Skarpängs islandshästar

Det här året innehåller så många spännande saker, som jag inte hade en aning om när jag skålade in tolvslaget i Sörmland, efter en osedvanligt god middag i trevligt sällskap. Det känns som att varje månad det här året innehåller en ny, spännande, rolig sak. Som ett aldrig sinande Kinderägg. Näst på tur är exteriörbedömningen av chokladpralinen, nu är hon anmäld och klar till Sundbyholmsvisningen. Så om en och en halv vecka blir det av. Hon hade behövt växa några centimeter till för att få bättre proportioner, men i övrigt ser hon fin ut. Det går som det går, det är så himla svårt att få ett grepp på var slutpoängen landar. Det är det trixiga med exteriörbedömningen, att hästen plockas ned i delar och kanske kommer ut på 7,70 fast helhetsintrycket är att det är en snygg häst. Jag var hos en mycket erfaren visare en gång som ställde upp en hingst som han tyckte var så snygg. Några veckor senare fick den hästen just runt 7,70 exteriört. Så inte är det lätt, inte ens för de rutinerade, att göra en vettig bedömning. En stackars dräktig Ida ska springa där med henne fram och tillbaks, vi får hoppas ponnyn sköter sig, det är det viktigaste. Efter visningen ska hon få lite utbildning och träning på Lindnäs, för att sedan komma hem till vår nya gård och vila några månader i höst, medan vi funderar på hur hennes fortsättning ska se ut. Antingen blir det fostran mot att bli vår (ja inte min då, utan snarare någon annans i familjen) nästa femgångstävlingshäst, eller så blir det fortsatt träning för avelsvisning nästa år. Det finns en tonåring här hemma som inväntar racerhästen med spänning och en tant som känner sig lite för gammal för just den varianten av pålle. Det får väl bli jag och ”gamle” Snurre istället. Vid varje tävling får vi frågan ”Hur gammal ÄR han egentligen Snurre”. Folk tror han är minst 20, han har ju varit med länge. Men nix, farbror Snurrman är bara 14 på pappret. Ibland känns han som han är 5 (och glädjebockar i galoppen) och ibland som han är 100. Ungefär som en annan helt enkelt.

Nu är tant mer eller mindre död, liksom säkert en hel bunt av de fantastiska människor som stått runtomkring mig under de fem dagar vi befunnit oss i obygden utanför Norrtälje för att arrangera nationell tävling. Dagarna innan är hysteriska när strykningar rasar in, alla frågar om allt, ekipagen rullar in och alla springer som illrar om varandra. Under tävlingsdagarna är det andra typer av problem som ständigt måste lösas, med folk som inte vill acceptera veterinärens bedömning, domarnas bedömning, eller andra utomstående auktoriteters påverkan på ens egna lilla värld. Jag måste erkänna att jag tycker att man är i helt fel bransch om man inte kan följa spelets regler. Veterinären beslutar om man får ha bett i munnen eller inte, liksom om man över huvudtaget får starta eller inte. Punkt slut. Domarna fattar beslut om prestationer och icke prestationer ska poängsättas, ogillas, varnas eller till och med diskvalificeras. Punkt slut. Jag som tävlingsledare ska se till att tävlingen fungerar och att rätt personer fattar rätt beslut. Ibland är det mer än påfrestande. Telefonen gick knallhet, samtidigt som walkietalkien gjorde detsamma och minst fyra personer ständigt slet i en rent fysiskt. Jag har en väldigt hög stresströskel, men ibland kände jag att jag var tvungen att få luft. Jag hittade mina små ställen under tävlingen. I ett domarbås, i sekretariatet, uppe i vår lunchmatsal. 5 minuter i lugn och ro, så jag kunde gå ut i hetluften igen sedan. Vi hade strul med startboxar, trots att de var nyrenoverade och testade. Vi hade problem med tidtagarutrustningen, som alltid på alla tävlingar. Vi hade problem sista dagen med att banan inte höll riktigt. Men vi försökte minimera problemen och lösa vad vi kunde. Det blev riktigt fina prestationer, utan tvekan och det är väl kanske ett bevis nog för att det var bra tävlingar. Vilket jobb och vilket slit folk gjort på obetald arbetstid, samt på ledig tid. Undrar om de tävlande tänker på det ibland – utan allas entusiasm och insatser skulle det ju inte bli några stortävlingar. Nu är jag klar med att arrangera dylika, nu har jag gjort så många och det är kul, men det sliter också.

Men vet ni vad – den sege Snurre vaknade till lite i sommarvärmen och slutade faktiskt 4:a i femgången, kors i taket. Efter en seg uttagning där han inte alls ville gå fram, fattade fel galopp och var långsam i passen, så snubblade han in i A-final och där såg man i alla fall tendensen till den Snurre vi annars först brukar börja skönja i juli – augusti. Bra tillfälle att vakna till liv. Bästa Snurrman!

Han hittade lite fart i passen på nationella, även om han har en växel till (när han orkar).

Jag satt på huk i köket när jag kom till sans. Det var som att långsamt sugas ur en dröm in i verkligheten. Jag blev medveten om vad jag gjorde. Jag dammsög veden. Jag såg mig själv utifrån där jag satt hukandes och – på fullt allvar – dammsög den jäkla veden. Det var då mitt bättre jag tog över ledarskapet i min schizofrena kropp och sa till den duktiga flickan att ”nu får det banne mig vara nog”. Då var ju veden förvisso redan dammsugen, men jag gör nog inte om det. Det kändes inte helt sunt om jag ska vara ärlig.

Hur kan man ens komma på tanken liksom?

Det var anstormning i mitt hus i söndags. Folk som tittar, granskar, öppnar dörrar till skrymslen och vrår som inte ens mina vänner ser. Det känns jobbigt, jag blir nästan illamående av situationen. Jag har så stark integritet och att visa upp mitt hus och hem för alla som vill, är att mentalt våldföra sig på den integriteten. Nyfikna grannar (!) såg vi vandra i vår trädgård när vi åkte förbi, på väg mot vår tillflyktsort under visningstimmen – fascinerande att man viker en timme av sin söndag för att man är nyfiken på hur grannen har det i sitt hus. Alla har vi olika intressen i livet…Men där var också många riktiga spekulanter som tur är. Vi var tre personer som tokstädade i sex timmar samma dag, då hade vi ändå förberett mycket innan. Jag var helt slut efteråt. Det är ju sjukt hur man presenterar sitt hus som att det är bebott, men ändå ska det inte finna spår av dem som bor där. Det blir ett dockskåp utan liv. Djuren avhyses. Katterna ringde sannolikt in till KRIS, katternas rätt i samhället, och ondgjorde sig över situationen. De har nu surat i flera dagar efter att ha fått sin kattlucka låst under tre timmar så de inte kom in. Tiger låg utanför ytterdörren när vi kom tillbaks och yrade om uttorkning, svält, frysskador och allmänt elände. Men inga spår efter dem ska finnas under visningen, de har aldrig funnits i dockskåpet. Inga leksaker, inga matskålar, och självklart inga hår. Samma sak med barnen och man själv, man finns liksom inte. Det visas upp en kuliss. Inga schampon i duschen. Inga tidningar, inga foton, inget klädesplagg. Kläder hittar de naturligtvis ändå när de rotar i klädkammare och garderober, men då hänger de prydligt på rad, färgsorterade så att de ändå ska känna att någon kanske bara varit där och hängt upp kläderna dagen till ära, så att man förstår vad utrymmet ska vara till – det är nog ingen som äger dem egentligen. Vilken märklig värld man skapar av sitt eget hem.

Ingen har sagt att det ska vara så, men om man tittar på hur mäklarna presenterar husen på bilderna så förstår man att det är så de vill att det ska se ut. Och kanske de som besöker också, de som ”gör intrång” i någon annans hus. Det blir ju lättare om man får känslan av att man går omkring i en huskatalog, en inredningstidning eller på ett museum. Här bor ingen. Här har någon bara ställt upp lite möbler.

Vi låg i soffan som döda sillar på kvällen. Somnade extremt tidigt för att nästa dag – STÄDA IGEN. Jo då, omvisning på kvällen. Bara fram med Ajaxen, dammsugaren, trasor och fönstertvätten igen. Djuren slutade inte släppa päls för att det var omvisning, alla som vandrat runt i huset och satt tumavtryck på speglar och dörrar skulle städas bort (! – vad GÖR folk egentligen när de snokar, jag är helt förundrad), handfat och toaletter var onekligen använda under dygnet och behövde nu sanering. Här bor ju ingen. Och så alla nya fläckar man plötsligt ser när man går runt och toksynar sitt eget hem. Dessutom fick gräsmattans alla maskrosor vårkänslor och blommade så där gult och glatt och MYCKET som bara maskrosor kan. Jag kröp runt på gräsmattan och slet av gula blommor, så mina händer är inga frökenhänder idag det ska alla veta. Gula och bruna är de däremot.

Nu hoppas jag innerligt att det inte ska visas något mer, utan att ett glatt gäng ska börja slåss om att få bo här efter oss. Helst 4-5 stycken. Utan att komma hit och inspektera frånvaron av damm, djurhår och människor fler gånger.

Bliki gjorde all time low när han skulle testa ett A-klass program för första gången i fredags. Han låg på, var spänd och het och ville inte lägga pass, travade spänt, var för ovanlighetens skull passtaktig i tölten eftersom han blev spänd när Emmy försökte börja med galopp i programmet. Han är ju ett sjukt vanedjur, han visste att det inte skulle galopperas utan töltas först. Alltså blev han helt störd när Emmy plötsligt bad om galopp. Lilla diagnoshästen. Det blev pannkaka, men jämfört med veckans tidigare skenturer så var han ändå kontaktbar och det var bra. Vi har ju inte ens tränat A-klass program på honom, så det hela var att betrakta som en träning. Den kunde gått bättre, men den kunde också gått sämre.

Dagen efter fick han följa med på lättklasstävling på Dís som ersättare för Snurre, som byttes ut efter sin A-klassning (hejdå, viftade han i hagen med ett elakt flin när hans brorsor gled iväg i transporten i arla morgonstund). Elin fick istället för att rida vara min ena domarsekreterare. Klár var också med och var superduktig, glad och nöjd (och nybadad! Hela han luktade lakrits). Han presterade fint, även om han bytte galopp med jämna mellanrum i fyrgångsuttagningen. Han gör det ofta när han skyggar för något och här skyggade han för grindvakten varje gång. Men det gick bra ändå. I tölten gick han också jättefint, även om han hoppade en del uppe hos mig, och fick sura siffror av lilla mig, men desto gladare av de andra domarna. Bliki skötte sig bra. Gjorde ovanligt fina nedtagningar i T5:an, men var lite stel. I femgången la han en läggning som var riktigt bra, resten galopperade han igenom. Traven var den bästa jag sett honom leverera och det var också kul. Emmy var, efter att ha brutit ihop efter fredagens insats, plötsligt på strålande humör igen. I femgången kom jag ut på vad jag tyckte var lite högt på Bliki (4,9 med bara en läggning kändes högt), så jag frågade min urgulliga sekreterare nr 2 om hon var säker på den siffran, eftersom passiffran blev låg, även om allt annat var 5-5,5. Hon räknade en gång till och sa ”ja”. Men när jag kom hem malde det där i huvudet och jag dubbelkollade Emmys domarkommentarer. Hon var felräknad och skulle haft 0,4 lägre, dvs 4,5. Det hade inte ändrat placeringen, tack och lov, men det gör mig lite rädd för att flera andra femgångsekipage också fått fel slutpoäng för att sekreteraren glömt dubbla tölt och passpoängen. Hoppas de dubbelkollar sina lappar. Hälften av dem räknade Elin, och hon kan femgång, så de bör stämma. Jag hoppas det bara blev generalfel på Emmys. Ofta dubbelräknar jag när varningsklockan ringer att siffran inte känns som den stämmer med bedömningen, men här var det lite stressigt. Vi hade haft långa diskussioner eftersom arrangören valde att bara ha två passläggningar i F2 och vi domare protesterade och krävde tre för så säger Fipo. Har man utlyst en Fipogren, så kan man inte göra om den till något annat. Då får man kalla den något annat redan i proppen, typ femgång special. Men man kan inte på plats säga att man bara har två läggningar. Då kan man ju lägga till steglängdsökning i T8 och baklängestrav i V5. På plats, som en liten överraskning. Inte acceptabelt. Dessutom var det en lättklasstävling då är det ju ännu märkligare att man FÖRSVÅRAR för femgångsekipagen genom att ta bort en läggning. I gamla Fipo kunde man välja mellan 2 och 3 läggningar, men numera är det tre som gäller. Tyvärr är det inte alltid alla som är helt uppdaterade på de ändringar som sker i Fipo, jag har säkert inte koll på alla heller, men vad som gäller i femgång vet jag eftersom det är huvudgrenen i familjen. Jag och huvuddomaren var helt inne på samma linje och fick igenom våra starka åsikter i frågan (vi vill inte vara pain in the ass för arrangören, men det är ju ändå ryttarna tävlingen är till för). Så vi tjafsade en del om det och det tog tid, så sedan hade vi en jäkla rush i poängräkning för att ta igen tappad tid. Men eloge ändå till arrangören att de gjorde om och gjorde rätt. Tidspressen är min enda förklaring till att jag inte själv räknade om poängen, utan litade på att det stämde efter dubbelkoll. Hoppas det inte ”drabbade” någon. Tror inte det är första gången en sekreterare räknar fel i femgången. Den där appen som räknar poäng kanske vore något… *ångest*

Nu är läget ganska hysteriskt, eftersom nationella tornar upp sig och det rasar in mejl från folk som vill byta häst, gren, ryttare, stryka sig eller lägga till sig. Dessutom ska tidsschemat ständigt putsas (på grund av ovanstående). Eftersom schemat är tightare än tonåringarnas jeans, så måste det hela tiden justeras allteftersom förändringarna görs. Domarschemat påverkas också och någonstans ska jag få ut ett ryttarbrev också. På söndag är det visning på huset. I morse var sista hantverkaren här och installerade ett ny tjusig toalett i ena badrummet. Nu är nästan allt tipp topp. Tänka sig – garaget är rensat, loftet och klädkamrarna likaså. Det är ju helt otroligt. Bara lite fönsterputs och lite sista plock, så är vi redo för anstormningen på söndag. Vi har chansat lite. Flera har velat köpa det innan visning, men ingen har dängt i med det vi gärna skulle vilja ha för det (så vi kan bygga boxar på nya stället), så då får det bli visning. Även om jag är måttligt road av fenomenet i sig.

Efter nästa vecka ska jag nog unna mig någon dag av ”göra INGENTING” efter de senaste veckornas hysteri. I helgen blir det tävling. Bliki och Klár ska ut med Emmy. Om Bliki håller sig i skinnet. Han är tokhet för tillfället och då slår det över ibland. Vi får se hur han känns. Klár det präktiga lilla A-barnet kommer bara vara en fröjd att rida. Snurre slapp, eftersom han gjorde vad han skulle med Elin den 1:a maj. Han är mycket nöjd med sin strategiska insats att faktiskt prestera från början, då blir det softare säsong för hans del. (Tror han. Han kommer bli grymt besviken när han åker in i spolspiltan och dränks in i sitt tyska lavendelschampo på onsdag för att sedan boxas upp i fyra dagar på nationella…). För er som inte sett en sur häst någon gång, rekommenderas ett besök på Toftinge under kommande tävling. Det rekommenderas även av andra skäl – många fantastiska ekipage kommer dit och vi ser verkligen fram emot att få uppleva fina prestationer och visningar (Snurre är inte lika impad).

På tal om sura Snurre, så måste jag sända en eloge till MöRS, som anordnade tävlingen där Elin A-klassade sig. Jag skrev ju att jag var störd på att logiken inte bara brast i TS utan även där vad gällde femgångsryttarna. Igår kom ett mycket trevligt skrivet brev från ordföranden i MöRS till Elin, med en rosett där de beklagade att de missat ge henne den på tävlingen. Så glad jag blev av den omtanken och det extra besväret de gjort sig. Nu är det bara TS kvar som ska göra om och göra rätt ;).

ja, hur svårt kan det vara?

Helt ensam, utan några extra händer skulle tant – ringrostig vad gäller tävlandet – åka med två hästar till Strömsholm för att beträda ovalbanan. Snurre och jag har tävlat en del ihop, men det var länge sedan, med undantag för när jag var tvungen att ta hans första tävling efter ett par års skadefrånvaro, men den räknas knappast. Klár har jag aldrig testat på ovalbana, det var ett år sedan han var på en sist och detta var hans fjärde gång totalt. Det började kalasbra med att min telefon stängt av sig under natten (!). Den skulle ringt 04.45. Tack och lov att man är morgonpigg, vilket innebar att jag faktiskt vaknade självmant, var förvånad över att det var så ljust och att jag var så utsövd, men att klockan inte ringt. Låg och filosoferade en stund, sedan skulle jag kolla klockan på mobilen, som då är kolsvart och svarar inte. PANIK!!! Nu visade det sig att klockan ”bara” var 05.15 och jag skulle hinna ändå, om jag inte åt frukost hemma. Puh. Iväg till stallet där grabbarna inledde dagen med att stolla runt i sin lilla rasthage som jag dunkat ut dem i medan jag fixade det sista. Snurre varvade upp Klár och busade runt som en galning och skulle INTE bli fångad (något som aldrig är ett problem med honom i vanliga fall). Jag började fasa för lastningen av dessa tokhästar. Men helt i onödan – bägge hästarna gick snällt på transporten och jag rullade iväg på exakt utsatt tid. Underbart – ingen stress, ingen hets. Med frukostfralla och kaffe i bilen laddade jag inför en härlig dag. Det var lite lätt körigt ska tillstås att vara själv med två hästar, men det löste sig bra. Klár var på strålande humör. Det är han ju förvisso alltid, men det smittar av sig – jag blir glad av honom. Jag hade ingen aning om något – hur länge han skulle värmas, hur han skulle värmas, hur jag bäst skulle rida honom på banan osv. Det var ju som sagt premiär för oss. Han blev spänd när han kom in på banan. Jag visste inte heller vilket tempo jag skulle sätta honom i- Han går bättre när han får gå fram lite mer, men jag var osäker på om han skulle orka, så jag höll honom i långsamt tempo. Trial and error. Bitvis faller han isär, när han blir trött, så får man plocka ihop honom igen. Det kan säkert se ut som ojämn bjudning för något öga. Han blir också instabil i formen när han blir lite trött. När han väl skulle trava blev han däremot tokladdad och galopperade en hel del, skrittade på fint men tittar på allt (typiskt honom, han är extremt nyfiken snarare än spänt tittig). Galoppen är stensäker, han blir bra pigg – fast det är ju onekligen kul :). Inga höjdarsiffror med ojämn och spänd tölt och galoppinslag i traven. Han sladdade in på sista finalplatsen trots allt, så jag strök honom från töltstarten. Bättre att fokusera på att försöka reparera lite på det som jag kände att jag kunde göra bättre i fyrgången. Ut med Snurre i femgång, han var ganska trevlig på framridningen, men på ovalbanan dog han helt efter tölten. Han (!) satte upp ett lite för högt tempo och var inte helt med på när jag bad honom minska. Efter det var bensinen slut. Han orkade knappt trava runt, hämtade andan i skritten, galopperade lite motvilligt och sedan ville han gå ut från banan. Ingen femgång idag matte, sa han. Det blir fyrgång. Nu fick jag be honom lägga några passläggningar i alla fall och han gjorde det, men utan klippet i steget. Jag följde bara med honom, det fanns ingen häst att rida. Han hade definitivt sina fyra starter från i torsdags kvar i benen och det var inte kul att rida honom när han inte orkade. Huvudet ville, åtminstone i början, han var glad, men hans kropp hängde liksom inte med. Så även han ströks från allt annat den dagen. Ingen idé att rida när hästen inte orkar. Klár red upp sig till en andra plats i finalen, duktiga ponnyn. Förutom att han höll på att flyga av banan i full galopp vid ett tillfälle när han plötsligt skyggade för högtalaren, som han passerat tio gånger tidigare, så skötte han sig väldigt bra. Han blir helt klart spänd och väldigt laddad när han kommer på banan.

Jag vill bara tävla honom mer och slipa på helheten, testa med olika tempon i tölten och traven, olika typer av värmning osv. Men det får jag inte för nu ska han gå någon start med Emmy och sedan träna vidare. Men det var så himla smittande kul att vara ute med honom, för han var så positiv till allt. Den främsta anledningen till att jag startade igår är för att jag tycker nästan att det är en förbannad skyldighet som domare att också utsätta sig för bedömning själv. Det är inte lätt att vara domare, men det är inte lätt att vara ryttare heller och göra någon givande tolkning av motsägande kommentarer och bedömningar. Glädjande nog var där flera domare med på startlistan igår. Så nyttigt att vara ”på andra sidan”. Det gör en ödmjukare som domare tror jag. Inte minst påminnelsen som jag bär med mig som mantra: ”vad är det HÖGSTA jag kan sätta på detta moment. ”

Så var det äntligen dags för Snurre att beträda ovalbanan igen, efter 7 månaders frånvaro. Som den familjehäst han är – klenod om ni så vill – så ska ju samtliga tjejer starta på stackars Snurrman den här säsongen. Först ut var Elin, som satt upp som säsongsmål att A-klassa sig med honom och förhoppningsvis kvala SM som junior. Hennes väg med en femgångshäst är mer än dubbelt så lång som för den med fyrgångshäst, eftersom TS beslutat att juniorer får kvala direkt till SM från V5 och T5 utan A-klassning – dessutom från vilken officiell tävling som helst. Femgång däremot, som tekniskt sett är den svåraste grenen, där har man inte förenklat för juniorerna ett dugg, utan de får fortfarande gå via A-klassning och sedan kval från en regional eller nationell tävling ur A-klass program… Jag får ju knottror när man inte har någon riktig logik i det man gör. Jag tycker det är fint att man förenklar för juniorerna, men i logikens namn borde det väl gälla femgång också kan jag tycka, inte bara fyrgång och tölt. Hur som helst, har vi anmält henne till en hel bunt med tävlingar så hon får chansen att rida ihop sig och få bra femgångsrutin, på världens bästa Snurre och ta en A-klassning med honom. En A-klassning i femgång för juniorer kräver 4,80 och hon har ju en häst som gjort över 5,60 när han är som mest i gasen och dessutom är säkerheten själv, vilket är en dröm. Hon har ju ytterligare ett år kvar som junior, så SM-kvalar hon inte i år så gör hon förhoppningsvis det nästa år. Hur som helst, in i transporten åkte också Bliki, som också har som uppgift att A-klassa sig i år, dock då med en YR på ryggen, vilket kräver att han ska göra 5,20. Det är en siffra han borde kunna göra plättlätt, om han ”bara” sätter alla fem gångarterna (utmaningen i femgång, jag vet). Väl framme på tävlingsplatsen blåste det kastvindar från helvetet. Skyltar, stolpar och andra intressanta ting flög runt och vi tittade lite oroat på vårt staket och hoppades att det skulle stå kvar, så vi slapp jaga Bliki över hela Södertäljetrakten. Men det stod fast i blåsten som tur var och hästarna njöt av gräset och tackade oss för att vi struntat i box. Vi insåg att blåsten var ypperlig för Elin som skulle få hjälp att väcka Snurre den vägen, Emmy däremot är ju inte direkt gynnad av stormvindar på sin häst. Han blir knallhet. Jag beundrar att hon sätter sig och rider på honom under dessa omständigheter. ”Det kommer gå undan i femgången” sa hon och flinade. Ok, sa jag. Är han helt sjövild, så strunta i tölten efteråt. ”Aldrig i livet. Tölt kan han alltid gå, oavsett hur laddad han är.” Jaha.

Femgången var först ut, med Elin i första startgrupp och pang och tjong så var hon A-klassad innan vi riktigt förstod vad som hände. Snurre är kung. Han vet vad han ska göra, trots ovan pilot på ryggen.

Elin som tioåring på en av sina första tävlingar på Snurre sprätt. Nu 4 år senare har han tagit sin andra unge till A-klassning. Underbara hästen.

Bliki var i sista startgrupp. Skritt och trav strök han ur sitt femgångsprogram, såsom varandes onödiga gångarter för coola killar. Han visade upp dem typ en långsida, sedan tyckte han det räckte. Galoppen fick Emmy rida lite på sniskan för att kontrollera tempot från att övergå från ”högt” till ”race”, så det fick hon också lite avdrag för. Passen kraftfullare nu än på Örnäs, nu tryckte hon på liiite mer, men det finns dubbelt så mycket att plocka i tempo där – vi tar det bara lugnt nu i början av säsongen för kontrollen skull. Men passen var jag mest nöjd med (förutom en bra tölt, men det har han alltid). Lite spretiga poäng, ingen höjdare, arg unge. Hon hatar spretiga poäng. Vi enades om att ta till oss det vi höll med om, och låta det andra rinna av ”oss” (läs: tonåringen. Oss är mer en pedagogisk omskrivning). Det är bara att konstatera att han låter ryttaren bestämma tempo i tölt och pass. I alla övriga gångarter chefar han ännu så länge och tyvärr är hans hastighetsmätare sönder, så han tenderar att dra iväg lite väl mycket både för att kunna hålla en bra bärighet och balans i skritt, trav och galopp delvis. Han revanscherade sig, eller om det var Emmy, i tölten då han gjorde 5,53 och fick några 6:or. En tävlingsdag utan 6:or är ingen bra dag, för då är tonåringen inte rolig att ha med i bilen hem. Så övriga familjen andades ut när 6:orna kom (hon hade faktiskt någon 6:a även i femgången ska jag tillstå, då i galopp). En jädrans bra tölthäst. Och passhäst. Men huh, vilket energiknippe.

Snurre som sprang två uttagningar och två finaler, var helt slut inför femgångsfinalen, som låg sist och det var ju inte så bra. Han var i ärlighetens namn trött redan efter femgångsuttagningen, den lille slöfocken. Han hade inget kvar att ge i passläggningarna och slutade sista i A-finalen, men både han och hans ryttare hade ju gjort allt man skulle kunna önska ändå. Dessutom fick de gå i ”fel” varv i finalen, vilket var väldigt bra träning för Elin som bara ridit höger varv fram tills igår, nu fick hon träna på läggningar även från vänster, vilket är lite svårare eftersom han är mer fyrtaktig i vänster och behöver betydligt mer hjälp och fart. Vi behandlade vår älskade Snurre som en vinnare ändå, vilket han i rättvisans namn också var, eftersom Elin var bästa junior. Något som utsetts och rosettbelönats både i tölten och fyrgången. Tror ni de gjorde det i femgången? Nä. Logik var det. Lite synd när alla var ihopklumpade i alla grenar – vuxna, YR och juniorer. Nu åkte Elin hem med sin A-klassning och var supernöjd ändå och Emmy var kontaktbar igen efter att ha fått sina tölt 6:or. Frid och fröjd i den norra förorten när kvällen kom och den klassiska efter-tävling-hämt-thaimaten inmundigades.

Min stora ångest har varit vem som ska lotsa Fìna vidare mot en femårsvisning – om hon får en vettig exteriörbedömning vill säga. Blir den inte så bra, så får hon bli tävlingshäst istället. Jag vill ju ge henne så bra förutsättningar som möjligt att visa upp sig väl, men inte på bekostnad av hennes fysiska och psykiska hälsa. Jag vill ha hem en glad, välmående och ridbar häst efter visning, men där det ändå ställts (rimliga) krav under träning och visning. Känns nästan som en utopi. Jag gillar inte att tränarna ska trycka fram resultat på kort tid, det är något som är sjukt med vårt system. Det är dyrt att ha häst på träning, därför har det istället blivit något slags måste att tränarna får 4 månader på sig att klämma ur en första klassvisning på en unghäst. Det är inte schysst mot någon, inte mot tränarna och framförallt inte mot hästen. Jag vet inte vad man ska göra åt det (mer än att absolut ändra på att en hög bedömning som ung ska påverka Blupen så mycket, det skapar ett onödigt pressande på 4-åringarna enligt min uppfattning). Även om jag vill ha bra resultat på de hästar jag släpper fram till visning, så tar jag hellre några tiondelar lägre poäng, om det innebär att hästen får en rimligare träning. Här hemma har vi sagt ”tänk om man kunde skicka henne till Ia och Denni, det vore fantastiskt. Men de tar ju inte emot träningshästar.” Så har vi suckat och funderat på hur vi skulle kunna muta dem att ändå känna på Fína och drömt tonårsromantiskt att de kanske skulle gilla henne, eftersom de har en förkärlek för lite karaktärsstarka ston och därmed vilja visa henne…

Lilla skruttan har ju bara blivit riden i knappt 3 månader och ändå verkar hon tycka det är superlätt att ha ryttare på ryggen (nu ja, efter att ha slutat bocka järnet) och söka form.

Så kom det bästa av alla bra besked igår – direkt efter exteriörbedömnningen i början av juni åker hon till Lindnäs på en första träningsomgång! Tjohooo. Nu får hon de allra bästa förutsättningarna i världen. Så får vi se hur långt det räcker och om de dissar henne eller gillar henne, hennes åsikter och hennes fart. Bägge tjejerna blev lika glada som jag, det var många tjohoooande här igår – chokladpralinen får finna sig i att vara vårt stora framtidshopp ett tag till. Tant är såå lycklig.

Jag fick, med assistans av stallkompis, ganska snabbt in Bliki igår. En lina som stoppar upp honom och en obeveklig infångarattityd brukar få honom att ge upp snabbt. Men han spelar extremt rädd – och han spelar otroligt bra. Snorklar, spänner sig, sätter sig nästan på rumpan och är beredd att stegra sig/kasta sig. När man väl börjar gå med honom, sänker han huvudet och lufsar med hur coolt som helst, men innan dess är det teater i klass med Dramaten. Fåntratt. Jag har ju inte dödat honom så värst många gånger och stryk vet han inte ens vad det är. Efter att man hakat på grimskaftet kan man gå var som helst med honom, upp på trappstegen till foderkammaren, in i spolspiltan, runt hagarna osv och han är bara nyfiken och glad. Men det är ju en nära döden upplevelse att bli fångad i hagen – det vet ni väl alla? Hans hjärnceller är nog lätt ruckade ur sitt naturliga läge, det kan vi nog vara överens om. När han ställdes upp i gången för att få massage stod han också som att han väntade på bultpistolen. Annika massör frågade hur utvecklingen varit, och jag svarar att han blir allt lugnare. Hon tittar på honom när han står och darrande väntar på att himlen ska trilla ner över hans huvud och skrattar gott en lång stund. ”Hade jag inte känt dig, så hade jag trott att du var helkorkad på hästar”, sa hon. Nåja, han är ju misstänksam in absurdum, men så snart hon började knåda på honom så slappnade han av och var sedan helnöjd. Han blir lite skev, vi vet ju att han inte använder sitt vänstra bakben lika mycket som det högra, även om vi jobbar alltmer målmedvetet på att även ta med vänster bak. Snurre är precis tvärtom, han skyddar sitt högra bakben där han har sin gamla skada och han kan inte riktigt rätas ut på samma sätt, eftersom risken är att han faktiskt slår upp skadan då. Alltså blir han betydligt mer försiktigt masserad för att få honom hållbar med de begränsningar han har. Lille otålige Klár hade inte riktigt tid med massage, men som tur var så var han i princip helt rak, så han behövde inte någon justering utan fick bara lite underhållsmassage i musklerna. Ingen träningsvärk i bakbensmuskulaturen (töltmusklerna) heller, vilket känns bra. Han är ju försiktigt tagen den lille krabaten och det är ett skönt kvitto att han inte har några muskelspänningar, trots lite mer töltfokus på sistone. Vi varierar hans träning ganska mycket, töltfokus på volten, långa skritturer, korta fartiga turer, handhäst. Max två tuffare pass i veckan. Nu behöver inte alla hästar kanske ta det så försiktigt som han, men han har en väldig elasticitet i sina rörelser och är inte superstark, så vi tar det lugnt.

Nu ska detta underbara säljas. De satte upp Till saluskyltar igår och då känns det plötsligt att det är på riktigt och det är lite sorg i hjärtat. Samtidigt så är jag så glad för det nya. Massören sa att hon varit på något ställe i närheten, som sedan visade sig vara exakt min lilla gård. Hon sken upp och sa ”Den är underbar. Så positiva vibbar.” Yes, låt oss hoppas att det fortsätter så även när Skarpängsaveln invaderar hagar och stall.

Den här helgen har varit osannolik. Teoretiskt sett ska det vara omöjligt att få ihop allt, men på något sätt löser det sig. Emmy tog stallet hela helgen och red det hon hann, men ägnade också tid åt att skrapa av en massa päls. I 20 graders värme är de ganska påverkade av att inte ha fällt av allt. Med två starter på gång i veckan, kände hon att pälsfrågan var prioriterad och det hade hon säkert rätt i. Bliki den dåren vill inte gå in längre på kvällarna när andra ska ta in honom, så i natt fick han gå ute. Stackars Klár och Snurre fick göra honom sällskap, men egentligen borde han få gå där själv när han är så dum att han vägrar bli fångad. Skottpengar på det djuret. Strax ska jag för övrigt själv se om jag får tag i honom, eftersom de ska få massage. Förhoppningsvis finns det någon som kan ge mig en hjälpande hand med longerlinan så vi får tag i honom. Puckohäst.

Stackars barnet Elin har tvingats hjälpa till att städa och bära undan möbler, i de luckor som uppenbarade sig mellan allt annat vi skulle göra. Lördagen ägnades övervägande åt styrgruppsmöte i Norrtälje gällande nationella. Nu börjar vi få lite koll i alla fall på själva tävlingsbiten, nu gäller det att allt praktiskt runtomkring också landar (tält, kylbilar, funktionärer, mat, boende osv). Vrålade hem och hann inom blomsteraffären innan de stängde, powerstädade ett tag, för att sedan ta en dusch och dra iväg på fest. Mitt offer var att jag valde att köra, med tanke på att jag skulle upp tidigt på söndagen för att döma kvaltävling, men först sjunga för Elin som fyllde 14. Jag var uppe tidigt och gjorde en härlig frukostbricka till henne med färska jordgubbar, levande ljus, lite paketer och goda mackor. Hurra, hurra – sedan var det full fart mot Örnäs. Här ligger vi inte på latsidan.

Jag hade lite splittrade känslor inför att döma, efter alla hätska diskussioner det varit runt bedömningen och att den spretat så mycket, att domarna bara letar fel osv. Det kändes inte helkul att åka iväg och döma enligt nya handledningen på en ganska stor tävling med fina ekipage, med klumpen i magen att det kanske skulle uppstå samma angrepp som det gjort på FB efter andra tävlingar. Jag har bara dömt efter nya handledningen en gång och det var i en ishall, nu var det första gången ”på riktigt”. Man åker ju inte till en tävling som domare för att sätta dit någon, eller leta fel. Men kommentarerna kan ju lätt låta negativa, eftersom de berättar anledningen till att ekipaget inte får en 10:a. Men så har det ju också alltid varit, det är inte heller något nytt. Väl där berättar tävlingsledaren att huvuddomaren är Lena L – och jag blev överlycklig, klumpen i magen försvann. Hemma brukar jag omnämna Lena som ”Facit”. Hon är så otroligt duktig på att tolka handledningen (hon har ju varit med och skrivit den), på att formulera sig bra, på att bolla frågor och funderingar med. Och hon har ju en galen erfarenhet av att bedöma hästar på alla nivåer och är genuint intresserad av hästar och ridning. Det blev en superhärlig dag. Bedömningarna var väldigt jämna, med undantag av ett fåtal ekipage men inget onormalt (spretade emellanåt gjorde det ju även med gamla handledningen). När vi diffade, pratade vi lite om varför efteråt. Jag måste bli ännu modigare med att använda hela skalan, både uppåt och neråt, att döma tillsammans med så rutinerade domare är ovärderligt för att flytta fram sin egen kompetens. Solen strålade, samvaron var väldigt trevlig och tävlingen flöt på fantastiskt bra. Elin offrade sin födelsedag på att vara domarsekreterare, med en rejäl solbränna som belöning (plus lite kanelbullar). Väl hemma igen var det bara att börja städa på nytt, trycka in en födelsedagsmiddag och sedan städa lite till. Hur mycket kan man städa undrar ni? Svaret är – oändligt!Hur mycket man än håller på, så hittar man något nytt ställe som man inte tagit och en dammsugning är synnerligen känslig färskvara med tre pälsdjur i huset. Nu är klädkamrarna knökfulla av bråte, något som måste bort till visningen. Var gör man av det då? En vän tipsade om att hon kört omkring med tvättkorgen i bilen under visningsdagarna. Det finns säkert många kreativa lösningar. Stallet. Transporten. Shurgard (kan man ställa smutstvätt där?). I morse klockan 8 kom de och plåtade huset. Puh. Nu dags att jaga bängbula i hagen. Det är roligt nästan jämt.

Såhär fort kan jag springa när ni ska hämta mig i hagen. Bortåt. Om han inte passar sig så åker han in i ett Shurgardförråd han också.

Idag hälsade jag på hos chokladpralinen, alias Fína. För en månad sedan började hon nosa på tölten. Nu ser det ut såhär:

Inte så illa för att vara 3 1/2 och ha töltat i några veckor. Om ni frågar mig. Men jag är ju lätt subjektiv. Oj vilken liten goding hon är.

Mer frosseri i denna åsiktsstarka femgångsfröken:

”Nu börjar hon lyssna när jag tar i henne” sa (gravida) Ida glatt. Ja det får man ju hoppas om hon ska fortsätta rida ett tag till på denna raketpålle, med bebismage…

På tal om bebisar fick jag nöjet att pussa på lilla Líf, som stod boxad för att avvänjas från sin mamma. Gud så bedårande söt hon är den lilla saken. Fantastiskt huvud. Hur en fux utan tecken kan ha så mycket utstrålning är osannolikt. I samma veva som jag stod hos Líf utfärdade Ida säljförbud på dem bägge två (hon har inte riktigt accepterat ännu att jag sålde Spá), samtidigt som hon erbjöd sig köra Lilja till seminstationen själv om jag inte hann, för att inseminera henne med Divar.  ”Du kan ju inte strunta i att betäcka henne ett år till, du ser ju vilka avkommor det blir” sa Ida bestämt, när jag mumlade om att jag nog inte hade tid riktigt för att hantera betäckningar också mitt i allt annat. Men om hon samtidigt utfärdar säljförbud på dem allihop så blir det ju lite svårt att bedriva verksamhet. Hon är ju värre än Emmy när det kommer till att (inte) sälja våra hästar.