Maj är en härlig tid. Syrenerna blommar, luften är klar och värmen är skön utan att vara tryckande. Så tacksam för att det regnar ordentligt också. Efter förra årets hemska torka, har jag ännu inte hört någon svära över att regnet bitvis vräker ner. Ibland är vårt minne kort, men den sommaren satte rejäla spår hos alla som har betesdjur.

I veckan packade Elin in Lakkrís i vår indiskret knallblå buss och drog till Romme för att göra premiär på nationella (som numera heter nivå 1, men som för oss gamlingar alltid kommer heta nationella). De hade kompletterat med en nivå 2, WR dagen innan. Bra att testa av banan och att få en extra bedömning av de fem FEIF domarna, varav två utländska. Första starten på lite regnmättad bana gick jättefint. Han smårollade lite i det ökade tempot, men på det stora hela var det en prydlig och stadig visning (som jag bara sett på film, eftersom jag var tvungen att vara hemma). De fick en jämn bedömning på mellan 5,7-5,9, slutade på 5,73 – andra gången de var över 5,70 på några veckor och med en bra känsla i kroppen att det finns mer att hämta vilken dag som helst. Extra skönt när dessa domare står bakom bedömningen, det blir en bekräftelse på att han hör hemma på nivå 1. De startade även T1, där han tyvärr slog upp en hel långsida i första ökningen och efter det vågade hon heller inte trycka på honom i det ökade. Kanske hade luften gått ur dem bägge efter den fina inledningen, eller så var det bara en dålig kontakt. Ibland loggar han ut vår svarte lille gris. På fredagsmorgonen var det dags för nivå 1:an och dumt nog galopperade även då när han inte borde göra det. Dyrt, men i övrigt en stadig visning och de landade på 5,33 med stora avdrag på mellan -2 och -3 i det ökade. Många 6,5:or i galoppen fick han ihop och mycket 6:or i övrigt. Vi är jättenöjda med hans insats och tycker han har stabiliserat nivån i år, även om det finns mycket kvar att hämta. Inte minst den femte gångarten… Nu kommer vi jobba med lösgörande på honom under resten av säsongen och att stärka traven, som tappat lite sväv i samband med töltens utveckling.

Klár känns också jättefin. Han har verkligen återhämtat sig från sin senskada, om än inte helt jämnstark bak ännu, vilket visar sig i lite rollningar i ökat tempo (i ena varvet), men hans trav har kommit tillbaks. Den var, precis som i Lakkrís fall, lite sämre ett tag efter att han släppt fram det ökade tempot i tölten – men nu har den återvänt, vilket vi tackar för. Senast jag tävlade honom gick han ut på 5,85 i V2 – med osäker trav, nu borde han kunna leverera några tiondelar till, om han bara kan hålla fokus på banan (hans största akilleshäl). Pigg och glad och ridbar är han i alla fall här hemma – en riktig favorit.

Ljómi – på bilden ännu i vinterpäls – ska bli storebror snart. Fina Fína vaggar runt med sin stora fölmage och i takt med alla glada fölrapporter som man ser på Fejjan blir jag mer och mer nervös. Hon ska inte föla förrän i slutet av augusti, men jag är såklart orolig för att hon får för sig att leverera i början av månaden istället. Lagom tills att vi är på VM. Måtte det gå bra. Hon har ju levererat galet bra tidigare, men förlossningen då var ju ingen höjdare. Förhoppningsvis behöver hon inte mina inte alltför skillade barnmorskehänder den här gången, men orolig är man ju. Hade jag inte varit där när Ljómi kom så hade vi sannolikt varken haft Ljómi eller Fína idag. Med den erfarenheten i bagaget finner jag det lätt provocerande när folk skriver att man ska låta stona klara ut fölningen själva och strunta i att närvara. Att övervaka fölningen (om man kan) är en trygghet, det är mycket som kan gå fel. Spóki hade exempelvis problem att ta sig ur hinnorna. Inte lika dramatiskt som när Ljómi satt fast, men efter att inte ha lyckats få hål på dem under en ganska lång stund, trots en intensiv insats, gick jag dit och ”släppte ut honom”. Det känns onödigt att förlora föl och kanske sto för att man är nonchalant. Missar man fölningen så gör man, men har man möjlighet att övervaka den så tycker jag det är klokt att göra det. Däremot får stoet sköta den själv i möjligaste mån. Jag är bara där för att rycka in vid behov, eller för att gråta en skvätt när ett nytt liv vinglar runt och det känns som ännu ett underverk just inträffat.

Spóki ska bli morbror ❤

Jag tror ständigt att jag ska hinna med så mycket, men plötsligt har det gått veckor och bara en bråkdel av det som var tänkt har blivit gjort. Framför allt när det gäller min egen ridning. Det är alltid den som hamnar längst ned i listan. Å andra sidan hinner jag ju med en del annat – vi har haft besök av långväga vänner, jag har rest med andra vänner både till Danmark och Färöarna och ägnat mig åt hästar på olika sätt. Färöarna var helt fantastiskt. Vilket landskap, luft, vatten och väldigt trevliga hästar (och sällskap) därtill.

Gården har såklart fått sitt vad gäller småfix. Stora investeringar är vi klara med för överskådlig tid. Jag uppskattar verkligen möjligheten att kunna röra mig och fixa det jag vill. Till och med en rejäl hagmockning har sin tjusning. Tre månaders påtvingad stillhet gör en ödmjuk och tacksam. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har ridit Leiris första lektion. Tjoho! En milstolpe i hans något utdragna inledning som ridhäst. I ärlighetens namn så var det mest instruktören som red. Tills nu har jag mest fokuserat på framåtbjudning och signalkänslighet. Nu lägger vi till lösgörande, som jag varit lite försiktig med då han inte bjudit fram lika mycket som de andra och jag varit orolig för att volterna skulle bromsa upp honom ännu mer. Han har fått gå loss sig via lite fart framåt istället. Men nu bjuder han på tillräckligt bra för att kunna jobba på böjda spår och lösgörandet kan i sig vara en del av att öka bjudningen, så det var väl bra att vi fick en spark i häcken att börja med det. Tyvärr har han fått vila i två veckor efter lektionen (igen – det verkar vara temat i hans liv) pga min bristande tid. Under den tiden har han antagit imponerande proportioner i hagen. Han är ungefär lika bred som han är hög för tillfället. Igår kom jag äntligen igång igen och när han väl jackar i sitt kugghjul har han en underbar tölt, med kraft i steget och man känner att det finns tempo i honom. ”Jag tycker faktiskt om honom” sa instruktören efter att ha ridit runt ett tag. ”Faktiskt”… ja ja, han ser ut som en tjock flickhäst och jag haussade ju knappast upp honom innan, så han hade nog inte förväntat sig att tycka om honom. Man har verkligen lärt sig uppskatta de som har mekaniken i sig. Sóley har gett oss väldigt fina tölthästar. Eftersom Elin hade ont i huvudet och var väldigt trött efter att ha haft mösspåtagning dagen innan (vet inte om mössorna sitter åt för hårt, eftersom de flesta får sådan kraftig huvudvärk efter dylika tillställningar?), så fick jag rida pass nummer två på Lakkrístrollet också. Härligt att komma igång ”på riktigt”. Bra övningar och en maffig liten häst. Mycket arbete med sidförande på volt tills motståndet släpper och sedan fram igen. Något som man kanske i och för sig ofta arbetar med, men inte så konsekvent som vi gjorde på lektionen. Konsekvens lönar sig – men det kräver tålamod. Där måste vi bli bättre.

Så är tävlingssäsongen igång igen. Det blir lite lavinartat i vår familj, från en ganska stillsam tillvaro från mitten av oktober fram till slutet av april till att ha varenda helg inbokad på olika tävlingsplatser. Fredagen då allt putsas och packas, eller förbereds på annat sätt. Tidig lördag och söndag då hästarna hemma yrvaket fodras vid 5-snåret innan vi drar iväg och dagen tillbringas med kollegor, vänner, bekanta, hästar, bedömningar, toast och litervis med kaffe. Kvällar med den där totalt dominerande känslan att man bara vill gå och lägga sig klockan 20, men håller ut en stund till innan man stupar i säng och sover innan huvudet landat på kudden. Den sociala kompetensen (eller rättare sagt orken) på kvällen är noll. Vi bara älskar detta liv.

Lakkrís har inte tävlat på över 7 månader, vilket varit bra för honom, han var lite sliten förra hösten. I lördags fick han komma ut och springa igång benen. Han nådde de mål vi satte upp för förra säsongen (bättre sent än aldrig) – att kvala till nivå 1 i V1, samt att göra en godkänd T1:a. Förra säsongen hade han inte stabiliteten i det ökade tempot utan slog upp mycket, vilket kostade mycket i V1:an – och ännu mer i T1:an. Nu är han starkare och stabilare. Han gjorde en stadig V1:a men behöver ännu lite mer tryck i sig för att nå kvalgränsen till SM (6,0), även om han är där och nosar. Han låg fint i det ökade tempot, men kan gå på ännu mer där. Han gick ut på 5,77 vilket är bra (och vinst i klassen), men han kan ännu mer såklart. Han skrittade bättre än någonsin. vilket vi jobbat med ett tag. Han fick upp till 6,5 i skritt nu (och ner till 5,0 – väldigt spridda skurar, men från min position utanför banan såg skritten mycket bättre ut än tidigare och han har heller aldrig fått 6,5 för skritt tidigare så det var uppenbarligen fler som gjorde den bedömningen). Han fick också sina första 6:or i ökat tempo tölt. Nu har han fått 6-6,5 i samtliga gångarter, så nu ska vi bara pussla ihop allt i en och samma visning så är han där han ska vara. Alla som kan något om ridning och tävling vet hur enkelt det är… Hemma är han uppe och vänder på 7:orna i det långsamma tempot, med lite mindre torgskräck på banan hoppas vi kunna ta med det ut till banan. Allt handlar om att han ska hålla sig hel och fräsch i kroppen. Gör han bara det så kommer de nog bättra på sina siffror under säsongen.

Det är spännande att jobba emot en stadig utveckling av sin häst och sin ridning. Det gulliga lilla ekipaget startade även sin tredje T1:a i livet, men han hade lite syra i benen efter V1:an och orkade bara halva grenen – slog upp i andra ökningen och i det ökade tempot så han slutade på 5,27. Bättre än tidigare, men självklart vill vi upp mot 5,80-6,0 även där under säsongen, vilket i praktiken bara kräver att han ska orka.

Man hoppas på det bästa, men förbereder sig för det värsta. Så funkar i alla fall jag. Efter alla omflyttningar i hagarna, så kom så då – äntligen – vår kronprins hem igen. Jag som sett honom vara hingstigare än någon annan unghingst vi haft, tänkte att nu blir det liv i luckan. Han har fått en hage som vi försett med rejält med el, extra högt stängsel och just in case även träribbor. Jag vill kunna åka hemifrån några timmar utan att ha ångest över att han eventuellt bryter sig ut. Eftersom han under alla år rört sig väldigt mycket i hagen, energiknippe som han är, hade jag nog väntat mig att han skulle vara en spring-hingst, som patrullerade staketet oavbrutet. Det var visionen vi förberedde oss för. Verkligheten har sett helt annorlunda ut.

Vi fick hem en förvisso stor och maffig, men inte särdeles hingstig kille. Väluppfostrad, kelig och väldigt förtjust i godis (och därmed mutbar). Cool med hästar, människor o hundar runtomkring sig, mer intresserad av att skita ner sig än att skrika efter brudar. Han tar sina bockrace i hagen, men inte för att han är stressad, utan för att han gillar att röra sig. Han äter enorma mängder hö – helst i hagen – och har hullat på sig fint efter att ha tunnat av lite efter sin träningsmånad. Flockarna runtomkring har inte sagt flaska och den befarade cirkusen har totalt uteblivit. Det var stökigare att skilja av Spóki än att få hem Ljómi, sett utifrån flockarnas reaktioner (och då var inte det heller särskilt stökigt). Vi får väl se vad som händer när han börjar betäcka, men ännu så länge känns det som att han alltid funnits här och har sin naturliga plats här (& alltid ska finnas här).

Han är numera den enda häst vi har som kommer springande när man kommer in i hagen och stoppar huvudet i grimman (sannolikt för att jag inte rider på honom utan bara är förknippad med trevligheter, jag gör mig inga illusioner, tro mig). Under sin andra sväng i träning töltsattes han och efter några dagars töltande flöt han på i medeltempo, till synes utan ansträngning.

Nu ska han bara ha det mysigt ett tag, sedan blir det jobb med brudar i sommar innan ny träning väntar till hösten.

Ia har skällt på mig för att jag döpt de två brorsorna efter Divar till gul & gul (Ljómi och Leiri) och hon brukar alltid blanda ihop namnen på dem. Numera gör även jag det och det är ju stökigt när man har bägge hemma och ber någon göra något med den ena hästen, men menar den andra. Nåja, inte så lätt att veta att man ska bli så förvirrad med åren när man döper sina hästar. Jag brukar blanda ihop ungarnas namn också.

Nu har jag i alla fall äntligen börjat ta tag i storebror Leiri som inte hunnit så väldigt mycket längre än sin lillebror, trots att det skiljer två år på dem. En sen inridning, sporadisk ridning pga för mycket jobb och sedemera en tant i gips har gjort att han fortfarande är rå. Men jag tycker det börjar ta sig. Han har blivit känsligare för signalerna och han kommer i korta sekvenser upp fint med framdelen och då får man bekräftat vilken liten godbit han är. Han skiljer sig lite från de andra Sóleysyskonen, så jag har fått jobba lite annorlunda. Han har varit segare i svaren, varit betydligt mer ojämn i kroppen och lite mindre villig än de andra. Men nu börjar han komma till en annan nivå, där han också blir mycket roligare att rida. I hans fall tror jag det handlade en hel del om mognad, så på så vis var det inte helt fel att han tagits lite senare än de andra. Det kommer bli en fin femgångare av honom, han är luftig och har ingen svag gångart och han är väldigt ärlig att jobba med. Om någon vecka ska jag rida min första lektion på honom, det är bara kul att göra, även om jag inte förväntar mig att det ska ge så mycket mer än lite social träning för honom. Jag vet ganska väl vad jag har att jobba med, men det är kul ändå att vara med på lite lektionsridning (inte bara laga mat till alla andra som rider). Det lustiga är att vi pratar om och tänker på honom som ”lille Leiri”, han var ju så pytteliten under lång tid. På håll ser han fortfarande liten ut, men faktum är att han nog numera är jämnhög med Lakkrís, 138, men med sin mors gammeldags grova modell (djup bål och korta ben) och dessutom ganska tjock efter mycket mat och lite ridning, vilket gör att man lurar sig lite. Han är i alla fall fortfarande söt som en liten pralin och har ett ljuvligt psyke. Nu ligger det på mig att försöka ta fram vad han har i sig också. Man kan ju ha tråkigare projekt.

Vi har ovanligt mycket stressande moment här i år. Vanligtvis har vi ett i det närmaste tråkigt lugn och benhårda rutiner för hur allt går till. Rutiner skapar lugna och trygga hästar. Mår hästarna bra, mår vi bra. Det är inte kul att träna eller hantera stressade hästar, eller människor för den delen. Men i år händer det mycket här och mitt jobb är att försöka planera så väl jag kan för att minska risken för tråkigheter och för att säkra att det blir så bra som möjligt för alla hästarna. Det har varit en intressant nöt, men nu har jag planen klar och den är redan igång.

Först ut var återsläppet av Klár till sina kompisar efter skadan. Jag var lite orolig över att han skulle slå upp såret igen, då han är ganska överaktiv av sig. Han både springer mycket och leker mycket, framförallt med Lakkrís (som pliktskyldigt ställer upp ett tag). Det har gått bra, såret har hållit ihop, liksom senan. Och Lakkrís för den delen, vilket inte alltid är fallet när store klunsKlár välter lille Lakkrístrollet i sin lekiver.

Jag klumpig? Äsch.

Nästa stora – och betydligt jobbigare – uppgift var att separera Spóki från stona. Det gjorde vi igår och det skär i hjärtat varje gång, plus att man är konstant orolig de första dagarna. Det har gått väldigt bra såhär långt. Vi vet ju att Snurre är värd sin vikt i guld (alltid – men framförallt i dessa sammanhang), lugn och trygg och vet precis vad han ska göra – van vid att ta hand om de små när de tagits från sin mamma. Låter dem alltid äta med honom, erbjuder trygghet när den lille själv söker den, skickar ut de andra att hämta in honom till flocken om han vandrar iväg oroligt, vaktar mot hästar i hagarna runtomkring och är bara så sjukt bra. Jag älskar Snurre. Om ni inte redan förstått det så skriver jag det igen. Resten av våra killar har också varit suveräna med den lille och han verkar nöjd med sin nya flock, även om han ropar en del efter sin gamla. Han stalkar Lakkrís, troligen för att han är svart – som Díva, mamma o syster i gamla flocken och Lakkrís tar det med ro och han som kan vara lite skarp och vill vara ifred, är mjuk och vänlig mot fölisen. Man blir varm i hjärtat av att se deras flockbeteende.

Numera en ”stor” kille som klarar sig utan mamma

Detta året gjorde vi mastodontrokard i samband med delningen – alla bytte plats med alla. Stoflockarna går nu bredvid varandra, längst bort från hingsthagarna (vilket även är bra för Spókis del, då han inte ser sin gamla flock och tvärtom), men också med en buffert mellan sig och en ny konstellation där det kommer gå en flickintresserad (dock kastrerad) herre. Det blir nästa utmaning, ihopsläpp av honom med några kompisar. När det är klart och lugnt – då är vi redo för den sista stora förändringen – Ljómis återkomst. Han lämnade som en liten kaxig åring (dock väl medveten om att han var hingst redan då – liksom alla ston var) och återvänder som något helt annat. Flockar blir märkligt medvetna om att det kommit en kung till gården och jag förväntar mig en del liv och rörelse ett tag. Jag blundar och följer min plan och hoppas att det går fortsatt fint.

Snart kommer jag hem igen ❤

Nu vill jag så mycket! Efter tre månader utan möjlighet att göra något alls (mer än fika) har jag möjlighet fysiskt, men framförallt finns energin och lusten att ta tag i saker. Allt går väldigt långsamt, men det är något nyttigt med det också, jag behöver lära mig tålamod. Jag blir trött fort, eftersom smärta tar mer kraft än man förstår när man inte upplevt hur det är att leva med ständig smärta. Jag vet att jag inte kan göra hur mycket som helst en dag, till skillnad mot tidigare. Strax innan olyckan inträffade hade jag beslutat mig för att ändra mitt liv, eftersom jag jobbade jämt och reste massor, vilket var slitsamt och inte riktigt tanken när jag skaffade gården. Bra med pengar, vilket är skönt för det gör att man kan vara fri på ett sätt, men å andra sidan är man inte alls fri för tiden finns inte till att göra det man verkligen tycker om. Alltså hade jag precis sagt upp mitt heltidskontrakt hos företaget där jag förvisso trivdes utmärkt, framförallt med kollegorna – för att slänga mig ut i ovissheten, men också i ett lugnare tempo. Jag hade tänkt att använda några månader till att fixa på gården och att fundera igenom vad jag egentligen vill göra (när jag blir stor), utöver att jag naturligtvis skulle skapa mig mer tid för att vara med hästarna. Nu blev det ju lite upp och ner och inte alls som jag planerat. Lugnet som jag längtade efter fick jag bokstavligt pröva på. Det har i alla fall stärkt mig i övertygelsen om att jag vill vara hemma, det är här jag njuter och lever fullt ut. Fåglarna vårkvittrar, bäcken brusar, hästarna leker och jag kommer på mig själv med att gå och le när jag tittar ut över flockarna i hagarna.

Just nu går all energi åt till att fodra, mocka och rehab:a. Snart hoppas jag kunna lägga lite energi på att rida, kratta, flytta på all bråte efter byggena, såga upp spillvirke, klyva ved, fixa hagar etc etc – ja ni som själva har gård vet att det aldrig tar slut, men det är ett fantastiskt sätt att leva. Även om man får magknip över el- och höpriser som skjutit i höjden och som gör att man just nu betalar för nöjet att ha hästar inackorderade, vilket naturligtvis inte är hållbart på sikt. Allt på grund av torkan i somras. Måtte det bli en vettigare sommar i år. Vi kommer ha senare betessläpp än tidigare år, så de stackars sommarhagarna, som fick stå ut med mycket i somras, får en chans att hinna växa till sig ordentligt innan de slits på igen. Lite kalk ska de också få, gödsling vågar jag mig inte på. Jag är så glad att våra hästar kan gå ute hela sommaren utan att bli feta, då vårt bete är gammalt ängsbete och magert. Gödslar man på det är risken att det blir feta fånghästar och det vill vi inte ha någon av oss. Då får det hellre bli ett mellanår, med kort betessäsong för återhämtning.

Smittorna och allt strul med ändrade förutsättningar vad gäller SM-kval har gjort att vi (och nog många med oss) kommit av oss i tävlingsplanerandet. Vi har tappat sugen. Jag tycker inte det är hästvänligt att jaga två kval och jag tycker det är rena tramset att man motiverar det med att man vill ha jämnare prestationer på SM. Det finns inget gott av att kräva två kval, snitt eller inte, det gör det i princip omöjligt för folk norröver att kvala (och stänger effektivt den drivkraft som funnits att utvecklas som ekipage) och det gör att man ska släpa runt hästen på ännu fler tävlingar och tvinga den att toppa formen – och hålla den – under en alltför lång period. Det finns inget som säger att det blir jämnare prestationer på SM för att man inför två kval (snitt), det är bara en dålig idé. Sorry. Vi har därför valt att avstå de nationella tävlingarna. Hästen känns hur fin som helst, men lusten försvann. Den kanske kommer tillbaks, vi får se.

Tänk att den här lille nu är stor nog för att ta emot ston i sommar. Oj vad tiden går fort. Dessutom ska han bli storebror ❤

Inte var det vigt, inte var det vackert – men jag kom upp på Snurre (med hjälp av en pall) i veckan. Halleluja! Det var en underbar känsla att sitta till häst igen. Han är oriden och han är lite skev, men han har en härlig töltmekanik och han är framförallt genuint välutbildad, så efter fem minuters ridning har man en häst att jobba med som stampar i tölten, går i hyfsad form och suger på bettet. Visserligen skjuter han ut sin högerbog och jag har inte en chans att komma igenom den i dagsläget med min kassa högerskänkel – med påföljd att smidigheten blir lidande, men ändå, herregud jag har inte ridit på tre månader och detta var ändå så mycket mer givande än jag vågat hoppas på. Vi blev bägge trötta lika snabbt – så efter tjugo minuter var vi sjukt nöjda med vår respektive prestation och gick självbelåtet leende in i stallet igen. Ni tror mig kanske inte, men alla som känner Snurre vet att han är extremt tydlig med sina känsloyttringar. Det är den enda häst som man kan se hur han himlar med ögonen när han tycker vi är jobbiga, eller Klár töntig. Eller hur ûbernöjd han är med sig själv när han har satt en 6,5 pass.

Nu hade han vant sig vid att jag var helt ofarlig, jag har ju knappt ens varit i deras hage sedan jag låg raklång i den och fick köras ut med Avanten. Följaktligen stod han väldigt lägligt vid grinden när jag kom upp och stod kvar, istället för att smyga in bakom några träd i förhoppningen om att jag inte ska hitta honom och då ta någon av de andra, så som han vanligtvis gör. Vet inte om han gör om det misstaget igen. Nästa gång lär jag få halta efter honom misstänker jag.

Jag hoppas vi snart får upp speglar på kortsidan. Det är onekligen nyttigt att se sig själv när man rider, även om det kan vara mindre smickrande emellanåt. Just därför desto nyttigare. Efter tre månader utan att använda högerbenet så har ligamenten blivit ganska korta och ärrade i en del fall, så efter det ridpasset har jag tagit det väldigt stillsamt. Priset blev smärta (inget farligt, jag vet ju vad det är, men man väntar tills det lagt sig lite innan man kravlar upp igen). I morgon hoppas jag kunna återvända till sadeln.

Nu under vintern jobbar vi nästan uteslutande i ridhuset, eftersom det är is överallt och dessutom mycket fallna träd i skogen. Lakkrís får jogga i lugnt tempo där vi fokuserar på lösgjordhet och rakriktning. Något töltfritt pass i veckan lägger vi alltid in på honom. En del galopparbete får han göra, för att stärka bakben och bärighet. Jag älskar hans lätta fötter, han är som en katt. Dock inte som Zlatan, som är den klumpigaste katt jag mött. Han dunsar runt, trillar ner och springer allt annat än graciöst. (Hoppas han inte läser detta, då hamnar jag i onåd)

Klár skrittas i ridhuset. Elin försökte rida ut på honom som omväxling, men han blev så laddad att hon fick gå av. Han kan bli sådär tokladdad ibland så han studsar fram och man får rida honom på tvären. Under en rehabilitering vill man ha lite koll på vad han pysslar med så han åkte som sagt snabbt tillbaks in i ridhuset.

Eftersom det härjar så mycket smittor har vi inte lämnat gården med hästarna (mer än när Klár skulle till kliniken) och vi tänkte fortsätta hålla oss hemma tills allt lugnat ner sig. Vår första planerade tävling ligger i april, vi får väl hoppas att smittläget är under kontroll då. Det innebär att det inte blir några träningar som planerat på Lindnäs, vilket är trist men vi jobbar på så gott det går här hemma.

Känslan när man vaknar upp efter sin andra operation och vet att det är ÖVER är obeskrivlig. Från och med den stunden kan man bara se och jobba framåt och den känslan drabbade mig med full kraft i onsdags förmiddag, några timmar efter att jag rullats in på operationssalen. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ställa undan de förhatliga kryckorna och gå ut och klappa en häst. Jag går som en ettåring ungefär, långsamt, vaggande och stelbent. Men jag går och jag får använda mitt ben igen! I helgen har jag till och med kunnat jobba på gården – vilken skön känsla att kunna slänga plast, flytta pallar, harva ridhuset och flytta balar igen. Vi har också börjat hingstsäkra boxarna så de är redo när Ljómi kommer hem, nu saknas bara en extra nätförsedd överdel till boxdörren så har vi en fin stor och väldigt inhängnad box till prinsen. Fina Ljómi som kommer ta emot flickor här hemma i sommar och som snabbt blev fullbokad. Vi kommer bara ta emot ett fåtal, då det är hans första säsong och han bara är fyra år gammal. Funkar allt bra och flickorna tar sig kanske vi kan ta in någon till, men just nu är det stopp. Jag önskar jag hade haft ett eget sto att betäcka med honom. Tyvärr är alla våra alldeles för nära släkt (syster, mamma, mormor). Jag har fått erbjudande om att låna (ett jättefint) sto, men samtidigt har vi många hästar just nu, så jag tror jag avvaktar lite. Troligen betäcker vi inte något eget sto alls i sommar, vilket är lite sorgligt-inte minst för att vi har kanonston.

Díva är vi så nöjda med, hon är magiskt vacker. Är det någon häst folk som kommer hit lägger märke till så är det hon. Stor, kolsvart och med långa, slanka linjer. Vi pekar på Lakkrís och säger att det är vår blivande kanon, men det slutar alltid med att de frågar – vem är det? och pekar på Díva i en helt annan hage. Snygg, supertrevlig, nyfiken, vänlig och cool. Och stor såklart. Jättestor. Jag måste ut och plåta henne snart. När jag ser henne så tänker jag att jag borde göra fler som hon, vi får förfrågningar återkommande på henne om hon är till salu. Nu vill jag ha henne som framtida avelssto, så hon är inte till salu i dagsläget, men som sagt borde vi göra fler Dívakopior. Men det går ju inte. Pappa Dívar är ju inte kvar i landet och Ljómi är för nära släkt med hennes mamma Lilja.

Lakkrís tränar i ridhuset – som vanligt utan boots och normalskodd

Lille Spóki är fortsatt ett charmtroll och yrväder. Snart är det dags för honom att lämna sin älskade storasyster som han har så roligt tillsammans med och istället få bli en del av farbror Snurres flock.

På tal om honom ja. Snart snart ska jag sätta mig på Snurre, hade nog gjort det idag redan om inte hans extraryttare velat rida. Underbart väder gör oss alla på gott humör och det är vårkänsla i luften. Klár är igång i skritt igen och det känns skönt. Om en dryg vecka ska vi göra nytt ultraljud. Själv ska jag börja ta tag i Leiri så fort jag är tillräckligt stadig, han blir mitt vårprojekt. Nu är det forza avanti här, efter nästan tre månaders stiltje!

Önskelistan fetsprack ungefär en kvart efter att jag skrev den. Alfrida rev ju även ner en massa grenar när hon härjade runt här i januari. Bland dessa letade Klár upp en lämpligt vass rackare och sprang rakt in i den med vänster bak. Vi hittade honom ett par timmar efter att han släppts ut på morgonen, glatt mumsandes hö i lunchhagen med en växande blodpöl kring bakbenet. Han har mammutpäls och jag har svårt att böja mig i min krymplingstillvaro för att kolla (inte minst för att jag inte hinner undan om han gör något), men Elin sa ”det är djupt” och till och med från håll såg jag att det var mindre bra, även om det inte satt över en led. Ut med distriktaren som tvättade och sydde i tre timmar (det var ett rejält sår…) och under tiden noterade hon att sträcksenan inte var hel. Skit också. Boxvila i två veckor för att sedan åka till klinik och göra en skadekontroll på riktigt när svullnaden lagt sig. 24h senare hade han tok-kolik. Ny utryckning och behandling och sedan dess har vi under två veckor levt med en pyrande kolik på honom, som vi gjort allt vi kunnat för att hålla i schack. Hur kul på en karta är det att ha kolik på en häst som inte får röra sig? I valet mellan pest eller kolera har vi promenerat honom korta bitar (inte jag då, som är haltare än honom) flera gånger per dygn, vi har trattat i honom oräkneliga liter olja, räknat bajshögar in absurdum och skurit äppelklyftor till vattenkoppen (min uppgift, det var det enda jag kunde göra). Veterinären har varit ute var tredje dag och bytt bandage och haft honom under uppsikt (jag älskar engagerade veterinärer) När vi i måndags på Brunmåla fick beskedet att senskadan är liten med mycket god prognos – då var det många kilo som lättade från axlarna, inte minst för att det innebar att vi kunde släppa ut honom i en egen hage och därmed släppa kolikpaniken. Nu ska såret läka några veckor till, sedan ska vi försiktigt skritta igång honom och göra ny koll om en månad.

Förhoppningsvis inte borta hela säsongen…

Under tiden har Lakkrís, som vanligtvis alltid slår sig minst en gång i veckan, hållit sig galet fräsch – så nu väntar vi bara på vad han ska hitta på.

Det är så intressant att man älskar sina hästar så mycket, men vissa av dem blir extra nära & kära – oavsett om det är den ”bästa” hästen eller inte. Om vi tre brudar som kör det här stället bara ska välja att rida en häst i stallet och inte behöver ta hänsyn till vilka som gått och vilka som behöver tränas så tar vi tre olika hästar. Vilket är ganska praktiskt förvisso. Emmy tar Snurre, de två är som ler- och långhalm efter så många år ihop. Ingen rider Snurre bättre än Emmy. Har hon inte varit här på länge och kommer ut i hagen så är det när hon ser Snurre som ögonen tåras.Han är ju inte typen som hoppar jämfota av glädje när vi ska rida, men faktum är att till och med han nedlåter sig till att visa viss affektion för Emmy.

Elin tar sin ögonsten Klár, som hon troligen skulle ha som mjukisdjur inne i sitt hus om hon fick. Ingen kan göra Elin så glad som Klár, bara för att han är en så otroligt godhjärtad, go och glad häst.

Själv tar jag Lakkrís, med sin underbara kapacitet, arbetsvilja och fina bärighet.Jag älskar trycket i honom, som ändå är så kontrollerbart (oftast) och hans lätthet i steget. Man får en känsla av att kunna rida lite när man sitter på honom. Bara det är ju en fantastisk upplevelse.

Men Leiri då? Jo, han är en dark horse, även om han är gul… Det intressanta är att Emmy är i läget att hon börjar ta Leiri nu som första val ungefär varannan gång och jag var så Leiritaggad innan jag klotade i hagen, att jag i alla fall 1 av 3 gånger skulle tagit honom. Jag gillar att rida unghäst (men vill variera med mer utbildade hästar), vilket även Emmy gör. Vi är nog ganska bra på att se vad som ska bli och uppskatta potentialen utan att haka upp oss på allt som inte är på plats. Elin däremot är inte en unghästryttare, hon blir frustrerad över obalans, fri form och lite gott och blandat i gångarterna så hon är den av oss som inte skulle ta honom ”frivilligt” i dagsläget. Det var exakt likadant med Lakkrís för två år sedan, det var väldigt gnällande på att han inte kunde svänga ordentligt och att han sprang lite fortare än hon ville när han var 4-5 år. Se hur det gick med det – sedan snodde hon honom på heltid – men den gule tänkte jag behålla själv.