Vi åkte och hälsade på Ljómi och passade på att packa med oss Lakkrís för att få lite hjälp med passen. Elli har aldrig sett Lakkrís tidigare, men hoppade upp och hästen la sig som ett spjut vid första försöket. Sedan la han honom lite här och där i ridhuset när han kände för det, en hel långsida med enhandsfattning osv. Det blev ett tydligt statement dels att hästen är helt öppen och stabil i passen, men också att den måste läggas noggrant, med fart och att både anlöpet och läggningen kommer från sitsen för att få honom i rätt balans och öppna möjligheten för passgreppet.

Det är ju lite dubbla känslor, det blir ju svidande tydligt att det är en ryttarbegränsning som är problemet just nu, det kräver erfarenhet att rida bra pass, samtidigt är det så härligt att se vilken jäkla bra pass det finns, så nära, i hästen. Bra balans, bra tempo, fin takt och vackert steg. Elin fick mycket kloka tips och råd inför sin passträning och hon var väldigt inspirerad och glad efter lektionen.

Ljómi såg glad och välriden ut. Han har blivit betydligt vuxnare i kroppen sedan vi såg honom senast i träning, i april. Nu får han någon månad till i träning och kommer sedan hem för en ny kort vila.

När november anländer tänker jag att det bara är att borra ner huvudet och kötta igenom den här månaden. Sedan, på några få dagar, kommer mörket. Det totala mörkret, inte skymning, inte ledljus – det blir nattsvart. Och det eviga regnet och den därpå följande leran, som kräver lika mycket mental kraft som bra stövlar, som sitter kvar även när underlaget suger tag i foten av full kraft. Jag hatar november. Vanliga år brukar jag planera in en massa roliga aktiviteter hela månaden, så att det finns att glädja sig åt – men det går ju inte i år. Det lilla vi planerat har blivit inställt. Jag tillåter mig faktiskt att ohämmat hata denna jävla månad, men gläds åt att hästar och övriga familjen mår bra. Åt att vänner som drabbats av Covid, ännu så länge verkar ha klarat sig ytterst lindrigt undan. Men december får gärna komma snabbt nu. Gärna med lite frost, om man tillåts önska.

Ljómi är tillbaks i träning. Ännu ingen rapport från lägret, men tolkar inte det mer än att det helt enkelt bara inte är några överraskningar på varken det ena eller det andra hållet. Han har ju varit där så mycket att de vet precis vad han går för och vad han behöver stärka. Inga gula pojkar kvar på gården alls alltså. Trist, de är ju vackra att se på. I alla fall de få stunder de är rena. Ljómi totalsanerade vi kvällen innan han åkte, leran rann av honom som en tjock chokladsås under vattenslangens arbete.

Emmy fick låna Lakkrís på nåder av Elin och rida en T7:a och en F3:a på hösttävling. Själv tog jag en tjock Klár i halvrisig form och red en V5:a och en T3:a på. Helst hade jag velat ha en T7:a även på honom med tanke på formläget, men det var lagtävling och då får man ta en för laget ibland. Med Lakkrís i T7 fanns det ingen anledning att sätta fler där, vi vet ju att han är starkaste töltkortet. I T3:an gick det inte att trycka på utan att han slog upp, så vi fick mesa oss runt på strax under 5. Synd, men jag visste att det var en chansning med tanke på att han är betydligt sämre nu än på min examination (hellre det än tvärtom). I fyrgången fick han lite ojämna poäng, men kom ut runt 5,5 – lite sämre än han borde även i halvdålig form, men jag är ganska nöjd med ritten och det kändes som att den lägsta domarpoängen kanske inte speglade ritten riktigt korrekt, så jag är ändå hyfsat nöjd med starten i sig. Det blev en 2:a plats i uttagningen vilket var bra för laget, som också vann hela tävlingen i slutänden.

Lakkrís vann sin T7:a, men Emmy hittade inte pass på honom så F3:an gick inte bra. Vi måste få till den där växeln på banan. Just nu lägger han sig bara när han själv känner för det, oftast utan att vi bett om det. The Lakkrís-way liksom. Det blev kallt och mörkt och hästarna var blöta och kalla i finalerna, men Lakkrís höll ihop det och vann, medan jag och Klár fick ”fel” varv och tappade placeringar och slutade 4:a i V5:an på mediokra 5,20 typ. Allt under 5,70 är inte ok på Klár i min värld.

Det var intressant att sitta på honom på tävling och uppleva det som tjejerna vittnat om – han låser kroppen på något märkligt sätt just i tävlingssammanhang. Det är som att han tappar självförtroende och då finns det inte så mycket att rida på. Jag måste ha lite terapi med honom på banan i vår tror jag. Är han i bättre form tror jag det är lättare, jag har övat på bana med honom flera gånger innan examinationen och då har han varit superfin, men även i den form han är i nu ska han kunna använda kroppen bättre än vad han gjorde. Intressant utmaning att jobba med, om man som jag ändå inte har kvalambitioner. Frustrerande annars, som när tjejerna tävlade, då han inte saknar kapacitet – men inte släppte fram den på bana.

Nu har vi haft Ljómi hemma i fyra månader och det har gått jättebra med honom. Efter att ha vilat helt de första två månaderna (och två månader innan dess, dvs fyra totalt), så började jag longera honom lite försiktigt. Efter ytterligare lite tid så började Elin rida honom. Nu har vi haft så mycket att pyssla med här hemma, så tyvärr har det inte blivit så mycket ridning som vi hade önskat, men de sista veckorna har vi fått till lite regelbunden träning i alla fall. I helgen kom Johan och höll en kursdag och då tyckte vi att det var dags för Ljómi att vara med, vi kan inte ha honom i bubbelplast hela livet (det lär det inte bli någon tävlingshäst av). Kul att Johan hann se honom också innan han åker tillbaks till Elli om ett par veckor. Det rinner mycket Askurblod i hans ådror och jag tror inte Johan blev besviken på det han såg.

Ljómi är lugn och fin i ridningen och i hanteringen, men var känslig vid uppsittningen när vi började med honom. Han hade ju inte burit ryttare på nästan 5 månader. Med lite klok hjälp av en duktig unghästtränare som vi har lyckan att ha hos oss på gården, så gick det bra. Uppsittningen har alltid varit hans känsliga punkt, han tycker det är obehagligt när ”lejonet anfaller” dvs ryttaren kommer upp över honom. Det som varit till stor nytta och som jag har lärt mig med åren genom duktiga tränare, är vikten av tydliga, fasta rutiner. Det är viktigt för alla hästar, men viktigast för de unga och/eller känsliga individerna. Rutiner skapar lugn, det förbereder hästen mentalt inför vad som ska komma. Vi har hästar här som kommit hit nerviga, hoppiga och tittiga, men efter någon månad är de markant lugnare i hanteringen. Jag har alltid samma rutin vid fodringar, utsläpp och insläpp. Tar alltid samma hästar ihop, leder dem med samma tempo, grimskaftslängd osv. Stressar aldrig i samband med att hästarna ska ut eller in. Är jag sen till något så får jag bli sen, jag riskerar inte något genom att halvspringa med hästar.

Rutiner kring hästar är så värdefullt för säkerheten, tryggheten och kvaliteten. Jag är extrem rutinmänniska (brukar skämta om att jag har en liten släng av Aspergers), men det är nog faktiskt något bra när man pysslar med hästar. Nu har vi en hel lite procedur när vi ska rida Ljómi och han är otroligt lugn under hela uppsittningen när vi gör den. Försöker vi hoppa över den, så märker vi det direkt på honom, då blir han spänd. Det är inget märkligt och inget avancerat, men det ger honom den förberedelse han behöver mentalt för att ta emot ryttare på ryggen. Mer och mer har jag lärt mig uppskatta rutinernas lugnande inverkan och numera har jag det med mig i allt arbete med våra unghästar.

Jisses vad tiden springer iväg, jag hänger inte helt med i svängarna. Det hinner i alla fall hända en väldig massa saker. Leiri har fått en ny matte i duktiga Ann-Katrin. Jag är så glad över att de blev så förtjusta i honom direkt, det är precis så jag vill att det ska vara – det ska klicka till på en gång. Han är kvar hos oss månaden ut för att lära sig lite vuxna saker, så som att bo i box, gå på transport och rida ut själv i alla väderlekar. Det går strålande såhär långt, han har funnit sig i allt utan att lyfta ett ögonbryn. Otroligt trygg och fin häst.

Elin har kvalat klart Atlas till SM utan problem i både T1 och V1. Hon har inte riktigt fått fram hans fina skritt ännu, han blir lite överilad på banan, men han har en skritt för 7-7,5 så nu blir det fokus på att få den på plats, för då blir det totalpoäng som blir riktigt spännande. Väldigt skönt att bara kunna ägna sig åt att träna nu i lugn och ro med honom. Lakkrís startade en V1:a igen, efter att vi beslutat att avvakta lite med femgången. Men han var inte på humör och samarbetade inte alls. Till tölten blev det därför stång (nästa gång tar vi den från start) och då fick han 6,20 – slagen enbart av Atlas – ett kval med gott mått. Intressant dock att jag (& Elin) tyckte han var lite sämre i T1 nu än förra gången, då han fick lägre totalpoäng, men med mer spridning. Nu fick han i alla fall en jämn och bra bedömning.

Jag har varit iväg och tickat av några av proven för Ridlärare II examinationen. Totalt ska vi klara 6 prov, jag är klar med 4 nu. Två fick jag bassning på, i det ena tappade jag bara fokus då jag inte hade en tillräckligt bred plan för att hantera alla nivåer på ryttare, i det andra var jag bara korkad nog att välja fel övning, där borde jag tänkt lite mer strategiskt. Men det tar jag med mig till nästa gång. Jag är väldigt glad att ha klarat alla ridproven (3 stycken) och Klár var bättre än någonsin på ovalbanan, där ena provet gick av stapeln. Det var en ren njutning att rida honom – kraftfull och het, men lydig. Nu har han vilat ett par veckor och ska vila en vecka till, sedan ska vi jobba vidare för att kanske komma ut på någon tävlingsbana i vår. Så skönt att kunna släppa fokuset på ridproven nu, det är ju det jag koncentrerat mig på hela året, inte minst för att både han och jag hade varsitt ben i gips för mindre än två år sedan och under det här året har vi fått hitta tillbaka till balansen, styrkan och timingen bägge två. Jag är otroligt nöjd över att vi nådde hela vägen, det trodde jag inte riktigt för ett halvår sedan, men de senaste månaderna har det hänt mycket. Jag har också fått väldigt fin hjälp av Ia, Johanna och Johan längs vägen. Fokuset på ridningen gjorde att jag släppte fokuset från lektionsdelen, lite nonchalant tänkte jag att jag kunde det, men det visade sig vara dumt. Jag är bortskämd med duktiga elever på välutbildade hästar, som kan – och vill – utföra komplicerade övningar, det utgör 100% av mina elever. Så jag var alldeles för oförberedd och orutinerad när jag ställdes framför hästar och elever med mindre erfarenhet. Nu vet jag att jag måste ha en plan för att lektionen även ska passa dem. Lägre ambitionsnivå alltså (tycker jag iofs är trist, men man ska ju klara det också).

Det har varit ett enormt intresse för Leiri och han är nu reserverad i väntan på veterinärbesiktning.

Nu börjar vi förbereda oss för att sälja vår maskot – Leiri. Nu har vi 7 ridhästar, vilket är ohållbart för oss att hålla i träning när vi också jobbar. Vi vill träna honom ett par månader till, så han stabiliserar sin överlinje och släpper ut rörelserna lite till (och förhoppningsvis går ner lite i vikt). Han är född 2013 och är Sóleys sista bebis. Pappa är DunderDivar. Leiri är jordens snällaste, vänligaste häst. Han går precis så fort eller sakta som man ber honom om, vill alltid göra rätt och har noll spänning i sig. Vill man rida på bus- & galopptur så spränger han fram i full fart, vill man plocka svamp så går han och strosar tillsammans med en. Tycker han något är läskigt tvärstannar han, istället för att springa. Han är verkligen en bästa kompis.

Som jag skrivit är han lite efter i utbildningen för sin ålder, det var osmart av mig att bryta benet när man äntligen tänkt sig påbörja utbildningen.  Så han är på en 5 1/2 årings nivå ungefär. Vi räknar med att han om två månader ska ha kommit upp i en normal 6-årings nivå i alla fall. Han lär sig snabbt och är väldigt samarbetsvillig och trevlig att jobba med. Behöver blir mer mjuk i sidorna och naturligtvis stärka sig generellt. Steget kommer utvecklas mycket det kommande året. Han är utrustad med mycket påskjut och behöver därför jobba med bärigheten, men han är fint byggd (förutom att han har 60 kilos övervikt), så han bör kunna bli en fin och stadig liten ponny i femgång, med rätt ryttare. Har bra tempo i kroppen, är lagd i pass (söker den själv). Den är inte tränad, men den kommer bli fin och han tycker den är rolig. Leiri är kring 139 hög. Sanslöst vänlig, lite storögd inför nya miljöer och utmaningar, så man får vänja in honom vid allt lite klokt – gör man det är han helt obrydd sedan. Vi kommer välja hem extremt noggrant. Han förtjänar oceaner av kärlek och eftersom han tillhör de hästar som bara säger JA, måste hans ryttare ha förstånd att inte begära mer än han orkar och klarar. Han kan vara lite bånglig i box (har gått på lösdrift såhär långt), men han är typen som efter en vecka kommer älska sin box om man vill ha honom uppstallad. Även i skoning kan han göra passivt motstånd, genom att bli tung på benet som ska skos, men han GÖR ingenting och det känns som en typisk unghästidé. Välj en hovslagare med lite humor, så går det utmärkt. Han har ingen sjuk- eller skadehistorik bakom sig alls. Vill du, eller någon bra person du känner, hälsa på Leiri, så hör av dig. Stallplats kan ingå i ett köp, vid behov.

Vi tog våra små sommarrunda svartnosar och åkte till Tunabanan för att stämma av formen. I 30 graders värme, troligen närmre 50 där jag satt i sekretariatet, fick de visa upp sig för 5 par granskande ögon. De gillar inte varandra, så vi har fått investera i ännu ett portabelt staket, så de kan ha varsin hage på plats. Atlas har aldrig startat V1 och T1 förut, och det var första gången som han och Elin var på ”riktig” tävling tillsammans. Tidigare har de startat en inomhustävling i V2 och T3. På Island har han bara gjort två starter i V2 tidigare, så han är minst sagt orutinerad. Dessutom ovan vid så stark sommarvärme, innebar att han blev starkt påverkad och han var tung och trött. Elin fick jobba hårt för att hålla ihop den stora kroppen och få upp honom tillräckligt för att behålla tölten. Han var lite ojämn i det korta och laddade inte iväg så kraftfullt i ökningar och i trav som han brukar. Han gick helt enkelt på ovanligt låg nivå. Han dundrade in två SM-kval ändå, med marginal. Elin fick svart på vitt vilken ljuvlig häst hon fått hem. Hon kände ju att det var långt ifrån hans ”vanliga” status, och med de poängen i ryggen känns det tryggt ändå.

Lakkrís var det motsatta – knallhet. Han började i en femgång. Egentligen var han anmäld i fyrgång, men Elin tycker att passen suttit så bra hemma att hon ville prova en F1:a på honom. Planen var egentligen att hinna åka och träna programmet på bana innan tävlingen, men som vanligt hann vi inte med allt vi så fint planerat. Han hade helst velat springa alla 4 1/2 varven i full galopp och med vanligt bett i munnen var han inte direkt lydig. Naturligtvis inte några läggningar och skitpoäng. Till T1:an betslade hon upp och var lite mer beredd på powern i honom. Han gjorde en jättefin uttagning, med väldigt spridda poäng – tre domare var på 6 eller däröver, men slutpoängen landade på retliga 5,97 – 0,03 från kval. Men vi var jättenöjda med honom, han gjorde sin bästa T1:a hittills och då red Elin honom väldigt försiktigt i högre tempot, eftersom han varit rollig där tidigare. Det finns betydligt mer att plocka där och vi är självklart glada för den 6,5:a som han fick i slutpoäng av en domare. Nästa gång är det enbart Atlas som hon åker med, så får Lakkrís lite tid på sig att jobba vidare med passen. Det känns som oceaner av tid att kvala till nästa år.

Det regnar. Sommaren 2018, när det inte kom en droppe, lovade jag dyrt och heligt att aldrig klaga på regn mer, så det tänker jag inte göra. Däremot tänker jag hylla förekomsten av ridhus. Det är fantastiskt om man vill slippa stekande sol, likaväl som nederbörd och insekter. Jag som trodde ridhus var en vintergrej har insett att det har minst lika många fördelar sommartid. Efter betessläpp har magarna tilltagit på våra hästar, såklart, men de känns ändå fina och ridbara. Leiri & Lakkrís har tappat sväv i galopp och trav, men tölten sitter som en smäck. Atlas och Klár verkar klara sin rondör ganska bra. Jag räknar kallt med att magarna sväller av i takt med att betet minskar och att sväv och takt blir bättre i trav och galopp på de två med störst mage (en bedrift vad gäller Lakkrís som vi oftast får mata på som galningar för att han inte ska falla ur). Jag hade Leiri med på en hel kurs (två pass) för första gången för några veckor sedan och han skötte sig strålande. Det känns underbart att äntligen vara framme vid att kunna rida honom ordentligt. Nu fick han börja runda överlinjen och ta i i tölten och det fanns något att rida på. Man kan sätta tryck och fånga upp och han tar det rätt, det är en stor skillnad mot bara för några månader sedan. ”Fin häst” var omdömet från Johan. Han är också en väldigt ärlig häst, han bjuder precis så mycket fram som man ber om och han vill göra rätt, han har ingen egen agenda/åsikter, utan har en härlig inställning till arbete, vilket gör honom riktigt kul att rida nu. Dessutom lätt och fin i handen. Klár har jag börjat sätta lite mer och jag har fått bra hjälp att kunna kontrollera energin i honom på lektionerna. Han blev ganska överladdad i början och jag fick mycket i handen och en spänd häst, som lyssnade dåligt. Nu har vi kommit över den puckeln och han kan hantera de olika energinivåerna utan att bli spänd och känns riktigt, riktigt fin att rida. Det är så kul för mig att ha en egen häst att jobba med för första gången på 15 år och Klár är så tacksam att ha som partner. Hade jag bett honom gå på styltor så hade han försökt. Både Elin och jag längtar ut i stallet och efter att få jobba med våra hästar. Det är ju så det ska kännas och ibland förundras jag över hur vissa som inte känner så, fortsätter att traggla med sin häst. Alla passar inte ihop, ibland funkar inte kemin (det behöver inte vara fel varken på häst eller ryttare), men om det inte är kul att jobba med sin häst, eller man inte ser ett gemensamt mål och vägen dit, utan bara harvar i ett vacuum – då måste man antingen ta hjälp, eller byta häst. För bägges skull.

En som vi aktivt göder friskt är Ljómi, som efter två dygn hemma var lugn som en filbunke och nu är som vilken valack som helst. Nu börjar hans linjer bli fina igen och höfterna mindre vassa och jag har börjat arbeta honom från marken. Han gillar att jobba och jag gillar att jobba med honom. Så småningom ska vi fortsätta med uppsuttet, försiktigt arbete har jag tänkt. När man nu har godishästen hemma ett litet tag, får man ju passa på att roa sig lite.

I veckan hämtade jag hem Ljómi, så han kan äta upp sig lite. Han var, liksom förra året, hingstig och yr i mössan när han kom hem och sprang runt som en dåre i hagen och berättade för hela Vallentuna att han var hemma igen. Nu, två dagar senare, har han insett att det inte finns någon som blir imponerad av hans uppvisning, då han endast är omgiven av våra egna, tjocka valacker, som är betydligt mer intresserade av sina nya gräshagar än av den gula trumpetPellen i hagen bredvid. Stona är på betryggande avstånd nere på vår gigantiska sommaräng, så dem ser han inte (och de ser inte honom heller, vilket är tur då de är så brunstiga så man svimmar). Nu har han slutat att yra runt och börjat ägna sig åt sin enorma matportion i hagen istället. Om ytterligare några dagar hoppas jag han helt slappnar av. Ibland önskar man att de blir äldre snabbt, jag blir så trött på dansande, skrikande, ungdomlig testosteron när jag lagom sömnig ska släppa ut vid 6-tiden på morgonen. Han är däremot väldigt gullig för han är ganska mjuk under den där hingstigheten, när man blir arg på honom blir han som en liten unge som skäms.

Det har pratats så mycket om svag svensk avel och att de svenska hästarna inte rör sig tillräckligt luftigt jämfört med våra grannländers produktion. Inte för att jag känner att Ljómi tillhör dem, han rör sig väldigt flott, men jag tror att vi måste säkerställa att vi håller oss a’ jour med utvecklingen. Ibland måste man tillföra lite starkt blod, som en vitamininjektion, och var finns det bästa blodet om inte på ön. Jag har länge letat efter ett sto jag velat ha där och nu hittade jag henne. En sådan där som bara berörde mig på rätt sätt och med en stam som jag verkligen gillar, efter Ölnir (9,09 i rid och dubbel Landsmótvinnare) och en vacker mamma efter Kjarval frá Saudarkróki. Kul med lite gammalt Sudarkrókiblod också tycker jag.

Så nu börjar en ny era i Skarpängsaveln, vi sätter helt enkelt upp en filial på Island och betäcker med det bästa där – för att ta hem avkommorna. Finfina Ballerína har nu åkt till Audur frá Lundum II som är pappa till vår magiske Atlas, men också till det fantastiska VMtöltstoet – Júlia frá Hamarsey. Självklart har jag beställt ett sto av den kombinationen, som så småningom ska betäckas med Ljómi. Bra plan va?

Vi var ordentligt igång med träning och ridning och Klár var i jättefin form, Leiri på g och Elins två svarta i strålande läge. Sedan hände två saker – vi fick hem en valp och Elin skulle tenta av ett gäng ämnen, som hon fått anstånd med i samband med mitt benbrott (då hon fick rycka in på gården och inte hann med skolan på heltid). Noll ridning på nästan tre veckor har resultatet blivit. Hästarna är stela och runda – men ser nöjda ut över den otippade vilan. Idag ska jag dock dra igång mina två igen i alla fall, framförallt på grund av att vi har kurs på måndag och jag måste ha ridit igång tjockisKlár (& TjockisKia) innan dess. Elin däremot åkte ner till Skåne över midsommar så hennes hästar får helt enkelt vila sig i form så gott det går (=inte alls).

Vi tog Ljómi till exteriörvisning på Axevalla, enligt plan. När han lämnade oss i höstas var han knallfet, helt enligt order från tränaren. När de unga tränas behöver de ha fett att ta av. Allteftersom har han sedan gått ner successivt i vikt, runt februari var han underbart vacker och helt perfekt i hull och linjer, men under våren har han tappat lite för mycket, vilket också gjort att han tappat muskelmassa. Han har alltid haft ett intensivt energipåslag och rört sig i hagen hela tiden, redan som nyfödd. Under våren börjar han ju också titta efter tjejer (och träna hårt samtidigt), vilket lett till att han blivit för smal helt enkelt. Han har byggt sig fint fram (biceps), men tappat på rygg och kors. Det är svårt när de är i träning, för det blir en lite rörigare miljö för dem, vilket gör att det är svårare att få upp honom i vikt där, jämfört med han är hemma i lugn och ro. Här är det faktiskt inte svårt alls, han älskar mat så det är bara att mata (min bästa gren). Var stona inte brunstiga som vi ställde i boxen bredvid, så vände han snabbt rumpan till dem och gick till sin pellets istället. Med tanke på hur fet han blev på några månader, samtidigt som han betäckte – så vet vi att han är ganska enkel att göda, men det kräver nog att han är ”hemma hos mamma”, dvs där det är lugnt och han inte tränas. Hur som helst, han fick hårda nedslag på att vara muskelfattig på rygg och kors, vilket drabbar just den poängen, men faktiskt även proportioner och hals-manke-bog. I efterhand känns det lite dubbelt. Jag blev superbesviken på att han kom ut på 8,0 – vi vet ju att han har en exteriör för minst 8,30 (med muskler). Han fick 7,5 på rygg och kors – en siffra som är långt ifrån ok, med tanke på den rygglinje han har (som också fick högsta betyg av domarna) Om musklerna är på plats, vilket de helt krasst ”ska” vara med så mycket träning som han har, så ska hans rygg med god marginal vara uppe på 9+. Men man styr inte över allt och det jag har lärt mig är att jag helt enkelt måste ta hem honom en omgång på våren och göda upp honom, innan nästa visning. Ingen skugga över tränare dock, de har skött honom alldeles utmärkt och hästen är glad och positiv.

Så ja, jag är sjukt besviken över poängen, som är helt rätt för hans status i dagsläget, men inte för vad han egentligen ska ha och över att jag inte tog hem honom när han skulle vila i maj, för jag såg ju att han var i smalaste laget redan i april. Även om han fått nedslag på muskelfattig, så vet vi som varit med ett tag att med lite mer fett på kroppen, så ser hästen mer musklad ut och linjerna blir mjukare – så helhetsintrycket hade blivit bättre. Lätt att vara efterklok. Trösten är att detta är något som går att fixa till och att det kommer göra stor skillnad på poängen, vilket också domarna kommenterade. I en optimalt skick har han kvalitet för (årets bedömningssiffror inom parantes):

7,5 huvud (7,5) – han har lite grova ganascher, de kan vi inte gör något åt. Även vackra pappa Divar har 7,5 på huvud

8 Man & svans (7,5) – han har inte bara tappat massa, han har tappat tagel också, vilket säkert hänger ihop. I somras hade han en skog av man och svans…

8,5 HMB (8) – med lite mer muskler på överlinjen ska denna siffra upp

8,5 proportioner (8) – han har ”lätt” proportioner för 8,5, årets siffra var bara straff för en alltför gänglig figur

9-9,5 rygg & kors (7,5) – en i det närmaste perfekt rygglinje ska ”bara” ha mer muskler för att få betydligt högre poäng

8,5 benkvalitet (8,5) – inte så mycket att säga, han har bra ben och fick en bra bedömning på dem. Omöjlig faktor att påverka dessutom, så jag är glad för 8,5 här.

8 benställning (8) – inte så många hästar som får 8 och däröver på benställning, så den siffran är vi nöjda med. Också omöjligt att påverka, så det var bra.

9 hovar (8,5) – han har fantastiska hovar, poängen på dem brukar höjas med åren så vi hoppas på en 9:a där nästa år. Också svårt att påverka, men en viktig faktor.

Jag har inte ens räknat ihop totalen, men 8,30-8,40 finns det i hästen, ganska enkelt. Så på med mer mat och kärlek. Nu har vi brutit ihop, nästa år är det dags att komma igen.

Tack och lov ridvisade vi inte honom, eftersom han är i vila. Axevallabedömningen kommer nog gå till historien i bisterhet. Folk som var där var halvchockade, besvikna, arga och fundersamma om vartannat. Jag var inte på plats, så jag kan inte avgöra om det var så kassa visningar som ridbedömningspoängen visar, eller om det helt enkelt är så att det finns en stramhet i poänggivningen i år som vi inte är vana vid. Att svensk avel, som skördat så mycket internationella framgångar, plötsligt skulle vara så dålig ter sig lite märkligt för mig. Det var ju ganska många hästar som sänkte sina tidigare ridbedömningar, trots att de blivit äldre och mer tränade, det är ju också konstigt. Något har väckts i alla fall, det puttrar lite, hoppas det blir en bra debatt som för oss framåt.