Den här lille rakethästen har också haft ett krokigt år bakom sig, men även hans väg ser rak och fin ut framåt. Efter en kort utflykt i våras kom han hem till oss igen i början av sommaren med omfattande muskelinflammationer i rygg och länd. De behandlades och han fick vila en och en halv månad innan vi började rida honom igen väldigt försiktigt. Återhämtningen gick relativt snabbt, även om han tappat en hel del i muskelmassa så svarade han väldigt fint på rehabridningen. Bliki är en ”här och nu”-häst, tack och lov. Har han ont är han stressad, när det onda försvinner så sitter det inte kvar i huvudet på honom.

Elin har mer och mer blivit förtjust i denna arbetsvilliga kille och startade honom för första gången någonsin i september. Han blir väldigt het på tävlingsbanan och lite spänd, men han sköter sig strålande både på och utanför banan. Elin tog det väldigt försiktigt i sin töltuttagning, men det räckte till finalplats, där de red upp sig och blev 2:a på 5,43. Mycket bra gjort första gången tillsammans. Elin är van vid Snurre i femgång, där man får driva livet ur sig i alla gångarter för att det INTE ska bli pass, när det väl är dags så lägger han sig som ett spjut med ett nöjt ”äntligen!”, bara man släpper lite drivning och halvhaltar i kurvan. Bliki, som inte startat femgång på två år eftersom han blev så jäkla het att det knappt gick att rida honom – kommer i 300 knutar med ånga sprutande ur näsborrarna och han lägger sig inte, om man inte är stentydlig att det ska vara pass. Så det blev inga läggningar för hennes del och skruttigt resultat såklart. Hon tog dock med sig att han var så stabil i övriga gångarter, vilket är väldigt bra i en femgångshäst. Storasyrran startade honom nu i helgen på Strömsholm för att visa honom att han faktiskt får gå i pass igen och för att visa Elin hur hon måste göra för att bryta galoppen på honom på bästa sätt. Strategin var tydlig: ta det stenlugnt i allt, pressa inte på honom i någon gångart innan passen, för då övertaggar han. Så hon tantred alla gångarter, på bekostnad av energin såklart och därmed poäng, men å andra sidan så satte han passen och det var ju själva målet. Försiktigt och utan det stora klivet och svävet som finns där, han har ju som sagt inte gått i pass på år och dagar, men klart godkänt och stabilt.

Inte en passpoäng under 5, trots att det var två år sedan sist

Han kom väldigt jämnt ut på en godkänd ritt, det var en domare som hade lite avvikande siffror och bedömning, men eftersom det var fem domare kunde vi släppa det med en axelryckning. Dessutom startade han speedpass, där han aldrig fått en godkänd tid eftersom han axat tills han tappat balansen och slagit upp. Nu var det tantridning även här och det gick jättefint, om än väldigt mycket långsammare än vad han kan. Men hellre en tid på 12,60 än ingen tid… nu när han vet vad han ska göra kommer han kapa sekunder ganska snart. Han var även i A-final i tölt, men den strök vi, eftersom han inte fick starta en gång till och det var passen vi var där för. Så nu är han på g. Det finns massor kvar i honom att plocka och bägge tjejerna är heltaggade. Han skulle ju säljas… Den dagen lillebror Lakkrís är klar för banorna, då kan de nog släppa Bliki, men innan dess är han vaktad av två systrar här hemma.

Eftersom bloggandet legat nere under så lång tid så är det väl på plats med lite uppdateringar om våra små fyrbenta hjärtan, allteftersom andan faller på. Vi har ju så många godisar, särskilt sett med lite rosaskimrande uppfödar- och ägarögon. Alla har de sina styrkor (som jag hellre fokuserar på än svagheter) och de är så barnsligt roliga att hålla på med, trots – eller kanske tack vare – att de är så olika.

En av dem som faktiskt är godis på riktigt, nämligen Lakkrís, har haft en krokig väg i år. Vi har tagit det så lugnt med honom, på order av ”högre ort”, dvs farbror E. och har bara försökt bygga upp honom styrkemässigt och behålla hans glädje. Han är trots allt bara 5 år, liten och spenslig och en gummiboll utan dess like, utan stopp i bogarna.

Att han är vår nästa tävlingshäst som ska räcka till seniornivå och att talangen måste vårdas försiktigt har vi insett. Men så blev han attackerad i hagen i våras (jag såg när det hände) och fick ta emot mycket sparkar av någon som ville testa rangordningen. Han gör som Snurre, när någon är dum så står han bara kvar, borrar ner benen i marken och låter dem sparka på. Det är ju en lite farlig strategi. Hur som helst, han var lite påverkad efteråt och kändes lite öm men hade bara ett centimeterlångt jack på bakbenet och en svullnad på bogen. Men eftersom han blev lite fyrtaktig i traven så ställde jag av honom ett par veckor. När vi skulle känna på honom igen var han inte bättre, snarare tvärtom och plötsligt svullnade bakbenet upp. På någon timme var det som ett elefantben. Jag fick inte ut något var och han hade ont. Veterinären kom och sederade, så han kunde klämma ordentligt på bakbenet och då sprutade varet ut som en fontän. Tämligen äckligt, men samtidigt skönt. Han fick penicillin och skulle skrittas igång efter några dagar. Sagt och gjort, vi skrittade igång, det var inga större problem. Men så fort vi bad honom gå fram i ett högre tempo så var han motig, vilket var märkligt eftersom han vanligtvis är en väldigt pigg pålle. Traven var fortfarande fyrtaktig i kurvorna och han hade inte samma luft i travsteget. Men halt kunde man inte säga att han var. Bara diffust sämre än vanligt. Jag åkte in till kliniken med min godishäst och inte heller veterinären kunde se någon hälta (men var översvallande över hur vacker han var), utan fick gå på mina beskrivningar om att han faktiskt var mycket flottare än vad han visade i longeringen. Hon kände dock svullnaden efter såret och lymfangiten och beslöt att röntga.

Griffelbensfraktur. Skit också.

Nåja. Ja ska man ha någon fraktur i sitt hästliv så är det ju en dylik. Och skönt att det faktiskt fanns en förklaring till att hästen plötsligt var en högst ordinär islänning. Vi beslöt att inte operera, vilket var veterinärens omedelbara råd. Jag var dock tveksam, operationer är alltid en risk. Istället började vi med att låta det självläka och sedan bedöma om det läkt bra, eller om det fanns risk för påverkan på gaffelbandet. Han gick och skrotade i en hage några månader och på återbesöket visade det sig att han läkt osannolikt väl och snabbt. Veterinären sa sig aldrig sett en liknande benåterbildning tidigare, bra egenskap med gott läkkött (läkben). Dessutom var benbulan riktad från gaffelbandet och ska således inte påverka det negativt. Så i somras började vi försiktigt dra igång honom igen, efter fyra månaders avbräck. Han kändes lite svag, muskelmassan hade onekligen minskat, men nu några månader in i träningen är han bättre än någonsin. Nu släpper tölten, traven är stor och luftig igen, han går i kort galopp och han är bara tokrolig att jobba med. Han la till och med några steg pass av sig själv häromdagen. Nästa år blir det nog premiär på banorna för ”Lillen” om han får vara frisk och stark.

Här med Fredrik i sadeln, i långsam tölt när han håller på att lära sig att gå på volt. Lakkrís alltså, Fredrik kan nog gå på volt. Hoppas jag.

Jag citerar Madeleine Albright, fd utrikesminister i USA:

”There is a special place in hell for women who don’t help other women. ”

Som väl undgått ungefär precis ingen i min omgivning så har Ljómi alltid varit min ögonsten. Ända sedan han föddes och jag sörjde över vad jag trodde var hans döda kropp, efter att ha suttit fast vid förlossningen så har han haft en stor plats i mitt hjärta. Den där ”döda” kroppen hostade ju mirakulöst igång sig, fick en väldig fart redan efter ett dygn och har sedan dess aldrig slutat röra sig. Lätt och elegant, med stora rörelser både fram och bak. Gul var han också och ofantligt vacker. Så kom maj i år, Ljómi fyllde ett och stona började brunsta helt hysteriskt. Lilja, som alltid varit en riktig smygbrunstare ställde upp sig mittemot killarna och såg ut som hon var på väg över staketet för att våldta sitt lilla barnbarn som ganska snabbt förstod galoppen och började småhumma, varpå tanterna blev ännu galnare. Jag har haft hingstar här tidigare, betydligt äldre, men de har aldrig fattat att de varit hingstar. Till skillnad från den här lille. Vi slog nytt världsrekord i att flytta flock och sätta upp en extra buffertzon för killarna, samt köra Lilja till Divar. Allt skedde inom ett par timmar. Valackerna såg dock allt slitnare ut för varje dag, eftersom Ljómi lekte outtröttligt med dem, när han inte stod och hummade efter tanterna. Alltså bestämde jag mig för att han behövde komma till en flock med likasinnade och duktiga Kicki Elveskär tog emot honom till sin hingstflock med kort varsel. Det kräver dock lite planering och insatser. En icke ledbar och lite småskygg unghäst ska lastas och köras en och en halv timme (och vaccineras och avmaskas innan dess). Man vet inte hur han reagerar på allt och hur det ska gå i en ny stor flock. Men allt gick strålande och han gled in fint i flocken i den fina, gigantiska hagen utanför Norrtälje. Men som jag saknade honom… från att ha sett honom varje dag var han ju bara borta. Även om jag visste att han hade det toppen hos Kicki, så var det en sorg (jo jag har ett liv, men ändå). Så frågade Ia om inte Ljómi kunde bo på Lindnäs. Bara tanken på att göra om hela processen med infångning och transport fick mig att tveka. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det fick kosta det besväret, för till Lindnäs åker vi ju ganska ofta, så där skulle jag kunna se honom växa upp. Dessutom har de samma utsikt över sina hagar som jag, dvs de ser killarna hela tiden, vilket en nojig hästägare som jag tycker är så skönt med små illbattingar som kan hitta på så mycket. Sagt och gjort – igår gick flytten till Lindnäs. Mötet med sina tre nya kompisar var lugnt, fint och rörande. Så fina killar med ett underbart lynne. Nu ska han få växa upp i lyxbarnkammaren, med dunderflotta och supertrevliga kompisar under Ia och Dennis vakande ögon.

När Ljómi värdigt gick ut i sin nya hage säger Ia skämtsamt de finaste ord jag kan tänka mig: ”Men Gud så vacker. Vi får nog säga att han är vår.”