Min stora ångest har varit vem som ska lotsa Fìna vidare mot en femårsvisning – om hon får en vettig exteriörbedömning vill säga. Blir den inte så bra, så får hon bli tävlingshäst istället. Jag vill ju ge henne så bra förutsättningar som möjligt att visa upp sig väl, men inte på bekostnad av hennes fysiska och psykiska hälsa. Jag vill ha hem en glad, välmående och ridbar häst efter visning, men där det ändå ställts (rimliga) krav under träning och visning. Känns nästan som en utopi. Jag gillar inte att tränarna ska trycka fram resultat på kort tid, det är något som är sjukt med vårt system. Det är dyrt att ha häst på träning, därför har det istället blivit något slags måste att tränarna får 4 månader på sig att klämma ur en första klassvisning på en unghäst. Det är inte schysst mot någon, inte mot tränarna och framförallt inte mot hästen. Jag vet inte vad man ska göra åt det (mer än att absolut ändra på att en hög bedömning som ung ska påverka Blupen så mycket, det skapar ett onödigt pressande på 4-åringarna enligt min uppfattning). Även om jag vill ha bra resultat på de hästar jag släpper fram till visning, så tar jag hellre några tiondelar lägre poäng, om det innebär att hästen får en rimligare träning. Här hemma har vi sagt ”tänk om man kunde skicka henne till Ia och Denni, det vore fantastiskt. Men de tar ju inte emot träningshästar.” Så har vi suckat och funderat på hur vi skulle kunna muta dem att ändå känna på Fína och drömt tonårsromantiskt att de kanske skulle gilla henne, eftersom de har en förkärlek för lite karaktärsstarka ston och därmed vilja visa henne…

Lilla skruttan har ju bara blivit riden i knappt 3 månader och ändå verkar hon tycka det är superlätt att ha ryttare på ryggen (nu ja, efter att ha slutat bocka järnet) och söka form.

Så kom det bästa av alla bra besked igår – direkt efter exteriörbedömnningen i början av juni åker hon till Lindnäs på en första träningsomgång! Tjohooo. Nu får hon de allra bästa förutsättningarna i världen. Så får vi se hur långt det räcker och om de dissar henne eller gillar henne, hennes åsikter och hennes fart. Bägge tjejerna blev lika glada som jag, det var många tjohoooande här igår – chokladpralinen får finna sig i att vara vårt stora framtidshopp ett tag till. Tant är såå lycklig.