I slutet av sommaren förra året satte vi igång Lakkrís efter griffelbensskadan. Det har varit skönt att inte ha något speciellt mål, utan bara jobba på lite lagom mycket – som jag haft tid och lust med. Isigare vinter kan inte jag minnas att vi någonsin haft. Det har gjort att våra hästar har fått vila ganska mycket, man har inte varit sugen på att ge sig ut och att de ska halka eller vricka sig. Jag har passat på när det varit barmark, eller snö och kallt och tränat på det som gått att träna på. Ändå har det på något märkligt sätt gått stadigt framåt med den lille atleten. Under hösten och våren har vi varit iväg på fyra helgkurser för mästare Tóti och det har varit fantastiskt bra. Vi har fått den ”hålla-handen”-hjälp som jag känt att jag behövt. Jag har och har alltid haft ganska dåligt självförtroende som ryttare, trots att hästarna jag tränat återkommande fått beröm för att ha varit välutbildade av de som verkligen kan rida, så har jag känt mig som en svag ryttare (inte jämfört med vanliga fritidsryttare, men med ”de som kan”). Kanske har jag skämts för att min sits varit sladdrig, men den har jag jobbat ganska hårt med de sista åren och nu är den helt okej för att vara en medelålders tant. Kanske är det på grund av annat. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att tävla. Har alltid tyckt att träningen varit roligare. Då blir det kanske också så att man lätt tycker att man är sämre bara för att man inte tävlar.

Första kurstillfället i höstas fick Elin rida Bliki och Lakkrís, eftersom det var hon som så gärna ville rida för Tóti, medan jag satt på läktaren. Efter att Tóti ridit Bliki en stund tittade han förvånat på henne och sa – vem har utbildat den här hästen? Öhh, det har mamma gjort. Mycket bra jobb, sa han- den här hästen kan allt. I en sådan stund, då händer det något i en, man blir liksom varm och lugn och lite gråtig. Tacksam för bekräftelsen. Inte så att jag nu plötsligt tycker att jag är en lysande ryttare, men jag vågar i alla fall tro på att jag kan utbilda hästar ganska väl. Efter att Elin fått känningar i ljumsken så red jag Lakkrís på kursen och anslöt mig till hyllningskören gällande denna fantastiskt skickliga ryttare, instruktör och hestaman. Ödmjukhet och kunskap i en perfekt mix.

Jag behövde få veta: Är vi på rätt väg? Kräver jag för mycket/för lite? (ja inte var det för mycket i alla fall, surprise…)  Hästen jag började bygga upp var trög och svag, gick lite djupt och hade inte balans i tölten. I februari var han plötsligt helt ridbar igen, faktiskt just under kurshelgen så rasslade pusselbitarna på plats och det var en av de häftigaste ridupplevelserna jag haft, just att gå från ”nu är det på gång” till ”shit vilken häst!”. Han flöt för skänklarna i alla gångarter, han var genomsläpplig och började hitta sin balans i tölten. I helgen var vi iväg igen och jag har nu en häst som fått tillbaks sin framåtbjudning, hittat balans och de vackra rörelser vi tidigare fått se glimtar av är nu hans naturliga sätt att gå. Så tacksam över en häst född i form, i uppförsbacke. Det gör att man faktiskt nästan tror man kan rida lite 😀

Tillsammans tittade vi på hans muskelutveckling och vi var bägge fascinerade över vilka muskler han satt på rumpa, kors och bakben på denna korta tid. Det är nästan så man vill kolla om han petat ner anabola i kvällshöet. Jag vill ha lite mer bogmuskulatur på honom, men i övrigt är han kalasfin. Eftersom han har så vackra rörelser så kommer han nog ganska snabbt bygga upp sig även fram. På order av mästare Tóti fick jag på söndagen lämna över denna underbara skapelse till Elin som från och med nu kommer träna (med lite assistans av mig) och tävla honom när det blir dags för det. Jag känner mig ändå stolt över att ha utbildat honom så här långt och att jag lämnar över en diamant som kan bli precis hur bra som helst om han får vara hel. Nu ska jag istället sätta tänderna i hans lillebror Leiri och i Klár. Mer om detta framöver.

Alltså min tröja. Det ser ut som jag väger 100 kilo. Jag var lite överpraktisk och tog min älskade pappas golftröja som jag ärvde efter honom. Den är supervarm i ull med foder, men den är i storlek för en 185cm lång man med mage… På mig bullar den stora tröjan fint ihop sig på hela magen. Det var sista gången jag red kurs i den. Nästa gången blir det mer figurnära. När man inte är pinnsmal, så behöver man ju inte sätta på sig kläder som gör att man ser dubbelt så stor ut som man redan är. *note to self*