En lång, blåsig men väldigt rolig dag på Enstabanan fick vi uppleva igår. Vi rullade redan vid sjusnåret på morgonen, tyvärr med bara en häst i släpet då Bliki tappat en sko kvällen innan. Han såg riktigt besviken ut själv, till skillnad mot sin storebror så uppskattar Bliki utflykter. Alltså fick Snurre stå själv inne i stallet på natten och var sur redan över detta faktum. Att sedan tidigt på morgonen stoppas in i en transport, ensam, gjorde inte saken bättre, men jag tror han förlät oss när han märkte att han fått hage och inte box. Hage med gräs = Snurres favvo. Han tackade oss genom att inte rulla sig den här gången. Däremot missade han bägge passläggningarna, eller ekipaget missade dem kan man väl säga. Lite för mycket vilja hos piloten och för lite hos hästen genererade galoppinslag och nollade läggningar. Elin var surare än Snurre brukar kunna bli, tävlingsmänniska som hon är. Omladdning till T5 och de gjorde en prydlig, om än försiktig visning. Missade sitt kval med en hårsmån, vilket var synd, men det var som sagt första gången Elin någonsin red en T5:a och det är inte Snurres favoritgren direkt. Tre av fem domare hade henne på kvalgränsen, men det räckte inte, hon skulle behövt någon tiondel till. En, om möjligt, ännu surare junior gick och satte sig i bilen i timtal medan jag dömde och Emmy skrev. Att hon placeringsmässigt var etta bland juniorerna både i F1 och T5 hjälpte inte, det var ju siffror hon red för, inte placeringar. Men hon kom ut lagom tills det var dags för Divar att starta. Då blev hon glad igen. Emmy följde med utan häst som groom till Elin och sedemera som domarsekreterare till mig. Mysigt att vara ute med tjejerna på banan igen, jag hade gett upp hoppet om det den här säsongen (tack igen TS!). Tror Emmy njöt av att vara ute bland sina hästkompisar igen och den medtagna skolboken som skulle pluggas i, blev liggande oöppnad hela dagen.

Förmiddagen var kall och blåsig och många ekipage påverkades nog av det, det var lite spänt överlag. Ovanligt många avbrutna visningar och lite andra avhopp från banan. Men så bröt solen fram efter lunch och alla började tina upp, prestationerna lyfte och vi kunde äntligen börja dela ut ett antal SM-kvalpoäng. Underbart att få se den här killen göra säsongspremiär. Han blir allt mäktigare, vår fina Divar och för första gången i mitt ännu relativt korta domarliv fick jag sätta totalpoäng på över 7 (jag är så tacksam över att få förmånen att döma så mycket regionalt som jag får, det är enormt utvecklande som domare att få stretcha poängen över hela skalan). Det var roligt bara det och ännu roligare när det var till det här underbara ekipaget! Att som femgångshäst göra 6,93 i fyrgång är imponerande. Och 7,10 i T1. Betänk då att passen är mycket stark… det känns spännande inför framtiden och kommande femgångsstarter. Han är extremt proffsigt avlad, matchad och tränad den här hästen. Och ännu inte färdig…, vilken spännande tid vi har framför oss.

     Foto: Elin Ahnfelt

Tävlingen var slut först vid halv sju på kvällen och vi var tämligen möra när vi äntligen kom hem igår kväll. Men jäkligt kul är det att vara igång med säsongen både som domare och ponnymamma.

Ständiga resor och möten fyller kalendern just nu och det som inte står i kalendern, det finns inte (undantag skötsel av hästarna). Jag hade snöpligt missat att skriva in ett möte igår kväll och vips åts den tiden upp av annat och jag hade inte en tanke på att jag skulle sitta i telefonmöte. *skäms* Det är lite nytt, jag brukar kunna hålla saker i huvudet, men sedan ett par år är det omöjligt. Nu är det kalendern som är mitt minne och det är ju fint så, om man nu kommer ihåg att skriva in det man ska i den vill säga – och det gäller att skriva in det på en gång, annars har jag glömt bort det i samma stund jag riktar uppmärksamheten åt annat håll. Fy. Jag gillar inte den tilltagande glömskan, förvirringen alternativt nollkollen som kryper sig på alltmer med åldern (nu låter det som jag är 100 och det kan jag tillstå att jag känner mig som emellanåt, liksom även ser ut som, men ändock inte är). Har exkollegor som har en styck (minst) arbetskalender och en styck ”masterkalender”, som styr allt utanför arbetstid och som ägs av hustrun (kollegorna var uteslutande män). De kunde aldrig boka något utanför arbetstid utan att ”kolla med masterkalendern”, alternativt bokade de, men blev överkörda av masterkalendern big time och fick skamset komma och erkänna sin belägenhet för övriga gruppen, med den flod av spydigheter som det naturligtvis genererade. Själv är jag nöjd med att ha kontroll både på master- och på arbetskalendern, men det är ju svårt att skylla på någon annan när man då missar möten, som tant lyckades med igår. Ajabaja. Nu fylls huvudet och tankarna mest av det delikata uppdraget jag har att rensa upp i en produktflora, som spretar alltför mycket efter att nya produktionsanläggningar köpts in, nya marknader tillkommit och efterfrågan förändrats på andra. En rejäl ansning av sortiment, kvaliteter, namnstrategier, emballering och marknadsföring ska göras och detta kryddas med att det inte finns en gemensam syn, utan många som ser och värnar sitt lilla område. Det går ju inte bara att sätta sig ner och köra över alla, istället får man blanda alla talanger och erfarenheter man eventuellt besitter som tonårsmamma, hästhanterare, instruktör och människa. Att kunna övertyga utan att dominera (skrämmas), att kunna sätta gränser men också uppmuntra, lyssna men veta när det är dags att sätta ner foten. Jag älskar det komplexa.

På tal om det komplexa, så har Elin nu börjat träna Snurre inför sin första T5 start. Egentligen borde hon nog starta T1 på honom för han har ”lätt” för att få 5,5-6 i det ökade tempot, där rullar han bara på i det övre medeltempo som Emmy brukar lägga honom i både i F1 och T8 och där han emellanåt varit uppe på 6,5 när han varit på gott humör och regnet stått som spön i backen (det är då Snurre liksom kommer till sin rätt). Steglängdsökningarna är ju det svåraste och han tycker väl att det är ganska onödigt både att öka och att sedan minska igen (hur ska ni HA det, jämrans människor – ska jag gå fort eller långsamt). Det är lite svårt med steglängdsökningar, Snurre har lätt att styvna till om man skjuter iväg honom för snabbt efter kortsidan, det gäller att låta honom axa i sitt eget tempo (nåja, i så fall hade det väl blivit tvärstopp, men ni fattar vad jag menar). Men nu testar vi T5 först, så får vi se om vi växlar över till T1 på Sleipnirs regionala i maj. Han ser fin och pigg ut, kanske ett kilo mindre om magen efter min minskade högiva som drabbar alla på gården, plötsligt börjar de svälla som jästa bullar i hagarna så nu jäklar är det matminskning rätt över. Behöver jag påpeka att Snurre är sur som en megacitron över matransoneringen, vilket stackars Bliki och Lakkrís får erfara när han koleriskt jagar dem uppför backen när jag närmar mig hösilagebalen. Med tanke på hur mycket av trädens bark som de gnagt av i hagarna misstänker jag att magarnas rondör har en del med det att göra, inte enbart mina generösa givor, även om dessa nog hjälpt till också i ärlighetens namn.

Emmy satte 145 gr boots på Klár för första gången igår. 7 år och bootspremiär… här tränas inte så mycket med den varan som ni förstår. Jag såg det inte själv, men enligt rapporten så blev grundgångarterna mycket flotta, liksom bitar av tölten, men han faller lättare isär i tölten med boots. Vi kommer inte tävla med boots i år på honom, när han är stark och redo så hänger vi på dem på banan men han behöver tid på sig den stora underbara lufsen.

Klár för ett och ett halvt år sedan. Börjar bli dags för nya bilder snart…

Peppar, peppar så ser Lilja allt fräschare ut. Länge efter medicineringen var slut så tyckte jag att hon hade samma lite låga uttryck som innan anfallet kom. Men nu är det något som vänt. Svårt att ta på, det har inget med puls, värme och rörelser att göra utan bara ett uttryck i hästen. Hon börjar ”resa sig” igen, se värdigare ut helt enkelt. Måtte hon fixa det här nu. Sista veterinären ansåg att hon kunde betäckas i år, men riktigt dit har jag inte kommit i min sinnevärld ännu. Jag avvaktar lite till.

Snart kommer det förhoppningsvis bebis i hennes hage alla fall (och hon blir mormor!). Fína börjar se dräktig ut på riktigt nu, däremot uppträder hon inte som en höggravid vettig pålle borde. Hon springer runt och busar med lillasyster Líf varje dag, så magen guppar hejdlöst. Ibland ger hon sig även in i tantgruff med bästa Sóley, som tycker att Fína är rätt odräglig och inte behöver köra med en gammal dam bara för att hon tycker det är kul. Jag ger Sóley rätt i det. Men hon får alltid rätt av mig, Sóley är bäst!

I måndags skulle vi till Lindnäs för att tjejerna skulle rida lektioner, vilket de inte gjort på hela året. Stora tonåringen fick dock lämna WO efter en veckas tuff influensa. Inte för att lillasyster såg så ledsen ut över det, eftersom det då blev en lektion till för henne att njuta av. Självklart tog hon med sig de två pållar hon tänkt tävla i år och hade en i vardera handen för att lasta, när jag tittade ner på hovarna av gammal vana och såg att en lyckats med att dra av sig en sko. Gissa vem. Extremt nöjd med sig själv återfördes därför Snurre till hagen, där han med ett hånflin vinkade av Klár och lillebror Bliki. Stackars Bliki som redan gått ett pass under dagen, men som fick göra ytterligare en insats för kung och fosterland, eller i alla fall för Elin. Nu är ju inte Bliki den som viker ner sig, utan han jobbade stenhårt på sin lektion, som om ett tidigare ridpass och två timmars transport inte bekom honom ett dugg.

Elin och Bliki från sitt träningspass hemma under helgen. Duktigt av henne att rida honom på lektion så tidigt – bra gick det också!

Klár körde sin vanliga variant – tokuppspelt och superladdad, hade inte tid med någonting, ända tills han blev toktrött och nästan svimmade av med benen i vädret på ridbanan. Nu har vi i uppgift att hantera honom som en vuxen häst och att förhoppningsvis få bukt med de ojämna energinivåerna, men också att hålla kontroll på honom när han är så uppe i varv som bara han kan bli. Så roligt att få träffa våra fina vänner igen, tyvärr var vi lika trötta och halvsjuka allihop, så vi ägnade oss inte åt några sociala aktiviteter – mer än planerade inför kommande skojsigheter som vi så gärna vill få till i vår jag och Ia. Vi får väl se om vi lyckas…

Åhh så glad jag är för att nya gänget i TS är så kompetenta, duktiga och vettiga. Bra analys av läget, där de med klara siffror och fakta kunnat belägga det vi anat och misstänkt, nämligen att vi stod inför faktum att ytterst få sannolikt skulle kvala till SM i år, av olika skäl. Dessutom slog de hål på det extremt konstiga argumentet att man ska göra det svårare att kvala, eftersom 50% presterar under sin kvalgräns under mästerskapet. Det verkar som hela islandshästSverige nu dragit en suck av lättnad över att vi fått stopp på tokerierna om man läser alla lyckliga kommentarer på sociala medier. Återgång till ett kvaltillfälle och sänkta gränser för juniorer satte fart på tjejerna här hemma i alla fall och jag misstänker att det är samma i de flesta familjer. En av många charmfaktorer i den här världen har ju faktiskt varit – och är nu igen – att det inte är lätt, men inte omöjligt att kvala in till SM oavsett ålder. Den lilla känslan av att det finns en chans gör ju att så många jobbar på i ur och skur, de tränar och tar lektioner, de läser och åker på tävlingar. Det bär mycket av islandshästSverige att den lilla chansen finns där – det blir en sporre att försöka nå dit och det bidrar till att både hästar och ryttare utvecklar sig. Så idag är jag glad.

Lite retligt dock att Elin och Klár bara var 0,07 ifrån att kvala och att tre av fem domare hade henne över kvalgränsen. Men som rutinerade storasyster sa: marginalen är så liten att den inte ens kan räknas, det är bara slumpen som gör skillnad om man kommer 0,07 över eller under – nu är det bara att rida hem det där kvalet. Gulligt av henne att peppa sin lillasyster – och att låna ut den hästen som hon faktiskt själv tänker sig en framtida tävlingskarriär på. Ibland är de små änglarna sötare än vanligt.

Innan ledigheten startar på riktigt vill jag gärna ha städat och handlat. Någon slags noja som jag säkert har med mig sedan barnsben (läs: pedantisk mor). På långfredagsmorgonen kunde jag därför vakna i ett rent hus och med fullpropppat kylskåp, vilket skänker mig en fånig, men viktig känsla av frid. Eftersom solen tittade fram fick jag som grädde på moset en ingivelse att ta tag i fönsterna efter morgonutsläppet. Är det något jag lärt mig under åren så är det att ”go with the flow”, dvs ta tag i känslan när den infinner sig. Sagt och gjort – en timme senare var alla fönster på nedervåningen tvättade på utsidan, vilket gjorde enorm skillnad. Bor man vid grusväg så gör man… fönsterna var inte helt roliga innan. Nu behöver jag inrikta mig på utmaningen att putsa övervåningens grusrandiga glasytor också, utan att slå ihjäl mig på en rangliga stege (det är högt som attan). Zlatan hade extremt roligt på insidan samtidigt som jag putsade utsidan, eftersom han jagade trasan från sitt håll, medan jag fick halvpanik över alla ljusstakar och annat kul som vinglade runt omkring honom medan han glatt skuttade runt i fönsterkarmarna. Han har onekligen reducerat innehavet av skulpturer, sladdar och ljusstakar redan den där katten, för att inte tala om min nya iPhone 6, men det finns fortfarande kvar en del för honom att massakrera, vilket han jobbar vidare på. Med tanke på denna underbara, osannolikt älskade katts något livliga temperament har jag valt att avstå allt vad påskpynt heter i år. Inte för att vi är så pyntiga av oss, men lite fjädrar och schyssta kycklingar brukar vi få upp, men det känns inte som vi saknar det. Istället roade vi oss vidare i samma anda som vi började på långfredagen. Vi fyllde släpet med ensilageplast och annat skräp och skickade en löpare till tippen, medan jag mockade ligghallar och hagar, pulade runt lite på gården och njöt av påskfriden. Elin, den nyfrälsta ryttaren, ville prova på de två hästar som hon inte rider i vanliga fall så Bliki och Lakkrís fick göra en insats. Nyttigt för hennes utveckling att rida fler hästar och med tanke på att alla våra är så olika att sitta på, så är det ännu nyttigare. Det var flera år sedan hon satt på Bliki och då var hon ganska rädd. Igår kunde hon istället uppskatta hans driv och känslighet och tyckte det var riktigt roligt. Mycket handlar om att rama in Bliki, så han inte känner sig övergiven, för då blir han stressad. Det innebär i praktiken att man måste ha kontakt med mun och sidor, kontrollera tempot mycket noga (han har en tendens att springa fortare och fortare) och sätta honom i arbete konstant. Nu märktes det tydligt att Elin mognat som ryttare och hon vågade rida (inte bara åka) krutpaketet och gjorde det riktigt bra.

I Lakkrís fall får hon lära sig att arbeta med utbildingen av unghästen. Att hitta en jämn, avslappnad rytm i skrölten som böljar igenom kroppen på Lakkrís, där han bjuder fram, tar kontakt med bettet och arbetar i jämn fyrtakt. Det är inga problem att få den här hästen att tölta, men att få honom att göra det korrekt och utan spänning kräver en god och stabil grund och den lägger vi nu. Underbar liten häst att jobba med!

Tack och lov att vi tillbringade så många timmar utomhus igår – idag vill jag inte vara ute mer än nödvändigt, med tanke på snöfallet utanför fönstret (det nyputsade-ha!)

Eftersom storasyster mestadels ägnar sig åt att fira att hon och övriga jämnåriga runt halva Stockholm, ungefär ett halvår innan D-day, ska sluta skolan i juni, rider hon inte så ofta. Det kan ju ändra sig framöver, men just nu är det mestadels party, pojkar och polare som gäller i hennes lilla värld. Istället kliver då lillasyster fram och vill rida allt mer, vilket är glädjande. Hon är fortfarande junior och vill åtminstone prova att försöka kvala med en av hästarna. Klár har hon aldrig startat överhuvudtaget, Snurre har hon aldrig startat i F1 (svår gren). Jag råkade se att de hade en regional inte så långt härifrån, inte så dyr och bara en kväll och tack vare gulliga arrangörer fick Elin plats, trots att det egentligen var fullt. I gengäld lovade jag döma de klasser hon inte red. Elin behöver komma ut och träna och känna på hur Klár är när han tänder till på banan. Det gör att han ibland inte riktigt har tid och lust att trava, vilket är väldigt synd med tanke på hur bra trav han har. Han var pigg som en tok och låg på ganska rejält, galopperade mer än travade (man såg domarsiffrorna som börjat på 6, åkt ner till 5 och sedan ännu lägre allteftersom Klár rollade på). Trots den bedrövliga traven så kom de ut på en bit över 5, vilket var jättebra gjort. Elin var nöjd och tyckte hästen var pigg, men att han lyssnade hyfsat bra ändå. Snurre, den lilla råttan, blänkte så fint när vi kom fram. Ren och fin och med glansspray i manen. Medan Klár sprang runt på banan, väntade han snällt i hagen. Trodde vi. Han hade systematiskt rullat sig i all lera han lyckats hitta i den lilla hagen. Det fanns inte en ren fläck på honom när Elin skulle byta häst. Hon red fram på en liten, kortbent, fet – och skitig Snurre, i paddocken tillsammans med skinande, smäckra, flotta och mycket meriterade hingstar. Snurre såg ut som en seriefigurshäst bredvid.

Alla som ridit F1 vet att det är förbannat svårt. Hästen ska vara pigg, men inte för pigg, den ska orka explodera i passläggningar för att någon minut innan eller efter slappna av i skritt, växla mellan fyrtakt och tvåtakt, långsamt och explosivt – på några meter. Är de för trötta slår det på takten i alla gångarter mer eller mindre. Är de för pigga likaså. Just i Snurres fall kan allt hända. Han kan överladda inför läggningarna så det bara blir galopp, för att i galoppen sedan bara söka pass, tölten kan bli styv, skritten energifattig och traven hackig när han är trött. Vi hade absolut INGA förväntningar på denna tjocka lilla gris som inte tävlat sedan nationella för ett år sedan och då inte kändes riktigt fräsch (varför vi också avstod SM). Men Elin – och Snurre var jätteduktiga. Den lilla tjocka smutsgrisen var pigg och samarbetsvillig. Elin bröt ena läggningen mot fel bog, så den blev bara galopp och nollades, rent ryttarfel som hon nog aldrig mer kommer göra om. Han blev lite trött efter passen och hackade i traven och hon var inte riktigt där och kunde hjälpa honom, men som helhet var det riktigt bra för att vara första gången. Det är dyrt att missa en passläggning och om man räknar lite hur hon hade kommit ut om hon satt den läggningen så hade hon klarat sin kvalgräns, eller i alla fall varit precis runt den beroende på kvaliteten på passen (som iofs brukar vara bra). Det kändes jättebra och domarna var otroligt rutinerade och duktiga, vilket gör att bedömningen känns ännu bättre. Det var en ren glädje att sedan hoppa in och döma V1, T2 och T1 för det var riktigt trevliga ekipage. Trots snöblandat regn som kylde ner oss under T1, så var det roligt. Nu har jag en junior här hemma som fått blodad tand för resten av säsongen – bara det är värt hur mycket som helst.