Tant är lite (fysiskt) sliten idag, efter en lång och intensiv kursdag hemma igår. Efter att ha morgonfodrat, gått skogspromenad med vovven, sprungit kors och tvärs över gården med fika och mat, mockat tre boxar, ridit två lektioner, plockat undan och insläppsfodrat… så kändes det rejält att kroppen inte är i topptrim ännu efter ett års skada och rehab. Jag kunde knappt resa mig igen när jag väl satt mig ner igår kväll. Men jag är tacksam att jag äntligen kan och orkar med ett aktivt liv igen, musklerna och flåset får komma tillbaks allteftersom. Och det är härligt med kursdag! Folk, vimmel, hästprat och gott att äta. Kan det bli bättre?

Lakkrís ska bli femgångare nu, sa vi. Jaha, sa instruktören – då måste vi ju testa passen. Till saken hör att Denni redan för ett par år sedan meddelade att Lakkrístrollet hade väldigt mycket pass i sig och att vi lugnt kunde glömma den tills han hittat bärigheten i tölt, för den var bara att plocka fram den dagen vi ville det. En annan, väldigt namnkunnig, instruktör uttryckte dock sin stora skepsism till om Trollet ens hade vettig pass. Men konstaterade att ”om han har det så är det ju bara strålande”. Vi har valt att tro på Denni och varit trygga med att mamma Sóley gett mycket pass och en stark femgångspappa på det. Även instruktören igår ventilerade funderingar om det skulle bli tvåtaktigt eller den lite tristare fyrtaktsvarianten. Trollet är ju byggd i uppförsbacke, så jag kan förstå hans fundering. Man vill inte behöva förstöra en bra tölt, för att få en vettig pass.

Sagt och gjort – han hoppade upp och red ut i skogen till en någorlunda fungerande grusväg på en laddad Lakkrís. Första läggningen – pang fyra klockrena passkliv innan han slog upp. Andra gången hade han fattat vad han skulle göra och låg hela sträckan. Bara sådär – som att det inte var konstigare än något annat. Därefter fick Elin lägga honom ett par gånger. Lakkrís är väldigt svår på många sätt, han har en stenhård skalle och ett humör som är av det latinska slaget, men han har galet lätt för sig. Kroppen är som gjord för att vara ridhäst. Knoppen möjligen för något annat. Denni hade alltså rätt (är någon förvånad?) den lille svarte hade såklart både bra teknik och tvåtaktig pass. Nu tar det alltså vid att träna läggningar, samtidigt som vi får fortsätta arbeta med bärigheten i hans andra gångarter, så han kommer upp när vi vill det och kan länga sig (för pass) när vi ber om det. Till våren får vi försöka snickra ihop det till ett F1-program.

Atlas och Elin fick jobba med bärigheten i ett långsamt tempo, nästan i gåtempo tölt (skrölt) och via öppna. Han är välriden sedan tidigare, men hans förra ryttare var man och 190 cm lång, med ganska mycket mer kraft i ridningen än vad vi har. Därför behöver vi flytta lite knappar och få honom att bli bärig även utan stor muskelkraft från vår sida. Det är en mäktig häst, så galet rolig att rida och så himla mysig individ. Det kommer bli bra. ”Den där skulle jag vilja ha hemma hos mig” sa instruktören. Skönt att det inte bara är jag som får ha-begär av den där hästen alltså.

Atlas & Elin tränar öppna i skrölt, för bättre bärighet

Jag red Leiri första passet. Jag var superpepp, han har utvecklats sedan senast, men har tyvärr blivit ännu tjockare (vad lever de på i den där hagen?), vilket försvårar för honom. Dagen innan var vi ute i skogen i blåsten och han var laddad och spänd, men töltade klockrent sista biten hem. Igår var han tyvärr allt annat än klockren. Han var styv som en pinne och takten blev därefter. Buhuu. Det stod folk och tittade, vilket han inte är van vid, det kan ha påverkat. Han är väldigt känslig, vilket mestadels visar sig genom att han blir spänd och styv. Att inte känna igen sin häst och inte komma igenom honom gör att man känner sig som en värdelös ryttare. Vilken dröm att istället få äntra Klár, lektionen efter. Min dressyrponny som galopperar i öppna, sluta och förvänd galopp på böjda spår och som går förvänd öppna i trav utan att tappa balansen. Bäst, bäst, bäst. Skönt att jag avslutade med honom, så man var lite mindre nere i skorna efter en dålig dag på unghästen. Det är (oftast) roligt att rida unghäst, de är så formbara, men om man ska rida unghäst så är det ju väldigt bra att även ha en välutbildad häst att rida. Både för sitsen och för utvecklingen av sin egen ridning.

Hösten viks mestadels för träning, skogsmys och vila. Med två undantag – KM och DM. I år hade Elin (som är nybliven Lokaldomare dessutom, yngsta sportdomaren vi har i landet – ja jag är lite stolt över min duktiga unge) med sig tre hästar till KM – Klár, Lakkrís och lilla Spá, en lånehäst som Elin har som uppdrag att ta ut på banorna innan hennes egen matte gör detsamma. Hon hade således en ganska intensiv dag med tio starter som hon fick rodda med bäst hon kunde, då jag satt i sekretariatet och var speaker och därmed föga behjälplig. Men det löste sig tack vare rutin och snälla vänner och bekanta som höll hästar kors och tvärs.

Spá gjorde en med beröm godkänd femgång. Bara andra gången på tävling och redan lite passpoäng, vilket var målet. Hon hade minimalt motstånd och vann femgångskombinationen, en hel poäng högre än den vuxna segraren. Det kommer blir en stadig rosettplockare när hon vågar ta i på banan.

Klár gjorde en godkänd fyrgång, 5,37, men visade rollningstendenser i tölten i fyrgången, som eskalerade i töltstarten, som blev pannkaka, då han rollade alltmer och Elin inte orkade parera riktigt efter alla starter. Två fantastiskt bra TiH starter på bägge killarna, med poäng 7 och 7,1 var roligare.

Han är rasande gullig, älskade Klár

Klár är lite speciell, han överreagerar. Blir han trött vill han stanna, blir han rädd vill han klättra upp i ett träd, ser han en kompis vill han springa dit och får han mjölksyra tappar han koordinationen i kroppen. Han är lite spännande att rida på det sättet. Varför han plötsligt rollade vet vi inte, det har inte visat sig hemma vare sig före eller efter tävlingen. Nåja, eftersom han hade med sig en grym TiH poäng kunde han stryka sin dålig töltstart och räkna TiH:n istället och bli klubbmästare i fyrgångskombination ungdom. Tävling är inte riktigt hans grej. Nu ska han bli min häst och ta mig igenom min Ridlärare 2 utbildning, förutom passdelen, då jag väl får prata snällt med Snurre, eller möjligen Lakkrís.

Lakkrístrollet gjorde en stabil fyrgång (5,90) och vad han skulle i tölten (5,70), även om Elin inte tryckte på honom och hade bootsat av honom för att han skulle få en ”smooth ride”. De vann Grand Slam titeln, dvs kombinationen av de tre grenarna (där ingen får räknas bort), en titel som bara ges till ett ekipage (oavsett om det är en ungdom eller vuxen). Hurra!

Igår var det DM-finaler och Elin tog bara med sig Trollet. I ”fel” varv gjorde han en godkänd V2-final, även om han slog upp i traven och var lite för het i skritten. Han landade på 5,67 och blev 2:a. I tölten fick han slutpoängen 6,0, blev Distriktsmästare i T8 (för tredje året i rad) och tog framförallt den ännu tyngre titeln – Distriktsmästare i Fyrgångskombination Ungdom. Det lär vara Lakkrís sista fyrgångstitel, då han går över till femgång från och med nästa säsong. Det är nu det börjar ”på riktigt” för honom.

I fyrgång kommer hon istället rida Atlas. Nyanländ från Island, efter ett och ett halvt års tjatande från min sida. I samma stund jag kände hans mekanik och ärlighet (då som unghäst) visste jag att det var ”min” häst. Problemet var att ägarna inte förstod det, de närde någon slags villfarelse att han inte var till salu. Ehumm. Nu, äntligen var vi på samma spår och han kom HEM (!) för någon vecka sedan. Dock blev han inte min, utan Elins. Nästan lika bra. Vi låter honom acklimatisera sig några veckor, sedan kommer vi påbörja träningen. Elin har suttit upp och känt igenom honom en gång i försiktigt joggingtempo, det är allt vi gjort ännu. En underbar häst som vi ser fram emot att få uppleva en hel del kul tillsammans med framöver.

Atlas joggar lugnt efter resan

Nya knappar ska installeras

Vips så var sommaren över. Oj så fort det gick. Vi har haft en underbar tid, jag har njutit av denna sommar på ett helt annat sätt än förra året, då så mycket tankar kretsade kring vatten och betesbrist i den enorma torkan och värmen som rådde då. Nu har vädret varit perfekt. Vi har haft betäckningsston här sedan i slutet av juni, den sista kom så sent som för en vecka sedan, vilket har gjort att vi varit hemma nästan hela sommaren och bara gjort kortare utflykter. Vi hade dock lyckan att vara på VM, tack vare att en av våra ljuvliga inackorderingar skötte ruljansen hemma. Så roliga dagar vi fick tillsammans med vänner från när och fjärran i Berlin och man blir ju alltid lika inspirerad av fin ridning och fantastiska hästar. Jói och Finnbógi ägde detta VM, det gjorde mig tårögd att se med vilka fina hjälper han red och hur väl förberedd hans häst var för uppgiften. DET gott folk, är något att sträva efter i sin träning och ridning. Långsiktighet, tålamod, samspel. Hatten av för världens bästa töltryttare.

Våra superinrutade betäckningsrutiner med Ljómi gav direkt resultat och han fattade det här med när det ska betäckas och inte, redan efter första veckan. Jag är så glad att jag bestämde mig tidigt för att bara ta emot fem ston, eftersom vi inte hade betäckt med honom innan, vi hade inga rutiner, vi visste inte hur han skulle vara i hanteringen etc. Nu har det gått strålande med allt, men det är också för att vi har kunnat ta det i lagom takt. Han har varit fantastisk att hantera, i alla sammanhang, under hela sommaren. När han ska in och ut står vi oftast och betar honom på gården en lång stund både på morgonen och kvällen, eftersom han har så lite gräs i sin hage. Om någon av tjejerna står och vrålar efter honom, vilket händer – de är inte alltid så diskreta av sig när de brunstar – brukar han ändå föredra gräset framför att vråla tillbaks. Sunda prioriteringar. Med tanke på hur mild han är redan som 4-åring så har jag gott hopp att han kommer bli helt ljuvlig att ha med i alla sammanhang när han är vuxen. Snart ska han tillbaks i träning hos Elli, vi väntar bara på att hans sist uppdykande sommarflickor ska ta sig.

Vi har också äntligen – på riktigt! – tackat av Snurre efter en lång och fin tävlingskarriär. Vi har egentligen småpensionerat honom de senaste tre åren, men bara från de stora sammanhangen, vilket inneburit att vi ändå släpat ut honom när han behövts i olika lagtävlingar etc. Det finns inte en ovalbanegren som inte han gått – och gjort det bra – vilket gör att när det saknas någon som kan gå femgång och T2/T4 så är det alltid Snurrman som fått rycka in. Maken till allsidig häst får man leta efter.

Emmy & Snurre SM 2010

Elin & Snurre SM 2015

Tyvärr tränas han ju inte så mycket längre, vilket gör att det känts lite tufft att utsätta honom för att tävla, utan att egentligen vara rustad för det konditions- och muskelmässigt. Nu fyller han snart 20 och han har verkligen förtjänat att slippa släpas ut på diverse banor, alltså gjorde han sina sista starter nu i helgen – med mig på ryggen! – och det var både helt rätt och fint att kliva av banan sista gången, efter att han krigat till sig en andraplats, även om det var med en liten tår av rörelse (jag är ju så lättrörd nuförtiden, man börjar helt klart bli gammal…). Världen bästa Snurre – utan dig hade vi inte pysslat med islandshästar i familjen.

Nästa generation Skarpängare har också gjort entré – lilla Spíra, med ädelt blod i sina ådror föddes i slutet av augusti. Pytteliten, men med en hållning som en drottning och rörelser som ett fullblod. Fína, vår Golden Goose, som Emmy uttryckte det har gett oss ännu ett litet guldägg. Nedan en liten film på den lilla godingen.

Spíra från Skarpäng, 1,5 vecka

Jag är så glad att jag har kommit igång med mitt dåliga-samvetes-projekt, älskade tjockis-Leiri (Sóley/Divar). Det började inte så bra. I min iver att komma igång tänkte effektiva jag slå två flugor i en smäll genom att stalla upp honom på natten. Dels för att Ljómi skulle få sällskap nattetid nu när Lakkrís o Klár går ute och dels för att kunna banta honom lite. Det var en dålig idé tyckte Leiri, som stod och bankade i boxen natten igenom och jag tror att både han och Ljómi, som inte fick sova en blund i bankandet, tyckte det var bättre att han var ute istället. Han är van att vara ute året runt, jag tar bara in honom ibland på vintern så han får torka upp, men då står han alltid inne med någon av sina bästisar. Ljómi räknades tydligen inte dit (även om de hängde ihop som ler- & långhalm en sommar när de var små). Efter den natten är han väldigt skeptisk till att ens gå in i stallet. Tänk om jag lämnar kvar honom där, hemska tanke. Förutom denna förtroendekris inom familjen så har träningen gått framåt och han är nu att jämföra med en (välriden) fyra o ett halvtåring i sin utbildningsstatus. Planen är att ha kommit fram till 5-års nivån i slutet av augusti (då han själv fyller 6). Det ser jag fram emot, för då börjar man kunna rida ”på riktigt”, även om jag tycker att jag även nu får mycket mer ridglädje av honom än bara för någon månad sedan. Han är så annorlunda mot sina Sóleysyskon och det är så spännande att jobba med honom. I början trodde jag han var lite seg och långsam i reaktioner och tanke. Nu inser jag att han är otroligt lättlärd och känslig, men svarar inte genom att springa (som de andra) när han blir osäker, utan genom att tveka. Det har inget med bjudning att göra. Det är verkligen en sådan häst man inte kan gå på om han bromsar – en häst som inte förstår blir bara rädd då och bromsar/spänner sig ännu mer. Ska man korrigera en häst ska man först vara säker på att den förstår vad man begär av den, det kan inte sägas nog ofta.

Nu känns han jättefin och lätt i munnen, är pigg och framåt (när han är trygg) och han kommer kunna ridas på mycket fina hjälper inom kort. Han har en fin jämnhet i sina gångarter, inga akilleshälar där i alla fall.

Här jobbar vi med tempoväxlingar, korta bitar upp i tempo, längre bitar i lägre tempo. Han älskar att tölta och verkar ha massor av tempo i sig.

Tidigare hade han (som alla unghästar) balansproblem i tölten, blandade vixlingar och passtakt med ren takt, nu är alla vixlingar borta och han har hittat mekaniken. Passtakten kan dyka upp en kortare bit när han blir lite slarvig med bakkärran och han blir lätt lite styv, men övervägande är takten ren. Han behöver bli mer lösgjord för att kunna börja bära bättre bak, nu skyfflar han på med långa bakbenskliv, men jag vill ha upp honom mer och framförallt få mer smidighet i honom.  Vi jobbar alltid med en lång stunds igångsättning i skritt, mycket sidförande, halvhalter och kontroll av ben (flytta framdel/flytta bakdel/öppna). Därifrån övergångar till tölt där vi leker över hela ridbanan, så han lär sig svänga utan att ramla in åt något håll (där har vi en bit kvar – återigen bakkärran som ska bära bättre). Vi jobbar också med halsens placering – jag ska kunna länga, korta och svänga halsen även i tölten. Jag har så svårt för när hästarna blir som stela pinnar i halsen, antingen placerade i (falsk) form av tuff (stång)ridning, alternativt med 20 kilos tryck i handen (rullatorstödet). Det kommer aldrig bölja igenom några rörelser genom en sådan kropp, så att inte spänna halsen när han jobbar får han lära sig från början. Det är jobb som inte maxar benlyft på ögonblicksbild, men på sikt! Och det är trevligt att arbeta med. Jag tycker om känslan av vad som ska bli – inte vad som är. Det är ett otroligt roligt jobb med trevliga unghästar och jag är svårt förtjust i min gule tjockishäst.

Leiri får jobba med att länga ut halsen och släppa upp ryggen i tölt, samtidigt som han ska bära sig själv – inte använda min hand som rullator.

När ”vanliga” människor är lediga blir det lite mer pyssel för mig & Elin. Oavsett om det är jul eller sommar. Jag har haft tillräckligt många lediga somrar (& jular) för att vara helt okej med att vi numera är betydligt mer låsta än innan. Ännu mer i år än tidigare, eftersom Ljómi är hemma och honom tar vi hand om själva, förutom i augusti när det är VM och vi ska få några dagars ledighet också. Som tur är har vi en duktig och rutinerad hingsthållare/unghästtränare som står med sin häst hos oss och hon kan såklart ta hand om honom och övriga hästar minst lika bra som vi själva.

Nu har vi en bunt extra hästar att smörja, sårbehandla, spraya och rida när mattarna är på semester. Plus att vi är igång med betäckningarna, vilket gör att det är långa dagar, när flera ston brunstar samtidigt. Det är både bra och dåligt att hans tjejer kom samtidigt, vi hade egentligen bokat dem från mitten av maj och någon i taget. Vi har bara tagit emot en handfull, eftersom vi ville se hur det fungerade med honom och att ha ston här. Av olika anledningar anlände alla senare än beräknat och i princip samtidigt. Så först nu har vi börjat betäcka. Ljómi är så ung och man märker att han blir lite trött. Från att ha varit väldigt ohingstig fram tills brudarna kom är han mycket mer att hantera nu – vilket är naturligt. Vi håller hårt på rutinerna och gör samma sak hela tiden i samband med betäckningarna, så förhoppningsvis lär han sig snart när det är dags för brudar och när det inte är det. Trots att han är hingstig när han ska ut på morgonen (och har laddat upp med energi hela natten), så är han otroligt mjuk och fin mot stona. Väldigt noga med att kolla att de är brunstiga och enkel att få kontakt med för oss som hanterar honom. Det är jag väldigt tacksam och glad för. Dessutom är de ston han fått supertrevliga, även om inte alla varit med förr och det känns väldigt bra. Nu får vi hoppas vårt pyssel resulterar i några fina avkommor nästa år.

Hon såg ut som ett lamadjur under sitt första halvår, överbyggd, ullig, stor och med långa öron (Liljas speciella gåva till alla sina barn). Men så plötsligt en dag hade hon blivit en svan och är det någon som är värdig arvtagare efter sin drottninglika mor så är det denna långbenta donna. Hon är en keeper alla dagar i veckan. Döpt efter sin fantastiska farmor, som så sorgligt dog några månader innan hon blev till. Heter man Díva kan man ju inte bli medelmåttig, så är det bara. Tillverkad efter att Lilja plötsligt tydligt trumpetat ut att hon ville bli mamma igen, efter tre år utan föl vid sidan. Hon är ungefär lika diskret som alla våra hästar när de vill något och hon visade det genom att nästan välta staketen in till sitt lilla (knappt ettåriga) barnbarn, dvs Ljómi – som liten och kaxig stod och hummade på sin sida åt sin något slampiga mormor. Vi har haft unghingstar här alla år, men varken hon eller någon annan har visat något intresse för dem. Men då var det plötsligt annorlunda. Det blev ett snabbt beslut och en akututryckning till Lindnäs, där hon betäcktes på natten efter att Divar kommit hem efter en tävlingshelg – våra transporter möttes på vägen den sena sommarkvällen, stackars Divar och stackars Ia & Denni, de hade fått lova att betäcka bums, trots att de alla var supertrötta. Men -när de är tokbrunstiga så är de. Stona alltså. Hepp & hopp så blev det då en liten knappt ett år senare, eller nåja hon är fortfarande det största föl vi fått – hon var till och med mer långbent än Ljómi. Ibland blir de snabba besluten så bra!  Ljómi är resultatet av ett, Diva nedan ett annat. Bägge med samma pappa – Divar, the one and only <3.

Jag har en del förväntningar på henne, är hon såhär snygg som tvååring så lär hon inte bli fulare. Hon har en mycket bra hals/manke/bog och proportionerna är underbara (säger jag kaxigt innan hon är visad). Lilja har gett lite korta ben tidigare, på i övrigt väldigt fina hästar. Men den här fick ben för alla sina syskon också och framförallt är hon så härlig i temperamentet. Nyfiken, positiv, lugn men väldigt vaken, social utan att vara påflugen. Jag ska plåta henne från sidan också, men då måste vi vara två annars har man bara en mule i kameran. Jag är otroligt tacksam över att ha fått ett så högkvalitativt sto efter Divar, som tillsammans med sin syster kan bära vår avel vidare den dagen mamma Lilja inte längre kan. Väldigt dumt att hon är 75% syskon till sin gule bror bara.

Nu har jag fått lite funderingar i skallen. Jag skrev i förra inlägget att Lakkrís inte kliat sig ännu. Det tog 24h efter betessläppet (som låg sent i år för oss) innan han började klia. Beteshagen ligger 10 meter från den förra hagen. Den enda skillnaden på dem är att det är gott om gräs i den ena och ganska lite gräs i den andra. Det gör att jag lutar åt att han är känslig för gräs och inte insekter. Jag har sett hästar som fått proteinknutor, gallor, fång och fanskap av gräs – så att några faktiskt reagerar med klåda är kanske inte alls orimligt att anta. Allergi kan ju ta sig många olika uttryck. Nu har han åkt tillbaks i gamla hagen, eftersom vi var tvungna att sätta täcke på honom och då inte kan ha honom med Leiri (som äter täcken) och Spóki som säkert fastnar i dem, eftersom han klänger så mycket på kompisarna. När de väl börjat klia brukar de ju fortsätta resten av säsongen, så jag är tveksam om det hjälper, men vi får se. Nästa år tänker jag nog kanske avstå från att släppa honom alls på bete, bara för att se om det gör skillnad. Märkligt det där.

Det finns så mycket rekommendationer och pekpinnar, men alla hästar är olika och man får försöka läsa sin egen häst. Lakkrís tror jag vi är något på spåren med. Lilja är ett annat exempel. Hon fick (förväntat) fång igen efter att skilts från Spóki – vilket är hormoniellt kopplat i hennes fall. Vi har koll på henne, hon är röntgad igen och hon har ordentligt med medicin som vi har veterinärdirektiv på att besluta själva om hur mycket och när vi sätter in, eftersom vi känner henne så väl. Veterinären som följt henne under de här åren säger att hon har ett bra liv och att hon kan fortsätta med det så länge vi tycker det känns ok och hon fortsätter vara vaken, glad och ”bara har lite puls”. Det går inte att följa alla råd i rigida trådar eller inlägg om fång, för då ska man banta hästen, sätta den i grushage, motionera halvt ihjäl den och ge den torrhö enbart. Plus en massa obskyra tillskott hit och dit. Säkert bra råd till många, men inte till vår häst. Hon är smal och har alltid varit smal. Hon vägrar äta torrhö. Hon har inte ridits sedan 2007, så att dra igång henne (med roterade hovben) är rent plågeri och hon visar lika gärna fångtendenser  i en vinterhage som i en gräshage (hemma). Henne parerar vi så gott vi kan och hon är släppt på bete med de andra (under pågående medicinering, vilket jag vågar pga att jag har följt hennes sjukdom i sex år) och hon är snarare bättre än hon var i vinterhagen, men det vet vi kan variera från dag till dag. Nu har hon varit medicinfri i en knapp vecka på betet, men jag räknar med att vi kommer få ge henne lite antiinflammatoriskt i omgångar. Nästa år hoppas vi att hon är fräsch nog att betäckas igen, då vet vi att hon har två år utan känningar framför sig efter det. Efter Spóki och Diva, två föl två år i rad, var hon ganska mager och tagen. Nu har hon visserligen hämtat sig bra och är fin, men jag tycker ändå det är bra att ge henne ett viloår. I år gör vi inga egna bebisar, utan bara bebisar till andra. Nu har Ljómis flickor börjat komma och vi har en intressant tid framför oss.

En fånghäst som mår bättre på betet och en eksemhäst som mår sämre på detsamma. Hästeri är en märklig historia.

Äntligen fick hästarna komma ut på sommarbete idag! Det är en så härlig känsla att se dem bli så lyckliga i gräsfyllda hagar. För oss var det ett supersent betessläpp, vi brukar släppa i slutet av maj. Men i år ville jag ge hagarna en chans att återhämta sig ordentligt och det har de verkligen gjort. Vädret har varit fantastiskt för betestillväxten, varmt på dagarna och en del regn på kvällarna. I år har vi lite färre hästar än vanligt också, då 4 är, eller kommer vara på diverse olika ”kollon” fram till augusti. Så för en gångs skull känns det som att vi har ganska lugnt tryck på sommarhagarna och betet bör räcka väldigt mycket längre än de få veckor det varade förra året, i torkan. Den ende som inte fått en beteshage ännu är Ljómi, men jag hoppas kunna släppa honom inom kort också. I alla fall temporärt.

Delar av våra två stoflockar, på varsin sida stängslet på vår stora, underbara äng. Foto: Ingrid Hamberg

Lille Spóki, som aldrig fått beta på riktigt, eftersom betet var slut förra året när han skulle börja pilla i gräset, var storögd och tveksam inför att gå ut i den stora gröna hagen. Jag fick ganska hårdhänt knuffa in honom för att han skulle våga sig in. Sedan rörde han sig jääääättestort och förvirrat när det konstiga gröna kittlade honom på benen och magen. Efter en stund trillade poletten ner och han började njuta av gröngräset även han.

Det märkliga i år är att två av stallets eksemhästar inte kliar sig speciellt mycket ännu. Jag som tycker det är groteskt med mygg i år, jag var helt prickig efter att ha gjort i ordning sommarhagarna igår, är helt förvånad över att de klarar sig så bra. Jag undrar varför… om det är någon annan insekt som inte kommit igång ännu, som de reagerar mer på, eller vad det är. Lakkrís brukar vi täcka i maj för han är galen på insekterna då. I täcke och huva är han lugn och kan gå ute dygnet runt, men utan något av det blir han jätteirriterad, sparkar och slår och kliar som en dåre mot allt han kan klia på. Men inte i år. Han har fortfarande varken huva eller täcke och är hur nöjd och belåten som helst. Går in varje kväll, men det har inte spelat så stor roll tidigare år – då har det varit täcket som varit kritiskt. Vi är såklart jätteglada och Elin smörjer honom i manen med Probolja så vi låter ju inte honom gå helt ofixad, men det är märkligt. Likadant med andra hästen, hon har också hållit sig jättefin. Jag blir inte klok på vad vi gör, eller inte gör, vad naturen gör eller vad som spelar någon roll. Vi är bara tacksamma för att han verkar nöjd och harmonisk. Det är han överlag mer nu än tidigare då han var lite introvert, lite småsur och osocial både mot oss och flocken. Men i år har något hänt med honom, han leker med Spóki, är mycket mer social – huvudet kommer alltid ut över boxkanten när vi är i stallet (innan stod han med rumpan mot oss), och han söker mer kontakt både med oss och med flocken. Det är roligt, för mig signalerar det en mer välmående häst än så som han var tidigare. Kanske inbillar jag mig, men det känns som att han börjar öppna upp sig på ett väldigt positivt sätt. Nu vilar han några veckor, eftersom han kändes ansträngd i musklerna. De där bakbenen han har kostar på.

Utan täcke ännu ❤

Nu är säsongen över. Det har varit intensivt och väldigt roligt. Mycket dömande, mycket startande. Senaste veckan har vi klarat av 3 tävlingar (inte starter på alla, men dömande), en student, två besök på Ultuna, samt släktinvasion. Puh. Tant är lite mör.

Klár fick hänga med sista svängen ut, han har inte startat mer än en V5 och T8 i april. Banan var tung och geggig efter en regnattack från yttre världsrymden mitt under tävlingen och Elin gjorde ett strategiskt misstag som körde samma program som på Lakkrís, vilket kräver ganska mycket kondition. Klár är stor, tung och har stora rörelser så banan tog på honom och han fick rejält med mjölksyra. Det fanns ingen kraft kvar till traven och galoppen. Hon borde lagt in skritten efter töltmomenten. Lite passtakt fick han också till i det långsamma på den tunga banan (vi är nästan glada över passtakt när det gäller honom, hellre det än travtakt), lite uppslag i det ökade och så en sjukt mesig trav. Och trött galopp efter det. Men Elin var nöjd med honom.  Hon kände att hon fick fina svar efter hans tråkiga senskada. Lakkrís sa upp sig helt på samma bana. När han skulle gå T1 så var det rena floden på ena långsidan. Stackars ryttare som skulle plöja genom den. Jag har under alla mina år aldrig upplevt något liknande. Lakkrís studsade spänt runt, skitsur. Upp, ner, åt sidorna – överallt utom koncentrerat framåt. Banan var bättre till V1:an, då hade floden runnit bort, men han var bortom all dialog. Efter en spänd långsam tölt, ett uppslag i traven och sedan en felfattning så sa Elin tack och hej och lämnade banan. Det var inte för 5,40 hon kommit dit för att rida och det var bara en strid att fortsätta, så hon valde att avsluta. Vi känner oss ändå nöjda med honom sett över säsongen. Bitvis är han fantastisk på banan och siluetten så vacker, det gäller bara att få jämnheten i detta vackra. Vi får så fina personliga kommentarer från domarna efter visningarna, att man blir alldeles lycklig – och stolt såklart.

Fina Elin med kusin vitamin & storasyster Emmy ❤

En student har vi också tryckt in, med släkten inhyst ett antal dagar utöver själva firandet. Dagen innan studenten hade fina, vänliga, vackra Díva den något dåliga tajmingen att få ett kolikanfall. Magen var som en spärrballong och hon hade rejält ont. Tack och lov hade jag avböjt svägerskans vädjan om att provsmaka skumpan medan vi dekorerade vårt eminenta partytält på dryga 600 kvm, dvs ridhuset, eftersom jag skulle skjutsa Elin till festligheter på kvällen. När jag stod där i hagen var jag ytterst tacksam över detta. Valmöjlighet 1: ringa ut distriktaren och sedan vaka hela natten och försöka leda runt en otämjd 2-åring i stallgången utanför hingsten en gång i timmen. Om detta inte hjälpte köra upp henne till Ultuna framåt morgonen och därmed missa Elins utsläpp, eller fortsätta vaka under själva festligheterna också.

2. Knöla in henne i bussen och köra upp till Ultuna direkt, där de fick sköta vak och passning medan vi firade student.

Jag valde alternativ 2. Tillsammans med Elin och Emmy fick jag efter lite bök in henne i bussen och kom upp till Ultuna vid 22-tiden på kvällen. Väl där vägrade hon lämna bussen, till personalens allmänna munterhet. Hon är numera en legend på Ultuna, det insåg vi när vi skulle hämta henne och alla – precis alla – på Ultuna visste vem hon var (jahaaa, den lilla som inte ville gå ur bussen, haha). Mmmm, haha själv. Vi fick så småningom sedera henne och lyfta ut henne ben för ben. Mycket ska man vara med om. Väl ute har hon sedan skött sig helt perfekt. Numera väldigt ledtränad, eftersom Ultuna tog hand om promenerandet en gång i timmen. Vi var hemma vid 24, men det var förbaskat skönt att ha henne i goda händer och kunna släppa det under kommande dygn, som faktiskt skulle vara fokuserat på Elin. På onsdagen hämtade vi hem lilla knasfian igen och hon sederades lätt innan de sa ”hej då” och lämnade åt oss att lasta på henne. Men kors i taket så tog det inte mycket mer än tio minuter för mig och Elin att få på henne och väl hemma så hoppade hon glatt ut när hon insåg var hon var. Nu är hon pigg och glad igen, vår skönhet. När vi kom till Ultuna och öppnade upp lastbilen, stod personalen på rad (4 st) och när de såg henne sa de ”Men oj så fin! Vad är det för stam på henne? Och vad stooor hon är”. Ja tack Divar & Lilja för vår typ 150 höga, slanka 2-åring som består av långa ben, en giraffhals och massor av man. Hon är så vacker så ni anar inte. Måste plåta henne.  Här en halvtafflig bild från i vintras som inte alls gör finingen rättvisa, men söt (& skitig) är hon här också.

Undersköna Díva från Skarpäng, här mindre skön, men desto mera skitig o vinterpälsad

Så kom den första 7:an för unge herr Lakkrís – i galoppen, som vi också anat skulle bli den som tickade in hans första 7:a. Det fanns en tid när ungarna var nöjda med några 6:or i protokollet. Numera bör det finnas ett gäng 6,5:or för att samma nöjdhet ska infinna sig, men 7:or känns extra gött. Det förlåter lite att han övergav Elin på banan och var på en egen tävling, där man gjorde övergångar där man kände för det och rollade i det ökade. Han kom ut på 5,77 tack vare snitt på 6,33 i långsamma, 6 i trav & 6,5 i galopp – då kan man ta att han gick dåligt i ökat och fick avdrag för sen övergång – även om det inte är önskvärt. Nästa gångart som jag gissar kommer ticka in 7:or är den långsamma tölten, men det dröjer möjligen till nästa år.

Nu betslar vi upp till nästa start, eftersom han i takt med att formen blir bättre också blir hetare och lite mer svår att få tag i, vilket är en av anledningarna till att han rollar i det ökade. Hemma tränar vi med tränsbett och planen är att återgå till tränsbett så snart som möjligt igen, men just nu är han som en kanonkula och eftersom han har en ganska hård skalle behöver vi skärpa kommunikationsvägen med honom. I och för sig är stång ett väldigt trevligt bett – om ryttaren kan rida – men vi tycker ändå att det är ett mål att kunna rida på tränsbett i möjligaste mån.

Han må vara liten, men det är ganska mycket häst att sitta på när han är så här uppvarvad. Själv skulle jag bara ta en sväng på vägen med honom häromdagen, efter att ha haft ett mycket lugnt lösgörande pass i ridhuset – det gick ungefär tredubbelt så fort som jag tänkt mig hem. Han har ingen som helst förståelse för att tant är skev och obalanserad uppenbarligen. Då finns det två alternativ – 1. jag börjar rida ordentligt och hitta tillbaks till balansen igen. 2. Jag får hålla mig till att rida snällhästarna Snurre & Leiri resten av mitt liv. Jag tar nog sikte på alternativ 1 trots allt.