Finaste studentskan i år (lätt subjektivt) – älskade Emmy! Nu väntar massor av spännande år, resor, studier, forskning (?), jobb. Jag vill också vara 19 igen…

Drottning Lilja tålde sorgligt nog inte omställningen det innebar att åka på betäckning. Redan efter några dagar började hon visa fångsymptom och trots att vi satte in medicin tidigt, så blommade anfallet ut med stor kraft och hon svarade inte på medicinen alls de första veckorna. Som tur var hann vi inte betäcka henne, så vi har kunnat medicinera kraftigt. Röntgen visade att rotationen nu var ett faktum. Veterinären sa att han sett vad han behövde och att det var upp till mig att bestämma om och när det var dags att ta bort henne. Jag beslöt ge henne två veckor till efter han var här, ståendes på dubbel dos medicin. Under dessa två ”nådeveckor” har det äntligen börjat vända markant. Nu står hon upp övervägande delen av dygnet, hon länger ut sitt frambenssteg igen, även om hon är försiktig i vändningar så är hon mindre stapplig och mindre smärtpåverkad. Jag har börjat dra ner medicinen och hon är inbetad försiktigt och är nu uppe i några timmar varje dag. Ännu så länge tar vi en dag i taget och jag tar nytt beslut om två ytterligare veckor. Klarar hon detta så har jag lovat att hon ska få gå här och njuta av livet som sällskapsdam, i alla fall fram tills ett eventuellt nytt anfall kommer. Jobbigt och sorgligt med sjuka djur. Så sjuk och ändå ser hon strålande ut: blank, välmusklad, vaken och vacker. Märkligt.

Jag har funderat mycket på när (inte om) den dagen kommer att jag hamnar på en tävling då ryttare kallar domare för okvädningsord, eller skriver elaka inlägg i något socialt forum. Det är inget jag ser fram emot. Det är helt sjukt att man ens ska behöva fundera på det. Jag har så svårt att förstå att man släppt på spärrarna till den milda grad och bedriver någon form av hetsjakt. Det värsta en ryttare kan råka ut (enligt de flesta) för är ojämn bedömning och ja, det kan te sig märkligt. Jag gillar inte heller ojämn bedömning, varken som ryttare eller domare (eller ponnymamma). Men det finns ju orsaker som finns listade på alla möjliga forum, jag behöver inte dra dem ännu en gång – men oftast är det ju pga av missar, genererade antingen av ryttaren, hästen eller av domaren (jo, det händer säkert flera gånger per tävling att man som domare missar, konstigt vore annars). Oavsett – hur kan man gå från ett mumlande över domarkommentarerna (vem har INTE mumlat över domarkommentarer någon gång?), till att ge sig på enskilda domare, eller hela kåren rakt över. Det skriks om inkompetens och dålig utbildning. Bara för att vi inte förstått storheten i någon enskild individs prestation vid ett enskilt tillfälle? När flera kompisar intygar hur BRAAAA det faktiskt var. Mmmm. Jag har faktiskt varit med om en absurd historia där vi (alla tre) varnade för grov ridning (händer väldigt sällan att jag varnar, särskilt inte för grov ridning som är så känsligt för ryttarna, så när jag gör det så är det på väldigt god/tydlig grund). Ryttaren i fråga kommer sedan fram till oss och säger ”min kompis tycker inte det var grov ridning”. Öhh, nähä. Nåja, vi bemöter naturligtvis detta så väl vi kan för att visa vederbörande respekt, även om det var oväntat så är det ju bättre att hen kommer fram, än att hen skriver på socialt forum för nu kunde vi ju förklara vårt beslut i ganska (hyfsat i alla fall) trevlig ton. Eftersom jag bevittnat hur ryttare på mycket hög nivå kan bete sig både mot veterinärer, domare och hästar så tycker jag att skrivelsen från TS som kom ut var mycket bra och tydlig. Detta måste få ett slut, innan det eskalerar ännu mer eller fortsätta sprida sig neråt i skikten, som det verkar börjat göra redan nu. Ifrågasätta får man göra, fråga lika så – men inte fördöma, hänga ut eller vräka ur sig en massa skit. Lika lite som man får göra det i vanliga livet.

Det mest absurda är ju att det inte (enbart) handlar om domare med en hundra år gammal utbildning som dömer en tävling om året, det är ju våra mest erfarna och tyngst meriterade domare som dömt internationella mästerskap i decennier som får ta emot inkompetensförklaringar från förfördelade ryttare. Nåja. Nu hoppas jag vi går mot en bättre tid, då folk – på alla sidor – har vett att uppföra sig!

Leiri hårfager. Jag sa ju att han skulle bli mörkgul – nu börjar jag äntligen få rätt 😀

Hoppas han ärvt mer än sin vackra man av sin far. Ännu så länge har vi mest sett honom skritta, alternativt fulgaloppera hängandes i någon annan (oftast i Lakkrís täcke, det är dyrt med häst). Vi får väl hoppas han har lite luft i steget. Det lär väl visa sig.

Veckorna har flugit iväg, så som de brukar göra på försommaren. Dygnen, timmarna och sekunderna räcker inte till, hur mycket man än vrider och vänder på sig, skippar välbehövlig sömn, sköna – och nödvändiga –  ”bara vara”-timmar och flänger istället mellan allt som ska göras, alla som ska skjutsas, hämtas, umgås med, jobbet, gården, 10 minuter med dammsugaren, träningar, tävlingar… det tar aldrig slut. Andrummet har fått vacuumläge, till och med där sugs syret ut. Först nu börjar jag skönja lite ljusning, ett hopp om att få hinna med mitt eget liv igen. Såg den här länken och kan bara säga att precis så är det, jag är också en skitmorsa som vrider sig som en mask på tillställningar man MÅSTE vara med på, men inte känner att man varken vill eller hinner (och samtidigt får dåligt samvete för att man känner just så): skrota livspusslet

Men det har ju hänt massor såklart – både bra och dåligt. Emmy har tagit studenten, vilket var en härlig upplevelse, fylld av glädje (och handling & matlagning…). I samband med det var släkten på plats och roade sig med allt ifrån att att köra fast Avanten i en lerig hage till lite mer vettiga uppgifter så som att tömma och städa ur höboden bland annat. Veckan innan dess var Divar på Romme och blev världens högst bedömda hingst såhär långt i år. Bra gjort av underbare Divar och hans duktiga team. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, då det var förberedelser inför studenten här – plus en kursdag för duktiga Jenny Göransson som kom och stod i regnet med kloka råd och en icke sinande entusiasm. Roligt att ha kurs hemma på gården. Näst ut är Fredrik Rydström, som kommer och sätter lite press på oss i augusti. Vi har också hunnit med att åka till Lindnäs och få rejäl putsning av Snurre, Klár och Elin. En IA-träning på ovalbana återstår innan vi släpper iväg dem till Strömsholm i juli. Nu har Elin åkt på konfirmationsläger (ja vi ska hinna trycka in en konfa också om en och en halv vecka…) och hennes storasyster har lovat träna hästarna under tiden. Nu ligger hon förvisso mest i sängen och chattar med kompisar… men jag hoppas hon håller sitt löfte. Igår gick hon i alla fall upp tidigt för att hänga med till Toftinge, med Snurre och Klár i släpet. En ren skojtävling för hennes del och det märktes att hon njöt och att hästarna gjorde detsamma. Först ut var en T8 med Klár som fick lite ojämna poäng, men som gav honom en 2:a plats inför finalen. T4, som hon inte är så rutinerad att rida kom hon sedan i tillsammans med Snurre. Hon gjorde lite klantiga misstag i placering av handen i det tygelfria momentet, men ritten var godkänd, poängen jämna, och Snurre och hon blev 2:a. I fyrgången gick Klár stadigt, dock lite avkortad i skritten (märks att Emmy inte ridit honom på bana på länge, typ över ett år) men kom ut på ganska vettiga poäng (5,40) och en andraplats. Sist ut innan lunch var Snurre da king i paradgrenen femgång. Som han lekte hem det där, jag har inte sett honom så stark och stabil sedan 2010 (precis innan han gick sönder i två år… hoppas likheterna slutar med att han är lika bra nu). Stadig i alla gångarter och stensäkra 3 passläggningar som gav 6:or. Ingen gångart under 5 av någon domare. Snurre må ha rund gräsmage, men pigga ben och är helt klart tävlingssugen. Så härligt att se honom vara i så bra form så här års. Emmy red honom med ett leende på läpparna hela visningen. 5,43 slutade han på – dvs han höll sina A-klasspoäng med stor marginal och var knappt berörd efteråt. Det var bara final i T8 och V5 (då låg Snurre och sov i hagen, mycket nöjd att slippa springa mer) och i dem höll Klár sina placeringar och slutade 2:a i bägge klasserna, även om han tyvärr inte hade tid att trava i början utan bara ville tölta, när Emmy satte ett spö i baken på honom travade han iväg för 7:or, men dog helt efter den ansträngningen under en långsida och bytte till 4-trav, haha, han är ju lite speciell den där hästen. En härlig dag fylld av ridglädje för Emmy och en riktigt rolig dag med fin stämning på fina Toftinge för mig som domare. Att jag sedan hade en superbra sekreterare gjorde det bara roligare och trevligare att vara på plats. Onekligen går det tid under lunchen att kollegor emellan diskutera den respektlöshet som präglat de senaste årens tävlingar, då ryttare angriper domare på tävlingsplatser och på sociala medier och en del domare kanske har svårt att bemöta ryttare korrekt också. Mer om mina tankar kring det i kommande inlägg.

För mig är han ett mirakel, som jag blir lycklig av att se varje dag. Därför får ni också stå ut med att bombarderas med bilder på den lille bushästen, med massor av spring i benen. Påminner om sin mamma, som också sprungit massor från det att hon föddes (och än idag).

Gräs provar han också att peta i sig. Ska man bli stor och stark så ska man…

Eftersom han är så grå på mulen och börjar få kajal kring ögonen så sätter jag en hundring på att han blir isabell. Jag är ingen färgexpert, men tror att cremello har rosa hud.

Varje morgon sedan Fína fyllt sina juver har jag varit uppe vid fem, halv sex och kollat av henne. Hon har ändrat beteende, hon har sett redo ut men inte har någon fölis tittat ut. Flera har sagt att två veckor är det normala från att de fyllt juvret till att de levererar fölis, men jag vet att mina andra ston inte alls har gått två veckor, så det har jag inte vågat förlita mig på. Jag har snarare helt varit inne på Ias linje ”de högdräktiga vet man inte när de tänker föla, inte ens de själva”, då vi dryftat våran ömsesidiga fölningsångest med varandra. I torsdags åkte jag till Blekinge på min återkommande veckoflygning, Fína såg ut som hon gjort de andra dagarna – helt redo, men inga tendenser till värkar. Väl hemma på kvällen var det lika lugnt. Morgonen efter unnade jag mig någon timmes extra sömn, efter en intensiv vecka. Min vana trogen kastar jag en blick ut i hagen det första jag gör och ser att NU är det dags, Fína ligger ner och hon kastar lite oroväckande med kroppen. Minuterna senare är jag på språng mot hagen, då springer Fína runt med ett ben hängande ut baktill och man inser att något är väldigt fel. Det känns som någon lägger en ispåse runt hjärnan och tiden saktar ner runtomkring en, jag blir hyperrationell. Jag som aldrig har telefonen med mig ut på morgonen, hade av ren intuition greppat den på vägen ut, och inte bara den utan även hörlurarna, som garanterat aldrig är med ute, eftersom jag tycker de bara är i vägen och trillar ur fickan. Nu var det bara en sak som gällde – få tag i den veterinär jag litar på allra mest när det gäller fölning och dräkrigheter – Eva-Marie Lewin. Underbara människan svarar trots att klockan inte slagit halv åtta och lugnt och metodiskt guidar hon mig igenom förlossningen i hörlurarna. Fína märker att jag vill hjälpa och lägger sig ner. Det fanns ingen tid att hämta ut en sovande Elin, de minutrarna hade jag inte. Fokus då var att få ut fölis och rädda Fína, jag var övertygad om att fölet redan var förlorat, det bakben som hängde ut var kallt. Tack och lov såg jag ganska snabbt den andra hoven, vilket underlättade mycket – annars hade jag varit tvungen att trycka tillbaks det som hängde ut och gått in i henne och försökt få tag i bägge hovarna samtidigt. Det hade jag garanterat inte klarat själv och det kändes inte som något jag var helt pigg på att ge mig på, även om jag gjort det om jag varit tvungen. Genom att dra växelvis i benen fick hon den hjälp hon behövde och det var som en sugpropp som släppte och huvudet kom ut och strax därefter kroppen. Jag lyfte på hinnorna vid näsborrarna och tittade på det vackra ljusa fölet, som låg blickstilla utan andning. Men plötsligt rörde sig näsborrarna och han lyfte på huvudet. Vilken kämpe, vilket underverk! Långbent till max, rör sig sagolikt (minst lika bra som sin mamma, som är den som rört sig allra bäst av våra föl hittills, kanske till och med bättre). Kraftig, massor av energi och supervacker. Kanske cremello, kanske isabell vi får se om ögonen mörknar eller om han behåller de blå han har nu. Välkommen Ljómi!

När det är långhelg borde man nog plantera lite blommor, läsa en bok och njuta av ledigheten när man är tant. Men vi hästmänniskor är ju lite eljest. Några av oss lite mer eljest än andra. Jag har ägnat tre heldagar (och kvällar) åt att göra klart beteshagarna, vilket innebär att jag dragit några kilometer tråd, skruvat i en sisådär 400 isolatorer (för hand, eftersom ekstolparna är så hårda att skruvdragaren dör efter fem minuters jobb), satt upp stolpar och fixat vatten. Stundom i hällande regn och femgradig temperatur. Min kropp har känts lätt sliten efter denna insats, men belöningen kommer såklart när man kan släppa ut flock efter flock och ser hur lyckliga de blir. Efter helgens insats har vi nu sju hektar hägnad betesmark, utöver vinterhagarnas sex, vilket bör räcka gott och väl till de hungriga hästar som befolkar gården. Fast frågar ni Snurre så anser han nog att det tredubbla hade varit mer lagom. Det finns något rofyllt och sagolikt vackert över hästar i fina, gröna hagar.

För någon månad sedan tog jag ett djupt andetag och köpte in en vattentank på hjul, utrustad med flottörvattenkopp. Den var hysteriskt dyr, men när jag drog ner den till den nyhängnade stohagen, som ligger några hundra meter bort, så var jag väldigt nöjd med att jag tagit den investeringen trots allt. Barnsligt smidigt och underbart att slippa dunka vatten. Jag har varken tid, ork eller lust att dunka vatten – det är bättre att erkänna det och lösa vattenfrågan på det sätt som passar en, istället för att slita ut sig på så trista saker som att köra vatten. Då lägger jag hellre energi på annat.

Under hela arbetshelgen har jag haft troget sällskap av Zlatan, som följer med som en hund, samt av en mycket talför gök som koo-koo:ar dygnet runt vilket jag älskar – djurlivet är fantastiskt här. I lördags hade Ia och jag bestämt oss för att ses och göra något kul, det var länge sedan vi hade tid att sitta ner och prata. Vi är alltid på språng och på tävlingsplatser är det inte ro till att prata ”på riktigt”, då har vi bägge jobb att utföra. I fredags fick jag ett infall att ta med mig en häst till Lindnäs, när jag ändå skulle åka. Efter en snabb koll i stohagen fattade jag mitt beslut. Fína är ju inte aktuell, eftersom hon är dräktig. Sóley är superfin, men jag har lovat mig själv att hon ska få vara pensionär. Líf är för ung. Kvar stod mitt vackra, ståtliga första klass sto och tittade på mig. Hon har inte visat några nya fångtendenser, inte heller efter att ha fått gå ut på rejält bete dygnet runt. Jag beslutade mig för att testa, bära eller brista. Följaktligen åkte Lilja med ner till Sörmland för att förhoppningsvis få till ett amoröst äventyr med Divar. Måtte hon klara omställningen till nytt bete, om inte så vet vi ju det och då får vi ta ställning till vad vi ska göra med henne.

Efter att snabbt slängt ut henne i hagen, styrde vi mot Arphus och Per & Pethers fina inredningsbutik som hade rea. Det blev roliga timmar och många superfynd. Det tog så lång tid att vi insåg att vår planerade gofika kunde glömmas, det var inga fik öppna i Strängnäs när vi var klara på Arphus. Istället tog vi budgetfika på McDonalds, men vad gjorde väl det när vi kunde sitta där och garva åt allt mellan himmel och jord – vi är ganska lättroade.

Igår var vädret det värsta på evigheter. Hällande regn och 5 grader. Det borde vara förbjudet. Ingen dotter visade större intresse för att rida, vilket jag kan förstå helt och hållet. Men mitt i detta skitväder började Fína visa de första tecknen på att fölis funderar på att titta ut. Juverna var fyllda. Det var bara att trotsa regnet och flytta den lilla flocken till en annan hage, som jag har full uppsikt över, fixa vatten, halma upp ligghallen och sedan inta vänteläge. Idag ger hon mer signaler att något är på gång, men eftersom det är första gången hon ska föla, vet jag inte hur lång tid innan hennes signaler kommer. Jag är supernervös för första gången. Jag brukar ha en ganska avslappnad inställning till fölning, men nu är jag inte alls avslappnad utan målar upp massor av skräckscenarier, inte minst att Fína ska vägra ta hand om det lilla fölet, eftersom hon har fullt upp med sig själv. Oroliga nätter väntar.

Fodra, jobba, fodra, jobba, fodra, jobba, fodra, sova. Ungefär så rullar dygnen på, föga spännande. Ändå inspirerande – för mig, som efter några timmars intensivt analyserande av siffror, eller i möten, kan kika ut på hästar som lufsar i hagarna, letandes efter grässtrån, gnagandes på stammar eller på varandra. Det räcker ofta med fem minuters njutande av hästvyn för att jag ska leende sätta mig med mina uppgifter igen. Peppad och glad. Det var även Klár och Snurre i morse, då de fick gå ut och beta några timmar, istället för att äta morgonhö i boxen. De tog lite återkommande glädjerace, med tillhörande bock- och pruttsprång i lilla hagen under de timmar de fick festa loss där. Skönt att se att Snurre återhämtat sig. Han var riktigt trött efter helgen, gjorde 6 starter på två dagar, vilket är ett tufft program för en gammal Snurrman. Det var först idag som han såg pigg ut igen.

Sleipnir hade ett smart och bra upplägg med två olika tävlingar på två dagar (regionala). Det gjorde ju att man fick två kvalchanser. En del hästar var piggare på lördagen än på söndagen, men många var bättre och mindre spända dag två på samma bana, våra inkluderat. Det var fina ekipage och en välordnad tävling. Boxarna är underbara på Strömsholm och allt flöt på fint, med undantag av den elektroniska tidtagningen dag två, vilket var synd. Bliki och Snurre skulle gå bägge dagarna och Klár endast på lördagen, av logistikskäl. Vi får bara in två rödingar i taget i släpet. Vi drog följaktligen dit Snurre och Klár på fredagskvällen, kom iväg flera timmar senare än planerat och därför var vi inte hemma förrän mitt i natten, för att stiga upp strax efter fyra och fodra hästar innan avfärd med sista pållen – Bliki, ryttare och chaufför. Zzzznark. Bliki har, såhär sett med nyktra ögon i efterhand, visat lite varningssignaler hemma de senaste veckorna. På två veckor har han trampat av sig samma framsko, blivit stelare i den vanligtvis ostela sidan och blivit vad Emmy benämnt ”tokhet” ute. Eftersom jag har jobbat i det närmaste dygnet runt inför en stor presentation jag skulle hålla den här veckan har jag varken ridit eller tittat på honom när Emmy ridit. Men när jag såg honom på banan såg jag att han rörde sig helt annorlunda, med korta steg och utan luft. Han la sig i passen, men kunde inte hålla balansen och även där var stegen korta och stela – passen som vanligtvis är hans vackraste gångart, med stora, luftiga rörelser både fram och bak. Även Ia fick titta på honom och kunde också konstatera att han såg ut att hålla igen i steget. Jag tror han dragit till sig i bogen och inte får upp frambensrörelserna som han ska. Av detta lär man sig att alltid checka av pålle innan man åker hemifrån, för detta hade jag nog sett även hemma på vår ridbana, alternativt känt om jag suttit på honom. Alltså fick Bliki åka hem för att rehabskrittas några veckor innan vi kikar på honom igen, och Klár stanna kvar till söndagen. Det var ju en herrans tur visade det sig. Elin behövde rena vita ridbyxor till dag två och fick ta ett par brallor som jag vid tillfälle fått av Ia & Denni. Det är Dennis gamla tävlingsbrallor, som vunnit både SM, NM och VM. Kanske inte just brallorna i sig, utan snarare den som befunnit sig i dem och under dem, men ändå. De har liksom varit med. Iförd dessa turbrallor (i Dennis fall skicklighetsbrallor, i vårt fall turbrallor), med en blick på regnet och vetskapen om att regn är Snurres väder, han presterar aldrig så bra som i regn, hade vi en rätt bra känsla när vi åkte tillbaks till Strömsholm på morgonen. Först ut av alla ekipage på tävlingsdag två var Klár, som Elin bytt varv på från lördagen. Programmet satt som det skulle, även om han kan så mycket mer än så och tiondelarna hamnade nu på rätt sida kvalgränsen. Strax därefter skulle Snurre ut i F1 och med en nytagen SM-biljett i ryggen, Dennis brallor, regnet på Strömsholm och Gud vet vad så satte Elin och Snurre allt tillräckligt väl för att kravla sig över kvalgränsen. Kors i taket. Däremot gjorde de sedan en totalt misslyckad insats i speedpassen, den gren han var enbart 4 hundradelar från att kvala i på lördagen, men nu var äckligt seg i och med en ofokuserad Elin som inte satte fart på honom. Direkt från speedpassen gick hon in i T5 med honom. Stackars Snurre, men eftersom han knappast tagit ut sig i speedpassen var det inte mer än rätt att han fick springa lite till. Jodå, med hyfsat god marginal – två tiondelar – kvalade han faktiskt in sig även i T5. Tre SM-kval på fyra starter var lysande gjort av Elin. Och grabbarna grus förstås.

Snurre

En lång, blåsig men väldigt rolig dag på Enstabanan fick vi uppleva igår. Vi rullade redan vid sjusnåret på morgonen, tyvärr med bara en häst i släpet då Bliki tappat en sko kvällen innan. Han såg riktigt besviken ut själv, till skillnad mot sin storebror så uppskattar Bliki utflykter. Alltså fick Snurre stå själv inne i stallet på natten och var sur redan över detta faktum. Att sedan tidigt på morgonen stoppas in i en transport, ensam, gjorde inte saken bättre, men jag tror han förlät oss när han märkte att han fått hage och inte box. Hage med gräs = Snurres favvo. Han tackade oss genom att inte rulla sig den här gången. Däremot missade han bägge passläggningarna, eller ekipaget missade dem kan man väl säga. Lite för mycket vilja hos piloten och för lite hos hästen genererade galoppinslag och nollade läggningar. Elin var surare än Snurre brukar kunna bli, tävlingsmänniska som hon är. Omladdning till T5 och de gjorde en prydlig, om än försiktig visning. Missade sitt kval med en hårsmån, vilket var synd, men det var som sagt första gången Elin någonsin red en T5:a och det är inte Snurres favoritgren direkt. Tre av fem domare hade henne på kvalgränsen, men det räckte inte, hon skulle behövt någon tiondel till. En, om möjligt, ännu surare junior gick och satte sig i bilen i timtal medan jag dömde och Emmy skrev. Att hon placeringsmässigt var etta bland juniorerna både i F1 och T5 hjälpte inte, det var ju siffror hon red för, inte placeringar. Men hon kom ut lagom tills det var dags för Divar att starta. Då blev hon glad igen. Emmy följde med utan häst som groom till Elin och sedemera som domarsekreterare till mig. Mysigt att vara ute med tjejerna på banan igen, jag hade gett upp hoppet om det den här säsongen (tack igen TS!). Tror Emmy njöt av att vara ute bland sina hästkompisar igen och den medtagna skolboken som skulle pluggas i, blev liggande oöppnad hela dagen.

Förmiddagen var kall och blåsig och många ekipage påverkades nog av det, det var lite spänt överlag. Ovanligt många avbrutna visningar och lite andra avhopp från banan. Men så bröt solen fram efter lunch och alla började tina upp, prestationerna lyfte och vi kunde äntligen börja dela ut ett antal SM-kvalpoäng. Underbart att få se den här killen göra säsongspremiär. Han blir allt mäktigare, vår fina Divar och för första gången i mitt ännu relativt korta domarliv fick jag sätta totalpoäng på över 7 (jag är så tacksam över att få förmånen att döma så mycket regionalt som jag får, det är enormt utvecklande som domare att få stretcha poängen över hela skalan). Det var roligt bara det och ännu roligare när det var till det här underbara ekipaget! Att som femgångshäst göra 6,93 i fyrgång är imponerande. Och 7,10 i T1. Betänk då att passen är mycket stark… det känns spännande inför framtiden och kommande femgångsstarter. Han är extremt proffsigt avlad, matchad och tränad den här hästen. Och ännu inte färdig…, vilken spännande tid vi har framför oss.

     Foto: Elin Ahnfelt

Tävlingen var slut först vid halv sju på kvällen och vi var tämligen möra när vi äntligen kom hem igår kväll. Men jäkligt kul är det att vara igång med säsongen både som domare och ponnymamma.

Ständiga resor och möten fyller kalendern just nu och det som inte står i kalendern, det finns inte (undantag skötsel av hästarna). Jag hade snöpligt missat att skriva in ett möte igår kväll och vips åts den tiden upp av annat och jag hade inte en tanke på att jag skulle sitta i telefonmöte. *skäms* Det är lite nytt, jag brukar kunna hålla saker i huvudet, men sedan ett par år är det omöjligt. Nu är det kalendern som är mitt minne och det är ju fint så, om man nu kommer ihåg att skriva in det man ska i den vill säga – och det gäller att skriva in det på en gång, annars har jag glömt bort det i samma stund jag riktar uppmärksamheten åt annat håll. Fy. Jag gillar inte den tilltagande glömskan, förvirringen alternativt nollkollen som kryper sig på alltmer med åldern (nu låter det som jag är 100 och det kan jag tillstå att jag känner mig som emellanåt, liksom även ser ut som, men ändock inte är). Har exkollegor som har en styck (minst) arbetskalender och en styck ”masterkalender”, som styr allt utanför arbetstid och som ägs av hustrun (kollegorna var uteslutande män). De kunde aldrig boka något utanför arbetstid utan att ”kolla med masterkalendern”, alternativt bokade de, men blev överkörda av masterkalendern big time och fick skamset komma och erkänna sin belägenhet för övriga gruppen, med den flod av spydigheter som det naturligtvis genererade. Själv är jag nöjd med att ha kontroll både på master- och på arbetskalendern, men det är ju svårt att skylla på någon annan när man då missar möten, som tant lyckades med igår. Ajabaja. Nu fylls huvudet och tankarna mest av det delikata uppdraget jag har att rensa upp i en produktflora, som spretar alltför mycket efter att nya produktionsanläggningar köpts in, nya marknader tillkommit och efterfrågan förändrats på andra. En rejäl ansning av sortiment, kvaliteter, namnstrategier, emballering och marknadsföring ska göras och detta kryddas med att det inte finns en gemensam syn, utan många som ser och värnar sitt lilla område. Det går ju inte bara att sätta sig ner och köra över alla, istället får man blanda alla talanger och erfarenheter man eventuellt besitter som tonårsmamma, hästhanterare, instruktör och människa. Att kunna övertyga utan att dominera (skrämmas), att kunna sätta gränser men också uppmuntra, lyssna men veta när det är dags att sätta ner foten. Jag älskar det komplexa.

På tal om det komplexa, så har Elin nu börjat träna Snurre inför sin första T5 start. Egentligen borde hon nog starta T1 på honom för han har ”lätt” för att få 5,5-6 i det ökade tempot, där rullar han bara på i det övre medeltempo som Emmy brukar lägga honom i både i F1 och T8 och där han emellanåt varit uppe på 6,5 när han varit på gott humör och regnet stått som spön i backen (det är då Snurre liksom kommer till sin rätt). Steglängdsökningarna är ju det svåraste och han tycker väl att det är ganska onödigt både att öka och att sedan minska igen (hur ska ni HA det, jämrans människor – ska jag gå fort eller långsamt). Det är lite svårt med steglängdsökningar, Snurre har lätt att styvna till om man skjuter iväg honom för snabbt efter kortsidan, det gäller att låta honom axa i sitt eget tempo (nåja, i så fall hade det väl blivit tvärstopp, men ni fattar vad jag menar). Men nu testar vi T5 först, så får vi se om vi växlar över till T1 på Sleipnirs regionala i maj. Han ser fin och pigg ut, kanske ett kilo mindre om magen efter min minskade högiva som drabbar alla på gården, plötsligt börjar de svälla som jästa bullar i hagarna så nu jäklar är det matminskning rätt över. Behöver jag påpeka att Snurre är sur som en megacitron över matransoneringen, vilket stackars Bliki och Lakkrís får erfara när han koleriskt jagar dem uppför backen när jag närmar mig hösilagebalen. Med tanke på hur mycket av trädens bark som de gnagt av i hagarna misstänker jag att magarnas rondör har en del med det att göra, inte enbart mina generösa givor, även om dessa nog hjälpt till också i ärlighetens namn.

Emmy satte 145 gr boots på Klár för första gången igår. 7 år och bootspremiär… här tränas inte så mycket med den varan som ni förstår. Jag såg det inte själv, men enligt rapporten så blev grundgångarterna mycket flotta, liksom bitar av tölten, men han faller lättare isär i tölten med boots. Vi kommer inte tävla med boots i år på honom, när han är stark och redo så hänger vi på dem på banan men han behöver tid på sig den stora underbara lufsen.

Klár för ett och ett halvt år sedan. Börjar bli dags för nya bilder snart…

Peppar, peppar så ser Lilja allt fräschare ut. Länge efter medicineringen var slut så tyckte jag att hon hade samma lite låga uttryck som innan anfallet kom. Men nu är det något som vänt. Svårt att ta på, det har inget med puls, värme och rörelser att göra utan bara ett uttryck i hästen. Hon börjar ”resa sig” igen, se värdigare ut helt enkelt. Måtte hon fixa det här nu. Sista veterinären ansåg att hon kunde betäckas i år, men riktigt dit har jag inte kommit i min sinnevärld ännu. Jag avvaktar lite till.

Snart kommer det förhoppningsvis bebis i hennes hage alla fall (och hon blir mormor!). Fína börjar se dräktig ut på riktigt nu, däremot uppträder hon inte som en höggravid vettig pålle borde. Hon springer runt och busar med lillasyster Líf varje dag, så magen guppar hejdlöst. Ibland ger hon sig även in i tantgruff med bästa Sóley, som tycker att Fína är rätt odräglig och inte behöver köra med en gammal dam bara för att hon tycker det är kul. Jag ger Sóley rätt i det. Men hon får alltid rätt av mig, Sóley är bäst!

I måndags skulle vi till Lindnäs för att tjejerna skulle rida lektioner, vilket de inte gjort på hela året. Stora tonåringen fick dock lämna WO efter en veckas tuff influensa. Inte för att lillasyster såg så ledsen ut över det, eftersom det då blev en lektion till för henne att njuta av. Självklart tog hon med sig de två pållar hon tänkt tävla i år och hade en i vardera handen för att lasta, när jag tittade ner på hovarna av gammal vana och såg att en lyckats med att dra av sig en sko. Gissa vem. Extremt nöjd med sig själv återfördes därför Snurre till hagen, där han med ett hånflin vinkade av Klár och lillebror Bliki. Stackars Bliki som redan gått ett pass under dagen, men som fick göra ytterligare en insats för kung och fosterland, eller i alla fall för Elin. Nu är ju inte Bliki den som viker ner sig, utan han jobbade stenhårt på sin lektion, som om ett tidigare ridpass och två timmars transport inte bekom honom ett dugg.

Elin och Bliki från sitt träningspass hemma under helgen. Duktigt av henne att rida honom på lektion så tidigt – bra gick det också!

Klár körde sin vanliga variant – tokuppspelt och superladdad, hade inte tid med någonting, ända tills han blev toktrött och nästan svimmade av med benen i vädret på ridbanan. Nu har vi i uppgift att hantera honom som en vuxen häst och att förhoppningsvis få bukt med de ojämna energinivåerna, men också att hålla kontroll på honom när han är så uppe i varv som bara han kan bli. Så roligt att få träffa våra fina vänner igen, tyvärr var vi lika trötta och halvsjuka allihop, så vi ägnade oss inte åt några sociala aktiviteter – mer än planerade inför kommande skojsigheter som vi så gärna vill få till i vår jag och Ia. Vi får väl se om vi lyckas…

Åhh så glad jag är för att nya gänget i TS är så kompetenta, duktiga och vettiga. Bra analys av läget, där de med klara siffror och fakta kunnat belägga det vi anat och misstänkt, nämligen att vi stod inför faktum att ytterst få sannolikt skulle kvala till SM i år, av olika skäl. Dessutom slog de hål på det extremt konstiga argumentet att man ska göra det svårare att kvala, eftersom 50% presterar under sin kvalgräns under mästerskapet. Det verkar som hela islandshästSverige nu dragit en suck av lättnad över att vi fått stopp på tokerierna om man läser alla lyckliga kommentarer på sociala medier. Återgång till ett kvaltillfälle och sänkta gränser för juniorer satte fart på tjejerna här hemma i alla fall och jag misstänker att det är samma i de flesta familjer. En av många charmfaktorer i den här världen har ju faktiskt varit – och är nu igen – att det inte är lätt, men inte omöjligt att kvala in till SM oavsett ålder. Den lilla känslan av att det finns en chans gör ju att så många jobbar på i ur och skur, de tränar och tar lektioner, de läser och åker på tävlingar. Det bär mycket av islandshästSverige att den lilla chansen finns där – det blir en sporre att försöka nå dit och det bidrar till att både hästar och ryttare utvecklar sig. Så idag är jag glad.

Lite retligt dock att Elin och Klár bara var 0,07 ifrån att kvala och att tre av fem domare hade henne över kvalgränsen. Men som rutinerade storasyster sa: marginalen är så liten att den inte ens kan räknas, det är bara slumpen som gör skillnad om man kommer 0,07 över eller under – nu är det bara att rida hem det där kvalet. Gulligt av henne att peppa sin lillasyster – och att låna ut den hästen som hon faktiskt själv tänker sig en framtida tävlingskarriär på. Ibland är de små änglarna sötare än vanligt.

Innan ledigheten startar på riktigt vill jag gärna ha städat och handlat. Någon slags noja som jag säkert har med mig sedan barnsben (läs: pedantisk mor). På långfredagsmorgonen kunde jag därför vakna i ett rent hus och med fullpropppat kylskåp, vilket skänker mig en fånig, men viktig känsla av frid. Eftersom solen tittade fram fick jag som grädde på moset en ingivelse att ta tag i fönsterna efter morgonutsläppet. Är det något jag lärt mig under åren så är det att ”go with the flow”, dvs ta tag i känslan när den infinner sig. Sagt och gjort – en timme senare var alla fönster på nedervåningen tvättade på utsidan, vilket gjorde enorm skillnad. Bor man vid grusväg så gör man… fönsterna var inte helt roliga innan. Nu behöver jag inrikta mig på utmaningen att putsa övervåningens grusrandiga glasytor också, utan att slå ihjäl mig på en rangliga stege (det är högt som attan). Zlatan hade extremt roligt på insidan samtidigt som jag putsade utsidan, eftersom han jagade trasan från sitt håll, medan jag fick halvpanik över alla ljusstakar och annat kul som vinglade runt omkring honom medan han glatt skuttade runt i fönsterkarmarna. Han har onekligen reducerat innehavet av skulpturer, sladdar och ljusstakar redan den där katten, för att inte tala om min nya iPhone 6, men det finns fortfarande kvar en del för honom att massakrera, vilket han jobbar vidare på. Med tanke på denna underbara, osannolikt älskade katts något livliga temperament har jag valt att avstå allt vad påskpynt heter i år. Inte för att vi är så pyntiga av oss, men lite fjädrar och schyssta kycklingar brukar vi få upp, men det känns inte som vi saknar det. Istället roade vi oss vidare i samma anda som vi började på långfredagen. Vi fyllde släpet med ensilageplast och annat skräp och skickade en löpare till tippen, medan jag mockade ligghallar och hagar, pulade runt lite på gården och njöt av påskfriden. Elin, den nyfrälsta ryttaren, ville prova på de två hästar som hon inte rider i vanliga fall så Bliki och Lakkrís fick göra en insats. Nyttigt för hennes utveckling att rida fler hästar och med tanke på att alla våra är så olika att sitta på, så är det ännu nyttigare. Det var flera år sedan hon satt på Bliki och då var hon ganska rädd. Igår kunde hon istället uppskatta hans driv och känslighet och tyckte det var riktigt roligt. Mycket handlar om att rama in Bliki, så han inte känner sig övergiven, för då blir han stressad. Det innebär i praktiken att man måste ha kontakt med mun och sidor, kontrollera tempot mycket noga (han har en tendens att springa fortare och fortare) och sätta honom i arbete konstant. Nu märktes det tydligt att Elin mognat som ryttare och hon vågade rida (inte bara åka) krutpaketet och gjorde det riktigt bra.

I Lakkrís fall får hon lära sig att arbeta med utbildingen av unghästen. Att hitta en jämn, avslappnad rytm i skrölten som böljar igenom kroppen på Lakkrís, där han bjuder fram, tar kontakt med bettet och arbetar i jämn fyrtakt. Det är inga problem att få den här hästen att tölta, men att få honom att göra det korrekt och utan spänning kräver en god och stabil grund och den lägger vi nu. Underbar liten häst att jobba med!

Tack och lov att vi tillbringade så många timmar utomhus igår – idag vill jag inte vara ute mer än nödvändigt, med tanke på snöfallet utanför fönstret (det nyputsade-ha!)