Eftersom storasyster mestadels ägnar sig åt att fira att hon och övriga jämnåriga runt halva Stockholm, ungefär ett halvår innan D-day, ska sluta skolan i juni, rider hon inte så ofta. Det kan ju ändra sig framöver, men just nu är det mestadels party, pojkar och polare som gäller i hennes lilla värld. Istället kliver då lillasyster fram och vill rida allt mer, vilket är glädjande. Hon är fortfarande junior och vill åtminstone prova att försöka kvala med en av hästarna. Klár har hon aldrig startat överhuvudtaget, Snurre har hon aldrig startat i F1 (svår gren). Jag råkade se att de hade en regional inte så långt härifrån, inte så dyr och bara en kväll och tack vare gulliga arrangörer fick Elin plats, trots att det egentligen var fullt. I gengäld lovade jag döma de klasser hon inte red. Elin behöver komma ut och träna och känna på hur Klár är när han tänder till på banan. Det gör att han ibland inte riktigt har tid och lust att trava, vilket är väldigt synd med tanke på hur bra trav han har. Han var pigg som en tok och låg på ganska rejält, galopperade mer än travade (man såg domarsiffrorna som börjat på 6, åkt ner till 5 och sedan ännu lägre allteftersom Klár rollade på). Trots den bedrövliga traven så kom de ut på en bit över 5, vilket var jättebra gjort. Elin var nöjd och tyckte hästen var pigg, men att han lyssnade hyfsat bra ändå. Snurre, den lilla råttan, blänkte så fint när vi kom fram. Ren och fin och med glansspray i manen. Medan Klár sprang runt på banan, väntade han snällt i hagen. Trodde vi. Han hade systematiskt rullat sig i all lera han lyckats hitta i den lilla hagen. Det fanns inte en ren fläck på honom när Elin skulle byta häst. Hon red fram på en liten, kortbent, fet – och skitig Snurre, i paddocken tillsammans med skinande, smäckra, flotta och mycket meriterade hingstar. Snurre såg ut som en seriefigurshäst bredvid.

Alla som ridit F1 vet att det är förbannat svårt. Hästen ska vara pigg, men inte för pigg, den ska orka explodera i passläggningar för att någon minut innan eller efter slappna av i skritt, växla mellan fyrtakt och tvåtakt, långsamt och explosivt – på några meter. Är de för trötta slår det på takten i alla gångarter mer eller mindre. Är de för pigga likaså. Just i Snurres fall kan allt hända. Han kan överladda inför läggningarna så det bara blir galopp, för att i galoppen sedan bara söka pass, tölten kan bli styv, skritten energifattig och traven hackig när han är trött. Vi hade absolut INGA förväntningar på denna tjocka lilla gris som inte tävlat sedan nationella för ett år sedan och då inte kändes riktigt fräsch (varför vi också avstod SM). Men Elin – och Snurre var jätteduktiga. Den lilla tjocka smutsgrisen var pigg och samarbetsvillig. Elin bröt ena läggningen mot fel bog, så den blev bara galopp och nollades, rent ryttarfel som hon nog aldrig mer kommer göra om. Han blev lite trött efter passen och hackade i traven och hon var inte riktigt där och kunde hjälpa honom, men som helhet var det riktigt bra för att vara första gången. Det är dyrt att missa en passläggning och om man räknar lite hur hon hade kommit ut om hon satt den läggningen så hade hon klarat sin kvalgräns, eller i alla fall varit precis runt den beroende på kvaliteten på passen (som iofs brukar vara bra). Det kändes jättebra och domarna var otroligt rutinerade och duktiga, vilket gör att bedömningen känns ännu bättre. Det var en ren glädje att sedan hoppa in och döma V1, T2 och T1 för det var riktigt trevliga ekipage. Trots snöblandat regn som kylde ner oss under T1, så var det roligt. Nu har jag en junior här hemma som fått blodad tand för resten av säsongen – bara det är värt hur mycket som helst.

Min ambition att jobba deltid med projektuppdragen har föga förvånansvärt spruckit med en överljudssmäll, eftersom jag just signat upp mig på att projektleda ett internationellt jätteprojekt som varar fram till november och som var för stort, för utmanande och för olikt allt jag gjort innan för att tackas nej till. Nåja, jag har haft en ganska skön tid sedan jag flyttade i somras, så att det nu går in i lite intensivare läge är på sätt och vis ganska väntat. Jag skulle inte kalla mig kickdriven, men jag har svårt att tacka nej till saker som är något att bita i. Så nu är vi tillbaks i läget att det gäller att hushålla med timmarna för att få ekvationen att gå ihop med allt som ska göras. Samtidigt är det helt okej att jobba väldigt mycket, när man har ett slutdatum – jag kan ju välja att ta ledigt (nästan) ett tag efter att projektet är lanserat framåt gråtrista november. Jag ser ju också moroten i form av att jag lägger några byggstenar till på min dröm att få till ett litet ridhus på gården om ett år, eller två.

Träningen av hästarna följer tyvärr arbetsbelastningen, fast tvärtom liksom. De senaste två veckorna har jag knappt suttit till häst, men i måndags red jag tre av bara farten, med påföljd att jag var stel i hela kroppen igår. Herregud vad man börjar bli gammal. Skulle behöva byta olja och en hel del annat i den här gamla skruttkroppen. Men förutom att jag vaggade runt som en skadeskjuten anka efteråt, så var ridningen väldigt härlig. Klár (och Emmy) hade ett mindre mysigt älgmöte i lördags kväll, då en av älgarna började springa rakt mot en redan uppjagad Klár (och Emmy ståendes på marken), inte så kul när 800 kilo älg kommer – öhhh – älgandes. Klár sa tack och hej och slet sig, Emmy stod kvar och var inte helt nöjd med en Klár på rymmen och en skenande älg på kollisionskurs med sig själv. Men så vände älgen in i skogen igen, Klár stannade och hade klarat äventyret med ett trasigt träns och en avtrampad sko som enda resultat, vilket var ”billigt” med tanke på hur illa det kunde gått. Så efter att hovis satt på dojjan igen, ville jag känna på om han var fräsch, vilket han var – om än lite studsig, antagligen fortfarande lite i gasen efter äventyret. Tjock, men pigg och betydligt starkare än tidigare vilket gör att han börjar orka bära sig i form i tölten nu. Bliki är en arbetsmaskin, han jobbar så avslappnat och fint på volten att man har svårt att fatta att han är så okontaktbar ibland ute. Det räcker att tänka vissa övningar, så gör han dem. Har aldrig ridit en häst som är så sensibel och med på noterna (när han vill). När man jobbar honom så på ridbanan, tänker jag att ”nu, nu har han mognat – jäklar vilken häst det blir på banan”, men tyvärr försvinner den mognaden lätt på en nanosekund ute. Sist ut var Snurre, bästa hästen! Tjocksmocken har ju fått lulla runt i skogen och bara ha det bra, nu tänkte jag känna på honom på allvar på ridbanan. Stel i högersidan, som vanligt, blev ytterst upprörd när jag la till spöet på bogen och tjurrusade ett varv i ren ilska (Snurre i ett nötskal, ibland bockar han också när man lägger till spö), men sedan var han tokfin! Jösses vad han kan den lille grisen. Särskilt på vägen där underlaget är lite hårdare (han är ju pinsamt underlagskänslig). Tre pass, tre härliga hästar – det gäller att passa på när möjligheterna öppnar sig.

Två underbara, röda rumpor i vårsolen – Klár och Snurre hugger in på lunchen. Fortfarande får jag ett lyckopirr i magen när jag lufsar runt och pillar med hästar, hösilage och hagar. Dock blir livet på landet lite väl snurrigt ibland. Strax innan lektionerna skulle börja igår såg jag från arbetsrummet en shetlandsponny passera genom gården i full kareta. Grannen har nyss tagit hem sina två shettisar och den största anledningen till att INTE ha shettis i min värld är att de alltid rymmer. Just det. Jag älgade efter, men såg inte ett spår efter den lilla knubbiga fuxen. Hästarna i mina hagar stod och vrålblängde efter det röda troll som nyss passerat. (Klárs stämma hördes här han skrek ”ha, ha Snurre det såg ut som du, lika tjock och lika korta ben” – varpå Klár fick springa för livet uppför branten med en ilsken Snurre efter sig.) Iväg och hämta grannen som återkom över gårdsplanen efter en timme med häst OCH en hund som vi inte sett innan. Den är inte min, sa grannen och gick hem med sin shettis, antagligen småchockad, eftersom det inte verkade bekomma henne att hon fått med sig en rymling till på kuppen. Nähä, sa vi och stod plötsligt med en okänd hund (eftersom vovven valde att stanna på vår gård). Framåt kvällen kunde snälla inackorderingar återbörda vovvan till sina ägare, efter lite telefonsamtal hit och dit, till polis, djurambulans, karantänen som ligger en bit bort osv. Aldrig blir det tråkigt härute i alla fall. Älgar och shettisar, hundar och lodjur. Listan kan göras lång.

Redan innan förra veckan inleddes hade jag döpt den till helvetesveckan. Enbart för att jag hade fler uppgifter än vad tiden (och orken) egentligen mäktade med. Det blev tyvärr sant och dessvärre ännu hemskare än vad jag kunnat föreställa mig, även om det fanns positiva inslag. Helgen före gick åt till att laga mat inför den stundande Eyjolfurkursen och att döma istölt i Eskilstuna. Såklart bortlovat innan jag fick härdsmälta i kalendern. Massor av jobb måndag-onsdag, samt inhandlade av en massa förnödenheter inför kursen, typ mat, kakor och dricka. Mat och mys är ju viktigt på kurser! Bilade ner till Växjö en runda, rev av ett gäng möten och tillbaks till storstaden igen på torsdagen, sladdade in på gårdsplanen lagom till insläppet (underbara ungarna, i sällskap av världens bästa inackorderingar hade passat gården medan jag roade mig i Småland). In och fixa packning, lite mer matlagning och lite skjutsande hit och dit. Fredag=äntligen kursdags! Någon vecka innan kursen beslöt vi pröva att ta med lillen, dvs Lakkrís. Finns det någon kurs man ska introducera unghästar för så är det ju farbror E.-kurserna. Nu är ju lillen väldigt ung, 3 1/2, men han är faktiskt väldigt rolig redan. Pigg som en iller ute, blir aldrig trött känns det som, lätt för gångarterna och för form, cool (men känslig) och väldigt samarbetsvillig. Vi tänkte att om han blev toktrött, eller det inte kändes bra, så kunde vi alltid åka hem och byta till Bliki istället. Vi började lasta och efter 10 sekunder stod han på släpet. Vi satte fast honom för första gången, och ställde bästisen Klár bredvid. Det fortsatte i samma anda, han var helt oberörd av transport, nytt ställe, ridhus, andra hästar, farbror E osv. Han vara bara nöjd och glad och superduktig. Innan kursen hade han aldrig skänkelvikt, vi har bara introducerat honom lite för sidförande skänkel. Vi har också skröltat en hel del och jobbat med att han kommer i rätt form inför tölten (töltar gör han i skogen, men vi har inte jobbat med tölten). Under kursen tyckte farbror E att gruppen skulle sidföra på volt och efter en liten stund så gick Lakkrís med på det, sedan sidförde han som att han kunnat det några år. Galopp på volt efter det (har vi aldrig gjort hemma), L. galoppade glatt på sin volt. Skrölt, som L tyckte gick lite långsamt, varför han plötsligt vevade iväg i tölt. I form. Emmy satt bara och strålade och Farbror E var extremt nöjd med L. ”Ett skolexempel på en helt korrekt utbildad unghäst”. Ehummm, jag tror inte han riktigt greppade att Lakkrís aldrig gjort det som han faktiskt gjorde av sig själv på kursen, han trodde nog att vi hade tränat det. Nåja, vi tar åt oss av att han uppenbarligen var väl förberedd och Ia och Denni ska ta åt sig att de förvandlade en arg och nejsägande treåring till en glad kille som är mycket positiv till arbete. Där hade det kunnat gå väldigt fel, istället gick det väldigt rätt. Sedan kan han så mycket av sig själv den där hästen att det är helt fascinerande. ”Bara fortsätt som ni gör” sa farbror E. ”Han behöver inte kunna mer nu, bygg honom bara starkare och håll honom fortsatt glad och nöjd – han är väldigt talangfull”.

Fina lilla Lakkrís, i storlek som en B-ponny på både höjden och bredden, men så stark. Människor red in i honom, farbror E skrek som bara han kan (hjälp!) på någon som inte gjorde som han sa (är det något man ska göra så är det att göra precis som han säger, sedan behöver det inte bli rätt, men man ska i alla fall försöka). Lakkrís lyfte inte ett ögonbryn. Att han är släkt med Bliki är helt ofattbart.

Ursäkta vad skrev du nu kärring? Jag är väl cool? Jag har ju till och med face:at älgar i skogen utan att skena. Mest för att jag inte fattade att det var älgar. Men ändå.

Elin red Klár och de var jättefina och jätteduktiga. De fick till övningarna så bra, ända fram tills ”förvänd sluta” stod på programmet. Men om jag känner Elin rätt kommer hon kämpa med den övningen på både Snurre och Klár under de månader som återstår tills nästa kurs. Farbror E är så peppande och positiv till de yngre tjejerna och det är så kul. Tjejerna var verkligen nöjda med kursen och med hästarna och då känns det som att det är värt varenda slitigt ögonblick med matlagning, handlande, skjutsande och planerande när de är så glada och peppade och stolta över sig själva och sina hästar.

Jag vaknade till en söndag som skulle bli en skön dag. Belöningen för veckans stress. Jag vaknade och tittade ut på solen och våren. Samma ynnest fick inte en av mina vänner sedan 20 år tillbaks. Under en skidvecka med sina två små barn och närmsta släkten orkade inte kroppen mer. Sista dagen på semestern blev också sista dagen i livet, snabbt, skoningslöst och så oändligt sorgligt. Ofattbart. Cancern segrade, som så ofta, efter många års strid. Döden svalde ännu ett vackert offer, alldeles för ung, alldeles för bra för att förlora mot de krafter som verkar ha en förkärlek för de riktigt schyssta människorna. Söndagen blev en dag av eftertanke, sorg, förbannande. Kära P. – du var så stark, vacker, stilfull, generös och klok. Du fattas mig och många! ❤

Det är så lätt att kalla något helvetesvecka för att man trycker in mer än man egentligen mäktar med. Men vad är det jämfört med vad barnen och övriga familjen runt P nu upplever? Ingenting. Jag skäms lite över att jag ens tänkt så, jag borde veta bättre. Helvetesvecka blev det ju först när dödsbudet nådde mig igår förmiddag. Elin satt med mig framför brasan igår kväll och sa ”vi har det så bra mamma”. Ja, det har vi verkligen. Vi har det bra, vi bor på en liten sagogård, vi är friska, vi har varandra och vi har härliga människor runt omkring oss. Vi har inga helvetesveckor. Inte på riktigt och jag hoppas vi slipper det också. Det är bara så fruktansvärt dyrköpt att få perspektiv på livet.

Jag har sneglat ett tag på drottning Lilja. Hon har inte sett helt hundra fräsch ut. Inte samma majestätiska uttryck, inte samma lyster i päls och ögon. Så en dag började hon korta frambenssteget, nästan som jag haft på känn att hon skulle göra. Puls och varma hovar. Jag hade varit så glad att hon klarat betet hela sommaren efter sitt debutanfall i våras. Jag hade redan förra året beslutat mig för att om hon fick återfall skulle jag ta bort henne. Ett avelssto i sandhage resten av livet känns inte som ett alternativ och att ta en häst som varit i avel och på lösdrift i sju år och börja stalla upp för att rida på kändes inte heller som ett hästvänligt alternativ. Det var en tung inledning på sportlovsveckan. Distriktaren skakade på huvudet och var dyster i sin prognos. Men så svarade pållen otroligt bra på buttan och plötsligt var vår drottning tillbaks. Ingen puls, ingen värme, hon gick fint och hon ser ut att må oförskämt bra. Vi tar in henne på natten (där hon och Snurre är som ett gammalt gift par, när de inte myser ihop så sparkar de mot varandra i boxväggarna, lika kaxiga bägge två). På dagarna går hon i en mindre hage, men inte pytteliten, med torrhö som sällskap. Hon verkar uppskatta omsorgerna, att bli borstad varje kväll och få pälsglans i man och svans igen. Hon bockar runt i sin hage och verkar tämligen lycklig. Jag kan ju inte slakta en fantastiskt fin första klass häst, som inte är speciellt gammal innan jag röntgat för att se om hon fått en rotation eller inte, tänkte jag och åkte till Solvalla med henne i förmiddags. Jättefin. Jaha. Tur man inte ringde nödslakten direkt då. Veterinären, som jag fått kunnig hjälp av tidigare, tyckte hon kunde återgå till sitt tidigare liv i flocken, käka sitt hösilage som vanligt och under förutsättning att hon inte blir sämre när vi om ett par veckor tar bort medicinen, så tyckte han att så lindriga fånganfall inte borde hindra betäckning. Hans erfarenhet var att även om hästen går på butta så brukar man märka av fången betydligt mer, men hon visar inga symptom alls i dagsläget (mer än att hovarna växt förfärligt bara på några veckor) och eftersom hovbenen var fina, så var hans konklusion att man ska ge henne en chans till i sitt vanliga habitat. Det märkliga är att vi fått tre olika råd om var hon ska stå och vad hon ska äta, när jag pratat med tre olika veterinärer. En ville ha henne på box dygnet runt (då hade hon rivit den, så det gick bort), en ville ha henne i liten hage på torrhö dygnet runt och nu senast så var det tillbaks till stora hagen och hösilaget som gällde. Eftersom den senaste veterinären har mest information, dvs både sett hur hon är efter medicinering och har sett röntgenbilderna, så gör vi som han säger. Hon får några dygn till med box och hage i kombination, och 50/50 fördelning på hö och hösilage tänkte jag, på eget bevåg, så får hon hoppa tillbaks till familjen sedan.

Fina Lilja. Håll alla tummar för vår fina drottning nu.

En tydlig sak har livet som gårdsägare medfört. Jag har blivit en rutinmänniska in absurdum. Det blir inrutat på ett inte alls obehagligt sätt, men ganska slående. Vakna, morgonfodra, köra ungar till bussen, äta frukost, släppa ut hästar, jobba, lunchfodra, jobba, ta in hästar och kvällsfodra, laga mat, jobba, nattfodra, godnatt. Varje dag, veckor och månader – och år – igenom. Men inte i helgen. Då fick tant en lyxhelg. Mina inackorderingar, som ju är världens bästa, har ett fodringspass per månad. Ofta brukar jag samla dem till dagar när jag ska iväg och döma, eller vara på utbildning – då jag ändå ska upp tidigt som attan och iväg. Men nu i helgen hade jag inga morgonfodringar – och inga åtaganden! Det var ju som värsta bästa presenten! Förr var present liktydigt med materiella ting, numera är de bästa presenterna något som ger mig egen tid. Ni ser så lätt jag är att tillfredställa! Naturligtvis vaknade jag halv sju ändå och kollade så den morgonansvariga anlände, så det inte blivit missförstånd och de stackars hästarna svalt ihjäl (stor risk, de fetknopparna skulle behöva missa två veckors fodringar för att ens komma ner i normalt hull). Okej, jag är kontrollfreak, jag erkänner. Men när jag nöjt konstaterat att de var på plats och tog hand om allt på bästa möjliga sätt, så kunde jag gå och lägga mig igen. Herrejösses så lyxigt. Jag vågade till och med dricka vin på lördagskvällen, eftersom jag inte skulle andas på hästarna på morgonen (fast jag andades på dem vid nattfodringen förvisso, men då somnade de väl bara extra gott). Oj vad jag njöt! Ja, man flyttar lite på referensramarna, både som medelålders tant och som gårdsfru.

En annan, lite mer störande effekt av mitt nya liv är att jag har helt andra händer än tidigare. Mina mjuka, lena kontorshänder är numera ett minne blott. Valkiga, torra och allmänt fula, trots min dyra handcreme som jag desperat smörjer in mig med. I helgen fick jag skämmas över hur mina händer förfallit. Jag hade goda vänner på middag och skulle göra en eminent rödbetssallad till kalvrulladerna (mmmm, gott gott). Färska rödbetor som hanteras av valkiga grovjobbarhänder medför samma effekt som flourtantens röda tabletter som hon tryckte in i ungarnas munnar i skolan. Ni vet dem som man stod och tuggade på, medan man funderade på hur väl man borstat tänderna den morgonen, för sedan skulle man visa upp garnityret för den sura kärringen, inför hela klassen. Det blev tämligen tydligt, genant och allmän skam för de stackarna som slarvat med tandborstningen och jag minns väl än idag vilka stackare som fick stå och skämmas medan tantaluran pekade och kritiserade högljutt. Stackars barn, jag hoppas de slutat med flourtanter med röda tabletter numera. Nåja, mina händer såg ut som de mediokra tandborstarnas garnityr. Hur kul är det att få gäster när man ser ut som man grävt runt i gud vet vad med sina bara händer? Det går ju inte bort! Traumatiskt i-landsproblem.

Pållarna är ljuvliga! Vi rider vad vi hinner och kan. Inte så mycket som vi borde, men jag och Elin gör vårt bästa i alla fall. Vi har börjat lägga till lite spänning i vardagen genom att vi stöter på familjen älg med jämna mellanrum i skogen. Emmy var först ut, när hon en dag satt på Bliki och märkte att han blev spänd och stannade. Oooops, mamma, pappa, barnälg var ute och skogslullade tio meter in i skogen. Emmy hoppas snabbt av och gick hem med hästen i handen. Några dagar senare mötte jag och Snurre dem. De är galet stora, hiskeligt fula, men ändå mäktiga. Pappa älgs huvud kändes lika stort som hela Snurre ungefär, som förvisso inte är den största pållen på gården. I alla fall inte fysiskt, det är bara hans mamma och möjligen lillebror Lakkrís som är mindre.  Men mentalt är han minst 1,80. Han var inte impad av älgarna, tittade lite på dem och knatade sedan vidare. Grannen mötte ett lodjur vid sin källardörr för några veckor sedan – så nu lär väl Zlatan aldrig få lämna vårt hus… Han som har brottningsmatcher med schäfern varje dag, har väl noll självbevarelsedrift och respekt för lodjur. Så gick det med vår nya stallkatt.

Ett blogginlägg i månaden är det ju i det närmaste skämskuddar på. Jag önskar jag vågade lova bot och bättring, men jag vågar inte utlova någonting. Tiden är den knappaste resursen i mitt liv just nu och så ser det ut för överskådlig tid framöver. Vi hann faktiskt få igång alla fyra hästarna i träning i ett par veckor och jag hann komma ikapp med allt som släpade både på gården och på jobbet. Jag skottade hela gården (tack och lov för Avanten), fick ut balar till hagarna (alltså utanför – fri tillgång kör jag inte med, men jag vill inte släpa på hösilaget in absurdum), jag jobbade undan och ringde alla de där samtalen som bara måste ringas, men som man skjuter framför sig hela tiden. Jag hann tänka ett par gånger: jag är nästan ikapp. En skön känsla av att för ovanligheten ha kontroll på sina timmar, annars är jag så styrd av allt som hela tiden måste göras på en gång. Ni har säkert känt det själva, man jobbar som en gnu från 7-19 och på kvällen har man inte fått gjort någonting av det man tänkt sig göra när dagen startade, för att det är andra som tagit ens tid i besittning, typ kunder som kommer på att de måste ha en sak just idag, eller ungar som måste bli skjutsade hit och dit med tre minuters varsel. Eller så är det saker som inträffar, typ unghingstarna knäcker en grindstolpe (hände senast igår, en dag då jag hade överjävligt mycket att göra ändå), det snöar utan uppehåll i tre dygn så man måste skotta, det regnar på snön så man måste sanda osv osv. Nåja, känslan var skön av att ha koll som sagt. Sedan kom influensan. Tack för den. Den jämrans skitvirusen knockade mig i nästan en vecka och så var det bara att börja jobba i uppförsbacke igen.

Men, vi har ändå fått lite gjort, inte minst skrev jag att unghingstarna välte sin stolpe. Det var fel uttryckt av mig – ungvalackerna ska det stå. Chop chop, sa det när Thorleifur var här i helgen och såg till att vi numera är hingstlösa på gården. Skönt. Småpojkarna ser lika nöjda och glada ut för det, men den där stolpen var kanske någon slags hämnd för tilltaget att skära av dem kulorna. Nu är det bara Zlatan som är riktig karl här och det är också en ren tidsfråga innan han gör de andra enuckerna sällskap. Med undantag för sjukvecka så har vi framförallt kommit igång med Lakkrís. JAG-JAAAAG har kommit igång med Lakkrís. Tant är lite kär, det ska erkännas. Förutom storleken, så är det en häst som passar min smak. Pigg, cool och lättlärd. Vi tog ut två gigantiska vargtänder ur munnen på honom i helgen och det förklarar varför han tyckte det var onödigt att ha bett i munnen när han började med det. Sedan ska sägas att han varit väldigt duktig ändå och lärt sig gå fram till bettet och ha kontakt med handen, men nu lär det förhopppningsvis bli ännu bättre. När jag såg jättebetarna så är jag tacksam att vi ridit honom så mycket på kapson som vi gjort, vi har satt tyglar till bettet först de senaste två veckorna och då bara skrittat i princip. Tonåringen modell ä. rider sporadiskt och det blir ingen direkt tävlingssäsong i vår. Hon tröttnade lite på tävling och ju krångligare det blir att kvala, desto mer omotiverad blir hon. Det blir träning för den egna utvecklingens skull och sedan fokus på student. Elin ville nog gärna försöka kvala Snurre till SM nu när det är hennes sista juniorår, men jag blir så trött på TS som har så tråkiga förutsättningar för femgångsekipagen på juniorsidan, de ska ju kvala enligt YR förutsättningarna från A-klass på regional eller nationell tävling (inte alls som tölt- och fyrgångsekipagen som inte behöver rida A-klass och kan kvala från vilken tävling som helst) och nu ska de dessutom kvala två gånger, så det lägger vi också ner. Det blir inte roligt, det blir dyrt och krångligt och då gör vi hellre annat. Så får vi se om lusten återvänder för tävling så småningom.

Mamma Sóley, 27 år ung, är rund, pigg och glad. Så tacksam så länge hon hänger med.

December försvann som en avlöning. Vi såg bland annat Flashdance på Chinateatern, efter att ha intagit en ljuvlig asiatisk brunsch på Berns. Helgen efter sjöng Ia, Jenny, Karin och jag så det dånade på ABBA museet där vi skrattade bort flera timmar innan vi gick ut och käkade indiskt – suveränt! Sedan var det bara hem och packa och förbereda gården, samt jobba som en galning för att få färdigt allt som skulle levereras innan jul. Tidigt detta året bestämde vi oss för att göra en långresa hela familjen, tillsammans med min utvandrade bror och hans familj. Sannolikt den sista gemensamma då alla ”ungarna” var med, eftersom två av dem, snart tre, numera faktiskt per definition betraktas som vuxna och snart lär försvinna åt olika håll och leva sitt liv. Vi bokade resa och beslöt att den bland annat skulle bestå av att hälsa på gemensamma vänner som sedan många år bor i USA. Så slumpade det sig plötsligt att det blev en gård. Tack vare fantastiska inackorderingar kunde vi ändå åka på våra två veckors fantastiskt roliga resa, trots att jag var beredd att avstå, när jag stod inför faktumet att jag är ansvarig för de 17 hästar som bor här. Jag har jobbat mycket i USA, men aldrig varit i Florida tidigare dit resan nu gick och trots strul med bagaget som försvann tre dagar och diverse influensor som vandrat runt (tur det finns bra medicinknark i USA), så har vi fått underbara upplevelser, härligt väder, roligt umgänge och massor av ny inspiration. Vi har sett massor av shoppingcenter (inte minst då bagaget var på drift), NHL hockey, bio, alligatorer i sitt vilda element, Key West, Miami Beach, Fort Lauderdale, Tampa, Universal Studios i Orlando, Kennedy Space Center, Busch Gardens. Vi har bott på dunderhotell och mer skunkiga varianter, vi har ätit osunt och hälsosamt om vartannat, vi har åkt hundratals mil och bråkat på de som snarkat på nätterna. Helt enkelt en galet rolig resa, där vi som flest var 13 personer och en kalkon i en lägenhet på julafton, då vi gamlingar sjöng gamla studentvisor och drack snaps medan de stackars barnen gjorde stora ögon och tyckte vi var helt sjuka i skallen. Eller som den yngsta sonen i den numera rätt amerikanska familjen sa till sin mamma: ”When I am banging in the table it’s just noisy, but when you Swedes are doing it it’s tradition?” Just så grabben, live and learn and don’t mess with the Swedes.

Hemma hände naturligtvis typ allt som inte skulle hända, så de stackarna som roddade gården hade det hett om öronen. Jag åkte från en fullt fungerande verksamhet, hade förberett i veckor för att det skulle vara så smidigt som möjligt att sköta allt – ändå händer det. Bredbandet strular, kortslutning i elen, vattnet fryser osv. Är det inte typiskt? Men nu är vi hemma igen, hästarna mår toppen, om än lite övergödda på vissa håll (här visslar Snurre lite random och säger att han inte riktigt förstår vad jag menar, medan Klár glatt visar hur hans mage kan guppa). De har vilat i nästan tre veckor nu och från och med i morgon ska vi börja rida dem, beroende på hur infektioner, jetlag, skotjuvar och annat som ibland sätter käppar i hjulen inverkar på planeringen. Tjo – nu börjar ett nytt år med nya utmaningar – det känns som vi inte kunde ha en bättre start än vi fick. Jag är helsugen på vad detta året ska bära med sig för spännande saker.

Har ni också en strumptjuv hemma? Jag misstänker att de flesta har en. Den där som bor i tvättstugan någonstans och snor, alternativt äter, strumpor. Där står man med den ena strumpan i handen och undrar var hans polare tagit vägen. Högen av övergivna strumpor tenderar att växa. Jag har en hel korg full. Ibland återvänder en strumpa oförklarligt till familjen igen och kan återförenas med sin partner (och ägare för den delen). Inte sällan är det allt för sent, dvs strumpan i storlek 34 hittar ingen ägare längre, då ägaren numera har storlek 40… Min strumptjuv har antingen muterat, eller plockat hit sin kriminella kusin från Balkan, för nu har vi ett värre bekymmer. Någon snor hästarnas skor. Var och varannan dag står det en häst med bara tre skor kvar på tassarna och hovis får göra frekventa besök på gården för att hinna parera alla stölder. Igår tänkte jag ta en tur i skogen och eftersom jag är en lat rackare kör jag enligt principen ”jag tar den som står närmst grinden”. Det råkade vara Bliki. Med tre skor. Klár kom släntrande och jag tänkte hurtigt att då får det bli han istället. In och borsta, sadla och när jag står med tränset så tittar jag ner. Tror ni inte den jävla skotjuven varit på även honom. Tre dojjor kvar, finn fem fel. Eller ja det räcker ju med ett… Ut i hagen igen, knata längst bort (naturligtvis) och hämta den som var minst road av tanken på att ridas, herr Snurre. Alla pjuck kvar!! (han skrämde väl bort skotjuven med sin sura uppsyn). Ut i skymningen red vi och gissade oss fram i den dunkla, dimmiga skogen och jag tror jag njöt ännu mer just bara för att jag trots allt kom ut – tredje hästen gillt. Tur man har lite hästar att välja på. Jävla lera.

Det porlar, det forsar, det skummar i bäcken när höstens regnvatten fyller på. Här, just här, ska jag bygga mig en viloplats i vår. Hur mycket vilade det blir vet jag inte, men redan nu smyger jag ofta hit till platsen där bäcken tar ett hopp ner mellan de två träden. Där står jag en stund och känner mig faktiskt lycklig.

Så fånigt lycklig att jag inte är helt tillförlitlig. Vi som inte skulle ha en kattunge nu mitt i vintern, kunde inte låta bli när vi var nere på Lindnäs en sväng. Zlatan får helt enkelt bli Stockholmare om några veckor. Vi saknar vår fina Tiger, nu kan jag inte se Tindra ensam på gården längre (även om hon sannolikt själv tycker att det är alldeles ypperligt). Lille Zlatan lär få visa vad han går för när han möter sin något tempramentsfulla släkting här. Vi såg å andra sidan hur Tindras helsyster behandlade de små sötnosarna, när hon tyckte att hon skulle ha burkmat och att de små luddisarna var fula, i vägen, onödiga och allmänt störande (i våra ögon var de bara söta, underbara och gjorde ingenting alls – där ser man hur olika verklighetsuppfattning man kan ha).

Ur askan i elden blir det alltså för den här lille rackaren snart. Från en surkärring till en annan, som ser likadan ut.

På Lindnäs bokade vi inte bara katt. Emmy red Bliki och Klár, med stort fokus på sits och på att ta över kommandot från Bliki. Det gick strålande bra. Sitsen skärptes till, Bliki skärptes till och Klár var superduktig trots sin guppande mage. Tidigare på dagen hade vi varit ute med Snurre, som fick vara barnvakt åt Lakkrís och som mumlade en lång harang över detta faktum, innan vi berättade för honom att alternativet var att åka till Lindnäs på lektion. Då bytte han attityd och intygade att han är extremt barnkär och kan lära Lakkrís allt han kan, medan han argumenterade för att Klár kunde behöva åka och lära sig något på lektion. Lakkrís själv var pigg som en mört på sitt livs första skogsrunda och visade på tempo, mycket fina rörelser och en rejäl framåtanda. Det här blir kul. Efter att faktiskt kommit igång med ridningen tog vi det lugnt i helgen med alla hästarna och lät novemberregnet hälla ner bäst det önskade. Nu tröstar jag mig med att bäcken bara blir vackrare ju jävligare november är… ha, där fick du din äckelmånad!

Igår var det dags. ÄNTLIGEN! Jag har velat börja länge, men det har alltid kommit något annat i vägen så att tiden inte räckt till. Pralinen Lakkrís fick återigen känna på livet som ridhäst. Riden cirka en månad på Lindnäs innan han kom hem, sedan har han vilat och fått bo in sig hos oss. Vi har lärt känna honom och han oss, eftersom han redan tre veckor gammal flyttade till Lindnäs och sedan dess varit i IA och Dennis kompetenta och omsorgsfulla händer. Jag blev ganska snabbt överförtjust i den här lille svarte sötnosen. Eftersom jag tog hand om hans badande och pillade med honom en hel del, så bondade vi ganska snabbt. Ungarna har mobbat mig för att jag är så förtjust i Lakkrís och brukar lite föraktfullt säga ”ska du inte berätta om hur gullig Lakkrís är också?” när de tycker att jag är allmänt jobbig. Vilket inträffar ofta. Nu är det ju så att jag varit den enda som sett honom under ryttare (Denni) och var väldigt positivt överraskad över vilka gångarter han visade upp. Stora tonåringen har sedan sett lite glimtar av hans rörlighet i hagen och då kommit in och berättat för mig som att hon gjort en het ny världsupptäckt ”vilken fin skritt Lakkrís har”, eller ”jäklar vad han rör sig när han travar”. Just det. Vad var det jag sa, är ju ett förhatligt uttryck, men välplacerat här.

Jag har ju hanterat honom mycket och var trygg med att han är trygg. Det är en cool kille, men vaken. Helt utan Blikis spänning och med mycket av Snurres sköna attityd i sig. Alltså slängde jag upp stora tonåringen på honom och hon satt med ett stort leende från det att hon kom upp på honom tills hon släppte ut honom. Han var så positiv och glad, snäll och härlig. Vilket fint grundarbete de gjort på Lindnäs och oj så kul det ska bli att fortsätta jobba med honom.

Tre år och väldigt rå, men mycket fina gångarter finns det i honom. Med styrka och balans kan det här bli hur kul som helst.

Lite tölt blandade han också in och vi kunde även be honom tölta. Duktig kille!