Skarpängs islandshästar

Vi har haft ett mellanår vad gäller tävling och i lugn och ro fokuserat på att bygga upp hästarna, vilket har känts lyxigt och skönt. Lakkrís fick nosa på bana första gången i våras på en liten tävling, där han skötte sig utmärkt. Gjorde en start i V5, utan några som helst krav – enbart en försiktig lotsning runt banan. Han kom trots det ut med poäng i alla gångarter mellan 5 och 6, gick finalen där han övertaggade och inte ville trava men slutade 3:a tack vare lite 6:or och 6,5:or i protokollet. Så roligt att en av domarna kom joggandes till oss vid hovbeslagskontrollen och sa ”oj så bra han kommer bli”.

Efter det har han och vi fortsatt fått bra guidning av våra kloka tränare, framförallt Ia & Denni. I ett plötsligt infall anmälde vi både honom och Fína till en Gaedingatävling i somras. GK har ingen av oss ens sett på video tidigare, än mindre provat att rida. Vi fick läsa in oss på reglementet innan vi åkte och gjorde det mest som en kul grej. Det visade sig vara ett SM-kval och det var ganska mycket folk, plastpåsetäckta högtalare, flaggor och annat spännande, dvs en ypperlig social träning för två helt orutinerade hästar. Utöver vår egen orutin på GK så hade Fína aldrig satt sin hov på en ovalbana, Lakkrís var i sammanhanget den rutinerade av de två med en start (i sport). Förväntningarna var därför noll, det var bara kul att komma ut. Vi hade även med oss Klár som är under uppbyggnad efter sin bekymmer i bakkärran och där vi börjat om från början med töltarbetet och är långt ifrån klara. Han är i kondition och han är glad och framförallt fräsch igen, om än inte klar för större uppgifter, men vi ville att det skulle finnas en sällskapshäst kvar vid hagen när en häst var på banan, så han fick åka med.

I GK går de en och en på banan i uttagningen och Lakkrís fick lite torgskräck och gick med handbromsen i, vilket man inte ska göra i några sammanhang och framförallt inte i Gaedinga, men han är prydlig, sitter fint på baken och håller en vacker form och god takt, vilket gjorde att han trots den tveksamma bjudningen SM-kvalade med hyfsad marginal. Fína brydde sig inte ett dugg om någonting annat än att få springa fort, flaggor och folk var hon helt ointresserad av och hon dundrade in på siffror långt över kvalgränsen. Klár var lycklig som ett barn på julafton och sprang runt banan ivrigt gnäggande efter sina gamla kompisar och sannolikt nya också för han var inte tyst en meter. Näsan i vädret och en salig blandning av gångarterna, eftersom han inte var så kontaktbar. Men galoppera kan han och det fick han skyhöga siffror på och han var inte långt från ett kval även han, trots sin ojämna visning. Vi hoppade över finalerna, då vi tyckte de hade gjort så bra ifrån sig redan och det vankades kräftskiva för tant dessutom. Vi åkte dit för att träna och hem med två kval, det var bara bonus. Med tanke på våra orutinerade pållar så är det inte aktuellt för oss att åka till GKSM om några veckor, vi tycker inte att de är rustade rutinmässigt för ett mästerskap ännu. Istället jobbar vi vidare på att bygga om Fína från visningshäst till sporthäst, dvs få henne mer ridbar (och svängbar…) och mindre springfokuserad. Redan nu har det hänt mycket och hon är fint på gång. Lakkrís är tämligen redo för banorna i lite mindre sammanhang och kommer göra tre starter i höst, Fína gör två. Dessutom ska de bägge gå en clinic om någon vecka, vilket de aldrig gjort tidigare men som också är nyttigt för dem på vägen mot att bli vuxna och rutinerade. Det är först nästa år som vi börjar skruva upp kraven. Elin har börjat förbereda sig genom att byta till ett idrottsgymnasium som ger henne större möjlighet till träning av både sig själv och hästarna under veckorna.

Det svenska vädret är ju ständigt ett föremål för klagomål och diskussion. I år är verkligen inget undantag. Jag tycker det är rätt skönt att det inte är knallvarmt för då kan man rida mer. Ligga på stranden är ju ändå inte min grej. Torkan har jag mer synpunkter på då återväxten på betet är obefintlig. Hästarna är trots det runda om magarna, det är otroligt så lättfödda islandshästar är. Den enda som jag nojjar med när det gäller maten är Lilja, som alltid är ganska smal, men nu har hon ett gigantiskt stort föl vid sin sida som äter rejäla mängder. Förhoppningsvis är hon även dräktig, vilket gör att hon behöver äta för tre om hon ska hålla hullet. Nu har vi massor av hösilage kvar, tack och lov, så nästa vecka när betet i hennes hage kommer vara på upphällningen sätter jag henne i en egen hage tillsammans med Diva och tokfodrar på med hösilage. Smala hästar är betydligt jobbigare att ha än tjocka.

De här två har den ansvarsfyllda uppgiften att klippa gräset runt gården (just här går de utanför köksfönstret) och de flyttar därför runt i små provisoriska inhägnader och äter glatt.  Just här ingick det även i uppdraget att käka gräset i hundburen, vilket väl sköttes sisådär. Klár vågade sig in halvvägs, Snurre skulle inte komma på tanken att ens beträda den märkliga buren – trots allt gräs där. Men utanför klippte de nogsamt ner så fint. Skönt att slippa gå med röjsågen – hästarna nöjda och jag nöjd.

29 år gammal fick älskade Sòley somna in i början av sommaren. Några veckor tidigare hade hon sannolikt fått en stroke. Hon blev lite vinglig, hade svårt att gå nedför och uppför och hon åt med huvudet på sned. Då beslutade jag mig för att det var dags. Hon har givit oss så mycket – tillit, kärlek, upplevelser och fantastiska avkommor. Hon kommer alltid vara saknad. ❤

Tredje visade. Tredje i första klass både exteriört och i ridegenskaper. Nu vågar jag snart inte visa fler av rädsla för att spräcka sviten. Ändå blir man ju lite sugen på att hala ut nästa ur hagen som man vet är ganska vass…

Fína gjorde det vi förväntade av henne, trots halvdåliga förhållanden och förutsättningar. Veckan innan hade hon toppat formen, dansade för 8,50. Men en lång resa till Östersund och en vecka till, så ramlade hon ner lite i formen. Hon är trots allt extremt lite riden. Tränad sammanlagt 3,5 månad nu, innan dess bara grundinriden, sedan gått med föl i två år och därefter skrittad och longerad ett halvår. Hon har inte haft någon gångartsträning alls tidigare så nu har hon både fått lära sig att springa lite snabbare i tölt och framförallt lägga pass. Med tanke på den bakgrunden har hon gjort ett alldeles fantastiskt resultat, även om hon såg lite trött ut, lilla tjockisen. Nu tar vi hem henne och bygger upp henne för att bli sporthäst – nästa femgångare ut på banorna i händerna på den av tjejerna som kan bemästra hennes power bäst.

Den här är så bra. Jag avskyr när man inte vågar ta beslut, eller nya vägar – i arbetslivet eller i privatlivet. Men värst i arbetslivet för då påverkas ju alla runtomkring. Jag brukar alltid pusha för att våga agera – ibland blir det rätt och ibland fel, men då lär man sig och går vidare. Det enda man vet är att det är garanterat fel att inte fatta något beslut alls. Go for it! 🙂

Så kom hon till oss en fredagsnatt vår vackra Divardotter-Diva från Skarpäng. De längsta benen jag fått på en fölis (hennes storebror Ljomi var nästan lika långbent) och med en mycket vacker hållning stod hon där på natten. Blöt och rufsig, men stadig och vaken. En blyg viol, men med massor av spring i de där långa benen. Hon roar oss varje kvällsfodring med att verkligen utnyttja hagens storlek i full karriär. Välkommen till oss vår egna, fina Diva ❤️

April har väl inte visat upp några varmare vårdagar direkt, snön yr mest varje dag trots att vi snart kliver över i maj. Tills nu har jag varit tacksam för det, eftersom vi varit på semester några veckor och helst inte ville att Lilja skulle föla när vi inte var hemma. Det löste vädergudarna åt oss, Lilja såg ut att vara på g när vi åkte – men efter rejäla köldknäppar så beslöt hon sig för att behålla bebben i magen ett tag till. Mycket bra. Men nu får den gärna komma, jag blir allt nervösare för varje år det ska fölas och vill att det ska vara över så jag kan slappna av. Juvret är påfyllt, men i övrigt ser hon inte direkt förlossningsredo ut. Mer hungrig, näsan är nedgrävd i höbalen mest hela tiden, vilket förvisso är bra, då hon har varit ganska smal under hela dräktigheten – trots fri tillgång till mat. En av grannarna skötte om kvällsfodringen här när vi var borta och hon konstaterade att hon tittat in i Liljas hage varje kväll, men inte kunnat bestämma sig för vilken av hästarna som skulle föla… hrmm. Det är många som njutit av att ha fri tillgång i den där hagen.

I sommar kommer Fína visas, hon har varit i träning några månader nu och börjar se riktigt fin ut. Lite mer styrka och kondition så blir det perfekt. Jag älskar Fína, så att se henne utvecklas nu är otroligt kul. Det är ett maffigt sto och det finns riktigt mycket rörelser i henne. Spännande dagar vi har framför oss va?

I utbyte mot Lakkrístrollet fick jag Klár. Inte för att Elin tröttnat på honom, tvärtom – han är hennes ögonsten – men vi kände att vi behövde ändra lite i upplägget. Något har varit knasigt på högersidan av korset på honom under en lång tid. Vi har masserat regelbundet, utan någon förbättring och varit på klinik två gånger där de har böjt högt och lågt, utan att få fram hälta. Fin, men svag är deras utlåtande. Vi som sett honom under många år, ser ju att något inte stämmer ändå och det känns i hela hästen. Senast på kliniken sa de att vi skulle utöka teamet – med en kiropraktor. Sagt och gjort – hon hittade en del låsningar på honom och för första gången på mycket länge kände vi att det blev något bättre och han började svinga bakkärran som tidigare. Men han har tappat väldigt mycket muskler på bak och bakben, så nu måste vi bygga upp honom från grunden igen. Det blir alltså min delikata uppgift och det kommer ta sin lilla tid. Mycket skritt, men också två veckors vattenträning står på schemat. Det har vi aldrig testat förut på våra hästar, men nu tänkte vi prova. Jag gillar Klár, han är ganska komplex. Han är – oftast – lugn och lite sävlig, men känslig. Det innebär att man kan be honom gå på mer, men man måste göra det med lite försiktighet, annars blir han stressad. Ute kan han lufsa som en nalle, för att i nästa ögonblick bli knallhet på ett öppet fält. I hanteringen är han världens raraste häst.

Bilderna är från dag 2 på kursen, då Elin och jag hade bytt häst (och jag tröja!!). Då hade jag inte suttit på Klár på ett halvår, så det var väl på tiden.

Jag har hunnit med några dagar på Island också. Otroligt välgörande för själen, efter en alldeles för hektisk inledning på året. Vi hann ofantligt mycket på den korta tid vi var där – femgångstävling i Mästarligan, ridkurs, koll på topphästar, bad i het källa, snabbshopping, vattenfallsbesök och massor av god mat, vin och härligt umgänge. Vädret var värst ever – i snöstormen från helvetet skulle vi ta oss till Hella från Reyjkavik sent på torsdagskvällen. Sikten var obefintlig och vi kröp fram, stirrandes på pinnarna bredvid bergsvägen, som under en kort stund försvann helt. Då var man inte så kaxig. När snön slutade yra, kom regnet istället och tillsammans med den starka vinden så räckte det med två minuter utomhus för att man skulle vara genomblöt. Så höll det på hela tiden tills vi var på väg till flygplatsen för att åka hem, då kom solen. Men man åker ju inte till Island för att njuta av bra väder. Axlarna sjönk allt längre ned allteftersom dagarna gick och jag började äntligen fylla på energidepåerna igen. Så tacksam för att umgås med folk som ger så mycket av sig själva.

I slutet av sommaren förra året satte vi igång Lakkrís efter griffelbensskadan. Det har varit skönt att inte ha något speciellt mål, utan bara jobba på lite lagom mycket – som jag haft tid och lust med. Isigare vinter kan inte jag minnas att vi någonsin haft. Det har gjort att våra hästar har fått vila ganska mycket, man har inte varit sugen på att ge sig ut och att de ska halka eller vricka sig. Jag har passat på när det varit barmark, eller snö och kallt och tränat på det som gått att träna på. Ändå har det på något märkligt sätt gått stadigt framåt med den lille atleten. Under hösten och våren har vi varit iväg på fyra helgkurser för mästare Tóti och det har varit fantastiskt bra. Vi har fått den ”hålla-handen”-hjälp som jag känt att jag behövt. Jag har och har alltid haft ganska dåligt självförtroende som ryttare, trots att hästarna jag tränat återkommande fått beröm för att ha varit välutbildade av de som verkligen kan rida, så har jag känt mig som en svag ryttare (inte jämfört med vanliga fritidsryttare, men med ”de som kan”). Kanske har jag skämts för att min sits varit sladdrig, men den har jag jobbat ganska hårt med de sista åren och nu är den helt okej för att vara en medelålders tant. Kanske är det på grund av annat. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att tävla. Har alltid tyckt att träningen varit roligare. Då blir det kanske också så att man lätt tycker att man är sämre bara för att man inte tävlar.

Första kurstillfället i höstas fick Elin rida Bliki och Lakkrís, eftersom det var hon som så gärna ville rida för Tóti, medan jag satt på läktaren. Efter att Tóti ridit Bliki en stund tittade han förvånat på henne och sa – vem har utbildat den här hästen? Öhh, det har mamma gjort. Mycket bra jobb, sa han- den här hästen kan allt. I en sådan stund, då händer det något i en, man blir liksom varm och lugn och lite gråtig. Tacksam för bekräftelsen. Inte så att jag nu plötsligt tycker att jag är en lysande ryttare, men jag vågar i alla fall tro på att jag kan utbilda hästar ganska väl. Efter att Elin fått känningar i ljumsken så red jag Lakkrís på kursen och anslöt mig till hyllningskören gällande denna fantastiskt skickliga ryttare, instruktör och hestaman. Ödmjukhet och kunskap i en perfekt mix.

Jag behövde få veta: Är vi på rätt väg? Kräver jag för mycket/för lite? (ja inte var det för mycket i alla fall, surprise…)  Hästen jag började bygga upp var trög och svag, gick lite djupt och hade inte balans i tölten. I februari var han plötsligt helt ridbar igen, faktiskt just under kurshelgen så rasslade pusselbitarna på plats och det var en av de häftigaste ridupplevelserna jag haft, just att gå från ”nu är det på gång” till ”shit vilken häst!”. Han flöt för skänklarna i alla gångarter, han var genomsläpplig och började hitta sin balans i tölten. I helgen var vi iväg igen och jag har nu en häst som fått tillbaks sin framåtbjudning, hittat balans och de vackra rörelser vi tidigare fått se glimtar av är nu hans naturliga sätt att gå. Så tacksam över en häst född i form, i uppförsbacke. Det gör att man faktiskt nästan tror man kan rida lite 😀

Tillsammans tittade vi på hans muskelutveckling och vi var bägge fascinerade över vilka muskler han satt på rumpa, kors och bakben på denna korta tid. Det är nästan så man vill kolla om han petat ner anabola i kvällshöet. Jag vill ha lite mer bogmuskulatur på honom, men i övrigt är han kalasfin. Eftersom han har så vackra rörelser så kommer han nog ganska snabbt bygga upp sig även fram. På order av mästare Tóti fick jag på söndagen lämna över denna underbara skapelse till Elin som från och med nu kommer träna (med lite assistans av mig) och tävla honom när det blir dags för det. Jag känner mig ändå stolt över att ha utbildat honom så här långt och att jag lämnar över en diamant som kan bli precis hur bra som helst om han får vara hel. Nu ska jag istället sätta tänderna i hans lillebror Leiri och i Klár. Mer om detta framöver.

Alltså min tröja. Det ser ut som jag väger 100 kilo. Jag var lite överpraktisk och tog min älskade pappas golftröja som jag ärvde efter honom. Den är supervarm i ull med foder, men den är i storlek för en 185cm lång man med mage… På mig bullar den stora tröjan fint ihop sig på hela magen. Det var sista gången jag red kurs i den. Nästa gången blir det mer figurnära. När man inte är pinnsmal, så behöver man ju inte sätta på sig kläder som gör att man ser dubbelt så stor ut som man redan är. *note to self*

Det är smickrande och roligt att höra att det finns ett intresse av att betäcka med Ljómi. Tack till er – kända och okända – som hört av er och frågat om hans planer för året, det gör mig väldigt glad och stolt. Ljómi blir två år i maj och i mina ögon är han fortfarande bara bebis, så jag kommer inte plocka ut någon licens på honom i år. Jag kanske är lite larvig, men det känns fel att rycka ur honom ur sin underbara lilla flock på Lindnäs för att ta hem honom och betäcka i sommar när han inte är äldre. Han får leka av sig med sina grabbkompisar åtminstone ett år till, innan han eventuellt får ägna sig åt några (snälla) flickor. Ljómi är en avbild av sin far i mycket, men han har en lätthet i sitt steg som snarare kommer från farmor Diva. En otroligt trevlig häst, lugn och lite försiktig utan att vara mesig. En dag kommer han förhoppningsvis få låta sina gener vandra vidare.

Foto: Isa Lofti

Jag blev lite tagen på sängen av förfrågningarna, men inser att intresset är kopplat till att hans pappa nu emigrerat till Danmark (snyft) och därmed försvunnit som alternativ i svenska aveln och att Ljómi är den avkomma efter honom som har starkast blod (126,5 i Blup). På tal om det så väntar jag min tredje Divaravkomma inom kort och håller verkligen tummarna för att det blir ett sto den här gången, efter att ha fått två gula, ljuvliga killar (med andra mammor). Ia påstår att Ljómi bara har ett fel – att han är en han… Så nu hoppas vi på en ”Ljómilina”, det är visserligen inte hans mamma som är dräktig igen, utan hans mormor. Hans mamma – Fína – har jag lite andra planer för – återkommer om dem.

Idag är det väl då dags att avhandla fine Klár. I våras började han få prova på öppen fyrgång. Ute har han hittat ett bra tempo och en säkerhet i tölten och vi tänkte det var dags för honom att möta lite större utmaningar. Det gick hyfsat bra, han började ticka in 6:or stadigt i alla gångarter – utom just det ökade tempot, för på banan tappade han den rytm som vi får ute på vägarna med honom. Han slog lätt upp, men vi tänkte ta detta som ett läroår för honom och låta honom förstå vad vi ville i lugn och ro utan fokus på siffran i det ökade tempot. Men så blev Elin uttagen i laget som skulle representera Sverige i Youth Cup tävlingen i Holland, vilket såklart var jätteroligt och spännande. Elin ville ha med sin älskade Klár, även om vi också vaccinerade upp Snurre enligt internationella regler, för att ha en reserv om något hände med Klár. Snurre var ytterst tacksam att slippa genomlida bootcamp, tokbantning och transporten och tävlingen. Istället fick han lugnt och nöjt beta vidare på sin stora äng hela sommaren, medan Klár fick det hett om öronen.

Samma vecka som beskedet om uttagningen kom, så ringde Denni upp Elin och frågade om hon ville jobba på Lindnäs under sommaren. Vilka möjligheter! Hon som bara ridit ”på riktigt” under drygt ett år, efter att axlarna stoppat henne från en fortsatt sim- och tenniskarriär. Urtaggad åkte hon till Lindnäs i juni och med sig hade hon såklart Klár. IA och Denni tränade henne (och honom) fantastiskt, oj vad hon har fått lära sig att rida i sommar. Underbara människor till att vara engagerade och generösa med sin kunskap. Att de dessutom är underbara som empatiska, lojala och kloka vänner är ju ännu en dimension som jag tackar min lyckliga stjärna för att ha förmånen att ha.

Klár fick börja ta i ordentligt för första gången i sitt liv och de såg riktigt lovande ut ihop efter sin drillning. Väl nere i Holland var banan blöt och tung och det passar inte Klár. Han är inte särskilt stark och han är stor, tung och har mycket rörelser. Det blir väldigt jobbigt för honom. Elin började känna på träningarna att något inte var som det skulle, han tog inte med sig bakbenen. Det blev mycket hopp och skutt, travtakt och inte alls den häst hon hade haft under sig tidigare under sommaren. I dressyren gjorde de dock en jättefin insats och hade urfina poäng, fram tills sista galoppvolten, då Klár gled ut från banan i en staketöppning och blev diskad. Han var tredje startande och efter honom slapp de andra rida med öppet staket. Orättvist och tråkigt, inte minst då övriga visningen varit så bra. De tre som fått rida med öppet staket borde fått rida om, eftersom alla startande ska ha samma förutsättningar. Men det var bara att bita ihop och komma igen. Töltstarten var bedrövlig, en regntung bana en tidig morgon och en häst som inte kändes 100 var en usel kombination. Elin var förkrossad. Men så kom fyrgången och plötsligt lossnade det och Klár fick 6:or, 6,5:or och t.om. 7:or – en tredjeplats och en nöjd unge som äntligen fått visa vad hon och hästen gick för. De lyckades inte hålla ihop det i finalen utan rasade ner till 6:e platsen, men uttagningen och den första 7:an var ändå en skön revansch.

Klár fick ju ”sitta” för första året och jag började fundera på om samlingsarbetet kanske hade blivit lite för mycket för honom, utifrån vad Elin beskrev hände i Holland. Han hade i våras ibland trampat om bak i traven, men vi fick aldrig fram det hemma när vi tränade. Det visade sig bara på bana. Efter en rejäl vila efter Holland tog vi med honom till en enklare klubbtävling för att se hur han var på bana efter vilan, men han ville fortfarande inte ta med bakbenen, och var sämre genomgående i alla gångarter – han hade tappat stunsen. In på klinik ögonaböj. Ingen knäledsinflammation, puh, men en överansträngning i ryggen och lite sladdriga knän, mer på höger än vänster, helt i enlighet med vad vi också kände. Han behandlades med muskelavslappnande i ryggen och blistrade knäna och reds framåt-nedåt i såsig trav några veckor. Sedan tyckte veterinären att vi skulle dra igång honom ordentligt igen, men vi valde att göra tvärtom, vi lät honom stå tre veckor till. Jag hade en magkänsla av att han behövde det. Nu har vi börjat rida honom igen. Han är tjock och lurvig och lite tung, så vi vet ännu inte om det är någon skillnad, för nu börjar vi uppbyggnadsarbetet. Om två månader tror jag vi kan avgöra om behandlingen och vilan har hjälpt, men det hoppas vi att den har. Mentalt är han i alla fall inte överansträngd, han är som vanligt stallets gladaste häst. Man kan inte annat än älska Klár för den underbara individ han är.