Skarpängs islandshästar

Säsongen närmar sig med stormsteg och hästarna är långt ifrån i toppform. Ändå måste vi ut och lära Lakkrís gå i 1-klasser, även om vi helst bara hade velat vänta med att starta. Han är lite seg i benen och lätt blir styv i det ökade tempot nu, trots att det inte går speciellt snabbt. Han ska inte vara som bäst nu, det är tidigt, men ändå vill man känna sig hyfsat trygg med nivån när man åker ut på banan. Lite ångest har vi, men det är bara att blunda och köra och hoppas att han löser upp sig med värmen. Som väl ska komma någon gång?!

Denni var hos oss och provade ut sadlar till några av våra hyresgäster och då passade Elin på att rida lektion på halvtaskigt underlag. Lyxigt med hjälp från goda vänner. Nu i veckan åker vi ner för att träna för Ia också med Klár och Lakkrís. Klár är nästan den som går bäst för tillfället, vissa dagar slagen av sin svarte plastbror när han behagar gå som han ska, men han är stark och stadig i tölten. Roligt! Tyvärr har vi inte vågat boka in några kurser hos oss i vår, eftersom vi inte vet när vårt bygge av ridhus ska börja. Bygglovet ligger nu inne hos kommunen, sedan tidigare har vi ett förhandsbesked så det ska vara en formalitet, men även sådana tar tid… Jag väntar även på en del av offerterna, som dröjt fyra månader nu. Jag blir galen på all tid som rinner iväg, men det är säkert nyttigt att få pröva sitt tålamod. Typ. När jag slet med att ploga bort all is på banan inför påsken så tröstade jag mig med att det borde vara de sista plogningstimmarna jag lägger på ridbanan – nästa vinter ska det inte behöva plogas.

Mocka hagar får vi dock fortsätta göra. Tur man har bra hjälp ;). Den gule påskkycklingskillen har jag börjat töltsätta. Han är så gullig så man svimmar. Det blir min häst att bli gammal med det. Förhoppningsvis får jag tillbaks den svarte också så småningom, jag gillar honom ❤

Även om vi längtar efter vår och värme, så är underlaget faktiskt perfekt hemma hos oss just nu. Det är sviktande is på vägen, men broddarna biter bra och man kan dra lite töltrepor i övre mellantempo med pigga hästar. Volten bjuder på lite tyngre snöunderlag där trav och galopp bygger muskler väl. Skogen kompletterar som alltid med både själslig och fysisk uppbyggnad. Både Lakkrís och Klár bjuder på underbar ridglädje och vi ser fram emot säsongen med spänd förväntan (och lite pirr). Lille Lakkrís bara växer under en mer och mer och det är mäktigt att rida honom. Vi var på ett lite rörigt, men bra föredrag av Erlingur Erlingson i helgen (tack Agersta för en trevlig Butikens Dag!) där han sa en del riktigt bra saker. Bland annat beskrev han att ett av träningsmålen är kontrollerad energi – hästen ska hela tiden bjuda på lite mer, energinivån ska vara så hög att man inte ber den öka, utan tillåter den att öka i en T1:a exempelvis. Det tycker jag var så klockrent sagt. Det är avgörande för spänningen i hästen många gånger – en häst som tillåts gå iväg gör det ofta betydligt mer lösgjord än en häst som man ber öka. Han pratade också om vikten av att rida och påverka även villiga hästar som ett led i att kontrollera energin (hur många gånger har jag tjatat om det här också?), att den tysta överenskommelsen som finns mellan många ryttare och deras hästar här inte är så sund för kvaliteten i ridningen och hästens utbildning. Ni vet den som går ut på att ”om inte jag gör något, så gör inte heller du något”, dvs ryttaren blir passiv på en villig/spänd häst (eller upplevd villig) häst, hästen lär sig att den kan skrämma/utbilda (som Eyjolfur hade sagt) ryttaren till att låta den vara ifred. Och så då musiken i mina öron – en häst som springer är sällan villig, den är lat. En häst som stannar är en häst som inte förstår, den är sällan lat.

I linje med ovanstående resonemang tog jag med unga fröken Elin till Island förra helgen för att hon nu nått den nivån i sin ridkunskap att hon kan sätta sig på V12:orna därborta utan att bli livrädd. Nu pratar jag tävlingshästar, inte deras turhästar som förvisso är piggare än de svenska motsvarigheterna, men inte i närheten av vad deras ”finhästar” är. Hon lärde sig massor av just vikten av att sluta om och rida även när hästen är så kraftfull och knallvillig (och då är det villig på riktigt, dvs den är fortfarande lydig). Mycket nyttigt för hennes fortsatta ridning på Fína, som kan vara både lat och springa ifrån och väldigt villig för den delen. Vi blev faktiskt väldigt förtjusta i en ung fyrbent grabb därborta, vilket aldrig har hänt förr. Tyvärr var han inte direkt till salu, vilket gjorde att om de skulle sälja så låg han i en prisklass om inte kändes motiverad för oss, så han fick stanna kvar på ön. Och i ärlighetens namn så har vi händerna fulla med de fem ridhästar vi redan har…

Det kunde blivit en svart goding till, men han är nog lycklig där han är på sin ö.

Det är möjligt att vår bristande träning i vinter inte direkt bidrar till att hästarna utvecklats tokfort. Men ibland är långsamt inte fel det heller, på något sätt har de ändå blivit bättre (Klár & Lakkrís). I helgen var det äntligen dags att börja träna på riktigt inför säsongens utmaningar som blir V1 och T1. Tóti var på besök och för oss var det 8 månader sedan senast. Med stort engagemang tog han sig an vårt lilla Lakkrístroll och Elin. Med ett konstaterande att det är bra att ta det försiktigt, men inte så utvecklande för den ökade tölten (oops) så blev det en hel del fokus på den. Lilltrollet fick jobba hårt och det är tur att han är arbetsvillig, han har nog aldrig slitit så hårt som under de här två dagarna. Vi sa redan i höstas att han skulle påbörja sin träning i det ökade tempot direkt efter igångsättningen, men han blev sjuk i 6 veckor och sedan har ju då underlaget varit som det varit och för att undvika brutna ben har det inte blivit något lubbande i högre tempo. Mer än sporadiskt, då han själv valt att trampa iväg. Hans tendens att skjuta ut sin vänsterbog förstärks naturligtvis i det högre tempot och Elin fick lära sig parera och inte tveka när rollinslag kommer, samtidigt som hon fick med sig nyttiga – och svåra – övningar hem för att öka rakriktningen. Han har mycket tempo i benen, men först och främst kommer vi jobba med stabiliteten nu. De första kvalen blir bara att känna på de nya grenarna för hans del, så får vi hoppas att han hinner utvecklas och stabiliseras lagom till juni då de sista kvalen går och han har hunnit prova på några gånger. Primärt är det V1 som han borde kunna kvala i om han håller jämnheten i det ökade, i T1 måste både han och Elin lära sig grenen och det kan kanske vara lite för stor utmaning denna säsongen. Vi får se. Egentligen är han väldigt förberedd fysiskt och har bra takt och bra kontroll på kroppen, så det kan gå snabbt att han stabiliserar sig i ett högre tempo, men man vet ju aldrig.

Såhär gullig var han som liten vårt lilla Lakkrístroll

Det är ju lite naket att utsätta sig för bedömning, där man får svart på vitt hur förberedelsen varit. Särskilt när det börjar gälla något. Det är lätt att vara avslappnad på ”vanliga” tävlingar, men på kval eller större tävlingar som SM etc så är det klart att tyngden på axlarna blir mer markant. Som proffs har man säkert örnkoll på sin aktuella nivå och behöver inte tävla för det, men för alla oss hel- eller halvamatörer kan det vara väldigt nyttigt för att få en objektiv avstämning, i alla fall om man avser att utveckla sin ridning och sin häst. Vill man bara leva kvar i sin lilla rosa bubbla där man tycker allt går strålande (”Min häst e bäst”-syndromet brukar jag kalla det) så ska man kanske inte åka till tävlingsbanan, där kan verkligheten ibland bli rå. Det är ju milsvid skillnad mellan att rida lektion då man trixar och jobbar och så får man en sekvens där hästen går bra som man lever på, jämfört med 250 meter ovalbana där man inte kan gå in på volt och lösa upp hästen, eller gå in i en öppna eller sluta för att påverka önskat ben. Där är det bara att rida, möta utmaningarna från bana och omgivningar, granskande ögon och prestera 250 meter taktrena gångarter med lösgjordhet, energi, fin form och klockrena övergångar (om man nu vill kvala). Ibland går det och ibland inte, men det är där talang, nerver, kvalitet och resultatet av träningen blir till sanning. Det är starkt av alla som är beredda att utsätta sig för den granskningen!

Jag har valt att tillämpa ett pragmatiskt förhållningssätt till denna märkliga vinter. Allt annat skulle göra mig galen. Är det dåligt underlag rider vi inte. Är det äckelväder rider vi inte. Är det för kallt rider vi inte. Har jag för mycket att göra likaså. Ja, ni förstår hur mycket (lite) vi ridit i vinter. Lakkrís och Klár är de som har hållits igång på en godkänd nivå. Övriga tre har får ytterst sporadisk träning. Men så plötsligt strålar solen och det är två minusgrader – två overallklädda människor far ut ur huset och rider runt i skogarna på snöiga grusvägar och i läcker tallskog bland ljung och vitmossa. Jag vägrar låta frånvaron av ridning stressa mig längre, det får bli som det blir och jag får vara glad för de tillfällen som bjuds.

Nästa vinter har vi ridhus och då blir träningsmöjligheterna helt annorlunda. I väntan på det blir det som det blir. Klárs rehabträning börjar närma sig sitt slut och snart kan vi nog börja ställa lite mer krav igen. Han känns stark och fräsch och han är rolig att rida. Han har börjat hitta tillbaks till stabiliteten i tölten utan att spänna sig och vi fortsätter jobba allsidigt, det verkar vara bra för honom. Vid senaste massagen var han helt rak och hade inga spänningar alls, vilket känns jättebra.

Lakkrís är lite seg i bakbenen efter den lugna träningen, men de ska vi väl hinna få igång till säsongen börjar hoppas jag.

Lilja är tjock och tung, mycket tyngre än hon var med Filifjonkan och det är över fyra månader kvar… hur ska detta sluta. Hon är inte lika generös med mjölken längre till sin nu 9 månader gamla jättebebis och det är ju bra att hon sparar energin till den lilla i magen. En svart töltkanon, sto såklart. Det gissar jag på (ut kommer kanske en musblack femgångshingst…vem vet). Efter fölningen får hon ett års paus innan vi eventuellt betäcker igen, om hon mår fortsatt bra.

Det slumpade sig lite märkligt igår att en av inackorderingarna frågade om Ljómi fortfarande var stor. Hans syster Diva är, som jag ständigt återkommer till, faktiskt helt galet stor, hon ser ut som ett fullblodsföl. Benen är så långa att man vägrar tro att hon bara är ett halvår gammal och med sin fars vackra hals, modell giraff, så ser hon ut som en tvååring. Minst. Tillbaks till frågan – Jag vet inte, sa jag, jag tror det. Jag har ju inte sett honom på så länge. Det känns lite märkligt att inte följa honom, samtidigt så vet vi att han har det fantastiskt där han är. Jag undrade om han fortfarande är sådär lysande magisk som han varit sedan dagen då han föddes. Så – plötsligt damp det ned ett mejl på kvällen, som får mig att undra om vi människor har någon undermedveten kontakt trots allt. Ett mejl som gjorde mig så himla glad:

”Ljómi är så otroligt fin. Det var bara det. Kram IA”

Tydligen lyser han fortfarande. Vår stjärna. Jag brukar omnämna honom som ”Den vackraste”. Han bor numera hos IA o Denni och jag har inte samma koll på honom längre – hur han rör sig, hur stor han är, hur han beter sig. När han bodde här hemma så kunde man honom på ett annat sätt. Det väntar en ombyggnad av både stall och hagar här så att han kan komma hem så småningom, men först har han en resa att göra med inridning, vila, vidareutbildning, visning och ja… sedan får vi se. Att han är den största talang vi fött upp är otvivelaktigt. ❤ Divar ❤ – vilka avkommor han gett oss! Kombinationen med tre olika (underbara) ston har gett oss tre olika hästtyper, men alla är av otroligt fin kvalitet. Varav den vackraste är något alldeles, alldeles extra. Nästa år får vi se honom under ryttare. Milda Matilda så spännande.

Vi har haft en månad med väldigt lite ridning. Lakkrís åkte på en riktig höstförkylning och hostade och snorade under tre veckor. När han var klar med det började Klár istället. Snurre har bara hostat till och Leiri verkar ha fått en light version, men vi tyckte ändå att det var onödigt att rida på dem om de hade något pyrandes i kroppen. Så de har fått lite semester och vi också. I alla fall från ridningen. Men nu ska vi väl börja så smått igen. Vi har börjat ta in Leiri på nätterna för att vänja honom vid att stå i box, vilket han kunde direkt. Såklart. Leiri är en otroligt cool kille. Han är vaken och pigg, men han stressar inte upp sig. Direkt hade han alla fem gångarterna, separerade och fina, han söker form och han är bara så självklar på ett underbart sätt. Han är en häst som passar mig utmärkt. I den här perioden rider vi mest ut med honom så han får vänja sig vid allt som man stöter på i skogen, allt från enduroåkare till älgar och bärplockare, och såklart bygga muskler, balans och framåtbjudning. Den första perioden tycker jag han var lite skev baktill, men nu känns han betydligt jämnare.

Han har till och med vuxit lite och är nu större än Snurre, som får finna sig i att han är minst av alla hästarna på gården. Till och med Diva är större. Tur han har så stort ego, det väger upp för mankhöjden en del.

Jag har alltid varit dålig på att sätta upp mål i livet, jag är lite för mycket av en ”här och nu”-människa. Ungarna har på uppmaning av tränare kläckt ur sig mål, som de följt upp med mindre noggrannhet. Emmys första formulerade mål med träningen var (vi hittade papperna vid någon storstädning): att rida A-final. Formulerade när hon var 9 år och längtade efter de fina rosetterna. Det har blivit några A-finaler och tjusiga rosetter sedan dess, hela vägen upp till SM-finaler för bägge tjejerna.

Nu har vi fått en häst som man väl bara får en gång i livet och därmed får vi börja ta oss själva i kragen om vi ska kunna förvalta materialet. Lakkrístrollet matchas fram med högt ställt sikte, men med en långsiktig plan. Det brukar heta att det inte är målet som är viktigt, utan vägen. Jag vet inte det jag, vägen är ju spännande och rolig förhoppningsvis – men för att inte virra vilse är det ju bra att veta vart man ska. Tant har kommit till insikt. Finally. Sedan i somras har vi därför jobbat med tydlig målsättning och plan.

En god vän till mig står bakom app:en Ztable – rekommenderas om ni inte redan har laddat ner den (gratis). Vi har lovat kika på hur den kan utvecklas mer mot islandshästträning och Elin har därför använt den sedan i somras. Där lägger man bl.a. upp en träningsplan och fyller i sina pass så man hela tiden kan ha en uppföljning på hur det går på vägen mot de formulerade målen, på kort och lång sikt. Att bara skriva typ ”rida VM/SM/Klubbmästerskap” blir lite väl abstrakt om man inte bryter ner det i delmål. Det långsiktiga målet är dock väl så viktigt, men framför allt blir det tydligt hur man måste planera vägen dit. Det ger styrning på träningen och faktiskt blir det roligare (och effektivare). Vi har i helgen tittat bakåt på säsongen hur väl vi uppnådde målen, reflekterat över vad vi kunde gjort bättre och vad vi tycker vi lyckats med. Det var roligt och nyttigt att diskutera.

Vi blandade rena resultatmål med helt andra mål, exempelvis att få Lakkrís avslappnad i tävlingsmiljö och att klara av att lägga pass på Fína på ovalbana under kontrollerade former (passkvaliteten blir av underordnad betydelse då, den vet vi är kanon – men det hjälper ju inte om hon inte går att kontrollera). Med detta tankesätt behöver en tävling inte ha gått dåligt bara för att man fått fel galopp och halvtaskiga poäng – om den orutinerade hästen fått en positiv upplevelse av tävlingen i övrigt. Det är inte helt lätt att förklara det för en tävlingsinriktad ryttare, men det är ju ännu viktigare än poängen. Poäng kan man alltid få bättre vid nästa tävling, men dåliga upplevelser för hästen är svårare att reparera. Genom att blanda in andra typer av mål kan vi även släppa på prestationsångesten, som kan förstöra det mest lovande ekipage. Självklart har vi även haft resultatmål – Lakkrís skulle denna säsong gå på 5,50 i tölt och 5,60 i fyrgång. Töltmålet klarade han av väldigt tidigt, i lördags på säsongen sista tävling joggade han ut på finfina uttagningspoängen 5,97 i fyrgång. Sett i backspegeln så var kanske målen lite lågt satta, å andra sidan känns det bra att han bara gått på sin egen bjudning hela säsongen, hade målen varit högre kanske vi hade frestats att pressa fram dem. Ju starkare och tryggare med tävlingsomgivningen han blivit, desto mer har han presterat – utan press. Även Fína klarade av sina uppsatta mål tidigare under säsongen och det är nu dags att formulera nästa säsongs mål och väg. Fokus på styrka och kondition, introduktion av V1 och så småningom T1 samt flerdagarstävlingar är några av Lakkrís punkter, fortsatt lydnadsarbete med Fína och att öka hennes bärighet har vi också framför oss under årets mörka månader.

Nu har han fått 6,5 i trav, skritt och galopp och ligger ganska stadigt på 6 i tölt (förutom när han blir trött för då rollar han eller faller isär). Tölt, trav och galopp bör han rimligen kunna få sina första 7:or för med lite mer styrka nästa år.

Elin konstaterade att Lakkrís snart får starta Paralympics om han ska fortsätta justera sig. Han föddes missbildad i huvudet, ena sidan är intryckt. Sedan fick han då griffelbenet avsparkat förra året, följt av avbiten öronspets för några veckor sedan samt en trolig fraktur vid virveln på höger höft. En benbit har gått av och kapslats in där i samband med hans sannolika vurpa i hagen för någon månad sedan. Enligt fysioterapeuten är en fraktur där en ganska vanlig skada och inget som ska störa honom på längre sikt. Det är andra benbiten som vandrar runt i kroppen på honom, även vid griffelbensfrakturen lossnade en bit som aldrig återfunnits, var den satt sig i kroppen lär vi väl aldrig få veta. Det är egentligen inte benbiten i sig som är ett bekymmer just nu, utan att muskulaturen kring höften och ner mot höger bakknä fortfarande är påverkad. Även om han känns bättre så har han ont vid beröring och vissa moment. Han tyckte bland annat att det var jobbigt att skos, vilket han aldrig tycker annars. Vi som tänkte ställa av honom nästa helg har dock fått kontraorder av den behandlande massören som förordar fortsatt ridning, om än utan större krav. Just nu är det viktigare att känna av honom och att läkningen går åt rätt håll, än att ställa av honom och riskera att han går och förvärrar skadan utan att vi har koll. Så hans semester får vänta lite och vi ber samtidigt vädergudarna om en fin november (har väl aldrig hänt i detta land, men önska kan man ju). Med fem hästar igång vill vi gärna skymta solen ibland i alla fall. Nu ska ni slippa höra mer tjat om Lakkrístrollet. Nästa gång ska jag avhandla någon av de andra som vi har i vår vård.

Nu gäller det verkligen att ta tillvara de dagar som är uthärdliga att rida på. Idag är inte en sådan dag, när vinden virvlar de gula löven och smågrenar över hela gården, samtidigt som det regnar på tvären. Lite isländsk känsla. Igår morse gick jag ut och kikade på Elin och Lakkrís när de hade ett träningspass. Det var kallt och krispigt, men härligt att se energin i ekipaget. I slutet av nästa vecka får han gå på välförtjänt höstvila, efter att ha utvecklats så starkt under året. Han har byggt mycket muskler och rumsligheten ökar för varje månad. Vi jobbar honom ganska allsidigt, varvar ridbana med långa och korta turer i varierande terräng och tempo. Vi tränar aldrig med boots och han har bara normalskoning med 8:or runtom för att minimera slitage. Nu är steget så stort att vi väljer att sätta sulor och silikon på framhovarna vid nästa skoning, för att ge honom en svikt – en gympadojja – och på så sätt skona hovlederna. Han har inget stampigt steg, han rör sig väldigt kattlikt, men vi vill ge honom lite extra skydd nu när vintern kommer och underlaget hårdnar.

När han var lite svagare så krullade han gärna ihop sig, men med styrka har det rättat till sig. I början jobbade vi en hel del med upplyftande tygeltag och drivning. Men så en dag sa Denni till oss att han inte brukade bekymra sig om hästen gick så i början av utbildningen. Det brukar lösa sig av sig själv var hans erfarenhet. Det kändes bättre att rida honom på Dennis vis, då kan han söka balans och bärighet ifred, istället för att vi är där och parerar. Nu orkar han vara mer mellan hjälperna och går fram betydligt bättre till handen på ett ärligt sätt. Han är fortfarande mycket kräsen med vilket bett vi använder, men vi lär oss av varandra och med ålder, styrka och erfarenhet accepterar han alltmer det vi ber honom om.

Vi har ett team runt alla våra hästar och Lakkrís är en av dem som gås igenom oftast av fysioterapeut och massör – helt enkelt för att han tränas mest. Vi har prenumeration på tider, vilket är väldigt bra. Det blir en naturlig del av träningen på så sätt. Ofta har han inte så mycket att behandla, som tur är, men ska man ställa krav på sin häst tycker jag att det är skönt att veta att de inte går och dras med spänningar eller småskavanker. Ofta känner vi ju själva om det är något som inte är som det ska vara, men oavsett så gör behandlingen att läkningen påskyndas. Nu säger jag inte att alla borde göra som vi gör, jag berättar enbart hur vi har valt att lägga upp vårt arbete. 🙂

Under Lakkrís första tävlingssäsong har han överträffat alla förväntningar och lite till. Han har kommit ut på 6,0 totalt av VM-domare, han har blivit klubbmästare och Upplandsmästare. Han har satt 6:or i samtliga gångarter och 6,5 i några. Ändå har Elin bara startat honom tre gånger. Senaste tävlingen gick absolut sämst. Vi noterade vid massagen tidigare samma vecka att han fått en rejäl smäll på ena höften och han kunde därför inte ridas på några dagar innan tävling. Tidigare i veckan reds han inte på grund av dåligt väder (RIDHUS!! Jämrans kommun till att ta tid på sig i bygglovsprocessen), vilket resulterade i att startade med en häst som stått i en vecka. Lakkrís har ganska mycket energi i vanliga fall. Gissa hur mycket energi han hade då. Han inledde med att vrålspringa igenom veterinärbesiktningen med mig på släp. Sedan vrålsprang han runt med Elin på framridningen. På banan gjorde han lite som han ville och fattade framför allt inte vänster galopp förrän efter ett helt varv (ont i höger höften möjligtvis, vilket kan förlåta en del). När vi skulle åka hem såg vi att han blivit av med hela örsnibben… det hade vi inte sett innan då håret stod upp och utgjorde vad vi trodde var örsnibb, men nu sprack såret upp och attan vad ont han måste ha i det där örat. Nu var han ännu mer förlåten för att ha varit lite oregerlig. Högst upp på listan av misstänkta är Snurre som sannolikt i ett utfall av surhet vid höhögen har huggit till och råkat få tag i örat. Näst högst upp på listan är hans löjligt söta gula lillebror, som älskar att bita i sina kompisar när han leker. Oavsett, så har Lakkrístrollet ont i örat. Det som är kvar av det.

Fina Fína har också gjort sportstarter och hon sköter sig strålande. Första femgångsstarten hade hon en för försiktig pilot på ryggen, men andra gången hittade de faktiskt pass, även om hon slog upp i två av läggningarna. Men det är på gång. Hon har även lyckats bli diskad en gång på grund av onödiga omständigheter. I T8 glömde speakern bort tiden (!) och efter fyra varv i tölt tröttnade Fína och slängde sig i trav och drog hela långsidan (hon kan vara ganska stark). När Elin skulle göra one rein stop kom hon utanför banan och fick röda kort. I övrigt har även hon fått stadiga 5,5:or och 6:or i alla gångarter (utom pass). Bådar gott! Hon är stark och het, men hon sköter sig fint och framförallt är hon väldigt otittig – en egenskap man uppskattar mer och mer tycker jag. För tillfället tokbrunstar hon i det konstiga vädret och har något hormonanfall som gör henne både stökig i hagen och i ridningen. Nåja, det går väl över.

Nu får vi rekapitulera och sätta upp målen för nästa säsong. Lakkrís kommer få jobba med att stärka tempot i tölten i vinter för att kunna starta V1 och T1 till våren.  Fína ska vi fortsätta jobba med lydnad och lösgörande på. I sommar blir hon storasyster – igen! Liljas mage är redan trind och go, vilket är underbart med tanke på hennes gigantiska fölis som går bredvid och snart är lika stor som sin mamma.