Har ni också en strumptjuv hemma? Jag misstänker att de flesta har en. Den där som bor i tvättstugan någonstans och snor, alternativt äter, strumpor. Där står man med den ena strumpan i handen och undrar var hans polare tagit vägen. Högen av övergivna strumpor tenderar att växa. Jag har en hel korg full. Ibland återvänder en strumpa oförklarligt till familjen igen och kan återförenas med sin partner (och ägare för den delen). Inte sällan är det allt för sent, dvs strumpan i storlek 34 hittar ingen ägare längre, då ägaren numera har storlek 40… Min strumptjuv har antingen muterat, eller plockat hit sin kriminella kusin från Balkan, för nu har vi ett värre bekymmer. Någon snor hästarnas skor. Var och varannan dag står det en häst med bara tre skor kvar på tassarna och hovis får göra frekventa besök på gården för att hinna parera alla stölder. Igår tänkte jag ta en tur i skogen och eftersom jag är en lat rackare kör jag enligt principen ”jag tar den som står närmst grinden”. Det råkade vara Bliki. Med tre skor. Klár kom släntrande och jag tänkte hurtigt att då får det bli han istället. In och borsta, sadla och när jag står med tränset så tittar jag ner. Tror ni inte den jävla skotjuven varit på även honom. Tre dojjor kvar, finn fem fel. Eller ja det räcker ju med ett… Ut i hagen igen, knata längst bort (naturligtvis) och hämta den som var minst road av tanken på att ridas, herr Snurre. Alla pjuck kvar!! (han skrämde väl bort skotjuven med sin sura uppsyn). Ut i skymningen red vi och gissade oss fram i den dunkla, dimmiga skogen och jag tror jag njöt ännu mer just bara för att jag trots allt kom ut – tredje hästen gillt. Tur man har lite hästar att välja på. Jävla lera.

Det porlar, det forsar, det skummar i bäcken när höstens regnvatten fyller på. Här, just här, ska jag bygga mig en viloplats i vår. Hur mycket vilade det blir vet jag inte, men redan nu smyger jag ofta hit till platsen där bäcken tar ett hopp ner mellan de två träden. Där står jag en stund och känner mig faktiskt lycklig.

Så fånigt lycklig att jag inte är helt tillförlitlig. Vi som inte skulle ha en kattunge nu mitt i vintern, kunde inte låta bli när vi var nere på Lindnäs en sväng. Zlatan får helt enkelt bli Stockholmare om några veckor. Vi saknar vår fina Tiger, nu kan jag inte se Tindra ensam på gården längre (även om hon sannolikt själv tycker att det är alldeles ypperligt). Lille Zlatan lär få visa vad han går för när han möter sin något tempramentsfulla släkting här. Vi såg å andra sidan hur Tindras helsyster behandlade de små sötnosarna, när hon tyckte att hon skulle ha burkmat och att de små luddisarna var fula, i vägen, onödiga och allmänt störande (i våra ögon var de bara söta, underbara och gjorde ingenting alls – där ser man hur olika verklighetsuppfattning man kan ha).

Ur askan i elden blir det alltså för den här lille rackaren snart. Från en surkärring till en annan, som ser likadan ut.

På Lindnäs bokade vi inte bara katt. Emmy red Bliki och Klár, med stort fokus på sits och på att ta över kommandot från Bliki. Det gick strålande bra. Sitsen skärptes till, Bliki skärptes till och Klár var superduktig trots sin guppande mage. Tidigare på dagen hade vi varit ute med Snurre, som fick vara barnvakt åt Lakkrís och som mumlade en lång harang över detta faktum, innan vi berättade för honom att alternativet var att åka till Lindnäs på lektion. Då bytte han attityd och intygade att han är extremt barnkär och kan lära Lakkrís allt han kan, medan han argumenterade för att Klár kunde behöva åka och lära sig något på lektion. Lakkrís själv var pigg som en mört på sitt livs första skogsrunda och visade på tempo, mycket fina rörelser och en rejäl framåtanda. Det här blir kul. Efter att faktiskt kommit igång med ridningen tog vi det lugnt i helgen med alla hästarna och lät novemberregnet hälla ner bäst det önskade. Nu tröstar jag mig med att bäcken bara blir vackrare ju jävligare november är… ha, där fick du din äckelmånad!