Om det blir sporadiska inlägg här ett tag framöver så har jag som det så vackert heter: ”synnerliga skäl”. Vi sliter tungt, hela familjen och ett gäng betalda gubbar, för att få vår underbara lilla gård fin och fungerande. Det är en bit kvar, men vi kommer i alla fall framåt. Igår var vi dryga tio personer som myllrade runt (och ett gäng hundar). Alla hade sina uppdrag; några schaktade för boxarna, andra kollade skorstenen, någon rev väggar, en installerade el, två spacklade, en höll koll och vi själva tog hand om hagarna. I helgen renoverade vi avelsflockens gigantiska sommarhage, medan byggkillarna rev ut inredningen i stora huset, som nu mest är ett skal. Hagarna tog betydligt mer tid än vi anade. Träd låg över trådarna, trådar låg mot träd, isolatorer hade integrerats in i träden när dessa växt och alla trådar sitter på för oss med isisar – fel höjd och dessutom vill jag ha tre och inte två trådar. Det var mycket skruva i, skruva ur, såga, släpa, stolpa och dra tråd. Men oj så fint det blev och vilken galet härlig hage de kommer få de där fyra damerna.

Ekstolparna sågades först i lagom höjd med motorsåg, lite mer jobb med dessa (måste även förborras), de väger bly, men de är stadiga som sjutton. Jag älskar ekstolparna. Marken består dock av gammal sjöbotten, så leran är kompakt och inte helt trivial att borra upp hål i. Vi längtar efter att Avanten ska anlända, var den nu tagit vägen. Igår fortsatte jag och Emmy med unghingstarnas hage, som är mindre och mindre knyckig, vilket innebar att den gick betydligt snabbare att fixa till, även om vi bara var två. En dryg halvdag tog det att få till den. Medan vi gick där fick vi ett enormt längt efter våra hästar. Det fattades något på gården… Vi har jobbat från morgon till kväll och det finns inte utrymme att åka till stallet och rida. Vi drog den sista tråden och åkte väldigt spontant och hämtade våra killar. De får låna unghingsthagen tills vi hunnit renovera och dela av det som ska bli deras hade senare. Det var en obeskrivbar lyckokänsla att släppa dem i den stora naturbeteshagen, med solen strålande på kvällen. Snurre först ut – såklart. Han om någon skulle få sätta första hoven på gården. De sprang runt lyckliga och uppspelta och vi har inte sett Snurre så tokglad på år och dag. Klár bockade så vi trodde han skulle få ryggskott och Bliki gick mest runt med stora ögon och såg sådär julaftonshög ut när han nafsade i sig tistlarna (som jag ville röja bort, men inte fick för Emmy för hon visste att Bliki är tistelknarkare). Det sista vi gjorde var en koll av elen på alla hagar, även de orenoverade. Vilken lättnad när vi konstaterade att trots att vi inte hunnit renovera allt och inte röjt under trådarna ännu, så är elen helt ok – överallt, även allra längst bort. Det blir bra kräm när vi väl är klara med hagarna. Nu blir det fortsatt arbete på alla håll och kanter, samt naturligtvis flytt av hästar. Nästa gäng ut är Lilja, Líf och Sóley som ska få komma hem i morgon. Vår helg förgylldes av vänner som kom och hälsade på medan vi jobbade på i hagarna. De hade mat, champagne och fika med – och som tur är fick vi också hjälp med ett reservhjul, eftersom jag lyckades punktera ett däck på bilen när jag körde runt i hagarna (över en tegelbelagd transportsträcka, som jag inte borde ha kört på). Vad vore livet utan goda vänner?

Det var ju ett jämrans tjat i den här familjen att alla ska packa. ”Har du packat klart?” är mattes ständiga fråga till småmattarna. Det har de ju såklart inte alls gjort, trots att de haft en månad på sig, för de ligger mest och latar sig och håller på med sina fåniga mobiler. Nåja, jag tänkte att det var bäst att göra en insats i alla fall, eftersom högarna av kartonger tornar upp sig och det verkar dra ihop sig inför flytten. Den till Tigerstorp. Eller Chateau Tiger. Möjligen Tigerslund. Ja jag har inte riktigt bestämt mig vad vi ska döpa det där stället till. Något passande, uppkallat efter familjens dyrgrip (tss, tss) borde det bli i alla fall. Jag tänkte en stund på vad jag skulle packa med mig. Man hade ju naturligtvis velat ha några kartonger av Sheba, eller Gourmet. Men de snåla kärringarna i den här familjen unnar mig alldeles för sällan något sådant, med någon fånig ursäkt om att jag är för överviktig. Fnys, säger jag bara. Jag är en katt som bär mina kilon med den äran, snåla är vad de är i det här huset. Något äckligt fnösketorrt dietfoder prackar de på mig, som jag tvingas äta i brist på annat. Är det konstigt man tvingats ta till drastiska åtgärder och söka upp alternativa utskänkningsställen? Jag tycker dock inte helt om att de faktiskt gick ut offentligt och berättade det som var min väl bevarade hemlighet, även om matte många gånger mumlat om att jag säkert hittat någon snäll tant som försåg mig med grädde, med tanke på min pondus (och hennes äckel diet-foder). Matte läste insändaren i lokalblaskan och höll på att sätta kaffet i halsen (det var ju nästan synd hon inte gjorde det, med tanke på hur snål och ogin hon är). Jag bifogar den här. Skvallerbyttor säger jag bara. Jag vill å det bestämdaste påpeka att jag dock inget har att göra med att deras lösaktiga kattflicka är på smällen och att jag INTE heter Romeo. Töntigt namn för en så stilig katt som jag. Jag är helt ointresserad av snusk, däremot har jag ett synnerligen stort intresse för mat. Jag tycker det var trevligt att de beskrev mig som stor och ståtlig. Att jag däremot skulle sitta och beundra deras lösaktiga katt har de uppfattat helt fel. Jag brukar stirra ut henne för att få reda på var de har mer mat undangömt i det där huset. Att hon beundrar mig är säkert helt sant däremot. Man kan ju inte klandra henne. Stor och ståtlig, he he.

Nåja, tillbaks till packningen. Efter att ha konstaterat att det råder extrem brist på god mat i det här huset, tänkte jag att det inte var så mycket mer att fundera på. Sannie är ju såklart viktigt att ha med sig, hon är ju trots allt min flickvän (även om hon spelar svårflörtad och påstår att jag har en skev verklighetsuppfattning). Men henne brukar människorna minsann vara extremt noggranna med att släpa med sig överallt när de åker. Det är uppenbarligen skillnad på djur och djur i det här huset. Själv lämnas jag titt som tätt ensam med bara den där sura, luddiga satmaran som går runt med svansen i vädret och kallar sig Miss Lindnäs som enda (förfärliga) sällskap. Miss Lindnäs – pfff – Miss Bitch möjligen. Nåja, tillbaks till underbara Miss Universum istället, dvs Sannie. Att de tar med henne tillsammans med kartongerna verkar vara rätt uppenbart och inget jag behöver oroa mig för. Jag är egentligen mer orolig för att de tänker släpa med sig den där luddiga också, det vore väldigt skönt att slippa henne.  Jag har hört hemska rykten om att vi ska bli stallkatter och inte få en kattlucka in i huset, eftersom Miss Bitch släpar in en massa äckliga, halvdöda djur som hon äter upp inomhus till mattes stora fasa. Ja jag säger ju att hon är helt förfärlig den luddiga. Hon kan bli stallkatt. Jag tänker kedja fast mig i en dubbelsäng och matvägra tills jag får vara vanlig katt – i människohuset – igen. Ja kanske inte matvägra förresten, när jag tänker efter. Men inne i värmen vill jag vara även i fortsättningen, annars flyttar jag hem till den lösaktiga för gott. Fast då får jag ju inte träffa Sannie kom jag på. Åh så svårt det är att vara katt ibland, besluten känns för tunga att orka bära. Hur som helst kom jag på att om vi nu ska packa det viktigaste och slänga så mycket som möjligt (luddkatten?), så kom jag fram till att det helt enkelt var bäst att packa det bästa jag har. Nämligen mig själv. Nu är jag redo för att bli godsägare på heltid.

Någon, jag antar att det är svårt att peka fingret på någon annan än mig själv, har öppnat alla investeringskranar på fullt blås. Varje dag trycker jag iväg en order på ofattbart många kronor, som ska gå till ny- och ombyggnation på vårt kommande paradis. Det skapar en lätt panikkänning hos kontrollfreaket inom mig och jag putsar på min budget, prydligt upplagd i Excel, ungefär fyra gånger om dagen. För varje ny beställning som går iväg justeras siffrorna och det tränger fram en svettpärla i pannan, inte enbart beroende på att sommaren är envist närvarande med sina dryga 30 grader och frekventa åskoväder. Jag känner ett stort behov av att dra in pengar igen, efter en ganska soft vår och sommar arbetsmässigt, där jag mest lullat runt och inte gjort så mycket nytta. I alla fall inte en fakturerbar nytta, utan mest ägnat mig åt husförsäljning och diverse obetalda insatser inom vår kära islandshästvärld, vilket förvisso är kul, men som absolut bör kombineras med fakturerbara insatser för privatekonomins bästa. Särskilt då när kranarna är öppna. Just nu är det slagsida a’ la Titanic. Skärpning krävs alltså, dags att kavla upp ärmarna.

Sedan början av sommaren har jag haft ett omfattande projekt liggande, som jag haft lite svårt att komma igång med (flyttlådorna är väldigt uppmärksamhetskrävande, de borde skämmas). Men en titt på budgetarket ger mig all motivation jag behöver och när jag väl nu satt igång med sagda projekt så inser jag ju att jag tycker det är förbaskat roligt. Roligt OCH fakturerbart – win-win. Dessutom kom ett underbart trevlig mejl från en av uppdragsgivarna idag, med fint beröm. Jag blir så glad när folk tar sig tid att ge positiv feedback, det är lätt att vara snabb på den negativa. Det är så lätt att förutsätta att det SKA vara bra, så man inte ens påpekar att man är nöjd. Hoppas alla ni andra därute också får en massa rolig positiv feedback, så ni blir lika glada som jag. Nu är jag taggad till tusen att köra vidare i projektet.

Alla tre tjocksmockarna är igångsatta, även om jag tycker det är för varmt för dem egentligen. Bliki är så otroligt nöjd och harmonisk och vi gläds över att han äntligen slappnat av i både ridning och hantering. Han har tagit den här sommaren bäst, är lagom rund och är helt oberörd av värmen och insekterna. Snurre (aka Grisen) är lite tagen av värmen (och vikten). Klár är lite stel och struttig efter småsmällarna, men han brukar komma igång efter ett tag. Dock anser han att ridbanan är pest och pina (och dammig, vilket jag ger honom rätt i), Snurre står ut med ridbanan men inte med att longeras (försökte igår och jag galopperade mer än han) och Bliki ställer upp på allt. Det är som ett dagis, det gäller att göra övningar med de tre små grisarna som de alla tycker är skojiga. Här kan nu någon människa syrligt invända att de små djuren minsann ska göra det vi säger till dem att göra. Det gör de också, men de gör det med olika nivåer av entusiasm. Det tycker jag är sunt. Jag är betydligt mer taggad när jag ska laga en god middag än när jag ska städa ett badrum, även om jag måste göra bägge så lägger jag ner min själ betydligt mer i matlagningen (vilket nog mina gäster är tacksammare för). Tycker ni att jämförelsen är sinnessjuk, så vill jag bara påpeka att det är 32 grader varmt, åska och att kreativiteten med största sannolikhet varit större.

”Jag är dräktig och nöjd i alla fall…men den här norska fåniga hästen står i vägen så jag knuffar lite på henne. Bara för att det är kul att kunna. Min matte kallar mig för Drak-Fína. Undrar varför. Drak-Ula har jag hört talas om, men Drak-Fína? Jag tror hon yrar en massa min vimsiga matte.”