Skarpängs islandshästar

Tro det eller ej, men tant har faktiskt överlevt ridningen tiden efter Snurres omfattande misshandel av min gamla lekamen. Detta trots att jag har ridit en hel del, vilket gör mig så glad, det är så underbart att vara igång igen, med alla fyra killarna efter alldeles för många månader utan ridning, eller lust till ridning. Det är så lätt att komma ifrån det när man inte håller igång, istället fastnar jag i drängjobb – vatten, mockning, hagfix och så hinner jag inte eller orkar inte rida. Men nu har jag bytt strategi och istället försökt ta tillvara de stunder som uppenbarat sig. Jag går upp tidigt och jobbar, men håller samtidigt utkik mot valackflockens hage, vars ena kortsida och ligghall jag ser från huset. Killarna har dryga tre hektar att vandra runt på, och från huset till bortre staketet är det ungefär en kilometer, vilket innebär att det tar en liten stund att hämta hästar om de befinner sig längst bort på stora ängen, där de älskar att hålla till. Men ett par gånger per dag så kommer de upp till gårdsplanen, för där är nämligen deras vatten. Jag har insett vilken fantastisk tillgång det är med en isabell (Leiri) i hagen, som lyser starkt genom lövverken och därmed avslöjar att grabbgänget är uppe. Så fort jag ser Leiri lysa där, älgar tant ut med några grimmor i högsta hugg och plockar in de två pojkar som råkat dra nitlotten den dagen och får stå ut med tjockkärringens entusiastiska träningsambitioner. Jag tror att min ridentusiasm återinträdde ungefär samtidigt som solen äntligen kom till det här väderhärjade landet och tack vare att det varit så härligt väder i en och en halv månad nu, så har jag hunnit få in ridrutinen i mitt liv igen. Vi har haft tränarbesök av Fredrik Rydström som nog tyckte att vi var lite för mesiga i kraven på våra små älsklingar (nähä?!). Bliki, som jag hade, blev superfin och det kändes roligt och rätt att rida honom med lite högre krav. Han är så arbetsvillig och positiv att det är en fröjd att jobba med honom. Med ökad samling fick han också ökad energi och det var som att sitta på en bomb till slut, även om man vet att han inte gör något dumt så är det galet mycket häst man har (vilket också är en jäkligt härlig känsla).

Klár blev lite stressad, han vill gärna göra rätt men kan bli lite blockerad om man går för fort fram med honom. Lakkrís slapp jobba med samling, bebis som han är, men var väl den häst som fick finaste berömmet av våra (Bliki fick förvisso beröm när han satte sig på baken och började lyfta på frambenen ordentligt). Vi vet ju att lille Lakkrís är en diamant, men det är långt kvar innan han är slipad och klar och mycket kan hända på vägen. Vi fick order om att nu rida med jämn kontakt även på Lakkrís. Han förespråkad att vi skulle ha ”döda” armar, som hela tiden följde med i hans huvudplacering för att undvika ett moment av glapp mellan att han exempelvis går bakom hand och vi korrigerar. Det är ett nytt sätt att rida och som man inte kanske vill ta med sig till mer utbildade hästar, och som nog tar ett tag att få kläm på tror jag.

Snurre blev kalasfint riden av Fredrik, men det blev nog droppen efter en lång tävlingssäsong och min lilla omkullridning på det, så när jag red honom veckan efteråt kändes han inte helt hundra. Nu har han fått massage och hjälp att släppa i sina överansträngda muskler, så får vi hoppas att han snart är fin och jämn igen. Tanken är att han ska starta på Stormurmästerskapet i början av oktober, men bara om han känns helt fräsch. Därefter får nog divan Snurre en välförtjänt rejäl vila.

Vår stora, vänliga, vackra 2-åring (Soldán/Lilja) ska nu förvaltas av Maria, som äger Tígn sedan tidigare. Det ska bli så roligt att följa deras gemensamma resa. Toppen för mig, som får ha kvar detta underbara sto på gården och toppen för Maria som får ett kanonsto med 117 i Blup att utveckla och utvecklas tillsammans med. Nu har Maria både en storsessa och en lillsessa att ösa kärlek och pälsglans över :).

Eftersom jag sitter upp till öronen med mitt stora (roliga) projekt, som ska vara i mål i slutet av oktober, har jag väldigt mycket att fundera på, skriva, planera och bolla. I november är kalendern (ännu så länge) väldigt ren. Jag tycker VM kunde legat då. Hade Divar åkt så hade naturligtvis även vi klämt in några dagar i Herning nu, även om vi inte hade kunnat ägna hela veckan åt evenemanget. Men nu valde vi inblandade att i samförstånd tacka nej till den plats som han erbjöds, då träningen hade kommit ur balans under de tre veckor allt strul som pågick från avelsstiftelsens sida. Supertrist, för det är klart att vi alla hade sett fram emot ett VM igen, men ska man åka så ska det vara för att prestera och om allt inte i balans så är det bättre att avstå tyckte vi. I och med det beslutet så försvann också mitt incitament att stressa iväg på tid jag inte hade. Även om jag tycker VM är superkul – även utan Divar – och att det är härlig stämning, roligt att träffa alla människor och fantastiska hästar, så är det inte kul att åka när man känner att man egentligen borde jobba. Istället kan jag nu jobba lite lagom mycket och tycka att jag är duktig som jobbar, trots att jag skulle ha semester…

Dessutom tänkte jag ägna mig åt att rida, tillsammans med tjejerna. Måndagen var frid och fröjd. Snurre drogs igång efter sina två veckors semester och Elin skrittade honom en lång tur barbacka, medan jag valde Bliki som föredrar att vara ute med Snurre framför Klár som vimsar lite för mycket för Blikis smak. Hem och byta hästar och lite töltträning på ”Lillen”, dvs Lakkrís, som är vårt A-barn. Snäll, pigg, flott och cool. Elin fick känna på Klárs kapacitet, då han nu är igång”sparkad” för att börja jobba sig fram mot lite större uppgifter. Han har fått vara juniorhäst ett halvår nu, det blev ett rejält uppvaknande för honom efter hans ledighet då han fick lite högre krav på sig plötsligt. Det ska bli kul att följa honom nu. Bitvis blir han riktigt fin, även om han ännu är ojämn på grund av att han är mullig och har lite dålig kondis. Så igår skulle Emmy ha sin älsklingsLakkrís i skogen och jag agera vuxen tillsammans med Snurre. Det gick ju bra. I alla fall fram tills Snurre, som fick gå en runda han aldrig gått, blev fullständigt livrädd för några träbitar och for runt som en stolle upp och ner för klipporna. Efter en stund fick jag honom att börja gå fram emot de livsfarliga träbitarna, men så plötsligt började han backa och bakbenen bara försvann. Han hade trampat ner i ett dike, med ris över så vi inte ens hade sett det och föll först bakåt, men la sig sedan på sidan. Jag rullade av honom åt sidan och då steg han upp, med hoven på mitt underben. Inte skönt. Jag tar tag i tyglarna och går före för att få honom förbi de förbannade träbitarna, fräser väl åt honom att ”skärpa sig”, ont som jag hade i benet, varpå han tar ett jätteskutt över diket och landar med bogen – på mig såklart. Jag åker således som en projektil rakt in i ett buskage. Emmy och Lakkrís tittar storögt på oss, ser att jag är ok och sedan börjar Emmy skratta. Ännu idag skrattar hon och beskriver hur Snurre likt ett bowlingklot knockar käglan (lilla jag), som far iväg in i buskarna med huvudet före. Nåja. Jag slog inte ihjäl mig och bröt inget heller vad jag vet. Benet är svullet och ömt, blått och fulare än vanligt. I övrigt kan jag faktiskt skratta med tonåringen, det måste sett urlöjligt ut. Så gick det med den ridningen i veckan. Jämrans också.

Lilja på bedömningen 2007

Det kommer lite frågor om hur Lilja mår. Jag är så glad över att folk bryr sig. Vackra Lilja, som bara väntade på att SM skulle avslutas för att jag skulle hinna boka tid med slaktbilen, ser förvånansvärt fin ut. Jag pumpade i henne dubbel dos medicin under väldigt lång tid (på veterinärens inrådan) och hon stod boxad en och en halv månad. Till slut nådde jag en punkt där jag kände att det fick bära eller brista och släppte ut henne (efter att ha betat in henne) och drog ner medicineringen. Trots att hon var lite stapplig. Märkligt nog har hon återhämtat sig ganska bra. Hon har ingen puls alls i höger fram, dock i vänster fram. Hon är följaktligen också något mer känslig i det benet, men hon är inte stapplig, utan rör sig nästan som vanligt i traven och helt vanligt i skritten. Hon ser också ut att må bra generellt och hon äter ingen medicin alls sedan några veckor tillbaks. Så länge hon verkar må bra så får hon vara kvar. De är en väldigt fin liten flock med mormor Lilja, moster Líf och mamma Fína – å så lille Ljómi som de familjärt och kärleksfullt hjälps åt att ta hand om. Jag hade förberett barnen på att det skulle bli en tung sommar då jag tänkte ta både Lilja och Sóley samtidigt, eftersom även gamla Sóley sett stapplig ut, inte på grund av fång utan på grund av gamla, trötta ben. Men även Sóley har genomgått någon märklig rostbehandling i sommar och nu rör hon sig plötsligt bättre igen, den gamla grisepasstanten travar till och med i hagen emellanåt, vilket väl inte hänt de senaste 5 åren. Så de två damerna får helt enkelt njuta av sommaren (hästarna är väl de enda som uppskattar att det inte är varmt) och precis så länge de ser ut att må bra. För mig får de gärna bara gå och skrota här så länge de behagar, utan någon vettigare uppgift än att vara sällskap till de andra, men det bygger på att de mår bra själva, jag vill inte spara djuren för att jag tycker det är jobbigt att ta bort dem. De måste ha ett bra liv, utan smärta och ångest och en häst som inte kan använda sina ben riktigt mår inte bra. De är flyktdjur och ska kunna röra sig, enligt mitt sätt att se på det.

En stor bonus med att unge herr Ljómi föddes var att hans moster plötsligt blev stor… Hon har tidigare lekt ”oj vad jag är rädd” och trots att Ida grimtränade henne enligt konstens alla regler som fölis när hon stod hos henne, så har hon knappt låtit sig klappas för hon varit så ”skygg”. Men i och med Ljómis ankomst så dök drivkraften svartsjuka upp. Han fick ju massor av kel och uppmärksamhet och ingen brydde sig längre om den feta 2-åringen. Underskatta inte hästars känslor, mina vänner. Plötsligt ville Líf vara med överallt och titta, lukta, klias och gärna knuffa bort den lille gule för att få platsen längst fram hos de snälla människorna. Hon som kastat sig hejdlöst bara man haft en grimma i handen, började plötsligt stoppa ner huvudet i den på eget bevåg. Så nu är hon grimvan, hängd lite försiktigt på (hon är stor och stabil, även om hon bara är 2), klappad över hela kroppen och extremt social och det hela har väl tagit totalt 20 minuter av min tid i anspråk, helt enkelt för att hon själv signalerade att det var dags.

Tjockis-Líf kan röra sig hon också, trots jättemage…

Leiri har däremot inte fått den traditionella griminvänjningen som liten, men det har inte varit någon skillnad alls. Han har inte kommit på leken ”hjälp” ännu, och lär nog aldrig göra det heller. Han gillar människor och är coolast av alla i hagen. Honom var det liksom bara att sätta på grimma, så var det med det. Ledtränas fick han också göra lite hastigt och oplanerat i somras då ett träd fallit över trådarna i valackhagen och han – som enda valack vandrat ut ur hagen och sedan följt med flocken till andra änden av hagen, men då stod ju han på utsidan och de andra på insidan… Med tanke på hagens storlek var det inte läge att börja fundera på att leda honom tillbaks hela vägen till öppningen i staketet (ungefär 800 meter med en häst som aldrig letts tidigare kändes inte lockande), utan vi kunde öppna två av de tre trådarna och lyfta den tredje, släpa ut Snurre i pannluggen (alltid Snurre som får ställa upp…) och med hjälp av honom som lok, leda in Leiri också. Tänk om det varit en unghäst som varit mer virrig än Leiri, han är urskön med sitt lugn och verkligen en kopia av pappa Divar. Så seriösa är vi alltså i unghästhanteringen här – vi väntar tills hästarna själva säger att de är redo, alternativt hittar på något så vi bara måste hantera dem på ett vuxet sätt. Vi kan kalla det Go with the flow-principen…

Leiri – vår Nalle Puh, filosofen som gillar att softa.

Varje dag blir jag lycklig av att se detta energiknippe. Det finns inget stopp i bogarna och han är så otroligt vacker, allt sitter där det ska, linjerna är så fina. Ja jag är partisk, alldeles säkert, men jag jämför med mina andra älsklingar och de är ju inte så urdåliga de heller. De tre jag visat har alla över 8 exteriört och gamla älsklingsSóley har 7,96 har jag för mig. Tror att nästan samtliga uppfödningar hade hamnat över 8 exteriört på en avelsvisning och denna killen, han är vackrast av dem allihop. Så det så.

Nu nojjar jag över att han ska bryta benet, trilla ner i bäcken, eller dö på annat sätt. För jag är tämligen övertygad om att detta är den finaste Skarpängaren hittills, vilket naturligtvis gör honom till en potentiell diamant. Om han är ridbar är ju en helt annan fråga. Hans mamma har en inbyggd V12, tillsammans med två gaspedaler, men tyvärr ingen broms. Förhoppningsvis är uppgraderingen, dvs Ljómi, utrustad med en dylik. Annars får tant hjärtinfarkt om en tre år ungefär när det blir dags att försöka rida på diamanten. Nåja, den dagen den sorgen.

De senaste månaderna har varit mer eller mindre fokus på att bara stå distansen ut. Det har varit otroligt slitigt att jobba så mycket med tillhörande resor, samtidigt som jag haft en student, en konfirmation, ett SM och en gård att hantera. Jag kände att jag gick på autopilot, men man kan inte ge sig så mycket tid att fundera, det är som sagt bara att borra ner huvudet och kötta. Under SM började kroppen krackelera och jag fick penicillin fixat på plats av bussig ponnymamma, tillika läkare, vilket gjorde att jag ändå klarade veckan. Från och med måndagen efteråt däckade jag helt oförmögen att göra ett vettigt handtag. Trist när den dyrbara semestern äts upp av ren utmattningsinfektion, men vad ska man göra. Det har ju inte varit så strålande väder, vilket väl är den enda trösten. Lite böcker har jag dock lyckats läsa, vilket alltid är bra för själen. Så i veckan började det spira lite energi i tanten igen. Jag sadlade på en häst för första gången på en månad – minst. Och sedan ännu en. Liksom dagen efter, och dagen efter den. Äntligen är jag tillbaks i sadeln och jag njuter för fulla muggar. Underbara, långa, ensamma turer i vacker skog på bästa Bliki som plöjer fram med öronen spetsade och en aldrig sinande energi. Turer då man kan tänka, titta, lukta och njuta. Roliga träningspass på Lakkrís, som varit så försummad av oss under senaste halvåret och inte alls byggts upp som jag hade hoppats vi skulle hinna. Men rolig är han, mer än rolig – superkul. Nu kommer traven starkt, även om han ännu är lite ojämnt stark. Galoppen har han nästan enklast för och kan med lätthet galoppera på volter. Han har tappat lite styrka och därmed också tölt, men den väntar jag lite med just nu. Den ligger ju där under, det vet vi, när han var starkare i tölten var traven svagare, så det är som vanligt med de unga – de bygger en gångart i taget. Klár har haft ett par veckors vila och är nu igångsatt igen. Han har inga tävlingsplaner i höst, utan ska byggas och utvecklas för att förhoppningsvis börja starta lite öppna klasser i vår, beroende på vad den äldre tonåringen hittar på (och inte). Snurre njuter av sin semester nu och han verkar nöjd, fräsch och belåten. Jag hoppas, hoppas det finns tid och ork för mig att hålla i ridningen nu, även om jag börjar jobba i morgon. Redan.

Lite reflektioner från SM. Det var ett mastodontevenemang, vilket kändes kul och rätt. All beundran till arrangörerna som klarade av att ta emot dubbelt så många ekipage som vanligt. Jag har stort överseende med att allt inte är perfekt under dessa omständigheter, det viktigaste är viljan att fixa allteftersom det dyker upp problem och den är outsinlig hos dessa fantastiska människor. Maten var förskräcklig, ja. Verkligen. Men det hade varit värre om banan varit förskräcklig, eller bedömningen. Nu fick man trösta sig med att tappa något kilo under veckan istället, vilket i mitt fall inte gör ett endaste dugg. Skitväder första dagen, utan tvekan. Översvämning i boxarna. Mindre kul, men det löste sig. Ryttare grävde kanaler, mammor grävde, hästskötare grävde och så småningom även arrangörerna med rejäla maskiner. Snurre var inte nöjd med sitt fotbad, han stod på en liten, torr spånhög i mitten av boxen och vägrade röra sig. Klár hoppade glatt i vattenpölarna, men fick sedan åka hem eftersom vi tyckte han hade det bättre hemma i hagen efter att han gjort sitt på SM. Snurre hade tre starter på tre dagar, så han var tyvärr tvungen att härda ut, men det blev ju allt torrare också, som tur var. Jobbet i collecting ring var trevligt, kollegorna är ljuvliga och det var en trevlig stämning även hos de tävlande. Det är ju en ny regel från och med i år – blodregeln – som är definitiv och  kristallklar. Färskt blod, som kommer även efter att man torkat av en gång, innebär diskning. Tyvärr är sanden på Strömsholm lite vansklig och många – betydligt fler än vanligt – fick in sand/grus från banan i bootsen, där de skavde upp sår. Därav så många diskningar som vi tyvärr var tvungna att genomföra. Bra att tänka på när det verkligen gäller stora tävlingar: tejpa under bootsen för att förhindra onödiga diskningar och tejpa ordentligt på benen om de har tendens att slå på sig. Tack kollegor både i CR och på innerplan, extra tack till fantastiska huvuddomaren Lisa Olovsson, tack ryttare för att ni är så trevliga, tack Ia och Malin Sjölander för att ni fodrade våra hästar och inte minst – tack Sleipnir och Stormur för att ni ordnade detta så bra trots alla startande och tack till mina ungar som hoppade in som funktionärer för att det behövdes, trots att de var där primärt för att rida och sköta hästar. Det gick ju bra ändå… Ja just det – höll på att glömma. Tack Snurre för att du bara är bäst.

Ja just det! Frågor på det?

Nu när stora tonårsdottern återvänt till hästlivet efter sitt sabbatsår passar vi på att tävlingsträna Bliki, som har mognat fint det sista året och känns stabil hemma på alla sätt och vis. Vi vill nå samma stabilitet på tävlingsbanan med honom och backar därför ett steg, eftersom han blir lite het i dojjorna när han väntar på passen, eller på den ökade tölten. Alltså startar vi lättklass tölt och fyrgång med honom nu ett tag tänkte vi (efter att ha startat F1/F2 och T1/T3 ett tag), vilket förhoppningsvis kan kyla ner honom lite. Han var riktigt lycklig över att äntligen få följa med ut igen. Han har nog känt sig lite bortskuffad när Klár och Snurre fått turnera några månader ihop. Egentligen skulle inte Elin starta, men hon ville ta en sista tävling på Snurre innan hans vila, eftersom han är i fin form. Hon har bara ridit SM-kval i våras, utan finaler och rosetter. Visserligen fick hon både rosett och pokal när det verkligen gällde, men hon var sugen på blå-gult också… Storasyster har dekorerat hela loftet med sina blågula och Elin vill väl börja samla hon också… Snurre var betydligt mindre road av att stiga på transporten i lördags morse än sin lillebror. Om det var för att han tyckte han tävlat nog efter SM, eller om det var för att han under natten fått stå i lyxhagen, den med gräs upp till knäna, och inte var jättepigg på att lämna den förtäljer inte historien. Sannolikt var det en kombination. Han går ju på utan att bråka, men hela hans kroppspråk säger bara ”men vad i helvete…”.

På Tunabanan lyste sommaren extra mycket med sin frånvaro. Det blåste halv orkan och regnet piskade i skurar. Arrangörernas tältprojekt som skulle skydda oss domare från regn, lyfte plötsligt tillsammans med ett annat tält i närheten. Tur att inga hästar var på banan just då. Vi hämtade in våra bilar istället och satt i dem och dömde, vilket var varmt, men gav ett ganska begränsat synfält. Snurre gjorde en bra femgångsuttagning, med undantag av galoppen där ekipaget fick tre felfattningar… inte så lyckat, men det räckte i alla fall till ledning efter uttagningen. För första gången skulle Elin rida T4, vilket vi peppat henne till. Snurre är bra i T4, speciellt när han är i fin form i övrigt. Hon hade för första gången testat att släppa tyglarna på torsdagen, vilket gick halvbra, han damp mest ner i trav. På fredagen gick det lite bättre och på lördagen var det skarpt läge. Det gick strålande. De kom ut på 5,30, vilket är långt över A-klasspoäng för henne och det gav en solklar vinst i klassen. Elins första riktiga klassvinst – hurra för henne och för världens bästa Snurre. Bliki var lycklig över att få vara med och trots stormandet gick han runt på godkända siffror – 5,43 i tölten och 5,17 i fyrgången (med överilad skritt som vanligt…). Efter att ha suttit ute i ovädret var både min och Elins förkylningar inte vad de borde vara och vi däckade tidigt, med frossa och hosta som nattsällskap. Arrangörerna trodde på en lång dag, så de hade satt starten till 8 på söndagen, men de hade nog räknat lite fel vilket innebar att vi klarade av finalerna i betydligt snabbare takt än de planerat. När klockan var runt 10 var vi framme vid punkten lunch… nåja. Vi blev i alla fall klara tidigt, vilket är väldigt skönt när man varit borta en hel helg. Snurre gjorde en bra femgångsfinal och kom ut på 5,19 – poängrekord för Elin (dock inte för Snurre som gjort 5,64). Elins nya mål blir att A-klassa sig som YR, vilket kräver 5,20. Med en Snurre i form ska det vara en ren formalitet, nu när hon börjar få kläm på passen. Hon vann ungdomsklassen med stor marginal, Bliki vann sin töltgren med något mindre marginal och kom ut som 3:a i fyrgången. En superlyckad tävlingshelg för duktiga tjejer och bussiga hästar. Nu undrar vi bara när det ska bli sommar – någon borde sätta fart och göra lite somrigt a’ la Idas sommarvisa, för det här var fasen inte kul.

Det börjar bli dags att göra plats i stallet för nästa generations Skarpängshästar och vi har därför bestämt oss för att sälja Bliki, som är mest välutbildad och ”klar” av våra hästar (med undantag av Snurre, men han är ju K-märkt som ni vet). Läs mer under Till salu-fliken

Det blev ett silver! Det är vi väldigt nöjda med, trots att han inte var på sitt bästa humör på den knallvarma finaldagen och dessutom fick gå i ”fel” varv, där passen är lite sämre. Han ledde ganska stort efter uttagningen, men finaldagen var som sagt inte riktigt hans dag. Ändå är vi så nöjda, vi hade varit glada för brons – ett silver var mer än vi vågat hoppas på. Heja Snurre!

Återkommer med rapport från tävlingen när den stora tröttheten hos bloggtanten bytts mot lite mer energi.

PS – man ska passa sig för att låna ut sin telefon till tonåringar när de har lite kvällschill på boendet efter en lång SM-dag. Då hittar man ett helt gäng sådana här bilder i dem;

Det drar ihop sig. Idag rullar vi till Strömsholm och installerar de två röda, provrider banan och kramar om alla vi känner. Förberedelserna kan summeras med två ord: tvättning och putsning. Bil och transport är tvättade och städade, vi har putsat allt läder liksom detaljerna i ridningen. Idag är det bara de två rödingarna som återstår att bli badade med vårt oslagbara tyska lavendelschampo som sprider en blommig väldoft kring pållarna som de skäms förfärligt över, men också gör pälsen alldeles sammetslen och lite fluffig. De ser ut som seriefigurshästar när de är lavendelschampofluffade. Det är obetalbart det där schampot, nu är vi snart nere på de sista dropparna och jag får väl skicka bud till Tyskland för att få tag i nytt. Vi är tveksamma till om pojkarna ens tänker kliva på transporten med tanke på alla dofter – inte nog med att de själva luktar som en parfymbutik, hela transporten luktar citronAjax.

Nåja, om vi nu lyckas övertyga dem att de snart har bajsat bort Ajaxdoften, så ser vi fram emot ett fartfyllt och festligt SM. Klár är bara där för att se och lära, han kommer sannolikt drabbas av torgskräck när han ser alla tält och flaggor. Han får in och göra sin start utan några större krav än att utföra de moment hans ryttare ber om. Snurre däremot vet ju redan när lavendelschampot kommer fram vad som väntar. Förhoppningsvis kan han vara med och utmana om ett brons i femgång, men vi får väl se på vilket humör han är och inte minst hans motståndare. Kul ska det bli i alla fall och det är en bedrift att bara kvala i F1 som junior tycker jag. Vi får leta fram regnkläder och glatt humör, för om man tittar på väderprognosen inser man att allt vårt putsande och tvättande kommer vara fullständigt ogjort från och med i morgon då det ska hällregna. Men det är ingen ursäkt för att det inte ska glänsa om allt när vi rullar från gårdsplanen, bäst vi dokumenterar detta, eftersom ingen kommer tro oss efter imorgon. Tjo – mot SM!