Har ni också en strumptjuv hemma? Jag misstänker att de flesta har en. Den där som bor i tvättstugan någonstans och snor, alternativt äter, strumpor. Där står man med den ena strumpan i handen och undrar var hans polare tagit vägen. Högen av övergivna strumpor tenderar att växa. Jag har en hel korg full. Ibland återvänder en strumpa oförklarligt till familjen igen och kan återförenas med sin partner (och ägare för den delen). Inte sällan är det allt för sent, dvs strumpan i storlek 34 hittar ingen ägare längre, då ägaren numera har storlek 40… Min strumptjuv har antingen muterat, eller plockat hit sin kriminella kusin från Balkan, för nu har vi ett värre bekymmer. Någon snor hästarnas skor. Var och varannan dag står det en häst med bara tre skor kvar på tassarna och hovis får göra frekventa besök på gården för att hinna parera alla stölder. Igår tänkte jag ta en tur i skogen och eftersom jag är en lat rackare kör jag enligt principen ”jag tar den som står närmst grinden”. Det råkade vara Bliki. Med tre skor. Klár kom släntrande och jag tänkte hurtigt att då får det bli han istället. In och borsta, sadla och när jag står med tränset så tittar jag ner. Tror ni inte den jävla skotjuven varit på även honom. Tre dojjor kvar, finn fem fel. Eller ja det räcker ju med ett… Ut i hagen igen, knata längst bort (naturligtvis) och hämta den som var minst road av tanken på att ridas, herr Snurre. Alla pjuck kvar!! (han skrämde väl bort skotjuven med sin sura uppsyn). Ut i skymningen red vi och gissade oss fram i den dunkla, dimmiga skogen och jag tror jag njöt ännu mer just bara för att jag trots allt kom ut – tredje hästen gillt. Tur man har lite hästar att välja på. Jävla lera.