Lite otippat har Fína problem att bli dräktig i år, tyvärr. Även om hon resorberade vid ett tillfälle för några år sedan, så har hon tagit sig fort de gånger vi betäckt. Men inte i år. Så kan det ju vara ibland, Lilja har vid några tillfällen gått med hingst hela sommaren innan hon blivit dräktig, för att nästa gång ta sig på direkten. Eller någonstans mittemellan. Man vet ju liksom aldrig. Ballerína tog sig inte alls förra året, visade inte ens brunst hos hingsten. I år var det klockrent på första försöket.

Lilja var väl den jag var mest fundersam på om hon skulle ta sig i år. 20 år gammal, har varit lite underhullad i våras (hennes ständiga problem, flera av hennes avkommor har också problem att hålla hullet) och med sin överhängande fångrisk är ju inte den man kanske tänker är den mest fertila i gänget. Dessutom skulle hon insemineras, vilket jag bara har erfarenhet av en gång tidigare och det var ingen höjdare då, så ja jag var skeptisk. Veterinären tyckte att hon hade vätska i livmodern och var inte så hoppfull. Plopp så satt den bebisen vid första försöket (vi hoppas den sitter kvar ännu, väntar på 45-dagars ultraljud nu). Där fick jag och där fick veterinären. Lilja helnöjd och jag visste innan ultraljudet att hon var dräktig för plötsligt var hon äntligen intresserad av att käka hösilagegivan, som hon annars alltid lite förstrött tuggat några strån av. Hon reagerade heller inte det minsta på gräset, dräktigheten ger henne större motståndskraft mot fångtendenserna – det är ju ganska mäktigt faktiskt.

Fína som bara såg superredo ut för fölis igen, rund, blank och laddad (hon bara gick rakt in i lastbilen, vilket inte hon brukar göra) och som vi glatt tänkte skulle till hingst, betäckas och komma hem tokdräktig inom en kvart ungefär, funkar som sagt inte alls – vi vet inte ännu om det är något i matchningen som inte stämmer, eller något annat. Nu betäcker vi henne en tredje och sista gång, sedan hämtar jag hem henne, eftersom Mídas tyvärr åker norröver och fortsätter betäckningssäsongen. Hon kanske hade behövt hela sommaren med honom. Tar hon sig inte nu så gör jag en rejäl undersökning av henne, sedan får vi se vad nästa steg blir. Som vanligt är det alltså så att man inte har en jäkla aning om någonting. Fína vill vi verkligen ha dräktig. Hennes två tidigare avkommor är vi så stolta över. Ljómi som bara är så talangfull så man får knottror och Spíra, som håller på att bli galet vacker och rör sig väldigt lovande. Hon har lite mer attityd än Ljómi (som är så snäll, så snäll, så snäll), hela hon andas ”jag bestämmer själv”. Det ska bli extremt intressant att se vad det blir av henne, troligtvis kommer hon generera både många skratt och en del gråa hårstrån. Hon blir mer och mer lik sin moster Díva, långbent, slank, mycket man och väldigt fin utstrålning.

Nästa år blir det förhoppningsvis fölrekord i Skarpängsaveln. Aldrig tidigare har vi planerat 3 föl, det känns helt knasigt egentligen – men också alldeles underbart. Följande kombinationer är planerade, två är på gång – den tredje (Fína) väntar på ett ultraljud, men vi hoppas och tror att det ska vara positivt.

Nu är det tiden på året när normala människor grillar, umgås och badar. Vi har ett annat liv – det är nu det är som mest intensivt. Grillen är dammig, badtunnan inte ens fylld. Sommarhagar ska färdigställas, stall städas, men framförallt är det tävlingssäsong. Lakkrís är i fin form igen, efter en muskelskada som han fick vid start i maj, troligen i samband med att han blev skrämd av en funktionär som plötsligt skakade en 125 liters sopsäck precis bakom honom när han kom ut ur kurvan inför steglängdsökningen. Låt oss stanna vid att just det tilltaget var mindre lyckat och det hade kunnat sluta riktigt illa.

Atlas är tyngre och segare och mer påverkad av värmen. Vi drog ner bägge till ÖSM och gjorde ett klantigt nybörjarmisstag som inte vi borde gjort. Jag vet inte varför våra hjärnor plötsligt inte kunde räkna ut det som ett barn kan räkna ut. Transport i tre timmar (i värme), följt av ett intensivt träningspass under guidning av tränare, drygt en timmes vila sedan framridning och T1. När Lakkrís äntrade banan var han helt slut och rollade runt. Helt förståeligt och helt obegripligt hur vi kunde hamna där. Så puckat. Vi skulle åkt dagen innan och haft träningen då, eller senast på morgonen såklart.

Atlas fick en mjukare träning och framridning och var lite piggare, om än inte helpigg. Han slutade precis utanför final med en visning som såg lite ansträngd ut. Han har också svårt i kurvorna på den banan (var det många som hade), de är skarpa och smala och han är stor och har stora kliv. I fyrgången dagen efter var det en harmonisk och fin visning, om än lite fjuttig i det ökade tempot. Just på grund av ovanstående problem dagen innan tog Elin ner tempot, men lite väl mycket, så hans siffror i den ökade tölten blev svaga och han snittade 5,5 istället för mellan 6,5 och 7 där han ska ligga. De slutade 8:a tror jag, där sista momentet avgjorde då det var extremt tight mellan 3:e platsen och 10:e platsen. Bägge hästarna är redan klara för SM, så det var bara skönt och inspirerande att komma igång på en stortävling igen, även om resultaten kunde varit bättre. Vi var många som kände oss ringrostiga. Man kom ju knappt ihåg vad man skulle packa med sig. Eftersom de var utanför A-final (var bara A-finaler för ungdomarna, vilket var synd) så rullade vi hem redan i fredags eftermiddag, men tog med oss den fina känslan i fyrgången hem. Vi fick alltså en hel helg som bonus – så skönt! Vi övervägde att stanna kvar och njuta av alla fina ekipage och vänner på plats, men det var varmt för hästarna i tältstallarna och för deras skull valde vi att åka hem, de har det bättre i sina hagar hemma. Det gav oss otippade två lediga dagar (nåja så lediga som det nu blir med gård) och jag fick tid (och lust) att rida, för första gången sedan Klár åkte. Snurre fick äran att släpa runt på mig på lördagen, men på söndagen lånade jag Lakkrís och tog mig an myggen i skogen. Härligt med lite tryck under hovarna, han är bra läcker den där lille hästen. Han har blivit en betydligt gladare och mer tillgänglig häst. Nu märker vi att han äntligen gillar tävlingslivet och han sköter sig fantastiskt bra och är nöjd där (och hemma). Det har tagit många år att dyrka upp den lite arga och stängda hästen. Nu gäller det att dyrka upp Atlas på samma sätt. Han är inte arg, men lite sluten och han tycker saker och ting är jobbiga. Värme är jobbigt, resa är jobbigt, gå långsamt är jobbigt osv – han vill helst beta i hagen, alternativt springa i övre mellantempo på lös tygel. På tal om det ska vi testa just det. Lös tygel alltså. Det ska bli spännande att se vad han kan göra där. Både hans tidigare ryttare och vi har en känsla av att just T2 kan komma att bli hans grej, men Elin är ingen T2 ryttare så vi får väl prova oss fram.

Efter tre år utan föl betäckte vi Lilja med Herjolfur. Lilja som har 8,5 i tölt som femgångare och är snabb som ett as, i kombination med Herjolfur kan bli riktigt spännande. Liljas avkommor är otroligt fina i temperamentet (Fína är lite speciell att rida, men det tror jag snarare kommer från pappans sida) och den här lilla skrutten ser vi fram emot riktigt mycket allihop.