I brist på riktiga tävlingar ordnade vi en egen hemma på gården, med enbart hemmaekipage inbjudna. Gubbklass, FIPO-grenar och öltölt blandades i en härlig mix med bedömning av två domare. Hur liten och inofficiell tävlingen än är, så är vinnarinstinkten stark hos många här. På gott och ont. Vi har väldigt duktiga ekipage och många rutinerade tävlingsryttare (och hästar) och det som räcker till topp tre-placering på en lokalklubbstävling, räcker inte i närheten när vi samlar gänget här. Skratt, glädje blandat med nervositet, stolthet och några besvikelser – precis som på vilken tävling som helst. Jag som i min enfald trodde alla skulle ta det med en klackspark och ”haha, ja det är ju bara på skoj” insåg snabbt att de flesta ville prestera och inget annat. Oj, oj. Nu blev det överlag väldigt fina visningar och alla gjorde mer än godkänt ifrån sig, utifrån sina förutsättningar, men för att vinna krävdes 6 och däröver i alla klasser (utom gubbklassen) – inklusive 5-gången, i någon klass till och med upp emot 6,80. I T3 kom du inte ens topp 3 om du hade 6,0.

Emmy tog Leiri runt i en tregång för att bara vänja honom lite vid att det såg annorlunda ut i ridhuset med domarbord, musik och en valp som låg och pep i en väska (den var värst tyckte Leiri). Han spände sig och la i handbromsen. Emmy var stensur (men skördade istället framgångar med Klár som tur var). Han är en osäker själ, men nu måste vi börja utsätta honom för livet. Han har varit lite trixig, jag har tidigare berättat att han haft svårt med balansen – inte alls som sina syskon som haft väldigt lätt för sig. Han är utrustad med väldigt mycket påskjut och lite bärighet (tvärtom mot brorsan Lakkrís exempelvis). Han kommer få en fantastisk pass, men vi vill gärna ha fram de andra gångarterna också – kvalitet har han i dem, men de kommer inte gratis. Tidigare har han inte kunnat balansera sig på böjda spår, vilket gjort att jag haft svårt att komma åt sidorna på honom. Istället för att rida dålig volter har jag jobbat med sidförande och ridit ut med honom, där han lossnar lättare. Nu testade jag igen och nu äntligen kan jag addera till volter i träningen. Eftersom han är snabbare för skänklarna kan jag hjälpa honom att balansera sig och få honom att slappna av på det böjda spåret. Där kan jag påverka överlinjen lättare och få honom att släppa igenom rörelserna och därmed hitta en bättre takt i tölten. Så nu har vi, med träningsvärk hos mig som följd, jobbat lite mer ”på riktigt”. Det blir roligare att jobba när man kommer till ridning. En bättre balans ger honom också mer självförtroende. Det är verkligen jordens snällaste häst, så han är värd varenda sekund han behöver för att utvecklas till en härlig ridhäst. Dessutom är han luftig och fin i steget, så det är roligt att fortsätta fila på honom. Men jag är glad att han kom sist i syskonskaran, hade han kommit för 20 år sedan då vi istället fick Snurre, hade jag nog inte fixat att träna upp honom för jag hade för lite erfarenhet att ösa ur. Nu tycker jag bara det är kul och utmanande och jag jobbar tusen gånger hellre med den här typen av utmaningar, än med en häst som flyr. Det är jag för gammal för.

Lakkrís fullkomligt älskar vibrationsbandet. Så pass mycket att han blir upprörd om någon annan häst får stå på det innan honom (och han är inne och ser det). Är det någon av boxpolarna (Klár eller Atlas) nöjer han sig med att gnägga tills det blir hans tur. Är det någon annan som får stå där blir han arg på riktigt och bankar och lever rövare inne i boxen (trots att han både har mat och sällskap). Väl uppe på plattan står han och njuter med halvstängda ögon. Han är en häst man ogärna lämnar en stund uppbunden i gången för att hämta något, då han är otålig och ganska dryg. Men på plattan står han som ett ljus i 20 minuter, medan vi tar hand om annat. Efter att han fått sin behandling är allt frid och fröjd och han äter stillsamt maten han nyss ratade. Det är något fel på våra djur, de är så konstiga… Allihop.

Vi får inga föl i år, vilket just nu känns trist när vi ser gulliga fölbilder på FB. Fína fölade i slutet av augusti och därför blev det inte aktuellt att betäcka henne. Lilja var så mager efter att ha haft två föl på raken, så henne ville vi göda upp först. Nu skulle vi kunna betäcka båda, men jag tycker Covid-19 helvetet har sugit lusten ur en. Å ena sidan är det synd att låta två fina förstaklasshästar gå tomma ett år till, de har gett bra hästar – i Fínas fall galet bra – men å andra sidan ska man ha tid att rida in avkommorna och framförallt vara peppad. Det blir nog ett tomt år till som det känns just nu.

Eftersom inte heller Ljómi kommer betäcka i sommar, då han inte kommer totalbedömas förrän i slutet av augusti och vi då tycker det blir för sent att ta emot ston så kommer vi ha en väldigt lugn sommar. I alla fall vad gäller hästar. Istället får vi hem en liten valp om några veckor, så vårt fokus blir på den istället.

En av de här kommer flytta hem till oss snart ❤

Ljómi ja. Där fick vi planera om lite. Egentligen skulle han ha vilat någon gång kring jul, men han tog fortsatt emot träningen så han tränades vidare. Han har utvecklats jättefint, kommit upp i bröstkorgen, öppnat mer tempo, öppnat passen, ridits ut mycket själv och fått lära sig möta bilar och skogsmaskiner – något han tyckte var läskigt i början. När vi kikade på honom i påskhelgen så såg vi tendens till trötthet i honom för första gången. Då hade han tränats utan avbrott i sex månader, vilket är länge för en häst som blir 5 år ganska exakt nu. Det var inte riktigt samma klipp i steget som tidigare. Det är inte så mycket att fundera över för min del – bättre att följa hästens signaler än schemat för årets avelsvisningar. Han hade lika gärna kunnat ”hålla ihop” sex veckor till och hunnit med första Rommevisningen, men nu gjorde han inte det och då forcerar vi inte honom, utan släpper ut honom på bete istället. Så tar vi tag i honom igen om ett par veckor och tar augustivisningen som en första, försiktig visning. Det är fortsatt planen att det är nästa år som är ”time to shine”.

Vad gör man när tävlingssäsongen är uppskjuten på obestämd tid? Ja vi ägnar oss åt att träna och uppskattar tiden vi fått över på helgerna. Sovmorgon har inte existerat för mig på några år, men nu kan jag till och med unna mig en sådan ibland. Vi har anordnat fler kurser än vanligt och vi hinner rida alla våra hästar – bara en så’n sak. Emmy har så sakteliga börjat återvända till ridningen igen, vilket också gör att alla fem ridhästarna som vi har hemma just nu får regelbunden träning. Annars är det alltid en eller två man har ständigt dåligt samvete för, så det här känns bra. Leiri är den som jag alltid haft svårt att hinna ge den tid han skulle behöva för att utvecklas, men nu har det börjat hända ganska mycket med honom. Han börjar bli mer ridbar och balanserad, inte riktigt så unghästvinglig längre. Pigg, men kontrollerbar och med lite mindre rondör allteftersom han tränas. Han behöver fortfarande hjälp att klicka i sitt kugghjul, men när han väl är där och släpper i kroppen så visar han härlig potential. Jag har fått några riktiga moments ute, när han kommer upp i bröstkorgen och är helt underbar i tölten. 20 meter senare orkar han inte vara där längre, men bara att få känna glimtarna gör att man bara vill träna mer och mer… Mer rakriktning, mer skogsturer och lite mindre mage står på programmet för honom. När han är tillräckligt färdigutbildad kommer han ev. säljas – men det är inte hugget i sten. De där stunderna han lyfter upp sig gillar jag skarpt, liksom hans fina sätt och lagom med vilja (till skillnad från våra svarta bängbulor som skulle kunna springa hur fort som helst, hur långt som helst). Även Emmy har ett gott öga till honom, då han inte har någon svag gångart, vilket är underbart med en femgångshäst. Så vi får se. Fortsätter hon att rida regelbundet kan det bli så att Leiri blir hennes kompis. Eller  min.

Någon eller några ska säljas inom en inte alltför lång framtid i alla fall – men det gäller att matcha rätt köpare med rätt häst, här kränger vi inte hästar hur som helst.

Leiri är en ljuvlig individ

Tyvärr kan vi inte åka till mamsen i påsk som planerat. Det är som det är och vi ringer henne ofta istället. Om en månad ska smittan peaka i Stockholm är det sagt, och det är ju ett tag tills dess. De som sitter instängda i hus och lägenheter och inte reser som förr, inte kan gå på sina träningar, restauranger eller ha middagsbjudningar påverkas antagligen mycket mer och kanske känner en större rastlöshet än vad vi gör, som fortfarande rasar i säng på kvällarna efter fodringar, ridning, stallfix och så vårt vanliga jobb på det. Det är nu vi hästmänniskor inser att vi är ett osocialt släkte – när karantänen inte påverkar vårt dagliga liv så mycket. Vi som roddar hela gården orkar inte vara så sociala, förutom ibland – då med minimalt jobb inblandat. Med åren har umgänget blivit viktigare än att imponera med matlagningsskills. Jäkligt skönt.

Igår red vi 6 hästar i solen. Jag sitter i slutfas på ett jätteprojekt så ridningen har stått tillbaks för min del under veckan. Även gammelSnurre fick komma ut i skogen. Han älskar det. Han blir 20 nu och rids ytterst sällan, ryggen har blivit lite hängig och magen rund, men han är pigg och glad. Lydnaden är väl sisådär – jag fick igenom ungefär 0 av 100 försök till halvhalt i tölten igår, men han är bäst ändå. Han startar tölten och sedan kör han, man får liksom bara acceptera det och följa med. Man måste bara älska honom. Vi kryddade dessutom dagen med att fika ute i solen mellan ridpassen – första utefikan för säsongen. Underbart.

Lakkrístrollet får behandling på vibrationsplattan

Efter att ha funderat på bra hjälpmedel för att hålla hästarna fräscha under tuff träning, eller under rehab så gjorde jag en undersökning vad som faktiskt är evidensbaserat vad gäller hästmojänger. Det finns så himla mycket och en hel del refererandes till ”xx tycker detta är jättebra”, men helt i avsaknad av oberoende kliniska studier. Det som jag föll för var vibrationsgolvet. En ganska enkel mojäng, flitigt använt inom trav och galopp, numera också inom storhästvärlden och med dokumenterad evidens på positiv effekt. Vi fick vårt i fredags kväll och nu har vi haft alla tre killarna som är i hyfsad kondition på det och alla tre verkar mycket positivt inställda till själva behandlingen. Återstår att se vad det ger för effekt, det lär vi först se om några månader.

Lakkrís & jag vann även fyrgången i Corona Cup. Med tanke på att vi tog endast en film, inte klippte något i den och inte engagerade oss mer än 10 minuter totalt så är det ganska bra. Vi fick över 6 i slutpoäng med halvtaskiga skrittsiffror. Heja Trollet.

Vilka märkliga tider vi lever i. Stockholm ligger nästan öde. Det känns som hela landet håller andan. Större delen av världen kanske till och med. Själv stannar jag i min lilla gårdsbubbla så mycket det går. Där livet tickar på som vanligt. Hästar ska ha mat, tas ut och in. Man står en bit ifrån varandra när man pratar, man bävar lite för veckohandlingen och även på Ica håller alla avstånd och sneglar på varandra mellan hyllorna. ”Ser hen sjuk ut?” ”Hostade hon lite?” Som tur är kan jag jobba på distans utan problem. Mina kollegor går på scheman, alla får inte vara på huvudkontoret samtidigt, så vi är ändå beroende av Teamsmöten, som är trevliga de också.

Hästarna går strålande. Lakkrís har tagit ett enormt kliv framåt i sin utveckling. Vi har lagt planen på femgång på hyllan ett tag med tanke på att han plötsligt går med så mycket bärighet. Det är klokare att låta honom stabiliseras i den bärigheten och inte blanda in en gångart där han ska sträcka sig just nu. Det får bli i höst. Nu jobbar vi vidare mot 7:orna i tölt istället. Jag åkte runt några varv på honom och fick finfina 6,43 i Corona Cup utan att varken jag eller Lakkrís ansträngde oss nämnvärt.

Atlas rätar upp sig alltmer och blir mer och mer balanserad i sin stora kropp. Elin njuter av sina två svarta pojkar och just nu landar vi bara i nuet. Inga tävlingar i sikte eftersom allt är inställt. Vi njuter istället av träningar, skogsrundor i solen och att vi mår bra, hästarna mår bra och att våren är i antågande.

Så var årets tävlingspremiär avklarad. Visserligen inomhus och därmed inofficellt, men en bra avstämning på hur Atlas tar tävlingssituationen och i vilken form Lakkrís befinner sig. De skötte sig bägge exemplariskt och verkade koppla av fint mellan alla starter. De fick bägge gå fullt pass, dvs 4 starter vardera (Elin var rätt mör) för att vi tycker att de bägge är starka nog för det och de var där för att träna skarpt. Emmy o jag vandrade runt med den ena, medan den andre var på banan under hela eftermiddagen. Det var så tätt mellan finalerna så det var ingen idé att ställa in dem i boxarna. En lite försiktig T3:a inledde på Atlas, men det var nyttigt för Elin att känna på honom, även om det är svårt med kurvorna i ett ridhus – det blir rollinslag för nästan alla hästar med lite fart och större rörelser. Han är dessutom stor som ett hus och äter mark när han går, så skarpa kurvor är svårt. Då får man ta ner tempot för att behålla balansen och det kostar ju lite poäng också såklart, han gick ut på 5,63. I hans V2:a blev det lite orutinerad övergång från galopp till ökad tölt, då hans ryttare inte lyckades bryta galoppen helt utan behöll lite roll, vilket drog ner totalpoängen så han gick ut på 5,83. Elin har ju ridit V1 och där har vi absolut inte den förfärliga övergången, som jag inte begriper hur man ens kan få för sig att bygga program på. En smartare väg hade varit att ta ner i skritt efter galoppen och sedan upp i ökat tempo, men förutom den missen så var det stabilt och prydligt. I finalerna sedan putsade hon på det vi sagt att hon skulle putsa på, dvs hellre ha en stabil tölt utan rollinslag i kurvorna (det ska han inte lära sig) med lägre tempo och framförallt så försvinner ju galopp/ökad tölt övergången av sig själv då man skrittar i poänggivningen mellan gångarterna. Hon fick upp till 7 i trav och gick över 6 i totalen i V2, vilket var målet för dagen. I den försiktiga T3 finalen nådde han en bit över 5,80 och där vet vi att han kommer mer till sin rätt när han kan gå på en större oval, med sina stora kliv behöver han lite yta för att kunna få plats att öka tempot ordentligt. Det var hans första töltstart någonsin dessutom, han har bara gjort två fyrgångsstarter tidigare på Island. Underbar häst. Sjukt vacker och så fin att ha med sig. Två blågula fick han med sig på sin första tävling i Sverige (och tredje totalt i livet).

Lakkrístrollet då. Ja Elin är ingen rutinerad femgångsryttare, hon har visserligen ett SM-silver på Snurre i femgång, men han var så klar när hon ärvde honom från storasyster Emmy att det nästan inte räknas. Lakkrís ska lära sig från grunden. Han är lagd ute några gånger, men i ridhuset har Elin haft svårt att få till det. Storasyster, som är väldigt mycket mer rutinerad, men som knappt rider längre, hoppade upp i fredags kväll på honom och pang så låg han som ett spjut i ridhuset. Men det är rutin och teknik som ska till hos ryttaren nu till att börja med. Vi åkte till tävlingen för att han & Elin skulle träna på läggningar. Nu fick de inte till det igår, en halv läggning i uttagningen blev det men i finalen såg man hur nära det är när han greppade mot passen otroligt snyggt, men inte riktigt fick det stöd han behövde för att bryta galoppen helt. Emmy satt på läktaren och hoppade för att hon så gärna hade velat se honom lägga sig lika bra som han gjorde kvällen innan. Men den finns där – mycket nära – och nu tränar vi vidare. Kvaliteten i passen är riktigt bra dessutom, så det är väl värt att träna. Igår snittade han 6,33 i tölt, 6,33 i trav och 6,50 i galopp. Lite sämre skritt då han var het, 5,33, men alla som kan räkna förstår vilken kapacitet det finns i den lilla hästen när vi lägger till en pass av bra kvalitet, särskilt eftersom passen är öppnad och han ändå har behållit bärigheten i övriga gångarter. Emmy sa på hemvägen ”alltid när man är på tävling ser man en häst man skulle vilja ta med sig hem. Idag har vi den hästen med oss hem.” Hon älskar Lakkrístrollet och fick ett halvt löfte av Elin att ta över honom efter att Elin inträtt i seniorklassen. Då kan det bli åka av. Någonstans i mitt minne sitter en liten figur och säger ”men vänta, det var ju DIN häst”. Nu har det alltså gått så långt att Elin lovar bort min häst till sin storasyster. Jaha. Vad hände liksom?

Vi tyckte inte han skulle behöva gå T3 också med tanke på att han skulle gå femgång, utan han fick ranta runt i en T8, där han fick 6,13 i uttagningen och lite lägre – 6,08 i finalen – vilket var lite underbetalt enligt min bedömning. Han var riktigt fin i finalen och från min position såg han ut att gå för 6,30-6,50 – ordentligt bärig, inte ett rollinslag och fina rörelser. Den rutinerad huvuddomaren hade honom också på 6,30. Men vi är jättenöjda med att se att han är mycket starkare och att han verkade tycka det var riktigt roligt igår. Även han kom hem med två blågula rosetter, men det är sekundärt. Det var hans makalöst många 6,5:or igår som vi var mest glada över.

Nu är det redan mars och jag börjar bli jobbigt medveten om att det drar ihop sig inför ridlärare II examinationen. Fem prov ska vi slita oss igenom under tre dagar och jag har inte känt mig så pressad över det tidigare, för då har det legat så långt bort. Nu stormar det emot mig som ett expresslok och jag börjar känna mig lite kallsvettig, obekväm och ställer mig samma fråga som jag alltid gör – varför envisas jag med att fortsätta med dessa jäkla utbildningar som kräver examinationer hela tiden? Det är ju asjobbigt. Varje gång säger jag ”aldrig mer”, men så dyker det upp en fortbildning som vore så kul att gå… det är ju så underbart att nörda ner sig, bli lite klokare, lite bättre.

Men just nu önskar jag att jag tillhörde de där som lutade sig tillbaks på sin 20 år gamla utbildning och bara är nöjda med det. Tyvärr kommer jag aldrig bli så’n. Gamla meriter är gamla meriter och jag är sjukt stolt varje gång jag klarat en ny examination. Nu har jag som mantra att beta av så många jag kan av de fem. Blir det bara ett som blir godkänt så är det fyra kvar till en annan gång. Det får väl ta den tid det tar att bli klar. Puh. Mest stressad är jag över ridproven. Min häst är underbar på alla sätt och vis. Galet samarbetsvillig och välutbildad, men med en relativt nyläkt senskada gör att han lätt blir rollig i ett högre tempo tölt när han blir trött. Jag får hoppas de ökade momenten kommer tidigt, när han fortfarande är fräsch. Samt att jag själv inte är urkopplad av nervositet, utan att jag balansera honom tillräckligt. Men blir det roll så blir det och ingen dör för det. Då kommer vi tillbaks en annan gång, jag och min rara fuxpojke.

Jag vet att det inte borde vara det, men jag tycker det är skillnad i explosivitet på fyr- och femgångare (av en viss kvalitet). Någonting händer i femgångarna när man öppnar passen (om de har lätt för den), på ett annat sätt än när fyrgångarna lägger till ökad tölt. Utvecklandet av en ökad tölt sker mer gradvis än själva passöppnandet. Det är som att i en rejäl spark öppna en port på vid gavel och de kommer på att det är kul att springa utav hel_te. Desto större krav på lydnad, säger instruktören i mig. Jo ja. Lättare sagt än gjort. Under en period när de håller på att transferreras från fyr- till femgångare så är det håll-i-hatten läge. Så har det i alla fall varit med våra. Så även Lakkrístrollet, som nu hittat sin pass, har ett mycket bra tempo i den och tycker det är sjukt kul. Så kul att det ibland blir lite för mycket kul ur ryttarperspektiv. En häst med bra tryck i tassarna redan innan, blir inte slöare av att få gå i pass om vi säger så. Yiihaa.

Enda undantaget i vår klan har varit Snurre, som är ganska grundslö, åtminstone jämfört med våra andra. Passen gjorde varken till eller från i hans fall. Men de övriga har varit betydligt hetare hästar och därmed en kraftigare effekt. Den brukar stilla sig efter ett tag och hästarna bli mer kontrollerbara igen, men under en period är det lite väl mycket fart för mina nervers bästa. Nu gäller det för Elin att få kontroll på den något oförutsägbara V12:an. Det blir ju inte direkt enklare av att Lakkrís har en skalle av sten. Om en och en halv vecka ska han få träna pass på ovalbana för första gången. Jag känner en skräckblandad förtjusning inför detta.

Han må se liten och oskyldig ut, men shit vad han kan ladda på den lille rakethästen

Nu börjar säsongen ta form och vi har en plan, både för träning och tävling. Det blir mycket häst i år för oss. Kalendern är sprängfylld med allt vi ska iväg på. Tyvärr är det ju så att tävlingar snabbt blir fulla, så det går inte att avvakta utvecklingen under säsongen utan allt måste anmälas till nu. Tanken är dock att stryka bort både grenar och hela tävlingar med pojkarna allteftersom de presterar (förhoppningsvis), alternativt inte alls presterar (ve och fasa). Strukna tävlingar får bli det som vi ekonomer benämner som ”sunken cost”, dvs förlorade pengar helt enkelt, även om det är sura pengar som man hade kunnat ha mycket roligare för (typ ganska många skumpaflaskor). Det är dock lite skönt att ha många bokade starter när vi har två oskrivna kort – Atlas har bara gjort två starter i sitt liv, dock ingen töltstart och med annan ryttare dessutom. Lakkrís har aldrig startat femgång. Det är onekligen lite chansning den här säsongen alltså. Det tar bort lite press från att man måste leverera, när man vet att man snart har en ny chans. Framförallt när det gäller femgång vet vi att det krävs en del starter för att få till programmet. Självklart kommer vi även förlägga en del träningar till ovalbanan, som en del av förberedelserna. Vi är ju väldigt bortskämda i Mälardalen med väldigt duktiga tränare. Normalt sett brukar vi vara lite strikta med att inte träna för fler än ett par stycken i taget, eftersom det kan bli lite förvirrande när olika filosofier krockar, men i år blir det lite annorlunda med hela fyra olika tränare som vi tankar av klokheter ifrån. I alla fall tre av dem har dock ganska likartad väg till Rom, så det funkar förhoppningsvis ganska bra ändå. Vi tar till oss det vi känner funkar för oss och för vår ridning, övrigt låter vi ligga till sig i kunskapsbanken tills ett senare tillfälle. Är vi osäkra på något så bollar vi det med våra huvudsakliga (chefs-)instruktörer Ia & Denni, som kan oss och våra hästar utan och innan och som kan ge sin kloka syn på saken.

Efter denna märkliga lervinter är det underbart att i alla fall ljuset sakta börjar återvända (även om leran består – och till och med förvärras tycker jag). Vi har varit bortresta på semester och det är stor skillnad på ljuset bara på den korta tiden vi varit borta. Idag var första gången den här vintern som jag kunde göra hela insläppet medan det var ljust – bra för själen, humöret och säkerheten (säger hon som halkade i mörkret i leran för drygt ett år sedan och sedan dess är klart skeptisk till lera & mörker – framförallt i kombination).

Oj, nu har det gått en massa månader utan uppdatering igen *skäms på mig*.

Det är mycket träning och lektioner som pågår – jag försöker få igång min egen ridning efter benbrottet för ett drygt år sedan. Det är läskigt så påverkad man blir. Efter att ha ridit i 40 år tänkte jag att ett års frånvaro inte skulle göra skillnad. Det kanske det inte hade gjort om det inte var så att så mycket annat händer i kroppen vid en så rejäl skada. Ligamenten blir korta och ärrade och man får lätt blödningar i dem igen. Oskönt. Man blir skev i höften, eftersom man hoppat på ett ben i tre månader och sedan haltat i lika många månader till. Dessutom tappar man såklart muskler, bålstabilitet och hela känslan, eftersom man plötsligt sitter helt skevt. Det har krävts timmar i sadeln, många lektioner och ett tufft mål (att faktiskt gå upp på examination i vår för Ridlärare 2, vilket innebär två ridprov bland annat).  Först nu kan jag t.ex. hoppa upp på hästen igen (har behövt pall när ligamenten inte kunnat trycka ifrån vid upphoppet) och tycker att stigläderna är jämnlånga när de faktiskt är det (innan kändes lädret på mitt skadade ben alldeles för kort) och jag har börjat räta upp mig igen, både i sidled och i bålen. Det är en bit kvar, men det blir tydligt bättre och det är ju faktiskt roligt att ha en anledning att rida lektioner. Jag har varit dålig på det länge, har oftast låtit Elin fylla bussen med sina hästar, men nu har jag en egen häst med mig också och jag tycker det är hur kul som helst att få nya influenser, tankar och idéer från duktiga tränare. Det blir lektioner minst två gånger i månaden för mig fram till april – det känns lyxigt!

Elin passar på att ta med sig Atlas när vi åker. De behöver teama ihop sig inför säsongen. Redan nu har de börjat hitta varandra och hon älskar sin store, svarte luddis. Han är fantastiskt rolig att rida – kraftfull och mäktig, mjuk som en katt och med ett underbart lynne. De kommer rida några enklare tävlingar innan säsongen drar igång på allvar, bara så hon får känna lite på honom i tävlingssammanhang innan det blir allvar. De är bägge begåvade, men de ska bli ett team och han är extremt orutinerad, vilket vi har respekt för.

Ljómi fortsätter att utvecklas och nu börjar Elli komma lite mer till ridning på honom. Nästa steg blir att lösa upp sidorna och fortsätta bygga styrka. Han är mycket ridbar, men trots allt bara 4 1/2 år. Vi vill inte ha en stjärna som dansar en sommar på en 5-års visning och aldrig mer, utan han ska byggas för att bli tävlingshäst. Därför blir hans visning i vår mycket försiktig. Möjligen visas inte passen alls, utan den får anstå tills nästa år (om han inte bjuder på den själv). Det är först som 6-åring vi kommer be honom ta i lite mer på allvar, så vår visningsplan sträcker sig därför till 2021 (minst). Han har otroligt mycket i kroppen, men är ju inte färdigväxt eller färdigmusklad ännu. Han orkar inte riktigt ta emot sina stora rörelser och bära upp sig, som han kommer kunna lite längre fram. Men det är fantastiskt att se hans kapacitet redan nu. Det blir en superspännande vår för oss – med examination, Atlas som ny kompanjon, Lakkrís som 5-gångare och Ljómi på visning. Håll i hatten. Jag väljer att bara se det som härligt och spännande, istället för att få prestationsångest. Mål har vi, men ingen dör om vi inte når dem. Som tur är. Låter man sig tyngas ner under prestationsångest så blir ju allt detta som vi gör för att det är roligt – ett rent helvete istället. Så vi ska bara njuta och njuta och njuta ❤