Peppar, peppar så ser Lilja allt fräschare ut. Länge efter medicineringen var slut så tyckte jag att hon hade samma lite låga uttryck som innan anfallet kom. Men nu är det något som vänt. Svårt att ta på, det har inget med puls, värme och rörelser att göra utan bara ett uttryck i hästen. Hon börjar ”resa sig” igen, se värdigare ut helt enkelt. Måtte hon fixa det här nu. Sista veterinären ansåg att hon kunde betäckas i år, men riktigt dit har jag inte kommit i min sinnevärld ännu. Jag avvaktar lite till.

Snart kommer det förhoppningsvis bebis i hennes hage alla fall (och hon blir mormor!). Fína börjar se dräktig ut på riktigt nu, däremot uppträder hon inte som en höggravid vettig pålle borde. Hon springer runt och busar med lillasyster Líf varje dag, så magen guppar hejdlöst. Ibland ger hon sig även in i tantgruff med bästa Sóley, som tycker att Fína är rätt odräglig och inte behöver köra med en gammal dam bara för att hon tycker det är kul. Jag ger Sóley rätt i det. Men hon får alltid rätt av mig, Sóley är bäst!

I måndags skulle vi till Lindnäs för att tjejerna skulle rida lektioner, vilket de inte gjort på hela året. Stora tonåringen fick dock lämna WO efter en veckas tuff influensa. Inte för att lillasyster såg så ledsen ut över det, eftersom det då blev en lektion till för henne att njuta av. Självklart tog hon med sig de två pållar hon tänkt tävla i år och hade en i vardera handen för att lasta, när jag tittade ner på hovarna av gammal vana och såg att en lyckats med att dra av sig en sko. Gissa vem. Extremt nöjd med sig själv återfördes därför Snurre till hagen, där han med ett hånflin vinkade av Klár och lillebror Bliki. Stackars Bliki som redan gått ett pass under dagen, men som fick göra ytterligare en insats för kung och fosterland, eller i alla fall för Elin. Nu är ju inte Bliki den som viker ner sig, utan han jobbade stenhårt på sin lektion, som om ett tidigare ridpass och två timmars transport inte bekom honom ett dugg.

Elin och Bliki från sitt träningspass hemma under helgen. Duktigt av henne att rida honom på lektion så tidigt – bra gick det också!

Klár körde sin vanliga variant – tokuppspelt och superladdad, hade inte tid med någonting, ända tills han blev toktrött och nästan svimmade av med benen i vädret på ridbanan. Nu har vi i uppgift att hantera honom som en vuxen häst och att förhoppningsvis få bukt med de ojämna energinivåerna, men också att hålla kontroll på honom när han är så uppe i varv som bara han kan bli. Så roligt att få träffa våra fina vänner igen, tyvärr var vi lika trötta och halvsjuka allihop, så vi ägnade oss inte åt några sociala aktiviteter – mer än planerade inför kommande skojsigheter som vi så gärna vill få till i vår jag och Ia. Vi får väl se om vi lyckas…

Åhh så glad jag är för att nya gänget i TS är så kompetenta, duktiga och vettiga. Bra analys av läget, där de med klara siffror och fakta kunnat belägga det vi anat och misstänkt, nämligen att vi stod inför faktum att ytterst få sannolikt skulle kvala till SM i år, av olika skäl. Dessutom slog de hål på det extremt konstiga argumentet att man ska göra det svårare att kvala, eftersom 50% presterar under sin kvalgräns under mästerskapet. Det verkar som hela islandshästSverige nu dragit en suck av lättnad över att vi fått stopp på tokerierna om man läser alla lyckliga kommentarer på sociala medier. Återgång till ett kvaltillfälle och sänkta gränser för juniorer satte fart på tjejerna här hemma i alla fall och jag misstänker att det är samma i de flesta familjer. En av många charmfaktorer i den här världen har ju faktiskt varit – och är nu igen – att det inte är lätt, men inte omöjligt att kvala in till SM oavsett ålder. Den lilla känslan av att det finns en chans gör ju att så många jobbar på i ur och skur, de tränar och tar lektioner, de läser och åker på tävlingar. Det bär mycket av islandshästSverige att den lilla chansen finns där – det blir en sporre att försöka nå dit och det bidrar till att både hästar och ryttare utvecklar sig. Så idag är jag glad.

Lite retligt dock att Elin och Klár bara var 0,07 ifrån att kvala och att tre av fem domare hade henne över kvalgränsen. Men som rutinerade storasyster sa: marginalen är så liten att den inte ens kan räknas, det är bara slumpen som gör skillnad om man kommer 0,07 över eller under – nu är det bara att rida hem det där kvalet. Gulligt av henne att peppa sin lillasyster – och att låna ut den hästen som hon faktiskt själv tänker sig en framtida tävlingskarriär på. Ibland är de små änglarna sötare än vanligt.