så lösgjord att man får driva honom ganska tydligt, vilket är ett mål i sig på den hästen. Man måste lugna ner honom så att man kommer till ridning, annars åker man mest med i hans tempo och det blir inte så bra. Klár är äntligen helt fräsch igen, efter en lång rehabilitering efter sommarens smällar på benen. Nu känns han jättefin, om än tung och med dålig kondis – men hellre det än tveksamheter på bakbenen. Snurre sprätt är helnöjd med livet, frånvaron av tävlingar och med alla uteritterna. Egentligen är det ju förfärligt så olydig han är, när han tar bettet och drar med både mig och Emmy i skogen, men han är bara tokglad och helbusig och som vanligt förlåter vi dumhjärnor honom allt och lite till. Han är löjligt rolig att rida på. I lördags kväll hade vi höstfest, eller hönsfest, hur man nu väljer att presentera det. Delägarna (de kvinnliga) i Divar samlades runt matbordet här och njöt av sushi, bubbel och mycket babbel. Så roligt att få umgås med härliga, goa vännerna Karin och IA. IA stannade kvar och förärade gården med en TiH kurs på söndagen. Så roligt och uppskattat. Hon brukar säga att hon har världens goaste elever, men det har ju jag också. Nu fick hon ”låna” mina världens goaste elever en dag och det var verkligen uppskattat (såklart). Superdunderlyx att få ha världens bästa ridlärare här och vilken inledning på kursandet på gården! Hur ska vi kunna toppa det?

Jag tror minsann att borrelian är på väg ut ur kroppen, åtminstone så har effektivitetsgraden stigit med 100% – tjoho. I lördags var vi på en kalasbra clinic hos Ia & Denni, kloka reflektioner, tydliga demonstrationer och bra tankeställare – som alltid när man får en dos hästkunskap av dessa två fantastiska människor och deras lika fantastiska hästar. Kändes lyxigt att få åka bort några timmar och bara vara.

Efter lyxlördag blev det en diger söndag med så mycket på agendan att jag var tvungen att skriva påminnelser i telefonen. Det har nog aldrig hänt innan. Vi drog en hel massa tråd, så att alla vinterhagar blev klara, inklusive korridorer. Snurre fick på en tappsko (tack hovis, hur många hovisar åker ut på en söndag – jag bara undrar) Utflykt för att hämta halm och fylla ladan med balar som ska göra ligghallarna mysiga, hösilaget installerades i sitt lilla nybyggda hus och hästarna bytte hage när trådarna väl var satta. Vi hann knappt äta på dagen, men som en bonus hittade Elin och jag ett kantarellställe när vi kröp runt och pillade med hagarna, stora, gyllene och vackra. Jag är helt värdelös på att hitta svamp, jag måste bokstavligen snubbla på dem för att se, vilket vi nu gjorde. De gick liksom inte att missa, de bodde precis vid stängslet. Supergoda förgyllde de våra redan goda Wallenbergare som vi knixade till på kvällen när jag för första gången lagade mat på riktigt i huset (eftersom fläkten installerats helt nyligen). Nu är det bara avelsflocken som fortfarande är kvar i beteshage och som ännu inte fodras (dock vattnas de manuellt, suck och stön – nästa år vill jag ha en smidigare vattenlösning till stora ängen). Vilken fantastisk höst som fortfarande bjuder på bete. En vecka till ska de få njuta i sin giganthage, sedan flyttas även de över till vinterhage. Jag är glad för att jag hann ha hästar i sommarhagarna några månader, så att jag hann få klart för mig hur jag ska planera och prioritera inför nästa års betessäsong. Vattenlösning till ängen är prio, eftersom det ska gå 10 valacker där då… jag har ingen lust att manuellt åka ner med svintunga dunkar dit, för då kommer jag inte få göra så mycket annat än att åka med vatten. Fördelen är att hagarna hänger ihop, så teoretiskt sett ska det gå att slanga ner vatten, om trycket bara orkar så långt. En hage har vi inte hunnit stängsla in ännu, vilket vi gör i vår, så att den kan ingå i logistiken, liksom en skogshage som vi inte heller behövde ta till i år. Tanken är att två hagar vilar i taget och växer till sig under sommarmånaderna, så får hästarna flytta runt lite, så att hagarna inte betas ner så hårt. Då hinner man också mocka rent dem under de veckor de vilar, så att de är fräscha tills nästa gäng kommer in.

Nu har hoppet tänts om att jag kanske kan börja rida igen. Min ridning har i princip varit obefintlig sedan jag flyttade hit. Min tid har gått till annat. Men nu börjar jag skymta lite ljusning. Lite kurser är planerade framöver och även om jag inte ska gå själv, utan mina döttrar, så får jag ändå se och lyssna, vilket är väldigt inspirerande det också. Mer om de längre fram.

Fortfarande har ingen TV kommit upp på gården. Jag vet inte vad det indikerar egentligen, men gissar på utmattningssyndrom, alternativt ointresse av mediet som sådant, möjligen i kombination. Jag har i alla fall flyttat in i ”stora” huset (den benämningen lärde jag mig av en exkollega, som hänvisade till stora huset på sin gård, som i hennes fall visade sig vara ett regelrätt slott, därav fnuttar runt ”stora” i mitt fall). Det innebär att jag också har en garderob – yippie, betydligt viktigare än TV om ni frågar mig OCH torkskåp så jag slipper hänga all tvätt för tork på stolar, piano och diverse andra märkliga ställen. Tänk vad man uppskattar det lilla i livet ibland. Igår kväll kom också det magiska ögonblicket då vi – efter nästan två månader – fick riva av den illblå skyddsplasten på köksluckor och täckskivor i köket. Yippie x 2. Från knallblått till vitt som i ett trollslag. Jag har även packat upp det mesta och saknar just nu endast en väsentlig sak – våra pass. De kan vara bra att hitta snart, då vi ska ansöka om inresetillstånd till stora landet i väster. Jag har en kartong kvar som jag sneglar lite på och samtidigt sätter mina förhoppningar till. I övrigt har vi mött ständiga överraskningar, som jag och min kära byggprojektledare (jag vill aldrig släppa hem henne, men det verkar som hon snart tänker överge mig) möter med förvåning, svordomar, upphöjt lugn, alternativt något mindre lugnt muttrande, beroende på omständigheterna. Vid tätning av skorstenen fastnade exempelvis tätningsballongen, så till den milda grad att de plötsligt fick borra upp den nyputsade och nymålade murstocken, vilket skapade ett underbart kaos, samt byggdamm i hela det nyuppackade huset. När dylika kaossituationer tidigare uppstått har jag flytt ut i stallet, där jag ändå haft ordning. Var sak på sin plats (när inte de lite väl kreativa byggpojkarna vandrat iväg med mina saker, som jag då under ilskna blickar gått och hämtat tillbaks, stackars små grabbar de tycker nog att tant är galen), men där är sopat och undanplockat. När jag nu kom ut till stallet var kaoset på samma nivå som inne, eftersom rörmokare och elektriker tävlade om vem som kunde riva upp mest (kändes det som) i sin strävan att få till vintervatten, vilket förvisso var ett behjärtansvärt ändamål, men som med bakgrund av vad som hände inne i huset gav mig hjärtklappning av det mindre positiva slaget. Där nådde jag liksom min gräns, då kändes det inte jättekul. Vinterhagarna är avdelade, steg 1, dvs de väntar på att få korridorer, vilket de ska få i helgen. Hingstflocken är redan installerad och de har kommit på att det är helt onödigt att utnyttja hela sin drygt 2 hektar stora hage, när man kan stå nere vid grinden och hänga och vänta på mat. Slashasar! Jag sätter dem snart på att stängsla sin egen korridor om de ska vara så slöa. Alla inackorderingar är på plats och Länsstyrelsen har avlagt sitt inspektionsbesök. Efter alla skräckhistorier om ”galningarna på LS” så var jag livrädd, samtidigt har mitt intryck enbart varit positivt i min dialog med handläggare i själva byggtillståndsprocessen. Ut kom en väldigt rar tjej som godkände våra nybyggen och som samtidigt passade på att inspektera inför mitt tillstånd att hålla hästar som verksamhet. Vi får sätta upp lite galler för fönsterna i gamla stallet och en tilluftsventil, annars var det inga konstigheter och hon var väldigt trevlig att ha att göra med. Så glad att mina intryck av LS fortsätter att vara goda, hoppas det aldrig dyker upp anledning till något annat. ”Gott om plats, bra ordning och fin gård” summerade hon sitt intryck. Härligt att höra!

…breder ut sig över gården. Vissa har förvisso mindre anledning än andra att vara trötta. De här exempelvis. Varje dag går de här tre ner i sin lilla lega nere vid bäcken och lägger sig helt sonika och tar en tupplur i solen, medan Bliki håller vakt. Det ser oförskämt skönt ut.

Den här damen har fått fullt upp. Många byggjobbare att hålla koll på, hästar att valla, hundar på besök. Emellanåt kan hon inte hålla John Blund borta, även om hon försöker. Powernaps indeed.

Å så tant borrelia då. Som är så trött på kvällarna att jag inte riktigt hänger ihop alls. Vid åttasnåret (typ nu) så rasar jag helt och försöker desperat hålla mig vaken till 21 för att inte kvällfodra alltför tidigt. På dagen går det ganska bra och jag får massor gjort, men sedan tar det tvärstopp. Jag har inte hunnit få upp någon TV ännu, men vem saknar det? Det hade varit helt onödigt, jag skulle bara somna i soffan. Det kanske inte är borreliafästingar som härjar här på gården, utan tse-tse flugor…

Det är verkligen ketchupeffekt, i början känns det som allt bara blir rörigare och rörigare. Sedan händer något och ens visioner står plötsligt förverkligade. Det är väldigt härligt, men samtidigt ganska svårt att ta in. Ännu är man för mitt i projektet för att kunna stanna upp och njuta, men visst är det en glädje att se stället förvandlas till en ”riktig” hästgård.

Nu står alla uteboxar på plats, hösilaget har anlänt och rundkorallen är klar.  Sådant som ni som har egna gårdar kanske har och tar för givet, men för mig är det stort. En vän skakade lite på huvudet när jag entusiastiskt visade den fina bron över bäcken som är nybyggd och där hästar och maskiner kan åka över smidigt. Hon instämde liksom inte i min entusiasm, den oförstående människan. Idag ställde jag mig på bron med markentreprenören som byggt den och han klappade räcket och sa ”en jäkla fin bro det här”. Jag kände att han och jag hörde ihop där på bron, han hade samma känslor för den som jag. Ja ja, man får vara lite bäng i bollen när man bor på landet.

Nu ska vi ”bara” bygga klart ligghallarna (på gång), dra vintervatten, dra in vatten i uteboxarna, dela vinterhagen i tre, fixa lite med spolspiltor osv, sedan är det klart för inflyttning av inackorderingarna. Det roliga är att jag faktiskt själv har jobbat handgripligen ganska mycket och det är jag stolt över, men jag är lika stolt över de duktiga människor som sliter omkring mig och som är otroligt skickliga på det de gör. Snart kommer också inackorderingarna och jag längtar efter dem. Det här blir ett litet stall och gäng som känner varandra sedan länge och trivs ihop.

Själv ska jag nu ta in min lilla pakethäst, dvs Lakkrís och hans nattkompis Snurre. Ännu saknar vi vår underbara älsklingskatt. Istället boade en fästing in sig hos mig för ett tag sedan – extremt dålig ersättare för älsklingstigern – och det äckliga lilla krypet, numera saligen avsomnad, testamenterade en mindre rolig följdsjukdom till mig. Nu är den i alla fall under medicinering, så jag hoppas att tant snart orkar lite mer utan att kroppen känns som den ska sprängas. Fast jag tycker jag varit ganska duktig ändå, trots bakterierna härjandes i kroppen, så förhoppningsvis kommer överväxeln fram när penicillinet börjar verka så jag kan ta det som kvarstår på listan (gå med röjsågen lite överallt, packa upp det som kvarstår osv osv – alltid finns det att göra).

En snabb och helt ovetenskaplig summering av tiden som gårdsägare:

Bästa inköpet: en rejäl pirra (typ tusen spänn). Som jag, byggarna, ungarna och alla andra släpat prylar med hjälp av den. Underbar!

Sämsta inköpet: en trådvinda som ingen, inte ens ingenjören i familjen, begrep hur den skulle användas. Tusen spänn i sjön. Den har dock hård konkurrens av rullen med ståltråd som jag köpte för att få kräm i trådarna. Det fick jag säkert, men vi har sällan svurit så mycket som vi gjorde när den vråltunga trådrullen (som då inte heller var kompatibel med den svindyra trådvindan, eller det var den kanske om vi bara begripit oss på den) virade upp sig och runt sig och klämde fingrar, smällde oss i fejset och bar sig allmänt vidrigt åt. Fy. Det var en fröjd när den tog slut. Aluminiumtråd och elrep blir det framöver.

Största glädjen: att se sina hästar vara så harmoniska och att ungarna stormtrivs härute

Tor och Leiri tycker det är mer spännande att undersöka gruset än att beta. Överhuvudtaget ägnar hästarna mycket tid åt att inte beta, det är också ett gott tecken tycker jag. De är mätta, nöjda och nyfikna. Den fula lekstugan till vänster är numera ett minne blott. Ett minne jag gärna förtränger. Alla små fula byggnader jämnas med marken och kvar får de som tillför något vettigt vara.

Största sorgen: att vår älskade Tiger plötsligt försvunnit

Största överraskningen: att det bor en liten pedant i mig som vaknat till liv och maniskt ställer tillbaks allt som byggarna flyttat på.

Största besvikelsen: att inte ha fått komma in i och i ordning i stora huset ännu

Största nojan: att Tigern inte ska komma tillbaks och att budgeten ska spricka. Bägge sakerna stör nattsömnen, även om budgeten är betydligt mer under kontroll än Tigerns frånvaro.

Största lugnet: att ridvägarna och hagarna är tokfina och att huset kommer bli helt underbart när det är klart.

Största pinsamheten: att jag kom åt handbromsen på den parkerade fyrhjulingen, så den rullade in i ingenjörens nya BMW. Han verkade inte ta mitt käcka ”men det var ju bättre än lastbilen som körde in i din förra” på ett bra sätt.

Största kaxigheten: att jag och min lilla Avant lyfte en hel bil, när grannens pappa lyckats få den i rullning (ni ser, jag lyckades bara få fyrhjulingen i rullning, andra lyckas med hela bilar) så den fastnade mellan några stora stenar. Jag är numera den finske farbroderns idol. Jag ska försöka hantera detta klokt. Den lilla Avanten gör stor succé här på gården också, bland sina större kusiner som markentreprenören kör runt med. Vem kom in på ridvolten, där de stora inte kom in och kunde dra bort de stora stockarna som låg där, om inte den lilla grodmaskinen. Jag och grodan har numera stående jobberbjudande inom markentreprenad. Kanske en alternativ karriär, vem vet.

Största insikten: ska man sätta upp stolpar, måste man dra tråd. Annars är det ett gäng bängbulor som anser att stolparna är eminenta klipinnar och de fälls således i ungefär samma takt som de sätts upp. Inte helt poppis bland de som slavar med pinnarna, inklusive jag själv.

Största insikten 2: att det är en obeskrivlig känsla att komma ut i sitt egna stall en stilla, dimmig morgon klockan 6 och mötas av morgonhummande från sina sömniga hästar. Varje morgon vet jag varför jag valde detta livet (påminn mig gärna om detta när det är 30 minus ute och snöstorm också). Bara jag ser den lilla allén upp till hagarna blir jag glad, eller hör hur det porlar i bäcken som löper genom gården.

Jag börjar verkligen förstå det där som alla gårdsägare alltid säger: det finns alltid något att göra, laga och fixa. Precis så är det, även om vi dessutom har allt att bygga upp, så finns det fortfarande ett underhåll på det som redan är. Ridvolten är inte använd på länge och växer igen, lampor som inte fungerar, hagar som behöver renoveras, brunn fyllas på osv osv. Man sover som en sten på natten, det är i alla fall något som är säkert. Alla hästarna är nu hemma och det känns fantastiskt. Sist ut var fina Fína, som jag hämtade igår från Lindnäs, dräktig och nöjd. Nu pips det lite i stoflocken, men inget allvarligt. Två drakar och en tant Sóley som inte vill bestämma, men heller inte vill hunsas skapar lite pip mellan varven. Lakkrís hämtades från Lindnäs tidigare i veckan och han var förvånansvärt (för mig) fin. Lindnäsfolket har hela tiden sagt att han rör sig bra, men jag har inte sett det själv. Nu kunde jag med egna ögon konstatera att han har riktigt fina gångarter, med mycket knä, den lille skrutten och det jag tänkte som fin, var faktiskt snarare väldigt fin. Det var roligt.

Hej, jag heter Lakkrís och är söt som en godisbit.

Dessutom har jag gått och blivit otroligt förtjust i honom, jag gillar hans personlighet och det var ju inte planerat. Han skulle säljas nästa år, eftersom han är så liten (ungefär som Snurre, men väldigt lättbyggd). Nu är jag inte alls övertygad om det längre. Igår fick han sig ett antikli-bad och därefter provade jag att lägga täcke på honom, det har han aldrig haft innan. Han var stencool. Det verkade nästan som han till och med tyckte det var skönt med täcke.

Täckesutprovning på nybadad Lakkrís

Så i morse fick han gå ut med insektstäcke, så får vi se om han klarar av att inte ta sönder det på en kvart. Eller trassla in sig i det. Eller att Klár trasslar in sig i det, för han är som vanligt den som är mest förundrad och intresserad av allt nytt. Lakkrís inträde i flocken gick helt fantastiskt. Han uppför sig supersunt och de röda killarna verkar gilla honom. Han och Snurre står inne på natten och det är lugnt och mysigt i stallet vid kvällsfodring och morgonutsläpp. Vi kommer bara hantera honom från marken den närmaste tiden, och sedan fortsätta den ridträning Ia & Denni påbörjat framåt november.

Två inackorderingar har också anlänt, bägge går med Leiri i den lilla hingstflocken (som även innehåller en valack). Underbart att höra frustande och hovar utanför huset. Det lilla. Det stora har vi fortfarande inte kommit in i… men vi anar att det börjar närma sig en inflyttning nu.

Om det blir sporadiska inlägg här ett tag framöver så har jag som det så vackert heter: ”synnerliga skäl”. Vi sliter tungt, hela familjen och ett gäng betalda gubbar, för att få vår underbara lilla gård fin och fungerande. Det är en bit kvar, men vi kommer i alla fall framåt. Igår var vi dryga tio personer som myllrade runt (och ett gäng hundar). Alla hade sina uppdrag; några schaktade för boxarna, andra kollade skorstenen, någon rev väggar, en installerade el, två spacklade, en höll koll och vi själva tog hand om hagarna. I helgen renoverade vi avelsflockens gigantiska sommarhage, medan byggkillarna rev ut inredningen i stora huset, som nu mest är ett skal. Hagarna tog betydligt mer tid än vi anade. Träd låg över trådarna, trådar låg mot träd, isolatorer hade integrerats in i träden när dessa växt och alla trådar sitter på för oss med isisar – fel höjd och dessutom vill jag ha tre och inte två trådar. Det var mycket skruva i, skruva ur, såga, släpa, stolpa och dra tråd. Men oj så fint det blev och vilken galet härlig hage de kommer få de där fyra damerna.

Ekstolparna sågades först i lagom höjd med motorsåg, lite mer jobb med dessa (måste även förborras), de väger bly, men de är stadiga som sjutton. Jag älskar ekstolparna. Marken består dock av gammal sjöbotten, så leran är kompakt och inte helt trivial att borra upp hål i. Vi längtar efter att Avanten ska anlända, var den nu tagit vägen. Igår fortsatte jag och Emmy med unghingstarnas hage, som är mindre och mindre knyckig, vilket innebar att den gick betydligt snabbare att fixa till, även om vi bara var två. En dryg halvdag tog det att få till den. Medan vi gick där fick vi ett enormt längt efter våra hästar. Det fattades något på gården… Vi har jobbat från morgon till kväll och det finns inte utrymme att åka till stallet och rida. Vi drog den sista tråden och åkte väldigt spontant och hämtade våra killar. De får låna unghingsthagen tills vi hunnit renovera och dela av det som ska bli deras hade senare. Det var en obeskrivbar lyckokänsla att släppa dem i den stora naturbeteshagen, med solen strålande på kvällen. Snurre först ut – såklart. Han om någon skulle få sätta första hoven på gården. De sprang runt lyckliga och uppspelta och vi har inte sett Snurre så tokglad på år och dag. Klár bockade så vi trodde han skulle få ryggskott och Bliki gick mest runt med stora ögon och såg sådär julaftonshög ut när han nafsade i sig tistlarna (som jag ville röja bort, men inte fick för Emmy för hon visste att Bliki är tistelknarkare). Det sista vi gjorde var en koll av elen på alla hagar, även de orenoverade. Vilken lättnad när vi konstaterade att trots att vi inte hunnit renovera allt och inte röjt under trådarna ännu, så är elen helt ok – överallt, även allra längst bort. Det blir bra kräm när vi väl är klara med hagarna. Nu blir det fortsatt arbete på alla håll och kanter, samt naturligtvis flytt av hästar. Nästa gäng ut är Lilja, Líf och Sóley som ska få komma hem i morgon. Vår helg förgylldes av vänner som kom och hälsade på medan vi jobbade på i hagarna. De hade mat, champagne och fika med – och som tur är fick vi också hjälp med ett reservhjul, eftersom jag lyckades punktera ett däck på bilen när jag körde runt i hagarna (över en tegelbelagd transportsträcka, som jag inte borde ha kört på). Vad vore livet utan goda vänner?

Det var ju ett jämrans tjat i den här familjen att alla ska packa. ”Har du packat klart?” är mattes ständiga fråga till småmattarna. Det har de ju såklart inte alls gjort, trots att de haft en månad på sig, för de ligger mest och latar sig och håller på med sina fåniga mobiler. Nåja, jag tänkte att det var bäst att göra en insats i alla fall, eftersom högarna av kartonger tornar upp sig och det verkar dra ihop sig inför flytten. Den till Tigerstorp. Eller Chateau Tiger. Möjligen Tigerslund. Ja jag har inte riktigt bestämt mig vad vi ska döpa det där stället till. Något passande, uppkallat efter familjens dyrgrip (tss, tss) borde det bli i alla fall. Jag tänkte en stund på vad jag skulle packa med mig. Man hade ju naturligtvis velat ha några kartonger av Sheba, eller Gourmet. Men de snåla kärringarna i den här familjen unnar mig alldeles för sällan något sådant, med någon fånig ursäkt om att jag är för överviktig. Fnys, säger jag bara. Jag är en katt som bär mina kilon med den äran, snåla är vad de är i det här huset. Något äckligt fnösketorrt dietfoder prackar de på mig, som jag tvingas äta i brist på annat. Är det konstigt man tvingats ta till drastiska åtgärder och söka upp alternativa utskänkningsställen? Jag tycker dock inte helt om att de faktiskt gick ut offentligt och berättade det som var min väl bevarade hemlighet, även om matte många gånger mumlat om att jag säkert hittat någon snäll tant som försåg mig med grädde, med tanke på min pondus (och hennes äckel diet-foder). Matte läste insändaren i lokalblaskan och höll på att sätta kaffet i halsen (det var ju nästan synd hon inte gjorde det, med tanke på hur snål och ogin hon är). Jag bifogar den här. Skvallerbyttor säger jag bara. Jag vill å det bestämdaste påpeka att jag dock inget har att göra med att deras lösaktiga kattflicka är på smällen och att jag INTE heter Romeo. Töntigt namn för en så stilig katt som jag. Jag är helt ointresserad av snusk, däremot har jag ett synnerligen stort intresse för mat. Jag tycker det var trevligt att de beskrev mig som stor och ståtlig. Att jag däremot skulle sitta och beundra deras lösaktiga katt har de uppfattat helt fel. Jag brukar stirra ut henne för att få reda på var de har mer mat undangömt i det där huset. Att hon beundrar mig är säkert helt sant däremot. Man kan ju inte klandra henne. Stor och ståtlig, he he.

Nåja, tillbaks till packningen. Efter att ha konstaterat att det råder extrem brist på god mat i det här huset, tänkte jag att det inte var så mycket mer att fundera på. Sannie är ju såklart viktigt att ha med sig, hon är ju trots allt min flickvän (även om hon spelar svårflörtad och påstår att jag har en skev verklighetsuppfattning). Men henne brukar människorna minsann vara extremt noggranna med att släpa med sig överallt när de åker. Det är uppenbarligen skillnad på djur och djur i det här huset. Själv lämnas jag titt som tätt ensam med bara den där sura, luddiga satmaran som går runt med svansen i vädret och kallar sig Miss Lindnäs som enda (förfärliga) sällskap. Miss Lindnäs – pfff – Miss Bitch möjligen. Nåja, tillbaks till underbara Miss Universum istället, dvs Sannie. Att de tar med henne tillsammans med kartongerna verkar vara rätt uppenbart och inget jag behöver oroa mig för. Jag är egentligen mer orolig för att de tänker släpa med sig den där luddiga också, det vore väldigt skönt att slippa henne.  Jag har hört hemska rykten om att vi ska bli stallkatter och inte få en kattlucka in i huset, eftersom Miss Bitch släpar in en massa äckliga, halvdöda djur som hon äter upp inomhus till mattes stora fasa. Ja jag säger ju att hon är helt förfärlig den luddiga. Hon kan bli stallkatt. Jag tänker kedja fast mig i en dubbelsäng och matvägra tills jag får vara vanlig katt – i människohuset – igen. Ja kanske inte matvägra förresten, när jag tänker efter. Men inne i värmen vill jag vara även i fortsättningen, annars flyttar jag hem till den lösaktiga för gott. Fast då får jag ju inte träffa Sannie kom jag på. Åh så svårt det är att vara katt ibland, besluten känns för tunga att orka bära. Hur som helst kom jag på att om vi nu ska packa det viktigaste och slänga så mycket som möjligt (luddkatten?), så kom jag fram till att det helt enkelt var bäst att packa det bästa jag har. Nämligen mig själv. Nu är jag redo för att bli godsägare på heltid.