Jag längtar jobbigt mycket efter att få sitta till häst igen och har börjat få farliga tankar om att jag nog skulle kunna sitta en stund på Snurre och bara lösgöra och tölta lite i ridhuset. Utan stigbygel på högerfoten. Så kan jag bara glida av och landa på vänsterfoten när jag ska av. De tankarna måste man mota bort, de är inte bra…

Det är kanske tur att de tar av gipset om en dryg vecka, annars hade jag troligen hoppat upp. Det skulle förvisso bygga på att jag lyckats övertyga någon att göra i ordning och ta ut Snurre i ridhuset åt mig, vilket nog är ganska tveksamt. Om jag går ut när det är halt ute får jag skäll av alla jag möter på gården, så antalet frivilliga groomer åt mig i dagsläget är nog litet.

Jäkla tur tanten inte kan rida, jag har det skönast här bland träden Alfrida lämnat kvar…

Utan gips är det inte en chans att jag kan rida innan nästa operation, då benet är så oskyddat och inte får belastas, så om en vecka kan jag lägga ner alla ridhallucinationer för minst en månad framåt. Istället får jag roa mig med de kurser vi har haft och kommer ha här en gång i månaden, då man kan kika på lektioner, prata häst en hel dag och fika – fika och åter fika. Jag har inte fikat så mycket sammanlagt i hela mitt liv som jag gjort den senaste månaden. Det har utöver kurser även varit en strid ström av folk som ramlat in, vilket har varit galet roligt och trevligt. Vänner, kollegor, exkollegor och grannar. Det är ju urmysigt, nu när man för en gångs skull har tid att sitta ner och ta det lugnt några timmar.

Härom natten dundrade Alfrida in med en kraft som många av oss inte riktigt räknat med. Det stormar ju titt som tätt och varje gång faller det lite träd som vi får ta hand om (vi har bl.a. 6 hektar skogshagar där hästarna går på vintern), men den här gången var det något alldeles extra. Tack och lov tog vi in alla hästarna utom avelsflocken (som går i en mer öppen hage). Klockan 6 på morgonen vaknade jag av att det brakade till i huset, då föll tre träd i samma fall rakt mot huset. Som tur var nådde bara topparna fram och rev med sig tv-antennen, som jag ändå inte behöver då vi har fiber numera. Det föll en del i hagarna också såklart – fyra träd ramlade över trådarna och dem tog inackorderingar, vänner, grannen och Elin hand om i ett supersmidigt och snabbt samarbete. Vi är tacksamma att vi fick behålla elen och därmed vattnet (grannen blev av med elen i flera dygn). Fibern var borta några dagar, men den var lätt att undvara. I skogen där vi rider är det rena plockepinnet enligt dem som varit ute. Hu. Till investeringslistan har därför lagts till: reservelaggregat + fällning av träden som kan nå byggnaderna på gården. Den här gången hade vi tur, det kanske vi inte har nästa gång. Dessutom ska jag gå en motorsågsutbildning tänkte jag. Bra quinna reder sig själv.

Den här godingen börjar se riktigt smaskig ut. Vi kan redan nu se effekterna av kontinuerlig vinterträning vad gäller honom, han är stark och läcker. ”Jäkligt fin. Svarar precis som man vill, utan att överreagera” sa vår kära tränare på senaste kursen medan han red runt och njöt av den lille svarte. Bara att hoppas att det håller i sig.

Vi önskar er en skön jul- och nyårshelg och hoppas ni får fina ridturer och härliga, snöiga galopper under ledigheten! Ljómi tänker njuta järnet i alla fall, tillsammans med sina fina kompisar Sér och Frami.

Själv ska jag ta det väldigt lugnt, naturligtvis, men hoppas att Elin får tid för ridningen igen, något som hon fått lägga på hyllan de senaste veckorna eftersom hon fått ta mycket av arbetet på gården.

Efter den lite oväntade – och ovälkomna – avslutningen på året för min del så ser vi fram emot 2019 och en spännande resa där vi hoppas på fortsatt utveckling av hästarna och ridningen. Man måste ju få önska så här i juletider och då önskar jag:

• Att Lakkrís kan sluta slå sig hela tiden så vi kan träna med kontinuitet och få lite jämnare prestationer
• Att jag får tid och blir hel så jag kan träna Leiri, så vi inte tappar bort hans talang
• Att Klár får vara fortsatt skadefri och kan fortsätta sin fina kurva uppåt, där finns fortfarande mycket kvar att utveckla

Återkommande tema är alltså frisk & hel i önskelistan – den viktigaste basen för att kunna prestera. Krydda det med en rejäl dos ödmjukhet inför uppgiften, tid för träning både med och utan häst, fina träningsmöjligheter, kunskapstörst och ett bra material så blir förutsättningarna goda och arbetet stimulerande. Nu när vi har ridhus så har vi väldigt bra möjlighet att hålla igång en bra kondition på hästarna under vintern, något som varit ett bekymmer de senaste åren då vi bara haft is under vintern i Stockholmsområdet. Nu är det bara tid och läkning som ska till också…

2018 såg ut att bli ett alltigenom gott år för oss, det fanns – och finns – mycket att glädjas åt. Vi som varit med några decennier vet ju att livet går upp och ner och att det faktiskt till och med kan kännas överjävligt ibland, men man tar sig igenom det och så småningom har man rott sig ut mot ljuset igen, lite trött och tufsig, men lättad. Men 2018 har varit ett fint år, där jag varit ”in control”, snarare än blivit styrd av omständigheter och manövrerat verksamheterna stadigt framåt (vilket jag gillar – jag är en utvecklare, inte en förvaltare).

Det var skönt att göra en stadig examination i juni och därmed bli klar nationell domare. Jag är lyckligt lottad som ofta får möjlighet att döma bra nivå av tävlingar och ekipage, tillsammans med skickliga kollegor som man kan ha inspirerande och utvecklande diskussioner med, och det känns bra att formellt nu ha kvitto på att besitta den kompetens man bör ha för att döma ekipage på 7-nivå och däröver. Att vara examinerad på den nya domarhandledningen känns också bra, den ställer högre krav på att kunna bedöma ridlära, kontakt, lösgjordhet, form etc, viktiga – och svåra delar – som självklart också hänger ihop med hur bra man är som instruktör. En bra instruktör – och domare – ser till att ständigt vidareutbilda sig, söker ny och fördjupad kunskap utifrån de nya krav som ställs på tävlingsbanan, annars är det ju omöjligt att utveckla sina elever eller att göra korrekta bedömningar. Jag tror inte på att leva på gamla meriter, oavsett vad det gäller. Att man var snygg, bra och skicklig en gång i tiden spelar ingen roll nu – det är vad man gör och kan idag utifrån dagens krav och förutsättningar som betyder något. Jag har lovat mig själv att aldrig bli trött och bekväm. Även om jag svär över varför jag ständigt utsätter mig för obekväma situationer, såsom examinationer, så är jag någonstans ändå stolt över att jag gör det.

Vår fixstjärna, Ljómi, lämnade unghästlivet i hingstflocken på Lindnäs och landade i en box hos Elli och Antonia, för inridning efter sommaren. Vi hade inte sagt så mycket om honom, utan lämnade honom åt dem att ”upptäcka”. Och det gjorde de. Ganska snabbt dessutom. Ljómi  har mycket av allt – rörelser, utstrålning, utseende, känslighet och energi. Han har fått så fina lovord från gänget omkring honom att det känns overkligt. Han föddes i form och rör sig i hagen i form, så när de väl satte bett i munnen på honom fick de härlig nacke ganska omgående.

På bilderna har han burit ryttare drygt en månad och har bett för andra gången. Det var sista gången han reds innan vi tog av skorna och tog hem honom till Lindnäs igen. Där ska han nu gå och vila (vilket innebär att han patrullerar av sin jättehage några gånger om dagen) fram tills mars, då han ska återvända till Elli för vidare träning. I sommar kommer han ta emot ett fåtal ston för betäckning hemma hos oss, för att sedan tränas mot en 5-års visning från och med i höst. Inridningen har gjort honom starkare och de flotta rörelser vi sett i honom tidigare har blivit ännu större, med riktigt höga knän och mycket luft fram. Nu ligger det ett syskon till honom i magen på Fína, pappa den här gången är Safir. Vi ser med spänning fram emot den lilla kanonen.

Någon vecka efter att vi, helt höga, sett vår fantastiskt lovande hingst under ryttare skulle Elin och jag ha en mysfredag med lite kallt vitt vin och SIHS på TV. Vi hade precis fodrat klart och jag vek ihop höpåsen och började gå mot grinden. Då slant jag till, foten vek sig under mig och jag tittade på den och tänkte, shit nu gick den sönder. Samtidigt tappade jag balansen helt och när jag skulle försöka ta spjärn så var foten okontrollerbar och for ut och fastnade mellan lite stenar i vår kuperade, steniga hage. Det lätt som ett smatterband. När man ligger där i backen och försöker samla ihop sig, är man märkligt rationell – eller jag i alla fall. De tre tankarna for om och om igen runt i skallen, tills jag fokuserade på 2:an, då den kändes mest relevant.

1. Helvete jag har brutit foten

2. Hur ska jag ta mig härifrån, jag har ingen telefon

3. Hur ska det gå med gården

Det var en obeskrivlig lättnad när jag såg Elin i ögonvrån, jag var rädd att hon redan gått in. Hon hämtade en av inackorderingarna som var kvar och de kliade sig i huvudet över den overallklädda, leriga tanten som låg raklång i hagen, 200 m från huset. Jag hörde hur de överlade och någon av dem kom med det briljanta förslaget – vi kan lägga henne i en skottkärra. Man ligger där i leran, trasig och har ont utan helvete. Men att baxas upp i en vinglig skottkärra och transporteras över gården fanns liksom inte på min världskarta, så jag la in ett veto och dirigerade Elin att hämta vår Avant (världens bästa gårdskarl). Jag fick hjälp att sätta mig baktill på den och kom så småningom in i huset, sista biten hoppandes med två spadar(!) som stöd. Är man lantis så är man. Jag kom ur de leriga kläderna och baxades in i bilen och landade så småningom på Danderyds Sjukhus, tämligen okaxig. Där blev jag kvar i fem dygn med dislokerad fotled, avslitet ledband och två spiralfrakturer på underbenet. Nu har jag fått komma hem, med skruvar och plattor in absurdum, en påse morfin och en hel hög med kallelser till nya äventyr på sjukhuset, bland annat en ny operation. Uppslutningen som kom i samband med olyckan gör mig fortfarande väldigt berörd, jag kan inte prata – eller skriva – om den, utan att bli väldigt känslosam. Det är svårt, men stort, att ta emot en så kraftfull våg av hjälpsamhet, omtanke och engagemang. Familj och vänner har slutit upp med ett massivt stöd och telefon och dator är fylld av meddelanden och erbjudanden om hjälp. Inackorderingarna har bara fixat alla fodringspass utan att blinka (tillsammans med Elin som bär en rejäl börda), Elin tog sitt körkort samtidigt som jag låg på operationsbordet, hon gjorde det under stenhård press då vi alla visste hur väl hon behövde det i detta läget för att kunna se till att vi får hem mat och att hon själv kan ta sig till och från skolan. Man blir tacksam, mitt i allt skit och elände och bök så är det så värdefullt att inse att jag har helt otroliga vänner. Under åren har man lärt sig att skilja ut de som verkligen är äkta och idag ser jag med tacksamhet och stolthet på den stora varma mängd fina vänner jag har, varav många (men inte alla) kommer från alla åren med hästarna. Stadiga, kloka, duktiga, erfarna och genuina. Tänk att alla ni vill vara mina vänner – det är så häftigt ❤

Vi har under slutet av sommaren och hela hösten haft fokus på fortsatt byggande – både bokstavligt och bildligt. Vad gäller hästarna ville vi starta Lakkrís bara några enstaka gånger, efter en lite för aktiv vår. Vi skulle starta ett kval, KM och DM. Natten till kvalet lyckades han dra av sig en sko i boxen på natten, som vi visserligen fick på, men han hade även dragit till sig i bogen och nacken (hade försökt hoppa ut ur boxen, jäkla häst). Det märktes först på banan, då han inte var halt, det fanns bara ingen häst att jobba med. Först vid uppföljande behandling identifierades var han dragit till sig. Den hästen har ett utpräglat självskadebeteende som börjar bli lite tröttsamt. Men han är förlåten, är man så talangfull så blir man förlåten. Istället startade han klubbmästerskap och distriktsmästerskap, som han vann bägge två med god marginal. Nu är det enbart uppbyggnad och träning som gäller för honom fram till maj. Han börjar komma upp mycket fint i tölten under träning och vi ser en ökad styrka även i galoppen, som även den kommer upp ännu mer, då han trycker ifrån med bakbenen bättre. I både tölt och galopp har han kapacitet för 7 och däröver och vi jobbar mot att ticka in dessa siffror nästa säsong. Klár känns kanonfräsch, även om han tappat lite av sin fina trav i samband med att han öppnat det ökade tempot i tölten. Galet rolig att rida – ridbar, pigg, känslig och väldigt glad. Det är så nyttigt att rida bägge dessa, Lakrís dansar, lätt lätt i sitt steg. Klár är mer som ett expresslok (låter som ett också) och sluggar sig fram. Han gjorde färre starter i våras och har därför fått starta lite mer än Lakkrís nu i höst, men gjort det jättebra. Han ligger stadigt nära 6,0 nu i slutpoäng, en gräns vi hoppas gå över i vår. Av en ren händelse råkar det vara SM-kvalgränsen, men det är mindre viktigt än att känna att vi tar honom uppåt i utvecklingen. Lite mer stabilitet i traven igen (som vi vet att han har) och lite jämnare skritt (han blir bitvis lite överladdad) så är vi där. Vi skriver jag överallt, för även om det är Elin som tävlar så är det vi båda som tränar dem (och jag som tävlar någon enstaka gång).

Vi bygger också annat… en ny brunn är på plats. 100 meter djup och sprängd så nu har vi vatten i överflöd. Den nya brunnen har vi anslutit enbart till stall och hagar och med ett flöde av 7 kubik/dygn så kan vi bada alla hästar varje dag, sommaren runt utan att det tar slut… viss skillnad mot de senaste åren då alla haft badförbud. Helt klart en av de bästa investeringar jag gjort.

Nästa lilla byggprojekt vi roat oss med är ett ridhus. Det är ju bra att ha. Nu är det nästan klart. Nästa vecka läggs underlaget in och förhoppningsvis får vi ett slutbesked så vi kan börja använda det när höstrusket drar in.

Slutligen har vi passat på, när allt ändå var rörigt, uppgrävt och uppställt, att bygga två nya ligghallar, dra om hagar och dra tre nya vintervattenkoppar, så vi har lite mer flexibilitet i hagfördelningen vintertid. Hittills har vi haft fyra (stora) vinterhagar, vilket kan tyckas räcka för 20 hästar, men det gör inte. Vi har föl som ska vänjas av och flyttas, då vill jag inte att de går in i en större flock direkt utan behöver vänjas lite stillsamt med några få kompisar – det kräver en extrahage. Vi har en avelsflock som växer och behöver delas allteftersom unghästarna växer upp och ska bli ridhästar – då krävs ännu fler hagar då jag inte vill ha stora stoflockar. Och sist, men verkligen inte minst – vi har en hingst som ska komma hem. Erlingur rider in vår ögonsten Ljómi just nu och han ska även ta honom i en andra inridningsomgång efter några månaders vila över nyår. Sedan får vi hem honom och tränar upp honom muskelmässigt fram till hösten då han ska åka för träning inför 5-års visning. Det kan bli hur spännande som helst, vi har fått så fin feedback om honom att vi nyper oss i armen. Jag såg ju att det var något alldeles extra redan när han föddes, men det var ju i jämförelse med våra egna tidigare uppfödningar (som jag ändå tycker håller en ganska fin kvalitet). Hur bra kunde jag inte riktigt definiera. Att det är första klass, det vet jag. Men är det 8,30-bra, eller är det riktig toppklass, typ hans far/morfar/morfarsfar/farmor/ etc? Det är den nivån som är svår att bedöma när man gjort dem själv och därmed är subjektiv vare sig man vill eller inte. Det kräver naturligtvis även matchning med rätt tränare/ryttare/skadefrihet etc, men hästen måste ju ha grundförutsättningarna annars blir det inget ändå. Därför är det otroligt spännande när även de rutinerade proffsen nu bekräftar vår känsla av att vi har ett riktigt superämne. Sedan är det en lång väg kvar, men att han har så skickligt folk som verkligen tror på honom omkring sig och som verkligen verkar tycka det är en fantastisk häst som är rolig att hålla på med – då är jag lugn, glad och förväntansfull. Håll alla tummar ❤

Ljómi 1 år gammal

Inget regn, ingen tillväxt, bara hetta. Jag har aldrig varit så nojjig någon sommar. Vi fodrar hästarna med en rejäl giva per dag, så får de gå och peta i det brända, korta gräset resten av dygnet. De hagar som är avstängda växer inte på alls. Som tur är så har jag ett rejält foderlager så vi har inga bekymmer att klara sommaren, eller hela det närmsta året då vår foderleverans är garanterad. Det har sparat många oroliga dagar och nätter, jag hör ju vad andra hästvänner har kämpat för att få fram foder och till vilka priser de köpt…

I några hagar har de mer att pilla med än i andra, men jag vågar ändå inte låta någon gå utan tillskott av långa strån. Några dagar har varit pressade vad gäller vattentillgången, då 33 graders värme medfört att hästarna druckit 50 liter per häst och dygn, ganska exakt det dubbla mot en normal dag. Brunnarna är inte direkt knökfulla av vatten efter den långa torkan och tillrinningen är svag, så utan insatsen av de fantastiska inackorderingarna med att ta med dunkar hemifrån hade det blivit väldigt ansträngt. Nu hoppas jag att de varmaste dagarna är över så att drickandet återgår till normala nivåer. Jag bunkrar vatten i tankar de dagar inte allt går åt, som en back-up lösning om en ny hysterisk värmebölja drar in. Den här sommaren tycker man ju att 27 grader är svalt… ur led är tiden.

Äntligen har jag börjat rida igen efter flera månaders avbrott. Härlige Leiri kan bli riktigt kul. Elin har inte sett honom under ryttare sedan i våras, när hon nu fick se honom sa hon spontant – men jösses som han rör sig! Inte så hög över havet (han heller) men han har rejäla kliv och ordentligt med knä. Nu kommer även energin med mer styrka och han känns ärlig och ambitiös att jobba med. Han har ju tyvärr inte kommit så långt i sin utbildning ännu, eftersom jag jobbat alldeles för mycket, så vi har inte kommit längre än till svängstadiet. Det låter kanske simplare än det är. Jag jobbar på att kunna placera honom exakt där jag vill på både raka och böjda spår. Det kräver balans och koordination och det tar lite tid för de unga att bygga upp det, men nu tycker jag han är på god väg. Han töltar med lätthet och har härlig skritt, trav och galopp. Passen har vi bara sett i hagen, den pillar vi inte med ännu på länge. Vi får väl ta lite bilder vid tillfälle, det är alltid roligt att dokumentera utvecklingen. Under sommarens varmaste dagar åkte vi till den årliga släktträffen på Lindnäs med Klár och Lakkrís. Så skönt – och lyxigt – att lasta in hästarna i lastbilen och sätta på kylsystemet och se hur temperaturen stadigt sjunker i deras utrymme. Ut kliver två oberörda och svala hästar efter två timmars resa i extremtemperatur.

Lakkrís har vilat en månad med kom fint igång i 48 graders stekande sol. Pigg, stark och maffig. Nu blir det fokus på överlinjen i tölt för min del och Elin får fokusera på att han ska flyta smidigt för skänklarna, vilket han tycker att han inte behöver göra när hon rider. Han har ju lite skalle den där hästen.

Klár har kommit in i en energispar-lunk där han kortat av sitt steg och inte lyfter på tassarna alls, en idé som vi tog ur honom på plats. Mycket roligt och nyttigt. Tyckte alla utom Klár antagligen. Han har skaffat sig en ganska rejäl sommarmage dessutom, vilket inte gjorde det lättare för honom att ta i ordentligt.

Nu vill vi ha regn!

Det är bara att inse att vi återigen har lite för många hästar, det blir lätt så när man föder upp. Letar du efter något speciellt är du välkommen att kontakta oss, för att diskutera om vi har någon som skulle kunna passa dig. Vi har inte bestämt oss för vilken av Skarpängarna, utan släpper möjligen rätt häst till rätt person och rätt pris. Det kan vara en unghäst, ett avelssto eller en färdig. Några är dock K-märkta 🙂

Jag är K-märkt, om någon tvivlade på det.

Lilja har varit sprängfärdig en månad innan beräknat leveransdatum. Har aldrig sett henne så rund, vilket gjorde mig lite nervös då hon var betydligt mindre rund med Díva, som kom ut och var stor som ett hus. Jag har Lilja i hagen precis utanför huset så jag har bra koll på henne, även om hagen är ganska stor. Förra året ändrade hon beteende precis innan fölning – slutade äta, ställde sig i en hörna, hade vaxproppar och trampade med bakbenen. I år såg jag inga tecken på något av ovanstående. Det jag såg när jag skulle gå och lägga mig var att hon gick upp till övre delen av hagen, mot skogen, där hon sällan är – men där hon födde Díva. Där la hon sig. På med jackan och ut direkt. Så fort jag kom upp till henne reste hon sig igen. Hon var lite stressad av att det inte var lugnt då även grannen som bor bredvid rörde sig runt sin gård. Jag backade tillbaks in i skogsdungen (jag och alla myggen) och ringde på Elin. Hon har aldrig varit med om en fölning, så jag tänkte att det var dags för henne att få se hur ett nytt liv kommer till världen. Vi hade Diva i hagen också och hon började snutta av råmjölken, trots att hon inte diat på månader och det var stressande. Elin kom ut och bara någon minut senare såg vi fosterhinnan. En kvart senare låg ett föl i hagen och sprattlade för att komma ur hinnan. Jag hjälpte den ur, ropade till Elin att det var en musblack tjej, något som jag fick revidera senare då jag tittade efter ordentligt och konstaterade att Lilja fött sin första kille. Díva fortsatte att stöka och diade på Lilja, sprang emellan fölis och Lilja och trampade på fölis när han låg ner. Dessutom ville inte moderkakan släppa, vilket var en utlösande faktor till den fång hon fick när Líf föddes. Lycka över en välskapt fölunge blandades därför med andra känslor där i hagen. Klockan tre på natten fick vi ut veterinär som hjälpte Lilja att få loss moderkakan och så småningom även oss att valla över Díva i en annan hage, så Lilja i lugn och ro kunde bonda med Spóki. Klockan 4 var vi klara, då var det ljust igen, lugnet lägrade sig över hagarna och vi tog en kopp te innan vi äntligen kom i säng efter många och långa timmar.

Han rör sig jättebra och är som en gummiboll. Springer mycket och gärna, precis som Fína och Díva och är en kavat liten rackare. Musblack med gul ton – vet inte om de kan ha gulgen som musblack, eller om det bara är något som försvinner med fölpälsen men han har ett guldskimmer på kroppen och i huvudet som är lite svårdefinierat. Jag är ju ingen färgexpert och jag har aldrig fått någon black innan, så jag har inget att jämföra med. Fin är han i alla fall ❤

Nu har vi labbat lite med program och träning för vårt Lakkrístroll, vilket ger lite instabilitet i visningarna – men känslan i hästen är väldigt bra. Han är på gång, även om han inte fått ihop hela pusslet riktigt ännu. Börjar man knuffa i en ända, så händer det ofta något någon annanstans i kedjan.  Vi har byggt om ordningen i visningen ett par gånger, vilket han tyckte var lite förvirrande, men nu känns ordningen bra och han verkar också tycka att den är okej.

I maj blev han ”bara prydlig”, dvs han tappade lite ”edge”, lite energi och uttryck, helt enkelt därför att han reds för prydligt, utan jävlar anamma. Då blev han lite rakare i profilen och fick lite kortare steg. Alltså började vi pumpa upp energin igen, uppförsbacken kom tillbaks, liksom ett större steg – och oroligare form, då mer rörelser kostar mer energi. Dessutom blir hela visningen lite mer instabil då han knuffas längre fram mot sin prestationsgräns, men det får vi ta i ett övergångsskede. Hellre ett ursprungsläge på 6-6,5 som åker ner till 5,5 pga uppslag eller en sen övergång – än en 5,5:a för att det helt enkelt är en halvseg visning. 5,5:or vill vi inte ha och tycker inte om… mer än i det ökade, där är det ok under den här säsongen, sedan hoppas vi att 5,5:orna är ett minne blott i hans domarprotokoll. Även bland domare är det ibland 5,5-sjuka, inklusive hos mig själv. Världens tristaste siffra att ge och få. I dagsläget ligger han och vibrerar och kan lika gärna gå på 5,30 (med missar) som på 5,90 (utan missar), men grundkapaciteten ligger kring 6 i dagsläget, vilket vi hoppas går upp mot 6,3 nästa säsong med lite mer styrka.

Det roligaste är att han börjar förstå det här med ökat tempo och vågar kliva på stadigare där. Nu i helgens fyrgångsfinal hade han bara något enstaka uppslag. Instabiliteten har varit problemet hittills, så  fort han börjar titta på något, eller ryttaren släpper hjälperna så har han slagit upp. I början rollade han efter de första 80 metrarna, därifrån blev det frekventa uppslag, nu är vi nere på enstaka uppslag som snabbt kommer tillbaks i balans igen, inte minst för att även Elin lärt sig parera honom bättre. Takten är bra, han går utan spänning och i en fin uppförsbacke med stora vackra rörelser i ett lägre mellantempo. När balansen är helt på plats kan vi trycka på tempot lite, men hellre att han hittar stabilitet och sakta förflyttar tempot uppåt, än att tappa alla de positiva saker vi har. Vi vill ju inte att han ska börja styva sig.

I torsdags hjälpte Denni ekipaget med halvhaltsträning och den var så effektiv att han nästan inte visste om han skulle gå uppåt, bakåt eller framåt vid uttagningen i lördags, vilket skapade lite ojämnhet i det korta tempot. Han hade också lite onödigt bråttom i skritten och visade det obligatoriska uppslaget i det ökade tempot (-1) och höll ett lite väl försiktigt tempo, men han hade faktiskt oväntat nog även ett uppslag i trav vilket var första gången (surprise!). Misstag kostar och i en V1 missar ingen domare dem…

Det var ett mycket starkt startfält i V1:an (WR tävling) och vi hade räknat bort en finalplats redan innan då vi såg startlistan, men även om Lakkrís inte gick på topp så blev han ändå 6:a bland alla rutinerade SM-ekipagen. Efter en strykning gled han in i A-finalen, vilket kändes jättekul då han behöver finalträning och att det alltid är inspirerande att gå mot fina ekipage.

Efter två dagar i 30 graders värme, en lång transport och två tuffa träningspass innan helgens tävling så var han lite seg i benen inför A-finalen, vilket syntes i en försiktig och lite instabil trav (vilket verkligen inte brukar vara hans problemgångart, där ska han snitta 6,0) och två felfattningar i en galopp (fel varv, men han ska kunna det ändå) som annars skulle genererat övervägande 6,5:or, vilket var lite onödigt, men lättare att ta när det som varit hans riktiga akilleshäl börjar släppa. En av våra VM domare som dömt honom återkommande under säsongen kommenterade också att han ser ut att vara fint på gång nu. Det är en spännande resa och en gåva att få jobba med en så talangfull häst!

Den här tiden på året är galet körig, det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid. Jag har dåligt samvete för nästan allt, eftersom jag inte räcker till riktigt. Mycket jobb och resor, staket som ska dras om, nya hagar som ska upp, hästar som ska ridas, skos, masseras, vaccineras – och tävlas, det ska dömas, det ska umgås, det ska städas osv osv… Men solen skiner, hästarna mår bra, ljuset har återvänt till oss och vi är friska – så vem är man att klaga liksom?

Lakkrís har sprungit lite fler gånger på banan, han har svårt med balansen i det ökade och innan han hittat den så kommer han inte över 5,70 i V1 som vi hoppas han ska nå. Nu har han fått massage, välbehövligt då han är ganska ansträngd i otursbenet, och ska få ta det lugnt en månad. I övrigt är han jämn och fin i de andra gångarterna och betydligt starkare än i fjol. Han kommer, det är bara att vänta in honom.

Lilja är rund och fin och nu är det snart nedräkning, 5 veckor till beräknat datum men om värmen håller i sig är det ju inte osannolikt att fölis kikar ut tidigare än så. Hon ska sedan få ett mellanår, istället kommer vi betäcka Fína. Hennes hingstunge, Ljómi, ser fortsatt extremt fin ut, så kan hon göra något liknande igen så tar vi tacksamt emot det.

Den här lille pralinen formas stillsamt till att bli ridhäst, min blivande pensionärshäst. Han är inte lika knasig som han ser ut med kära vännen Kattis på ryggen, men liksom alla våra fyrbenta vänner på gården har han stark karaktär och skäms inte för att uttrycka den.

Det diskuteras mycket kring kvalgränser och sportSM nu. Jag tycker den diskussionen kommer upp varje år vid den här tiden, men även jag har slagits av att det känns lite skevt. Jag har dömt och bevistat ett gäng kval, onekligen är det så att man slås av att det mest är T2-ekipage och juniorer som skickas till SM. Det känns som att deras kvalgräns är alldeles för lågt satt, juniorerna ska göra 5,0 i V1 och T1, i alla fall i V1 kan du klara dig till SM på halvknackig tölt och en bra skritt och galopp. Det känns inte helt bra. I T2 ska du göra 6,50 och lägre än så i T4 som senior, det är stor skillnad mot 6,90 i T1 det.

Som YR ska du göra 6,0 (5,40 i F1) vilket är en hög gräns, men inte orimlig. Jag tycker väl att det ska vara svårt att kvala till SM, det är ingen mänsklig rättighet att rida SM, så jag kan köpa 6,0 även om jag tycker 5,9 är lite vettigare (vilket det kanske också blir i slutänden om de måste börja ta in från rankinglistan). Däremot är hoppet från 5,0 till 6,0 för stort när man går från junior till YR.

När det gäller seniorerna är det onekligen skyhöga kvalgränser, både i T17V1/F1 och i 2-klasserna. Framförallt 2-klasserna bör man se över, ska de vara kvar måste de ha lägre kvalgränser och om de ska vara kvar så borde man ha en YR variant också, det känns märkligt att bara ha en enda 2-klass smet med alla åldrar, med så höga kvalgränser att de som klarar dem ofta också klarar 1-programmen där de får lägga upp följden som passar dem och därmed har en bättre chans till högre poäng. Slutligen skaver det att så många av de som kvalat har kvalat på Elmia, en inomhustävling där det enligt samstämmiga uppgifter gick lite inflation i bedömningspoängen. Om det var så ska jag låta vara osagt, men att man kan kvala till ett utomhusmästerskap på en inomhustävling får jag inte riktigt ihop, även om de flesta av de ekipagen som var där säkerligen har på SM att göra. Slutsatserna i mitt huvud inför nästa år blir alltså:

• Höj kvalpoängen för juniorerna i V1 och T1
• Inför 2-klasser även för YR
• Sänk kvalgränsen i 2-klasserna
• Sänk seniorgränserna i framförallt T1 något (varför inte 6,70 som i V1?) som någon klok påpekade så räcker kvalpoängen till B-finalplats på VM, det är inte rimligt och det riskerar bara att pressa upp bedömningspoängen (just i Sverige) för att domarna känner sig tvingade att skicka ekipage till SM.

& i år:

• Sänk hellre kvalgränsen i alla klasser där man ser att det blir svårt med inflödet och gör det så snart som möjligt. Systemet att en rankinglista ska kicka in gör det svårplanerat under säsongen för de som ”kanske” kvalat. Kör antingen eller, dvs antingen en vettig kvalgräns, eller en ren rankinglista. Blandningen är sämsta alternativet.

Det är alltid enkelt att tycka från sidan, det vet jag. Men jag tycker i alla fall 😀

Igår hade vi familjefest på Tunabanan där det var SM-kval. Emmy och jag satt i den minimala sekretariatsvagnen och skötte speakande, knappande och tävlingsledande därifrån. Elin var på banan med Lakkrís och Klár. En härlig och väldigt rolig dag!

Som jag skrivit om tidigare så har vi inför denna säsong varit duktiga nog att sätta upp  delmål, inför varje tävling inte minst. Målen med säsongsstarten i helgen var:

• Lakkrís skulle vänja sig vid ett 1-klass program med övergångar och ökad tölt. Målet var att han skulle sätta övergångarna och hitta balans i ett medeltempo tölt (ökat fixar han inte ännu).
• Klár skulle göra en stabil start och visa att han hittat tillbaks till takten i tölten
• Poängmässigt ville vi gå över 5 (=godkänd ritt) med bägge i T1, över 5 med Klar i V1 och över 5,30 med Lakkrís som start på säsongen. Lakkrís vill vi ha över 6 i V1 när vi är klara i juni, men dit är det långt.

De klarade nästan allt och lite till. När vi kom dit var Lakkrís väldigt hingstig. Det blir han ibland, han har inte fattat att kulorna rök för flera år sedan. När en hingstig häst är dryg från marken är det inte jättekul att hoppa upp men faktum är att under ryttare har han alltid skött sig på banan. Så även igår, även om han var väldigt spänd och hoppig i första starten – vilket han också fick ”betala för” poängmässigt framförallt i korta tölten som han inledde med. Han har en grymt lovande kort tölt, men när man spänner sig och skyggar lite varstans så kommer den inte till sin rätt. Han satte i alla fall upp till 6,5 i den, sedan var han försiktig i det ökade och hade inte tillräckligt bra tempo för att vara helt godkänd och balansen var väl okej men inte helt hundra. Det blir lite svårt när hästen är spänd, det går inte riktigt att trycka på ordentligt för då blir det antingen styvt eller rolligt. Så Elin valde att låta honom gå i ett knappt tempo, där han var taktren och hyfsat stabil. Han fick poäng mellan 4,5 och 5,5. Övriga gångarter satt som de skulle med genomgående 6:or och 6,5:or i trav och galopp, 5,5 i skritt där han inte hade riktig tid att vila i steget. Han kom ut på finfina 5,67 i sin första V1 start (han kom ju direkt från V5, har inte ens gått via V2 så det är egentligen löjligt bra gjort) och det var ju långt över målet. Ändå känner man lite besvikelse över att han inte fick de retliga sista tre hundradelarna för att A-klassa sig (5,70) inför nationella i juni, men det är ju bara dumt att känna så. Det delmålet har vi ju lite senare på säsongen. Men det var ju så näääära… Två domare kom ut på 5,8, en på 5,7 (övriga på 5,5 och 5,4) med vad vi anser var en visning som vi vet kan förbättras ganska enkelt. Känns bra.

Den tunga, vårmjuka banan tog ut sin rätt och han var väldigt mör i benen efteråt. Det märkte vi i T1 starten där det helt enkelt inte fanns någon häst kvar. Han fick 6:or i det korta, men sedan var han helt slut och rollade sig igenom resten. Inte så bra, men nu har de känt på en T1.a också. Han kom ut på 4,80 vilket var under målet, men med tanke på hur underlaget tog på krafterna så är det förståeligt.

Klár, vår ljuvlige knasboll. Äntligen är han på väg tillbaks igen och snittade 5,5 i det korta med någon strö-6:a och han har hittat kugghjulet. Yes!! Han har ju aldrig orkat på tunga banor så han hade inga krafter kvar alls i det ökade och fick låga siffror där, det gick långsamt och han rollade lite, men det var en helt annan känsla än när han var ofräsch, detta var ganska tydligt syra. Resten var stabilt och han kom ut på 5,2 vilket också var över målet. Massor med 6:or även i hans protokoll och några 6,5:or i galoppen. Synd att han hade för mycket mjölksyra för att orka det ökade, som han ändå har nu – men det kommer det också. Honom strök vi direkt från T1 med tanke på att banan var tung (och gropig), det hade han aldrig orkat.

Det känns skönt att premiären är över och att vi har fått en avstämning att vi har hyfsat bra koll på var våra hästar befinner sig formmässigt. Jag märker att jag är lite fokuserad på att skriva det som brast i visningen. Det fanns ju massor som var bra också såklart – annars får man inte 6 och 6,5. Mängder av domarkommentarer gjorde både Elin och hennes ömma moder väldigt glada. Det är ju väldigt kul att läsa kommentarer som ”elegant överlinje, fin överlinje, vacker hållning, trevlig hållning, fina rörelser, mjuk ryggverksamhet, bra takt, härligt sväv, bra energi, bra tempo, smidig form, bärig, god balans, gott framåtgrip, fint ridet, mjukt och fint ridet, fint visad, fin, harmoniskt, osv osv”. Det är faktiskt mer än väldigt kul, det är fantastiskt. Påminner även mig om att jag ska bli bättre på att kommentera så mycket positivt jag kan och hinner – för man blir ju genuint glad av att läsa sådant också, inte bara ”tappar bärighet och balans etc” som ju förklarar varför man inte sätter 10 – men det finns ju oftast något bra i visningen också som man lätt glömmer av att nämna. Note to self…