Så var det äntligen dags för Snurre att beträda ovalbanan igen, efter 7 månaders frånvaro. Som den familjehäst han är – klenod om ni så vill – så ska ju samtliga tjejer starta på stackars Snurrman den här säsongen. Först ut var Elin, som satt upp som säsongsmål att A-klassa sig med honom och förhoppningsvis kvala SM som junior. Hennes väg med en femgångshäst är mer än dubbelt så lång som för den med fyrgångshäst, eftersom TS beslutat att juniorer får kvala direkt till SM från V5 och T5 utan A-klassning – dessutom från vilken officiell tävling som helst. Femgång däremot, som tekniskt sett är den svåraste grenen, där har man inte förenklat för juniorerna ett dugg, utan de får fortfarande gå via A-klassning och sedan kval från en regional eller nationell tävling ur A-klass program… Jag får ju knottror när man inte har någon riktig logik i det man gör. Jag tycker det är fint att man förenklar för juniorerna, men i logikens namn borde det väl gälla femgång också kan jag tycka, inte bara fyrgång och tölt. Hur som helst, har vi anmält henne till en hel bunt med tävlingar så hon får chansen att rida ihop sig och få bra femgångsrutin, på världens bästa Snurre och ta en A-klassning med honom. En A-klassning i femgång för juniorer kräver 4,80 och hon har ju en häst som gjort över 5,60 när han är som mest i gasen och dessutom är säkerheten själv, vilket är en dröm. Hon har ju ytterligare ett år kvar som junior, så SM-kvalar hon inte i år så gör hon förhoppningsvis det nästa år. Hur som helst, in i transporten åkte också Bliki, som också har som uppgift att A-klassa sig i år, dock då med en YR på ryggen, vilket kräver att han ska göra 5,20. Det är en siffra han borde kunna göra plättlätt, om han ”bara” sätter alla fem gångarterna (utmaningen i femgång, jag vet). Väl framme på tävlingsplatsen blåste det kastvindar från helvetet. Skyltar, stolpar och andra intressanta ting flög runt och vi tittade lite oroat på vårt staket och hoppades att det skulle stå kvar, så vi slapp jaga Bliki över hela Södertäljetrakten. Men det stod fast i blåsten som tur var och hästarna njöt av gräset och tackade oss för att vi struntat i box. Vi insåg att blåsten var ypperlig för Elin som skulle få hjälp att väcka Snurre den vägen, Emmy däremot är ju inte direkt gynnad av stormvindar på sin häst. Han blir knallhet. Jag beundrar att hon sätter sig och rider på honom under dessa omständigheter. ”Det kommer gå undan i femgången” sa hon och flinade. Ok, sa jag. Är han helt sjövild, så strunta i tölten efteråt. ”Aldrig i livet. Tölt kan han alltid gå, oavsett hur laddad han är.” Jaha.

Femgången var först ut, med Elin i första startgrupp och pang och tjong så var hon A-klassad innan vi riktigt förstod vad som hände. Snurre är kung. Han vet vad han ska göra, trots ovan pilot på ryggen.

Elin som tioåring på en av sina första tävlingar på Snurre sprätt. Nu 4 år senare har han tagit sin andra unge till A-klassning. Underbara hästen.

 

Bliki var i sista startgrupp. Skritt och trav strök han ur sitt femgångsprogram, såsom varandes onödiga gångarter för coola killar. Han visade upp dem typ en långsida, sedan tyckte han det räckte. Galoppen fick Emmy rida lite på sniskan för att kontrollera tempot från att övergå från ”högt” till ”race”, så det fick hon också lite avdrag för. Passen kraftfullare nu än på Örnäs, nu tryckte hon på liiite mer, men det finns dubbelt så mycket att plocka i tempo där – vi tar det bara lugnt nu i början av säsongen för kontrollen skull. Men passen var jag mest nöjd med (förutom en bra tölt, men det har han alltid). Lite spretiga poäng, ingen höjdare, arg unge. Hon hatar spretiga poäng. Vi enades om att ta till oss det vi höll med om, och låta det andra rinna av ”oss” (läs: tonåringen. Oss är mer en pedagogisk omskrivning). Det är bara att konstatera att han låter ryttaren bestämma tempo i tölt och pass. I alla övriga gångarter chefar han ännu så länge och tyvärr är hans hastighetsmätare sönder, så han tenderar att dra iväg lite väl mycket både för att kunna hålla en bra bärighet och balans i skritt, trav och galopp delvis. Han revanscherade sig, eller om det var Emmy, i tölten då han gjorde 5,53 och fick några 6:or. En tävlingsdag utan 6:or är ingen bra dag, för då är tonåringen inte rolig att ha med i bilen hem. Så övriga familjen andades ut när 6:orna kom (hon hade faktiskt någon 6:a även i femgången ska jag tillstå, då i galopp). En jädrans bra tölthäst. Och passhäst. Men huh, vilket energiknippe.

Snurre som sprang två uttagningar och två finaler, var helt slut inför femgångsfinalen, som låg sist och det var ju inte så bra. Han var i ärlighetens namn trött redan efter femgångsuttagningen, den lille slöfocken. Han hade inget kvar att ge i passläggningarna och slutade sista i A-finalen, men både han och hans ryttare hade ju gjort allt man skulle kunna önska ändå. Dessutom fick de gå i ”fel” varv i finalen, vilket var väldigt bra träning för Elin som bara ridit höger varv fram tills igår, nu fick hon träna på läggningar även från vänster, vilket är lite svårare eftersom han är mer fyrtaktig i vänster och behöver betydligt mer hjälp och fart. Vi behandlade vår älskade Snurre som en vinnare ändå, vilket han i rättvisans namn också var, eftersom Elin var bästa junior. Något som utsetts och rosettbelönats både i tölten och fyrgången. Tror ni de gjorde det i femgången? Nä. Logik var det. Lite synd när alla var ihopklumpade i alla grenar – vuxna, YR och juniorer. Nu åkte Elin hem med sin A-klassning och var supernöjd ändå och Emmy var kontaktbar igen efter att ha fått sina tölt 6:or. Frid och fröjd i den norra förorten när kvällen kom och den klassiska efter-tävling-hämt-thaimaten inmundigades.