För oss som sysslar med hästar finns det lite olika ”moments” som ger gåshud, en tår eller två eller den där känslan av att man måste andas med öppen mun för det knyter sig av känslor i bröstet. Kanske har vi alla olika moments som vi blir starkt berörda av, men mina är:

• Första mötet – att se en fölis komma till världen, eller stå där i skuggan en morgon, blöt och darrande är nog den största känslan
• Första uppsittningen – att se sin häst under ryttare är en härlig milstolpe. Plötsligt är det en häst, på riktigt
• Första töltstegen – tölten är ju ändå det vi vill ha i våra hästar. Att se dem komma för att hästen själv väljer dem är så gött
• Första 6:orna i tölt på tävlingsbanan – kvittot på att det är kvalitet i aveln

Medaljer och mästerskap i all ära, men det är inte de som ger mig rysningar, även om jag självklart gläds med framgångar också.

Min ögonsten, Díva, gjord en sen natt på Lindnäs efter att Dívar tävlat på Romme och Lilja varit så brunstig här hemma att hon nästan brutit sig in till sitt barnbarn Ljómi i hagen bredvid (då inte fyllda 1 ens, men väl medveten om att han var hingst, vilket även Lilja uppenbarligen var). Vi hade försökt betäcka henne året innan, men då fick hon ett fånganfall och vi fick istället ägna oss åt att få ordning på hennes hälsa. Nu var det andra bullar, hon stod på bete och mådde toppen och hela hon signalerade att det var bebistajm. Alltså blev det snabba beslut och snabba ryck – som tack levererade hon Díva åt oss året efter. Vår Pippi Långstrump, som gärna bröt sig ut ut hagen och ställde sig och betade på grannens tomt redan som 1-åring, men som alltid varit oerhört trevlig i hanteringen. Som från början varit långbent, hög och lättbyggd. Mycket man, skinande blank och otroligt gosig. Jag har slutat räkna förfrågningarna vi fått om att sälja henne. Hon är vårt blivande avelssto och därmed inte till salu.

Förra året började jag med hennes inridning (från marken). Hon är lättlärd, känslig men ändå trygg. Vi kom så långt att Elin hängde på henne ett par gånger, men där stoppade jag, eftersom hon var så gänglig. Jag tycker inte man sätter sig på unghästar som inte är tillräckligt stadiga i kroppen, det är bara att vänta in dem. Nu, ett år senare, har hon fått betydligt mer kropp och jag överlät åt Molle, rutinerad unghästtränare och lyckligtvis inackorderad hos oss, att ta över stafettpinnen med hennes inridning. Två skäl – dels har jag mycket att göra och dels tycker jag att både jag och Elin är i största laget för att sitta in unghästar, särskilt de gängligare varianterna. Jag har blivit alldeles för fet (för er som inte vet så är det inte kul att bli medelålders kärring, man blir lätt fet och det är skitsvårt att bli av med eländet), men också mer orörlig då leder blivit gnälliga och mitt lilla käcka benbrott inte gjort saken bättre. Elin är lång och biffig i sin kroppsbyggnad och är också för stor för att sitta in hästar tycker jag. Vi är nog (i dagsläget) mer lämpade att ta det från steg 2, att utbilda hästarna när de är insuttna och grundade. Dessutom har vi ju som sagt möjligheten att lämna över det till Molle, vilket gör det enklare i att landa i det beslutet. Hon är duktig, har ridit in mängder av hästar, älskar det och är perfekt i storlek för att göra det.

Nu i veckan var det dags att sitta upp på donnan för första gången. Hon har som tur är inte samma känsliga rygg som Fína och Ljómi har, utan hon tog det väldigt bra. Igår var det hennes andra gång med ryttare och man får en känsla av att den här tjejen kommer bära upp sin ryttare alldeles strålande framöver. *rysning* alltså. Självklart, eftersom det är Díva vi pratar om, så töltade hon också direkt. *rysning igen*

Planen är ordentlig inridning, sedan åker hon till Elli för visningsträning (efter vila) och så småningom ska hon visas. Vi tycker fortfarande hon är det vackraste vi fött upp (i viss konkurrens med Spíra, som utvecklas fantastiskt), men om domarna tycker detsamma vet vi ju först när det blir skarpt läge. Hon är i alla fall min favorit – stor, vacker, vänlig och självsäker.

Nu laddar vi inför SM! Så borde jag skriva och så borde det vara, men det gör vi faktiskt inte alls. Uppladdningen består av att Atlas betar hela dagarna och är rund, men glad. Hans rids lite på mysturer och på något pass i ridhuset när Elin har tid. Lakkrís betar lika mycket han och i hans fall blir det bara promenader och lite markarbete, eftersom hans muskel bak fortfarande spökar. Så han är ännu rundare, men även han väldigt glad och nöjd med livet, vilket är en bedrift när det gäller Lakkrís, vår annars så trulige lille gangster. Vi tog ut Atlas på en sista start innan SM, för att springa igång honom – istället blev det en riktig skitstart, med en motig häst och en ryttare som blev sjuk, men bet ihop och red ändå (och sedan tillbringade natten på akuten). Inte en så himla peppande uppladdning, men samtidigt så blev det så tydligt hur lite det egentligen spelar roll hur det går på SM. Det blir vad det blir. Vi har släppt stressen och ambitionerna. Lakkrís vet vi inte ens om vi kommer ta dit, med tanke på hans muskel och hans obefintliga förberedelse. En Lakkrís i kanonform kan göra 6,70 i T1. En Lakkrís ur form gör 5,70. Vi vill nog veta att han är i hyfsat skick inte bara vad gäller muskeln, för att ta med honom.

Vi gör så mycket annat än tränar och förbereder oss – på gott och ont. Vi jobbar (ingen semester ännu), men jag har framförallt projekt ”rensing” i megaformat på mitt bord. Det pågår rensning av fyra olika hus samtidigt. Jag tömmer ladan inför vårt kommande stallbygge och nu slängs det totalt osentimentalt. Allt jämrans ”bra-att-ha” som jag samlat på mig under året (då har jag ändå rensat och flyttat en gång för 7 år sedan) åker nu med en smäll i containern. Det jag inte kan slänga måste jag knöla in på obefintligt utrymme annorstädes. Vi har bland annat flyttat 6 ton virke till loftet i 30 graders värme. Dessutom har jag (och min bror) rensat och tömt min mammas lägenhet i Skåne och även röjt på lantstället, så en del saker har kunnat flyttas dit. För att göra fyrklövern komplett så har jag naturligtvis fortsatt rensningen (och storstädningen) i mitt eget hus, för att kunna få plats med det jag tagit hem. Så just nu är det kaos – för på väg mot ordning är det ju kaos. Men skönt att vara igång, detta har hängt över mig länge. När allt är rensat och klart är det stallets tur att få en städning, så hästarna kan komma in i rent stall i höst. en höst som blir lite annorlunda då Elin åker till Island och ska träna hästar där under två månader. Säkert väldigt lärorikt och spännande. Då får hon passa på att prova mitt nya sto, som jag inte själv suttit på ännu.

Lite otippat har Fína problem att bli dräktig i år, tyvärr. Även om hon resorberade vid ett tillfälle för några år sedan, så har hon tagit sig fort de gånger vi betäckt. Men inte i år. Så kan det ju vara ibland, Lilja har vid några tillfällen gått med hingst hela sommaren innan hon blivit dräktig, för att nästa gång ta sig på direkten. Eller någonstans mittemellan. Man vet ju liksom aldrig. Ballerína tog sig inte alls förra året, visade inte ens brunst hos hingsten. I år var det klockrent på första försöket.

Lilja var väl den jag var mest fundersam på om hon skulle ta sig i år. 20 år gammal, har varit lite underhullad i våras (hennes ständiga problem, flera av hennes avkommor har också problem att hålla hullet) och med sin överhängande fångrisk är ju inte den man kanske tänker är den mest fertila i gänget. Dessutom skulle hon insemineras, vilket jag bara har erfarenhet av en gång tidigare och det var ingen höjdare då, så ja jag var skeptisk. Veterinären tyckte att hon hade vätska i livmodern och var inte så hoppfull. Plopp så satt den bebisen vid första försöket (vi hoppas den sitter kvar ännu, väntar på 45-dagars ultraljud nu). Där fick jag och där fick veterinären. Lilja helnöjd och jag visste innan ultraljudet att hon var dräktig för plötsligt var hon äntligen intresserad av att käka hösilagegivan, som hon annars alltid lite förstrött tuggat några strån av. Hon reagerade heller inte det minsta på gräset, dräktigheten ger henne större motståndskraft mot fångtendenserna – det är ju ganska mäktigt faktiskt.

Fína som bara såg superredo ut för fölis igen, rund, blank och laddad (hon bara gick rakt in i lastbilen, vilket inte hon brukar göra) och som vi glatt tänkte skulle till hingst, betäckas och komma hem tokdräktig inom en kvart ungefär, funkar som sagt inte alls – vi vet inte ännu om det är något i matchningen som inte stämmer, eller något annat. Nu betäcker vi henne en tredje och sista gång, sedan hämtar jag hem henne, eftersom Mídas tyvärr åker norröver och fortsätter betäckningssäsongen. Hon kanske hade behövt hela sommaren med honom. Tar hon sig inte nu så gör jag en rejäl undersökning av henne, sedan får vi se vad nästa steg blir. Som vanligt är det alltså så att man inte har en jäkla aning om någonting. Fína vill vi verkligen ha dräktig. Hennes två tidigare avkommor är vi så stolta över. Ljómi som bara är så talangfull så man får knottror och Spíra, som håller på att bli galet vacker och rör sig väldigt lovande. Hon har lite mer attityd än Ljómi (som är så snäll, så snäll, så snäll), hela hon andas ”jag bestämmer själv”. Det ska bli extremt intressant att se vad det blir av henne, troligtvis kommer hon generera både många skratt och en del gråa hårstrån. Hon blir mer och mer lik sin moster Díva, långbent, slank, mycket man och väldigt fin utstrålning.

Nästa år blir det förhoppningsvis fölrekord i Skarpängsaveln. Aldrig tidigare har vi planerat 3 föl, det känns helt knasigt egentligen – men också alldeles underbart. Följande kombinationer är planerade, två är på gång – den tredje (Fína) väntar på ett ultraljud, men vi hoppas och tror att det ska vara positivt.

Nu är det tiden på året när normala människor grillar, umgås och badar. Vi har ett annat liv – det är nu det är som mest intensivt. Grillen är dammig, badtunnan inte ens fylld. Sommarhagar ska färdigställas, stall städas, men framförallt är det tävlingssäsong. Lakkrís är i fin form igen, efter en muskelskada som han fick vid start i maj, troligen i samband med att han blev skrämd av en funktionär som plötsligt skakade en 125 liters sopsäck precis bakom honom när han kom ut ur kurvan inför steglängdsökningen. Låt oss stanna vid att just det tilltaget var mindre lyckat och det hade kunnat sluta riktigt illa.

Atlas är tyngre och segare och mer påverkad av värmen. Vi drog ner bägge till ÖSM och gjorde ett klantigt nybörjarmisstag som inte vi borde gjort. Jag vet inte varför våra hjärnor plötsligt inte kunde räkna ut det som ett barn kan räkna ut. Transport i tre timmar (i värme), följt av ett intensivt träningspass under guidning av tränare, drygt en timmes vila sedan framridning och T1. När Lakkrís äntrade banan var han helt slut och rollade runt. Helt förståeligt och helt obegripligt hur vi kunde hamna där. Så puckat. Vi skulle åkt dagen innan och haft träningen då, eller senast på morgonen såklart.

Atlas fick en mjukare träning och framridning och var lite piggare, om än inte helpigg. Han slutade precis utanför final med en visning som såg lite ansträngd ut. Han har också svårt i kurvorna på den banan (var det många som hade), de är skarpa och smala och han är stor och har stora kliv. I fyrgången dagen efter var det en harmonisk och fin visning, om än lite fjuttig i det ökade tempot. Just på grund av ovanstående problem dagen innan tog Elin ner tempot, men lite väl mycket, så hans siffror i den ökade tölten blev svaga och han snittade 5,5 istället för mellan 6,5 och 7 där han ska ligga. De slutade 8:a tror jag, där sista momentet avgjorde då det var extremt tight mellan 3:e platsen och 10:e platsen. Bägge hästarna är redan klara för SM, så det var bara skönt och inspirerande att komma igång på en stortävling igen, även om resultaten kunde varit bättre. Vi var många som kände oss ringrostiga. Man kom ju knappt ihåg vad man skulle packa med sig. Eftersom de var utanför A-final (var bara A-finaler för ungdomarna, vilket var synd) så rullade vi hem redan i fredags eftermiddag, men tog med oss den fina känslan i fyrgången hem. Vi fick alltså en hel helg som bonus – så skönt! Vi övervägde att stanna kvar och njuta av alla fina ekipage och vänner på plats, men det var varmt för hästarna i tältstallarna och för deras skull valde vi att åka hem, de har det bättre i sina hagar hemma. Det gav oss otippade två lediga dagar (nåja så lediga som det nu blir med gård) och jag fick tid (och lust) att rida, för första gången sedan Klár åkte. Snurre fick äran att släpa runt på mig på lördagen, men på söndagen lånade jag Lakkrís och tog mig an myggen i skogen. Härligt med lite tryck under hovarna, han är bra läcker den där lille hästen. Han har blivit en betydligt gladare och mer tillgänglig häst. Nu märker vi att han äntligen gillar tävlingslivet och han sköter sig fantastiskt bra och är nöjd där (och hemma). Det har tagit många år att dyrka upp den lite arga och stängda hästen. Nu gäller det att dyrka upp Atlas på samma sätt. Han är inte arg, men lite sluten och han tycker saker och ting är jobbiga. Värme är jobbigt, resa är jobbigt, gå långsamt är jobbigt osv – han vill helst beta i hagen, alternativt springa i övre mellantempo på lös tygel. På tal om det ska vi testa just det. Lös tygel alltså. Det ska bli spännande att se vad han kan göra där. Både hans tidigare ryttare och vi har en känsla av att just T2 kan komma att bli hans grej, men Elin är ingen T2 ryttare så vi får väl prova oss fram.

Efter tre år utan föl betäckte vi Lilja med Herjolfur. Lilja som har 8,5 i tölt som femgångare och är snabb som ett as, i kombination med Herjolfur kan bli riktigt spännande. Liljas avkommor är otroligt fina i temperamentet (Fína är lite speciell att rida, men det tror jag snarare kommer från pappans sida) och den här lilla skrutten ser vi fram emot riktigt mycket allihop.

Hjärnan beslutade sig för att nu var det dags att minska hästantalet snarast möjligt och utan dröjsmål skriva på Facebook att Klár var till salu. Bara på min egen sida och på Skarpängs. Inboxen svämmade över av PM inom en timme. Ett av dem stack ut, inte minst för att det föregicks av en varm rekommendation av kära vännerna på Lindnäs. Från att hjärnan la ut annonsen tills att Klár lämnade gården gick det en ynka vecka. När han gick på sin nya buss efter att ha dansat igenom besiktningen, så brast något i mig. Plötsligt la sig hjärtat i och det var INTE överens med hjärnan. Att lämna ifrån sig en häst som vi haft hos oss i 9 år och älskat så oreserverat var faktiskt fruktansvärt. Mycket mycket värre än jag var förberedd på. Fortfarande saknar jag Klár varje dag. Fortfarande fäller jag tårar över hans tomma box, längtar efter att rida honom och har inte tagit in att han inte finns i vår flock. Inte för att jag inbillar mig att han hade det bäst hos oss, han har det fantastiskt fint hos sin nya människa, men han fattas mig. Alldeles ofattbart mycket. Jag har inte suttit till häst sedan han åkte och det beror inte på att vi inte har hästar att rida. Jag kan bara inte förmå mig. Jag måste få sörja klart.

Den hästen som jag känner ett sug efter att rida är faktiskt Ljómi. Dock är det inte aktuellt just nu. Det har skavt i mig lite när jag tittat på honom senaste året, ingen hälta, men en styvhet som inte ska vara där och en liten rörelsestörning som jag noterat. Jag tänkte att det var lika bra att gå igenom honom från topp till tå med tanke på att han tränats mycket, har betäckt och faktiskt mått lite tjyvens förra säsongen när han tappade så mycket i vikt. Alltså åkte vi till en veterinär som jag har stort förtroende för när det gäller rörelsestörningar, även om det blev en rejäl utflykt. Hon checkade av honom ordentligt och ben och rygg var i kanonskick, men Si-leden var helt låst på höger sida, vilket kan förklara det jag sett. Så nu är han behandlad och vi kommer inte sitta på honom på en månad (till). Förhoppningsvis ska han inte behöva fler behandlingar, utan vi hoppas att den kur han nu står på och den insats han fått ska räcka och att vi kan sätta igång honom under ryttare i slutet av juni. Det var stor skillnad att åka med honom nu till veterinären, som håller till på en jättestor ridskola, jämfört med tidigare då han blev hingstig i nya miljöer. Nu lufsade han med oss, utan att skrika eller spänna upp sig – underbart. Han kommer bli världens bästa tävlingskompis.

Sedan ett par veckor har han också fått en flock och går med Snurre, Lakkrís och Spóki. Lakkrís hade jättejobbigt med att få ut Ljómi i flocken och var sjukt muppig, men Ljómi gick bara undan utan att bli arg – gång på gång. Till slut litade Lakkrís på honom och nu är de bästa kompisar de där två. Jag kan bara beundra Ljómis lugn och vänlighet.

Jag har en rastlöshet i mig, som i viss mån är en kvarnsten, men också något ganska bra. Jag har inte förmågan att sitta ner och vara nöjd med det jag har, det jag kan och där jag är. Det önskar jag ganska ofta att jag hade kunnat, det vore ju skönt. Det är arbetsamt och obekvämt att hela tiden vilja mer – inte av girighet utan av nyfikenhet – och utsätta sig för utmaningar, projekt och osäkerhet. Numera umgås jag nästan enbart med de som har samma ständiga förändringsbehov som jag. De som drivs av ”nä, nu är det väl lite enahanda, nu hittar vi på något”. Hitta på något innebär då alltifrån jorden-runt-resande, ta en doktorsexamen, bygga hus, flytta utomlands eller något annat som i min bekantskapskrets ter sig som ”en kul grej”. Jag vet att den normala svensken kanske inte riktigt ser på det på samma sätt och det är väl tur att vi är olika. Fördelen, eller möjligen en förutsättning, är att man i grunden är ganska orädd för att göra fel. Blir det fel, så gör man om och gör rätt – det är ingen katastrof för att man provar och det inte faller väl ut, oavsett anledning. Sedan sist har ett antal större beslut fattats i mitt liv. Vissa är enkla att fatta, andra känns mer i hjärtat.

Jag har länge velat ha ett nytt stall som passar vår verksamhet bättre. Ett med rejäl takhöjd så vi kan sitta in unghästar i gången, eller betäcka. Vi behöver också fler boxar till våra egna hästar. Nu är processen igång, vi har en ritning, vi har skickat in papper, vi har ställt upp en container för att börja rensa ut ur ladan, som kommer rivas för att göra plats för den nya byggnaden. När jag byggde ridhuset sa jag att det var den sista byggnationen jag gjorde på gården. Sedan skulle det bara bli mindre projekt, så som nya vattenlösningar eller ligghallar. Jo, det gick ju bra. Nu säger jag inte att det är det sista jag bygger. Man får ju ändå lära sig lite av sina klavertramp.

När Ljómi åkte tillbaks i träning igen i slutet av mars, lämnade vi en lugn och lufsig kille. Några veckor senare började vårkänslorna spira och han blev alltmer hingstig i ridning ute i nya miljöer. Förra året tänkte vi att han var ung och att det skulle lägga sig. I år kände vi att det fick räcka, när samma hingstighet dök upp igen. Vi har ingen lust att bråka med en hormonspänd häst, som har fokus på allt annat än ryttaren. Med dåligt fokus kommer han inte prestera vare sig på visning eller på tävling. Jag hörde mig själv säga ”då skär vi honom” utan att ens fundera. Det är ändå ett ganska stort beslut, men jag har så tydlig bild av vad vår verksamhet är och vad vi vill i vår ridning (och därmed också vad vi inte vill), så det stod ganska tydligt klart att det inte är för oss att ha en hingstig hingst. Jag kan på sin höjd tänka mig att ha en ohingstig, om jag måste, men jag tycker även det är bökigt för allt på gården måste byggas upp kring det faktum att man har hingst. I söndags hämtade vi hem en nykastrerad kille, med rejäl svullnad och stel gång. Det är en stukad herre, jämfört med den kung han var när han lämnade gården. Allt det elektriska är borta, han springer inte, han vaktar inte, han skriker inte. Han är bara valack. Lite hummande mot stona och lite bröstande mot grannvalackerna första dagen, men det gick över på någon minut. Nu är också svullnaden borta och han har tydligt mindre ont, så snart kan vi förhoppningsvis börja rida honom igen. I longeringen har han sett väldigt styv och struttig ut, men han har ju också haft en sprängande ballong mellan benen, stackaren. Han har alltid haft en känslighet vid uppsittning och varit rädd om sin rygg (vilket också hans mamma varit som ung), vi är nyfikna på om det är någon skillnad nu.

Slutligen snubblade jag på en alldeles ljuvlig häst när jag skulle hjälpa en bekant att leta ny häst. Jag och tjejerna blev helt betagna av filmerna jag fick till mig av en kontakt på Island. Efter att ha krossat alla sparbössor, letat upp och tömt gamla dammiga bankkonton och vänt och vridit på allt, så blev hon min. Alrún frá Dalbae. 9 i tölt som femgångare och en framdel som är helt galet fin. Mina vänner får låna henne något år och tävla henne i Mästarligan, innan jag tar hem henne. Så småningom ska hon få bli nya stamstoet i vår avel, men jag hoppas kunna rida henne ett tag innan dess. Nu är jag tillräckligt gammal för att kunna köpa mig en kanonhäst, utan att knäa under prestationskraven. Jag köper inte henne för att glassa på tävlingsbanan, utan för att hon är min drömhäst och jag vill kunna njuta av att sitta på något så bra och utveckla min egen ridning. Tävling är inte mitt primära mål.

Med Ljómi hemma och Alrun på ingång måste vi börja avveckla några av våra andra högt älskade hästar. Vi har mycket välstammade unghästar och även färdigt material, som är till salu till rätt människa. Ingen av dem kommer passa nybörjare, men de är inga knashästar (då hade jag varit död redan). Välkommen att höra av dig om du letar spännande unghäst, blivande avelsmaterial eller kanske en läromästare.

Vad var det jag hade som rubrik förra gången? Just det – ljusning i sikte. Det var tåget som kom, visade det sig. En tidig morgon hittade jag Atlas med svår kolik i boxen. Det finns kolik och så finns det kolik. Detta var av varianten jag helst inte vill möta igen. Ultuna var fantastiska och de räddade vår häst, efter att vi under en hel vecka kastats fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. Nu är han pigg som en mört igen och det är märkligt att tänka sig hur sjuk han var bara för två veckor sedan. Enda spåret efter hans sjukhusvistelse är att vi tvingats helraka honom, då Ultunas frisörsalong lämnade en del övrigt att önska. Men hellre att de räddar hästen än klipper snygga frisyrer. Så nu har vi fått ansluta oss till dutt-folket som täckar på och av i takt med att vädret växlar. Inte min grej, jag rakar ytterst sällan, inte ens bogar. Undantaget var Lakkrís förra året som satte mammutpäls i augusti – honom fick vi raka minimalt på bogen, i övrigt är jag som sagt inte så förtjust i rakande. Dels tycker jag man sätter mycket av det naturliga ur spel, dels har jag sett hur frekvent rakande skapar svinborst. Att man på superluddiga pållar får raka lite på bogen har jag inga synpunkter på, men helrakning är jag tveksam till. Men som sagt, nu är vi där själva – om än till detta nödd och tvungna.

Nu är vi helnojjiga med denna häst, som redan innan var den mest duttade vi äger. Elin tar en extra sväng i stallet vid midnatt och tittar till honom, jag är alltid morgontidig och fodrar innan 6 (tack och lov, tror inte han klarat sig så länge till där han låg), så han har nästan dygnet-runt övervakning. Vi vågar inte ha honom i normala hagar där det är jordigt och han pillar i sig sig sand och jord i letandet efter spirande grässtrån (vi orkar inte med sandkolik också ovanpå allt), utan han får gå på ytor där det finns lite fjolårsgräs att tillgå. Dessutom kapar jag ner sly (bra anledning att göra det) och slänger in i hans hage, så han (& hans bästis Klár) har att knapra på.

Efter tre år utan att betäcka några av våra ston så har jag faktiskt bokat både Lilja och Fína till varsin kavaljer. Vi får hoppas allt går bra och att det nästa år blir föllycka här. Tills dess ska vi hägna in mer mark, dra nya vintervattenkoppar och bygga ett nytt stall. Något måste man ju roa sig med i Covid-tider.

Först var det slaskvinter och hästarna fick styltor bara de gick från hagen till stallet, så då kunde vi inte rida ut (vi har inga snösulor på våra). I mörkret och murret hade vi svårt att motivera oss till ridning, trots fint ridhus. Sedan blev det svinkallt och då ville vi inte heller rida, varken för att själv förfrysa rumpan (som förvisso är välisolerad) eller för att pållarna skulle inhalera kall luft i lungorna. Men så plötsligt – oj vilken vinter vi fick. Gott om snö och alldeles lagom kallt, strålande sol och äntligen fick vi lite energi för att rida. Sedan blev det vår över en natt, vilket också var underbart. Ljus, värme och fågelkvitter. Inga problem att rida i det heller. Så nu är väl hästarna hyfsat igång, även om livet (och jobbet) ibland kommer emellan. Vi red till och med lektioner för första gången på evigheter (känns det som) under veckan. Jag harvar på med Klár, som känns otippat stark och stampig. Han har utvecklat så många saker under det här året när jag tränat honom, inte minst har han och jag blivit mer samspelta. Men han har också tappat lite aktion under de senaste åren. Efter senskadan så har han lärt sig att spara lite på sig (förutom att han tog i lite ojämnt bak i högre tempon). Den kombinationen – jag lite försiktig i tölten eftersom jag inte ville att han skulle rolla, och han lite såsig i steget – blev visserligen klockren tölt, men lite stängd/mesig aktion. Dagar när han var rejält laddad kom aktionen tillbaks, men vanliga dagar var den medelgod, inget man svimmade av hänförelse av direkt. Då dängde jag faktiskt på honom sulor och silikon (enda av våra hästar som haft det de senaste åren), bara en skoperiod, för att han skulle hitta tillbaks till det kraftfullare steget igen. Nu har det gått ytterligare en skoperiod efter det (en period som han då gått utan sulor o silikon), men effekten sitter kvar – han tar i bättre. Det händer fortfarande grejer med honom, så jag harvar väl på ett tag till helt enkelt och ser hur långt det bär oss. Det är en rolig och givande resa och han är en sanslöst gullig häst, om än lite vimsig.

Till och med farbror Snurre är i full gång. Han får ut och motionera vår energifyllda unghund och dessutom har han varit trygghetsfarbror till Ljómi på uteritterna, Ljómi som varit hemma i några månader och ätit upp sig. Han blev nog lite väl övergödd och antog sälliknande proportioner i slutet, varpå han fick lite svårare att tölta vettigt (hoppsan). Vi får hoppas han slimmar till sig lite lagom nu när han är tillbaks i träning, så han hittar tillbaks till sin mekanik igen. I övrigt tycker jag han mognat ganska ordentligt och han är en riktigt trevlig kille, som är sund och snäll i hantering och ridning. Om det räcker fram till visning i år får vi väl se. Han har mycket på plats, men vi behöver ha mer stabilitet i de ökade tempona exempelvis, där han lätt tappar balans idag. Visning är ju mycket tempo och han har mycket schwung, rygg och sväv – men i snabbare tempon blir det en salig blandning av ben, som han inte riktigt kan hålla ordning på (förutom i passen). Det spelar inte så stor roll för min del om han visas i år eller nästa år, huvudsaken är att han fortsätter må bra och vara såhär sund, så vi kan ha honom som tävlingshäst framöver. En av uteritterna tog jag Klár istället för Snurre, eftersom det skulle gå lite fortare än vad Snurre tycker är nödvändigt. Klár fick ett ryck när vi kom ut på en öppen äng och loggade helt enkelt ut. Det är 400kg dynamit som bara exploderar, vilket kändes sådär när vi skulle ut och vara stabiliserande häst till Ljómi. Han brände således om Ljómi i 200 knyck utan att jag hade en chans att påverka läget, jag kunde bara förvarna om att jag inte kunde stanna min häst. Som tur var så visade sig Ljómi strunta fullständigt i att en röd köttbulle, med pufflugg, kom som en kanonkula förbi honom, han var lika hemma i huvudet som om ingen Klár kommit farande. Det var ett väldigt fint kvitto. Guldstjärna till Ljómi och dumstrut till Klár (och hans ryttare).

Så är vi äntligen vid slutet av detta förfärliga år. Jag ska inte gnälla för egen del, jag vet att många andra har haft det betydligt värre och sorgligare i pandemins spår, även om vi också haft vår beskärda del av skit och sjukdom. Jag hoppas verkligen att nästa år bringar lite ljusning i Covid-helvetet och att vi ska kunna börja umgås med varandra och med våra älskade äldre utan att vara livrädd för att det innebär en enkelbiljett till IVA.

Om det blir en tävlingssäsong på bred front återstår att se. Elittävlingarna (nivå 1 och SM) kommer i alla fall, som det ser ut nu, att kunna genomföras. Atlas skulle enbart ha gått just dessa tävlingar enligt vår plan, så i hans fall blir det ingen skillnad, men Lakkrís hade vi hoppats på kunna starta F1 på några nivå 2:or, men det är väl inte omöjligt att det blir några sådana heller. Säsongen startar ju sällan innan maj och tills dess har det förhoppningsvis blivit bättre. Lakkrís är i väldigt fin form, både fysiskt och mentalt. Han känns nöjd och kraftfull.

Atlas är inte på topp, vilket han inte heller behöver vara nu, men är heller inte dålig på något sätt. Han har inte kommit lika långt i utvecklingen som Lakkrís, han har mycket som är bra redan, men han är bara i början och går ännu på en bråkdel av sin kapacitet. Första året gick i princip åt till att lära känna honom och att bygga om honom från karlhäst till Elinhäst. Först nu börjar hon ställa lite mer krav på att han ska börja bära lite mer. Det är en spännande resa.

Snart hämtar vi hem Ljómi för aktiv vila en månad. Det innebär att vi håller igång honom, matar och skämmer bort honom, innan han ska tillbaks i februari igen. Planen är sedan att han kommer hem en kort omgång till, innan visningssäsongen tar vid. Så hoppas vi att vi kan hålla hullet bättre än i våras. Jag passade på att köpa hem en omgång med dunderhösilage med en kvot på över 8, som han kan få smocka i sig. De andra får nöja sig med kvot 6,6, vilket är ganska mycket det också, men hästarna hos oss rids nog lite mer än genomsnittliga islandshästen i Sverige så jag föredrar lite högre värden. Så här års låter vi våra hästar bli lite runda (inte feta), vilket vi tycker att de verkar må gott av. Då har de att ta av när vi börjar växla upp inför vårsäsongen och de är nöjda, mätta och välmående under vintern. Vårt sommarbete är magert, vilket gör att vi kan ha koll på hullet även under sommaren – därför behöver vi inte banta våra hästar på hösten, som många andra.

Díva har fått sin första introduktion till ridhästlivet. Jag har jobbat henne lite från marken, lagt vojlock och gjord på henne och vant henne vid att gå in i stallet. Vi har inte suttit på henne ännu, då hon är stor och jag känner att hon bör få några månader till på sig att mogna fysiskt innan hon får ryttare på ryggen. Nästa år är det Spókis tur. Honom är vi väldigt nyfikna på. Han är mycket välbyggd, stor och rör sig mjukt och stort. Dessutom är han supercool (liksom Díva). Vi är tre i familjen (och några utanför) som är lite småsugna på honom faktiskt. Låt oss hoppas att 2021 blir ett härligt, roligt och positivt år!