Jag tror vi haft den mysigaste och bästa påsken på år och dar. Vilka härliga dagar! Vi hann med massor av saker, energin flödade i den ljuvliga solen som strålade på outtröttligt. Man kan ju inte annat än att bli glad och pigg. Det blev en hel del hästar. Vi har ridit på mysiga skogsturer, mockat hagar och varit en sväng på Lindnäs och tränat med Klár och Snurre. Bägge tjejerna red och de fick jobba med tölten framför allt. Klár har blivit bättre i formen, men behöver träna på att hålla ihop på raka spår. Han vill gärna korta av bakbenssteget och gå isär om han får en chans och det gäller att tajma förhållningarna, vilket Emmy fick jobba med. Tidigare i veckan hade hon och jag kommit till insikt att hon har ridit väldigt mycket och har en bra känsla, men eftersom hon inte rider lektion mer än några få gånger om året, så har hon missat en del grundläggande dressyr i sin utbildning. Övningar som man automatiskt får om man tränar oftare för instruktör (eller borde få). Det får vi ta tag i nu med gemensamma krafter.

Snurre & Elin tränade på form i skritten, inte Snurres favvo, samt på tölten och sidoförflyttningar i tölt. Snurre vaknade till i ridhuset och blev riktigt pigg och glad. Då gör han sina småstegringar när man står still. Elin tyckte det var hur kul som helst och har ridit hela påskhelgen i någon slags nyuppväckt ridförälskelse. Igår fick hon låna Klár och red ut tillsammans med Emmy & Bliki. Hästarna hade lika mycket energi som vi i helgen. Elin kom tillbaks med lite splittrade känslor över att ha fått sig en ganska rejäl åktur på en vrålpigg Klár, men landade i att det nog var mest kul och faktiskt inte speciellt läskigt, även om hon inte hade full koll på tempot.

Dessutom har vi lyckats med konsstycket att putsa lite fönster, deklarera OCH rensat nästan hela loftet (wohoo!). Vilket teamwork vi hade – tjejerna rensade i olika säckar – slänga, ge bort och spara. Jag sprang upp och ner med fyllda och tomma säckar och det manliga inslaget gjorde det som manliga inslag brukar föredra – åkte till tippen med lass efter lass. Nu är det bara garaget kvar. Urrk. Självklart har vi belönat oss med god mat under helgen också, liksom med välfyllda påskägg. Både utemöblerna och grillen invigdes för året, under trevliga former. Elin och jag har spenderat timmar med att bläddra i inredningstidningar och klippa ut inspirationsbilder som vi sedan satt in i en moodbook. Rum för rum planerar vi nu på gården – färger och möbler. Vilket roligt jobb att göra och att göra tillsammans!

Det löjliga är att det låter som vi jobbat som illrar när jag summerar allt vi hunnit med under påsken, men det känns inte alls som att vi har stressat eller slitit – allt har bara varit kul.

Avslutningsvis vill jag ge ett Stort grattis!! till Maria T. som vann en inofficiell TiH tävling med fina Tígn nu i helgen. Domare var Trausti Thór och poängen fina 5,75. Så kul! Sóleybebisen Tígn är efter töltkanonen Dökkvi och har massor av potential, tempo och utstrålning.

Fina Tígn med sin ägare Maria.

Tant har en ohygglig träningsvärk. Har hon ridit långtur? Har hon töltat som aldrig förr? Har hon äntligen kommit igång med sina joggingturer igen? Svaret är ett rungande NEJ. Tant har städat. Nu låter det som jag aldrig städar  vanliga fall, vilket jag faktiskt gör. Men nu har jag städat på riktigt. Det innebär att jag har torkat av lister, dörrar, rensat tonvis med papper från kontoret, skrubbat fogar i duschen osv. Allt utfört i märkliga ställningar som människor över 40 nog benämner obekväma. I ett och ett halvt dygn har jag ägnat mig åt denna hysteriska vårstädning (och är ännu inte klar, då fönster och skåp återstår). Har jag fått vårnojja? Knappast. Men mäklare nummer ett skulle komma och då tänkte jag att han gott kunde få ett starkt intryck av kåken och därmed känna att han kunde sälja den till ett riktigt bra (det vill säga högt) pris. När orken tröt intalade jag mig att allt jag gjorde inför hans visit skulle jag ha igen inför kommande fotografering och visning, då nästa hysteriska röj- och städomgång tar vid. Jag har egentligen inget emot det, jag gillar att plocka undan och städa och framförallt gillar jag känslan efteråt när det luktar rent och allt är sådär snyggt och prydligt (en hel kvart innan alla djuren dragit in ett kilo pinnar, lite grus och släppt av sig en halv fölpäls lite varstans). Men det är ju fysiskt jobbigt måste jag motvilligt tillstå. Nackdelen med tokstädande är att jag alltid lyckas städa bort en massa bra att ha grejer, typ telefonladdare, som jag sedan får ha hysterisk jakt efter under en timme eller två. Men nu är huset faktiskt i vettigt skick och då återstår ”bara” den stora ångesten: garage och loft. Där finns det prylar till förbannelse. Inklusive några halmbalar, 50 fleectäcken, gamla dockor och andra miljontals prylar från ungarnas hela barndom. Huhh. Det blir påsknöjet för tant med tonåringar att ta tag i, rensa och åka till tippen. Blocket lär få sig en ny storkund i påsk också. Nåja, igår gick startskottet för försäljningen genom första mäklarmötet (om man då inte räknar in städningen i projektet, vilket man borde). Jag har inte ens hunnit träffa mäklare nummer två ännu, ändå är det full fart framåt nu. När Elin och jag gick runt och pimpade lite inför att några spekulanter skulle komma och kika, de hade på omvägar hört att vi ska sälja, då såg vi en bil som åkte fram och tillbaks på gatan. Vi tänkte att det var spekulanterna, men istället ringde mäklaren efter några minuter och meddelade att vi fått ett första budet på kåken. Jag sa ju att det går fort i hockey och i mitt liv. Ett bra bud dessutom. Lagt av den som bara kört förbi på gatan. Det känns förvisso lite halvgalet. Detta innan ens mäklaren är signad, än mindre huset officiellt ute på marknaden. Hästmarknaden må vara svajig, men husmarknaden i Stockholm verkar knallhet. Mäklaren trodde inte ens det kommer till visning utan säljs innan dess, det vore onekligen skönt. Om tant kommer kunna rida de närmaste veckorna, eller gå runt med ständig träningsvärk, på grund av att huset måste vara i toppskick när VIPfolk ska komma och kika, återstår att se. En anledning att stryka sig från tävlingen dök just upp i mitt mesiga sinne…

Vad är det jag ser hos Fína som gör att jag tror så mycket på henne? Frågan kom från tonåringen. Tja, det är väl flera saker. Dels hennes skalle, som är speciell den också. Jag tycker de bästa hästarna ofta är lite hårda i huvudet (till en viss grad i alla fall), de behöver nästan vara det för att kunna träna, resa och prestera. Om man ska beskriva det lite mer positivt så har hon helt enkelt karaktär – eller esprit som någon dressyrtant säkert skulle sagt (och som inte är en variant på T-sprit). Fysiskt har hon alltid rört sig stort och snabbt i hagen (tempot är ju faktiskt intressant också, inte bara aktionen), ända sedan hon var nyfödd – även när hon lekt, inte bara när hon visat upp balansgångarter. Nu under ryttare ser jag en mjuk, elastisk häst med spänst i steget, trevlig hållning och där rörelserna flyter igenom hela hästen utan att det ser ansträngt ut. Med mer träning och styrka kommer det här, med stor sannolikhet blir riktigt flott. Hon har bara burit ryttare i några få månader, så hennes muskulatur är långt ifrån en ridhästs, ändå ser det så lätt ut. Hon är ju dessutom femgångare, vilket inte gör saken sämre. Det var mitt långa svar, till en undrande unge. Och till er, om ni -mot förmodan funderar på samma fråga. 🙂

Fína

En annan fråga kom från annat håll: blir hon inte ännu mer villig i och med att hon blir starkare? Ja det vet man ju såklart inte, men hennes mamma var väl ganska konstant i sin famåtbjudning från dag 1 tills jag sadlade av henne för gott och lät henne bli avelssto. Hon reds in av Peter H, som enligt egen utsago stannade ganska många månader i rundkorallen, innan han red ut på henne eftersom hon bara var knallvillig från början. Jag tog henne efter att hon hade ridits några månader och visst gick det undan, men den stora skillnaden var att hon lärt sig förhållande hjälp helt enkelt. Så i Fínas fall är det just den utbildningen som nu måste landa, hon måste förstå halvhalter och broms. Förhoppningsvis spelar det då inte så stor roll om hon skulle orka springa ännu fortare och ännu längre när hon blir vuxen, så länge hon är lydig för hjälperna. Det är ju inte viljan som är ett problem – hos någon häst. Det är en eventuell brist på lydnad som ställer till det.

En unghäst kan vara tveksam i sin framåtbjudning, och då måste man fokusera på att rida fram. Utan framåtbjudning faller det mesta inom ridningen. Dessa hästar blir det stor skillnad på från början av inridningen och hur de sedan är när de ridits fram, fått styrka och mod att bjuda på. Men de hästar som redan från början har det där trycket i sig, de tycker jag inte blir så mycket mer villiga senare. Lite kanske. Det beror ju också på hur man rider dem i början. De som är knallvilliga från början får man snarare dämpa lite. Bliki var en sådan och honom skrittade vi runt på hur länge som helst bara för att han skulle dämpa ner sig lite, likaså Tígn. Bägge hästarna är fortfarande väldigt villiga idag, framförallt förmedlar de den där känslan av att kunna springa till de stupar (skulle Snurre aldrig komma på tanken att göra). Hade man ridit fram dem så som man rider unghästar vanligtvis, då hade de kanske varit i kategorin ”dängvilliga” för att citera Ida. Nu är de bara dängvilliga när andan faller på, i Tígns fall uttryckt som glädjebockningar och i Blikis fall som explosioner.

Nu när livet är upp och ner på alla möjliga sätt – man ska sälja hus, flytta och renovera (det var liksom lätt att köpa, nu återstår själva jobbet) – då kan man ju lika gärna go crazy fullt ut liksom, så tant anmälde sig till en tävling idag. Sådär bara. En unge kommer nog att ägna tävlingsdagen åt att nyktra till efter sin 18-års fest och den andra simmar en stor cuptävling. Alltså öppnade sig möjligheten för tant att tävla. Så jag passade på att anmäla mig. Lite fegade jag – egentligen skulle jag vilja ta Bliki och Klár, men tänkte att jag var själv och att det kunde bli lite mastigt att ha med sig Bliki då (man kan behöva en mental coach med sig när man ska sitta på den krutdurken), så jag fegade ur och anmälde Snurre istället (OCH Klár såklart). Men kanske byter jag pålle när jag fått suga lite till på det. Nåja. Fem minuter efter att jag anmält mig kommer det ett SMS från arrangerande klubbs ordförande: ”Wtf ska tant tävla – det var det värsta.”

Jag chockade uppenbarligen omgivningen lika mycket som mig själv. Men vi är inte där ännu, än finns det tid att fega ur. Men samtidigt: det är ju kul! Spelar roll hur det går, eller tja, det gör det inte egentligen. Jag vill göra vettiga prestationer. Fy så läskigt. Och så roligt.

Jag pratade också med Ida idag, bland annat om chokladpralinen Fína. Ord som dängvillig, vrålframåt och aspigg förekom alltför mycket i beskrivningen för att jag ska känna mig helt komfortabel. Tonåringens reaktion på beskrivningarna var ett stort leende och ett ”vad kul!”. Usch.

Här blir det till att träna framöver – min blivande ridvolt, med ljuvliga beteshagar i bakgrunden.

Här syns stallet till höger och bostadshuset längre bort till vänster. Skogshagarna är också till vänster.

Det brukar ju vara en populär inledning på diverse programpunkter, så även här. Jag har ju en liten Pradabrun (alternativt chokladbrun) liten fröken som är under utbildning hos Ida. Fina Fína. Min diva. Eller min Diva om man så vill. Kanske något snäppet under Divas kvaliteter, men dock. Vacker är hon i alla fall i mina ögon. Tillbaks till mejlet. Som då kom från Ida såklart:

…”Klart vi ska visa fina Fína exteriört nu i juni. Fina Fína som för övrigt är väldigt pigg. Mycket vilja i denna dam, på många sätt ;)… men rackarns så fin hon kommer att bli”.

Jahapp. Och henne ska tant alltså ha. Kanske ska tänka till en sväng till där. Det låter som att det kan gå fort i Vallentunaskogarna annars med den viljan. Fast å andra sidan så red jag ju hennes tokvilliga mamma, men det var ju några år sedan. Gulp. Här är hon fröken Fína. Joggandes tre och ett halvt år gammal. Ännu en av mina stora kärlekar faktiskt (tant kan förefalla lättflörtad, men så är icke fallet)

Det går fort i hockey. Och i livet. I alla fall i mitt. På en vecka blev jag gårdsägare. Sådär alldeles oväntat, men ändå inte. I tio års tid har jag letat efter den perfekta gården. Jag har varit på visningar, kritiskt granskat, värderat, sågat, vänt och vridit på för- och nackdelar med hus, läge, marker och så vidare. Det har alltid varit något som varit fel. Antingen för mycket arbete, för högt pris, för långt bort, för många byggnader, för lite mark eller något annat som har stoppat mig från att slå till. Vallentuna har varit mitt primära sökområde, då jag gillar kommunen, den ligger nära där jag bor nu (granne), många av mina vänner finns där, det är en riktig hästkommun med trevlig natur. Tyvärr säljs det så väldigt få gårdar där, som ligger på vettigt avstånd från centrum och kommunikationer (Vallentuna är en geografiskt mycket stor kommun och de norra delarna är verkligen far, far away från Stockholms innerstad och vad värre är – ungarnas skolor och träningsställen…). Så plötsligt dök det upp en precis lagom stor gård, 2 minuters bilväg, och därmed cykelavstånd, till Vallentuna Centrum. Jag trodde inte det var sant att det fanns gårdar med den markarealen så nära de centrala delarna. Läget var inte bra, det var osannolikt bra. Vi åkte dit, Emmy och jag tog fel väg och kom en bakväg, vilket innebar att vi körde flera kilometer genom skogen och vi sa bara till varandra: vilka ridvägar!! 6 hektar ingick, dessa visade sig vara skogshagar vilket var en besvikelse. Jag älskar visserligen skogshagar och dessa hade stor ligghall och vintervatten, men man behöver ju onekligen även beteshagar. Nää, sa jag till Emmy. Det går inte. Vi måste ha bete till avelsflocken, tyvärr. Vad synd – det som kändes så bra. Det låg fantastiska beteshagar precis bakom stallet och jag tittade längtansfullt på dessa och tänkte, att den gård som hade dessa hagar kunde skatta sig lycklig. Huset var gulligt, men behövde lite styling. Ett fräscht gästhus med alla bekvämligheter fanns, liksom stor fin ridvolt och ett litet stall. Det var så bra. Det var bara det där med hagarna. Precis innan vi åkte hem (besvikna) frågade jag mäklaren vems hagar det var som låg bakom stallet och han tittade lite förvånat på mig och sa, jamen de ingår på arrende och ägs av Stockholm stad, 5 hektar ren betesmark (den lille mäklaren fattade inte värdet av att det fanns lika mycket mark till i objektet, om än på arrende, så han hade inte fått för sig att nämna det i objektsbeskrivningen, liksom detaljerna med jättestor ligghall, vintervatten och lite annat smått och gott. Sådant som vi hästägare uppskattar alldeles ofantligt). Just i det ögonblicket såg jag att det hängde en stor virtuell skylt över gården. Det stod KIA på den, det såg jag tydligt. Nu fanns det väldigt många andra som – naturligtvis helt felaktigt – inbillade sig att det stod deras namn på skylten, så budgivningen blev stentuff. Men Ia (som var den ende som visste om att jag hittat denna pärla) peppade stenhårt och var som en PT i örat,om än mejlledes – Nu släpper du inte det här – buda på! Så jag höll i, även när jag var trött på alltihop (man fattar inte hur tröttande en budgivning är riktigt) och när jag var nästan uppe på mitt absoluta tak, så ringde mäklaren och sa att den siste efterhängsna antagonisten hade släppt. Jag åkte och skrev på köpekontraktet samma kväll, så ingen av mina motståndare skulle kunna kasta in ett nytt bud (och för att jag skulle åka till Växjö klockan 4 morgonen efter…). Efteråt fick jag lite panik. Herregud, plötsligt stod jag med en gård och med allt det ansvar och allt det jobb som det innebär. Och jag kommer behöva lämna mitt älskade hus, som jag ritat själv och trivs så tokbra i. Det var så blandade känslor. Även ungarna åkte lite upp och ner i känslostormarna. Men nu, några dagar efteråt så känns det så rätt. Så klockrent rätt. Tjejerna glädjer sig lika mycket som jag nu och planerar sina rum och i Emmys fall – hagarnas fördelning. Äntligen kan jag samla mina hästar och titta ut över dem när jag vaknar. Jag kan vakta mina fölston, gå ut och pussa dem när andan faller på och ha dem nära. Naturligtvis ser jag hur jag svärande halkar runt i lera i november, eller släpar ensilage i en meter snö i januari, men just nu är jag beredd att göra det. Kanske inte om 10 år, men just nu så nu tar jag tillfället i akt. Herrejösses. Nu kör vi. Hösten får ägnas åt att renovera huset, bygga fler boxar, stängsla fler hagar i hagarna. Det mesta är hägnat, men i tre giganthagar, jag känner nog att vi behöver lite mer rimliga storlekar på hagarna om vi inte ska behöva jaga Bliki en hel dag när vi ska ha tag i honom. Dessutom vill jag gärna kunna flytta runt hästarna så hagarna inte blir upptrampade. Jag har sagt att alla som kommer och hälsar på får i uppdrag att slå ner fem stolp :).

Jag citerar mig själv: Vi har inte haft en häst som känts så bra och förberedd som Bliki är hemma nu

Jag har många gånger sagt (skrivit) att jag ska sluta skriva sådant, för då kommer det ett bakslag innan man hunnit blinka. Egentligen borde jag kanske kverulera och ondgöra mig över allt elände på den här bloggen, istället för att uttrycka min glädje över saker och ting. Inte för att någon i världen skulle orka läsa allt gnäll, man vet ju hur kul det är att ha ständigt gnällande människor omkring sig – åtminstone undviker jag dylika så mycket som möjligt, men jag skulles slippa de återkommande känslorna av att ”jaha, nu var det slut på DET roliga”.

Foto: Malin Schön

Nåja, den då ”bra och förberedde” herr Bliki firade vårens ankomst genom att ta bettet och dra som en avlöning över hela stallplan häromdagen då hans ryttare tyckte att hon behövde träna en passläggning inför helgens start. Nu har vi i samförstånd (ibland måste man få göra sina egna misstag innan man lyssnar på sin kära mor), kommit fram till att just Bliki inte ska tränas i pass särskilt ofta och framförallt inte på sista sträckan hem, där proppskåpet på sagda djur tenderar att få kortslutning och han kommer studsandes på tvären över stallplan med en väldigt arg ryttare på ryggen. Har hänt mer än en gång. Eftersom jag ogärna ville att han skulle ha just den ritten i åminne, när han skulle beträda tävlingsbanan, satte jag mig på honom dagen efter och ägnade mig åt nedsåsning av häst. Det är jag bra på. Tur man är bra på något. Vi la tre läggningar inne på volten, stillsamt, långsamt och han fick massor av godis i nedtagningen. Han kändes för övrigt bara urtrevlig att rida (nu på tränsbett, som jag känner mig mer hemma på. Han var nöjd, bakbenen var med, jag var nöjd.) Han hade väl liksom fått pysa av sig dagen innan, så nu fanns det inget av stollande kvar i honom. På tävlingsdagen var han lite spänd och ganska framåt i femgången, sprang lite fort i trav och skritt (svaga rollinslag samt lite överilad skritt), tölten godkänd och galoppen fin. Läggningarna var jag stennervös inför. Sist vi tävlade honom drog han i ALLT, ha la sig inte en gång utan startade i pass, inte i galopp, slog upp i kors i kurvan och skenade igenom läggningarna i korsgalopp. I T3 lydde han i två av nedtagningarna, sedan lackade han ur och drog hela den sista kortsidan och sedan i alla varv i det ökade. Inget bra tävlingsminne. Just därför var hela målet med denna start att han skulle vara lugn och kontaktbar (dvs kontrollerbar). Poängen var helt ointressanta, för är han inte lugn blir det ändå bara en rysk roulette där slumpen avgör om det blir nertagningar alternativt pass och där vill vi inte hamna. Nu fick Emmy honom i galopp innan läggningarna, alla 3! Väldigt bra. Första läggningen rollade han mycket i, så hon höll tillbaks honom ordentligt. Läggning två ville ha inte söka passen så hon lät honom rulla hela vägen i stillsam galopp, utan att bråka. Tredje läggningen la han sig, men hon drev inte alls för att undvika att han skulle varva upp sig. Pass vet vi att han har, en grym sådan dessutom, så det behöver vi inte kolla av.

   Fjöspass, men kontrollerbar häst. Foto: Elin Ahnfelt

En kommentar förbryllar oss en del gällande galoppen. ”Flack, men uppe”. Kan man vara både flack och uppe? Det är säkert vi som inte har koll nog, men lite förvirrande är det.

Han fick alltså bara poäng (låga sådana) på sista läggningen och således en blygsam slutpoäng, men inget under 5 i övrigt. Jag var jättenöjd, Emmy var (för balansens skull) jättemissnöjd. I alla fall till att börja med, men landade även hon i att detta var precis det vi faktiskt haft som mål. Det är lätt att glömma det när man i tävlingens hetta vill så mycket mer. Hon blev ändå 3:a i femgången, av 9, vilket säger en del om nivån men också om att det inte var glädjepoäng direkt. Emmy fick jämna slutpoäng, men ganska skiftande kommentarer, men det är alltid skönt med jämna poäng, då är också visningen jämn och det är ett kvalitetstecken i sig. Bliki var varm och trött efter femgången. Det är inte ofta man ser honom trött. Han hade en timme mellan sina starter och han var lite slagen när han gick in i T3:an. Lite motig i det korta tempot, nacken bakåt – inte alls så fin i formen som han kan vara. Ökningarna ok, men lite trött i nertagningen och sökte traven ett par gånger. Ok i det ökade där han också fick en 6:a. Han slutade på 5,17 och det är vi nöjda med, liksom med att han även här fick ganska jämna poäng (i slutpoäng i alla fall, delarna skiljde sig en del men så är det ju alltid). Det var en godkänd ritt på en varm, spänd och trött häst – men som INTE drog. Dessutom skötte han sig exemplariskt på tävlingsplatsen, helt cool och väldig trevligt att åka ut med. Han är som en hund.

Foto: Elin Ahnfelt

Tack Elin och Malin Schön för fina bilder från helgen!

I något slags snöfallsaktigt och kallblåsande skitväder red vi ut igår morse, på två inte lika morgon- och vädersura hästar som ryttare. Klár var pigg och glad och kändes fin. Han har i perioder känts lite tung, men ute är han bättre. Nu tränar vi stabilitet i formen i tölten, han vill gärna slänga upp huvudet, åtminstone precis i starten. Den dörren är nästan stängd nu och han startar betydligt bättre och mindre krampigt. Små, korta bitar i så djup form som han klarar utan att dimpa ner i trav. På eftermiddagen återvände jag till brottsplatsen och red de två andra bushästarna. Bliki var lite spänd, det hände mycket runtomkring, det blåste, hästar slog i bommar, någon blev rädd, någon annan kom farande bakom osv. Han studsade lite och hade svårt att vara lika fokuserad som han kan vara. Och jag också säkert. Jag hade stång på honom och jag tycker att jag inte har lika bra kontakt med bakbenen när han går på det. För min del blir det nog utan stång på honom framöver. Snurre fick också på sig stång, för att träna en jämnare form i skritten. Han har, efter vårt slarv, blivit mycket sämre i skrittformen. Han har fått gå på de förödande halvlånga tyglarna alldeles för länge. Nu bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det. Han var måttligt road, men gick fint efter ett tag. I hans fall tycker jag att han blir svårare att runda för skänklarna med stången.  Han får en styvhet i kroppen som jag inte gillar. I hans fall blir stången bara för att öva form i skritt framöver för min del. Snurre fick också träna galoppfattningar, bärighet i galopp och övergång galopp-trav, nyttig träning på de lättväxlade femgångshästarna. Traven är jämn och fin på honom nu och det är ett skönt besked, det är den han släpper först när han har ont någonstans. Eftersom han i det närmaste är omöjlig numera att fatta vänster galopp på ute, så har jag varit lite bekymrad över om han kan ha en ny skada i höger bak. Jag blir ju helt nojjig för jag vill verkligen inte ha trasiga hästar mer. Inne på volten fattar han vänster galopp utan att fundera och traven är som sagt jämn och fin. Det är bara ett ticks han fått för sig ute, den lille dumkopfen. Antagligen för han kan springa snabbare i höger än i vänster galopp. Det gäller ju att vinna över den som är med på turen…

”Ursäkta, vad kallade du mig för? Om du lär dig rida kärring, ska du se att jag kommer gå alldeles utmärkt. I både vänster och höger galopp. Närsomhelst.”

…till årets säsongspremiär. Först ut är Bliki redan nu till helgen. Han tenderar att vara opåverkad av vilken månad det är, vilket underlag det är och vilket väder som visar sig så vi vågade anmäla honom till Örnäs kval nu på lördag. Örnäs bana är vi annars inte speciellt förtjusta i, den blir lätt ojämn och mjuk, vilket har inneburit ett antal katastrofstarter där på vår diva herr Snurrman. Men i Blikis fall vågar vi nog testa på den igen, han maler på oavsett yttre förutsättningar, visserligen allt hetare ju längre fram på säsongen det lider, men i övrigt mycket jämn. Snurre varierar däremot enormt upp och ner beroende på vilket humör han vaknat på och Gud vet allt vad han väger in i sin dagsform. Snurre kommer därför få starta (med Emmy) först i mitten av maj, när solen värmer hans lilla bortskämda kropp och banorna är jämna och fasta (förhoppningsvis). Snurre Sprätt brukar vara som bäst i augusti, när typ allt stort är över. Däremot ska han få ut och springa lite med Elin innan maj för att se om hon kan A-klassa sig med honom som junior. Hon har gått på de siffrorna flera gånger, men då i lättklass (rids identiskt som öppen klass just när det gäller femgång), och då gäller inte uppklassning. Samtidigt ska då storasyster (som ju redan är A-klassad med Snurre sedan tiden före Kristus) försöka sätta nästa röda grabb i A-klass – det vill säga Bängbulan Bliki. Vi har inte haft en häst som känts så bra och förberedd som Bliki är hemma nu, Emmy är lyrisk efter varje ridtur med honom. Jag tror han känner det, han börjar bli trygg med vad han ska göra och med vad han kan och han njuter av att möta den extra omsorg som det naturligt blir för de hästar man känner att man får mycket tillbaks av. Han är så löjligt nöjd med sig själv numera, när han plöjer igenom en vattenpöl så frustar han nöjt ungefär som ”kolla vad jag kunde”, eller när han har fått jobba med samling likaväl som att explodera i en lång galopp eller en passraka. Huvudet rakt ner i backen och lång frustning. Inte alls som förr i tiden när näsan nere i backen aldrig fanns på kartan – han var på helspänn 24 timmar om dygnet. Stackars häst. Oavsett vilken terapeut han gått till så har det varit en rackarns bra i alla fall. det är en ball häst.

Men, ball eller inte, med hans skalle kan ju vad som helst hända på banan så vi tar det stillsamt med honom, dvs A-klassning står inte på agendan nu på lördag utan är ett mål för säsongen. Han får ut och testa av ett rejält pass bara, med fokus på stabilitet, lydnad och lugn. Emmy ska sätta honom i arbete, i samtliga gångarter (förutom passen då det mest handlar om att hindra honom från att springa fortare än vad han kan balansera sig just nu). Han har aldrig varit på Örnäs, vi får hoppas att han tar banan bra. Han kommer gå både F2 och T3, han känns stark och bra så vi tror han orkar både och även om de ligger tätt (och det är ju bara uttagningar, inga finaler). Vi slipper veterinärbesiktning i alla fall, annars är det nästan den svåraste delen på tävling med honom. Särskilt om veterinären är manlig. Eyjólfur hade gubbträning med honom förra veckan. ”Han måste genast utsättas för desensibiliseringsträning” sa farbror E myndigt. efter att hästen kastat sig två meter bak när han stegade fram i sin bylsiga overall. Presenningar och flaggor ska han utsättas för!! Presenningar och flaggor är inga problem sa jag, jag kan säkert packa in honom i en presenning och flaggtränad är han, det är gubbar han behöver tränas på (efter 14 år med Eyjólfur vågar jag faktiskt protestera lite). Jaha, sa farbror då lydigt och tog uppgiften på allvar. Ordentliga stunder gav han sig tid med att närma sig Bliki, som första gången höll på att svimma, men som accepterade farbror E lite mer dag 2, även om han fortfarande nästan satte sig på rumpan när han försökte ta honom. Samtidigt tror jag han spelar över en hel del, han är en drama queen (och passar därmed Emmy perfekt, de är så lika de där två emellanåt så man kan bara skratta). Dessa hästar och deras personlighet. Det är helt otroligt så mycket individuella drag de besitter. Leiri påminner oss mycket om Snurre i sitt sätt. Nyfiken och ganska kaxig, men ändå försiktig. Resonabel, verkligen ingen drama queen. Jag tycker våldsamt mycket om honom, herrejösses, ännu en häst vi måste behålla. Bara han håller sig från dikena den lille puddingen.

Massor av man fick han också den lille stackaren. Han är ju liksom inte alls utrustad av naturen… Mörk isabell (ser vi under fölpälsen att han är), massor av man och en bläs på det, snygga linjer, rör sig trevligt och ett ljuvligt psyke. Måste vara svårt att älska en så’n?!

I fredags var det så dags. Lille Leiri skulle bli en stor kille och flytta till de tuffa grabbarna. Lämna sin mamma, sin mjölk och sin älskade Arwen. Arwen och Leiri – kärast i stallet.

Det gick sådär. Själva flytten var supersmidig, vi stängde av hela vägen och han följde snällt med mamma upp och in i nya hagen. Väl där, försvann plötsligt mamma och han var själv med ett gäng nyfikna, glada och väldigt skrämmande (i Leiris ögon) unghingstar. Leiri sprang och de klokaste av unghingstarna försökte hindra honom från att komma för nära staketen. De såg ut att försöka lugna honom på alla sätt de kunde och var väldigt mjuka och fina mot honom. Men är man bara 8 månader så var det ändå väldigt läskigt och det var en genomsvettig liten fölunge som varken hade tid att äta eller att ta det lugnt ens några timmar senare. Då hade han sprängt ett av avspärrningsstaketen inne i hagen en gång och ”bara” gått igenom det en gång, utan att det gick sönder. Det var tämligen lugnt efter några timmar, men Leiri hade inte ro att äta utan vankade runt, runt.

En liten vaniljmaräng omgiven av nya killkompisarna.

På lördagsmorgonen åkte jag dit runt 8. Ingen Leiri i hagen. Panik. Jag började gå längs de avspärrade dikena och tänkte ”Gode Gud låt honom inte ha gått igenom här och drunknat i natt”. Inga trevliga tankar som hinner fara genom skallen, för att inte tala om bilder… Då ropade vår utsläppare plötsligt på mig, han hade sett mig vandra runt i hagen. Han hade precis fångat in Leiri, som sprängt staketet efter frukosten, då Sóley stod och ropade ihärdigt på honom. Lydig gosse som han är, beslöt han sig för att göra som mamma sa och komma när hon ropade. Fan också. Utsläpparen, gående med två hästar, mötte honom på gårsdplanen. Själv med en lös 8 månaders fölis är ingen höjdare. Först ut med de två hästar han hade i händerna, sedan upp och laga staketet hjälpligt, så inga fler hingstar av den ännu värre, dvs könsmogna, sorten skulle springa runt på gården, sedan ut och försöka få tag i Leiri och släppa in honom till sin mamma. Precis när han lyckats kom jag (som åkte rakt upp till hingsthagen där jag då trodde Leiri drunkat). Jag måste beundra att han fick ihop allt på egen hand utsläpparfarbrorn, när min illbatting sprängde staketet. Leiri fick en timme med sin älskade mamma, sin mjölk och sin Arwen, sedan var det slut på det roliga. Ny flytt till grabbhagen. Det tog 30 sekunder så tog han sikte på staketet igen. Följaktligen backade vi upp ett hästsläp och ett vanligt släp, en grind och några gamla sunkiga fåtöljer(!) mot den del av hagen som vette mot mammas hage (utom synhåll, men inom hörhåll – tyvärr) och som han ansåg var vägen ut. På vanliga (läs: normala) gårdar säkrar man staketen med brädor, men i brist på dylika tog vi vad vi hittade. Det ser alltså numera ut som en soptipp, men huvudsaken är att hästen stannar där han ska vara. Stallansvariga utlovade att brädor skulle införskaffas och monteras å det snaraste medan hon frustande av skratt ställde upp ett gammalt vägmärke framför en sektion. Dårgård är det, men det är ingen brist på handlingskraft när nöden så kräver. Det förlåter massor. Efter denna insats, eller installation om man så vill,  vaktade vi honom i skift, som varade långt in på kvällen. En gång till försökte han spränga staketet, trots alla prylar som blockerade hans väg. Han lyckades bara riva undertråden den gången och kom inte ut, däremot fick han ganska mycket el på sig, för sedan var han mer försiktig med de där trådarna. Elin (som fick rycka in på skift under sin lunchpaus i simtävlingen) och jag lagade tråden och kollade hästen, samt mutade den skrikande Sóley med kilovis av hö. Det funkade. Riktiga stallvänner måste vara en Gudagåva, som de har vaktat på Leiri dessa dagar. När det mörknat lämnade vi (eller rättare sagt Emmy som var sista vakten) honom och bad en stilla bön att allt skulle gå bra. I morse verkade både han och Sóley ha gett upp och förlikat sig med att de nu skulle vara på varsitt håll. Lite uppgiva rop om från Sóley och långa blickar, medan Leiri vid lunchtid kom på att han var utsvulten och kastade sig över höet för första gången sedan flytten. Nu vågar vi andas ut igen. Dessa avvänjningar är förfärliga.