Eftersom jag sitter upp till öronen med mitt stora (roliga) projekt, som ska vara i mål i slutet av oktober, har jag väldigt mycket att fundera på, skriva, planera och bolla. I november är kalendern (ännu så länge) väldigt ren. Jag tycker VM kunde legat då. Hade Divar åkt så hade naturligtvis även vi klämt in några dagar i Herning nu, även om vi inte hade kunnat ägna hela veckan åt evenemanget. Men nu valde vi inblandade att i samförstånd tacka nej till den plats som han erbjöds, då träningen hade kommit ur balans under de tre veckor allt strul som pågick från avelsstiftelsens sida. Supertrist, för det är klart att vi alla hade sett fram emot ett VM igen, men ska man åka så ska det vara för att prestera och om allt inte i balans så är det bättre att avstå tyckte vi. I och med det beslutet så försvann också mitt incitament att stressa iväg på tid jag inte hade. Även om jag tycker VM är superkul – även utan Divar – och att det är härlig stämning, roligt att träffa alla människor och fantastiska hästar, så är det inte kul att åka när man känner att man egentligen borde jobba. Istället kan jag nu jobba lite lagom mycket och tycka att jag är duktig som jobbar, trots att jag skulle ha semester…

Dessutom tänkte jag ägna mig åt att rida, tillsammans med tjejerna. Måndagen var frid och fröjd. Snurre drogs igång efter sina två veckors semester och Elin skrittade honom en lång tur barbacka, medan jag valde Bliki som föredrar att vara ute med Snurre framför Klár som vimsar lite för mycket för Blikis smak. Hem och byta hästar och lite töltträning på ”Lillen”, dvs Lakkrís, som är vårt A-barn. Snäll, pigg, flott och cool. Elin fick känna på Klárs kapacitet, då han nu är igång”sparkad” för att börja jobba sig fram mot lite större uppgifter. Han har fått vara juniorhäst ett halvår nu, det blev ett rejält uppvaknande för honom efter hans ledighet då han fick lite högre krav på sig plötsligt. Det ska bli kul att följa honom nu. Bitvis blir han riktigt fin, även om han ännu är ojämn på grund av att han är mullig och har lite dålig kondis. Så igår skulle Emmy ha sin älsklingsLakkrís i skogen och jag agera vuxen tillsammans med Snurre. Det gick ju bra. I alla fall fram tills Snurre, som fick gå en runda han aldrig gått, blev fullständigt livrädd för några träbitar och for runt som en stolle upp och ner för klipporna. Efter en stund fick jag honom att börja gå fram emot de livsfarliga träbitarna, men så plötsligt började han backa och bakbenen bara försvann. Han hade trampat ner i ett dike, med ris över så vi inte ens hade sett det och föll först bakåt, men la sig sedan på sidan. Jag rullade av honom åt sidan och då steg han upp, med hoven på mitt underben. Inte skönt. Jag tar tag i tyglarna och går före för att få honom förbi de förbannade träbitarna, fräser väl åt honom att ”skärpa sig”, ont som jag hade i benet, varpå han tar ett jätteskutt över diket och landar med bogen – på mig såklart. Jag åker således som en projektil rakt in i ett buskage. Emmy och Lakkrís tittar storögt på oss, ser att jag är ok och sedan börjar Emmy skratta. Ännu idag skrattar hon och beskriver hur Snurre likt ett bowlingklot knockar käglan (lilla jag), som far iväg in i buskarna med huvudet före. Nåja. Jag slog inte ihjäl mig och bröt inget heller vad jag vet. Benet är svullet och ömt, blått och fulare än vanligt. I övrigt kan jag faktiskt skratta med tonåringen, det måste sett urlöjligt ut. Så gick det med den ridningen i veckan. Jämrans också.