Roligt, nyttigt och lärorikt! Så kan man väl sammanfatta de två dagarna med bästa farbror Eyjólfur. Som det alltid är. Det blir en god stämning, deltagarna bjuder på sig själva och han är på ett strålande humör. Den här gången deltog jag inte själv, utan tänkte att jag skulle vara åskådare. Vanligtvis hinner jag aldrig se något av kursen, mer än mina egna lektioner, eftersom jag är både mat och logistikansvarig, vilket blir tämligen körigt. Ännu körigare blir det när vi ska ha tre hästar med oss och bara har plats för två i transporten. Därför blev det de två tjejerna som representerade familjens deltagande den här gången. Det var jag extra tacksam över då första gruppen fick springa bredvid hästarna halva lektionen i övningen ”tölt i form från marken”. Det var ett gäng ganska rosiga människor i det tunga ridhusunderlaget, som fick sig ett morgonpass de inte hade räknat med. Eftersom farbror E var på ett särdeles gott humör höll han också lektioner som inte var de planerade 45 minutrarna, utan en och en halv timme. Det blev mycket tölt på kursen och mycket lek med utrustning. Viktringar för de travtaktiga hästarna, stångbett för alla som ville prova. Bliki gick väldigt fint på stången, efter att farbror E och sedan Emmy utbildat honom hur han skulle svara på det från marken. Många provade stången och det är ju så bra att göra det under guidning. Vi pratade i bilen om att ett problem är att många dunkar in ett stångbett som korrigeringsbett, utan att vet hur de ska rida på det. Aha, sa farbror E och så fick vi då oss en grundläggande kurs i stångbettsridning. Sista dagen fick Emmy placera huvudet i tölt och eftersom Bliki var ytterst nöjd med sitt liv efter kursen, så kunde han gå hur djupt som helst utan att tappa tölten, och verkligen släppa fram rörelserna genom kroppen till farbrorns förtjusning. Även Snurre skötte sig utmärkt och visade att gammal är äldst, dvs han gick i fin form utan stång. En övning var riktigt bra. Man satte en longerlina i handen på ryttaren och longerade ryttaren på en 8 meters volt. På så sätt kunde man kontrollera hur väl hästen följde hjälperna (ett annat alternativ är att rita upp en TiH bana förstås). Det gick ju inte att falla ut ur eller in i volten utan att det märktes på linan. Nyttigt – rekommenderas!