Varje morgon sedan Fína fyllt sina juver har jag varit uppe vid fem, halv sex och kollat av henne. Hon har ändrat beteende, hon har sett redo ut men inte har någon fölis tittat ut. Flera har sagt att två veckor är det normala från att de fyllt juvret till att de levererar fölis, men jag vet att mina andra ston inte alls har gått två veckor, så det har jag inte vågat förlita mig på. Jag har snarare helt varit inne på Ias linje ”de högdräktiga vet man inte när de tänker föla, inte ens de själva”, då vi dryftat våran ömsesidiga fölningsångest med varandra. I torsdags åkte jag till Blekinge på min återkommande veckoflygning, Fína såg ut som hon gjort de andra dagarna – helt redo, men inga tendenser till värkar. Väl hemma på kvällen var det lika lugnt. Morgonen efter unnade jag mig någon timmes extra sömn, efter en intensiv vecka. Min vana trogen kastar jag en blick ut i hagen det första jag gör och ser att NU är det dags, Fína ligger ner och hon kastar lite oroväckande med kroppen. Minuterna senare är jag på språng mot hagen, då springer Fína runt med ett ben hängande ut baktill och man inser att något är väldigt fel. Det känns som någon lägger en ispåse runt hjärnan och tiden saktar ner runtomkring en, jag blir hyperrationell. Jag som aldrig har telefonen med mig ut på morgonen, hade av ren intuition greppat den på vägen ut, och inte bara den utan även hörlurarna, som garanterat aldrig är med ute, eftersom jag tycker de bara är i vägen och trillar ur fickan. Nu var det bara en sak som gällde – få tag i den veterinär jag litar på allra mest när det gäller fölning och dräkrigheter – Eva-Marie Lewin. Underbara människan svarar trots att klockan inte slagit halv åtta och lugnt och metodiskt guidar hon mig igenom förlossningen i hörlurarna. Fína märker att jag vill hjälpa och lägger sig ner. Det fanns ingen tid att hämta ut en sovande Elin, de minutrarna hade jag inte. Fokus då var att få ut fölis och rädda Fína, jag var övertygad om att fölet redan var förlorat, det bakben som hängde ut var kallt. Tack och lov såg jag ganska snabbt den andra hoven, vilket underlättade mycket – annars hade jag varit tvungen att trycka tillbaks det som hängde ut och gått in i henne och försökt få tag i bägge hovarna samtidigt. Det hade jag garanterat inte klarat själv och det kändes inte som något jag var helt pigg på att ge mig på, även om jag gjort det om jag varit tvungen. Genom att dra växelvis i benen fick hon den hjälp hon behövde och det var som en sugpropp som släppte och huvudet kom ut och strax därefter kroppen. Jag lyfte på hinnorna vid näsborrarna och tittade på det vackra ljusa fölet, som låg blickstilla utan andning. Men plötsligt rörde sig näsborrarna och han lyfte på huvudet. Vilken kämpe, vilket underverk! Långbent till max, rör sig sagolikt (minst lika bra som sin mamma, som är den som rört sig allra bäst av våra föl hittills, kanske till och med bättre). Kraftig, massor av energi och supervacker. Kanske cremello, kanske isabell vi får se om ögonen mörknar eller om han behåller de blå han har nu. Välkommen Ljómi!