För oss som sysslar med hästar finns det lite olika ”moments” som ger gåshud, en tår eller två eller den där känslan av att man måste andas med öppen mun för det knyter sig av känslor i bröstet. Kanske har vi alla olika moments som vi blir starkt berörda av, men mina är:
- Första mötet – att se en fölis komma till världen, eller stå där i skuggan en morgon, blöt och darrande är nog den största känslan
- Första uppsittningen – att se sin häst under ryttare är en härlig milstolpe. Plötsligt är det en häst, på riktigt
- Första töltstegen – tölten är ju ändå det vi vill ha i våra hästar. Att se dem komma för att hästen själv väljer dem är så gött
- Första 6:orna i tölt på tävlingsbanan – kvittot på att det är kvalitet i aveln
Medaljer och mästerskap i all ära, men det är inte de som ger mig rysningar, även om jag självklart gläds med framgångar också.
Min ögonsten, Díva, gjord en sen natt på Lindnäs efter att Dívar tävlat på Romme och Lilja varit så brunstig här hemma att hon nästan brutit sig in till sitt barnbarn Ljómi i hagen bredvid (då inte fyllda 1 ens, men väl medveten om att han var hingst, vilket även Lilja uppenbarligen var). Vi hade försökt betäcka henne året innan, men då fick hon ett fånganfall och vi fick istället ägna oss åt att få ordning på hennes hälsa. Nu var det andra bullar, hon stod på bete och mådde toppen och hela hon signalerade att det var bebistajm. Alltså blev det snabba beslut och snabba ryck – som tack levererade hon Díva åt oss året efter. Vår Pippi Långstrump, som gärna bröt sig ut ut hagen och ställde sig och betade på grannens tomt redan som 1-åring, men som alltid varit oerhört trevlig i hanteringen. Som från början varit långbent, hög och lättbyggd. Mycket man, skinande blank och otroligt gosig. Jag har slutat räkna förfrågningarna vi fått om att sälja henne. Hon är vårt blivande avelssto och därmed inte till salu.
Förra året började jag med hennes inridning (från marken). Hon är lättlärd, känslig men ändå trygg. Vi kom så långt att Elin hängde på henne ett par gånger, men där stoppade jag, eftersom hon var så gänglig. Jag tycker inte man sätter sig på unghästar som inte är tillräckligt stadiga i kroppen, det är bara att vänta in dem. Nu, ett år senare, har hon fått betydligt mer kropp och jag överlät åt Molle, rutinerad unghästtränare och lyckligtvis inackorderad hos oss, att ta över stafettpinnen med hennes inridning. Två skäl – dels har jag mycket att göra och dels tycker jag att både jag och Elin är i största laget för att sitta in unghästar, särskilt de gängligare varianterna. Jag har blivit alldeles för fet (för er som inte vet så är det inte kul att bli medelålders kärring, man blir lätt fet och det är skitsvårt att bli av med eländet), men också mer orörlig då leder blivit gnälliga och mitt lilla käcka benbrott inte gjort saken bättre. Elin är lång och biffig i sin kroppsbyggnad och är också för stor för att sitta in hästar tycker jag. Vi är nog (i dagsläget) mer lämpade att ta det från steg 2, att utbilda hästarna när de är insuttna och grundade. Dessutom har vi ju som sagt möjligheten att lämna över det till Molle, vilket gör det enklare i att landa i det beslutet. Hon är duktig, har ridit in mängder av hästar, älskar det och är perfekt i storlek för att göra det.
Nu i veckan var det dags att sitta upp på donnan för första gången. Hon har som tur är inte samma känsliga rygg som Fína och Ljómi har, utan hon tog det väldigt bra. Igår var det hennes andra gång med ryttare och man får en känsla av att den här tjejen kommer bära upp sin ryttare alldeles strålande framöver. *rysning* alltså. Självklart, eftersom det är Díva vi pratar om, så töltade hon också direkt. *rysning igen*
Planen är ordentlig inridning, sedan åker hon till Elli för visningsträning (efter vila) och så småningom ska hon visas. Vi tycker fortfarande hon är det vackraste vi fött upp (i viss konkurrens med Spíra, som utvecklas fantastiskt), men om domarna tycker detsamma vet vi ju först när det blir skarpt läge. Hon är i alla fall min favorit – stor, vacker, vänlig och självsäker.













