För oss som sysslar med hästar finns det lite olika ”moments” som ger gåshud, en tår eller två eller den där känslan av att man måste andas med öppen mun för det knyter sig av känslor i bröstet. Kanske har vi alla olika moments som vi blir starkt berörda av, men mina är:

• Första mötet – att se en fölis komma till världen, eller stå där i skuggan en morgon, blöt och darrande är nog den största känslan
• Första uppsittningen – att se sin häst under ryttare är en härlig milstolpe. Plötsligt är det en häst, på riktigt
• Första töltstegen – tölten är ju ändå det vi vill ha i våra hästar. Att se dem komma för att hästen själv väljer dem är så gött
• Första 6:orna i tölt på tävlingsbanan – kvittot på att det är kvalitet i aveln

Medaljer och mästerskap i all ära, men det är inte de som ger mig rysningar, även om jag självklart gläds med framgångar också.

Min ögonsten, Díva, gjord en sen natt på Lindnäs efter att Dívar tävlat på Romme och Lilja varit så brunstig här hemma att hon nästan brutit sig in till sitt barnbarn Ljómi i hagen bredvid (då inte fyllda 1 ens, men väl medveten om att han var hingst, vilket även Lilja uppenbarligen var). Vi hade försökt betäcka henne året innan, men då fick hon ett fånganfall och vi fick istället ägna oss åt att få ordning på hennes hälsa. Nu var det andra bullar, hon stod på bete och mådde toppen och hela hon signalerade att det var bebistajm. Alltså blev det snabba beslut och snabba ryck – som tack levererade hon Díva åt oss året efter. Vår Pippi Långstrump, som gärna bröt sig ut ut hagen och ställde sig och betade på grannens tomt redan som 1-åring, men som alltid varit oerhört trevlig i hanteringen. Som från början varit långbent, hög och lättbyggd. Mycket man, skinande blank och otroligt gosig. Jag har slutat räkna förfrågningarna vi fått om att sälja henne. Hon är vårt blivande avelssto och därmed inte till salu.

Förra året började jag med hennes inridning (från marken). Hon är lättlärd, känslig men ändå trygg. Vi kom så långt att Elin hängde på henne ett par gånger, men där stoppade jag, eftersom hon var så gänglig. Jag tycker inte man sätter sig på unghästar som inte är tillräckligt stadiga i kroppen, det är bara att vänta in dem. Nu, ett år senare, har hon fått betydligt mer kropp och jag överlät åt Molle, rutinerad unghästtränare och lyckligtvis inackorderad hos oss, att ta över stafettpinnen med hennes inridning. Två skäl – dels har jag mycket att göra och dels tycker jag att både jag och Elin är i största laget för att sitta in unghästar, särskilt de gängligare varianterna. Jag har blivit alldeles för fet (för er som inte vet så är det inte kul att bli medelålders kärring, man blir lätt fet och det är skitsvårt att bli av med eländet), men också mer orörlig då leder blivit gnälliga och mitt lilla käcka benbrott inte gjort saken bättre. Elin är lång och biffig i sin kroppsbyggnad och är också för stor för att sitta in hästar tycker jag. Vi är nog (i dagsläget) mer lämpade att ta det från steg 2, att utbilda hästarna när de är insuttna och grundade. Dessutom har vi ju som sagt möjligheten att lämna över det till Molle, vilket gör det enklare i att landa i det beslutet. Hon är duktig, har ridit in mängder av hästar, älskar det och är perfekt i storlek för att göra det.

Nu i veckan var det dags att sitta upp på donnan för första gången. Hon har som tur är inte samma känsliga rygg som Fína och Ljómi har, utan hon tog det väldigt bra. Igår var det hennes andra gång med ryttare och man får en känsla av att den här tjejen kommer bära upp sin ryttare alldeles strålande framöver. *rysning* alltså. Självklart, eftersom det är Díva vi pratar om, så töltade hon också direkt. *rysning igen*

Planen är ordentlig inridning, sedan åker hon till Elli för visningsträning (efter vila) och så småningom ska hon visas. Vi tycker fortfarande hon är det vackraste vi fött upp (i viss konkurrens med Spíra, som utvecklas fantastiskt), men om domarna tycker detsamma vet vi ju först när det blir skarpt läge. Hon är i alla fall min favorit – stor, vacker, vänlig och självsäker.

Nu laddar vi inför SM! Så borde jag skriva och så borde det vara, men det gör vi faktiskt inte alls. Uppladdningen består av att Atlas betar hela dagarna och är rund, men glad. Hans rids lite på mysturer och på något pass i ridhuset när Elin har tid. Lakkrís betar lika mycket han och i hans fall blir det bara promenader och lite markarbete, eftersom hans muskel bak fortfarande spökar. Så han är ännu rundare, men även han väldigt glad och nöjd med livet, vilket är en bedrift när det gäller Lakkrís, vår annars så trulige lille gangster. Vi tog ut Atlas på en sista start innan SM, för att springa igång honom – istället blev det en riktig skitstart, med en motig häst och en ryttare som blev sjuk, men bet ihop och red ändå (och sedan tillbringade natten på akuten). Inte en så himla peppande uppladdning, men samtidigt så blev det så tydligt hur lite det egentligen spelar roll hur det går på SM. Det blir vad det blir. Vi har släppt stressen och ambitionerna. Lakkrís vet vi inte ens om vi kommer ta dit, med tanke på hans muskel och hans obefintliga förberedelse. En Lakkrís i kanonform kan göra 6,70 i T1. En Lakkrís ur form gör 5,70. Vi vill nog veta att han är i hyfsat skick inte bara vad gäller muskeln, för att ta med honom.

Vi gör så mycket annat än tränar och förbereder oss – på gott och ont. Vi jobbar (ingen semester ännu), men jag har framförallt projekt ”rensing” i megaformat på mitt bord. Det pågår rensning av fyra olika hus samtidigt. Jag tömmer ladan inför vårt kommande stallbygge och nu slängs det totalt osentimentalt. Allt jämrans ”bra-att-ha” som jag samlat på mig under året (då har jag ändå rensat och flyttat en gång för 7 år sedan) åker nu med en smäll i containern. Det jag inte kan slänga måste jag knöla in på obefintligt utrymme annorstädes. Vi har bland annat flyttat 6 ton virke till loftet i 30 graders värme. Dessutom har jag (och min bror) rensat och tömt min mammas lägenhet i Skåne och även röjt på lantstället, så en del saker har kunnat flyttas dit. För att göra fyrklövern komplett så har jag naturligtvis fortsatt rensningen (och storstädningen) i mitt eget hus, för att kunna få plats med det jag tagit hem. Så just nu är det kaos – för på väg mot ordning är det ju kaos. Men skönt att vara igång, detta har hängt över mig länge. När allt är rensat och klart är det stallets tur att få en städning, så hästarna kan komma in i rent stall i höst. en höst som blir lite annorlunda då Elin åker till Island och ska träna hästar där under två månader. Säkert väldigt lärorikt och spännande. Då får hon passa på att prova mitt nya sto, som jag inte själv suttit på ännu.