Hjärnan beslutade sig för att nu var det dags att minska hästantalet snarast möjligt och utan dröjsmål skriva på Facebook att Klár var till salu. Bara på min egen sida och på Skarpängs. Inboxen svämmade över av PM inom en timme. Ett av dem stack ut, inte minst för att det föregicks av en varm rekommendation av kära vännerna på Lindnäs. Från att hjärnan la ut annonsen tills att Klár lämnade gården gick det en ynka vecka. När han gick på sin nya buss efter att ha dansat igenom besiktningen, så brast något i mig. Plötsligt la sig hjärtat i och det var INTE överens med hjärnan. Att lämna ifrån sig en häst som vi haft hos oss i 9 år och älskat så oreserverat var faktiskt fruktansvärt. Mycket mycket värre än jag var förberedd på. Fortfarande saknar jag Klár varje dag. Fortfarande fäller jag tårar över hans tomma box, längtar efter att rida honom och har inte tagit in att han inte finns i vår flock. Inte för att jag inbillar mig att han hade det bäst hos oss, han har det fantastiskt fint hos sin nya människa, men han fattas mig. Alldeles ofattbart mycket. Jag har inte suttit till häst sedan han åkte och det beror inte på att vi inte har hästar att rida. Jag kan bara inte förmå mig. Jag måste få sörja klart.

Den hästen som jag känner ett sug efter att rida är faktiskt Ljómi. Dock är det inte aktuellt just nu. Det har skavt i mig lite när jag tittat på honom senaste året, ingen hälta, men en styvhet som inte ska vara där och en liten rörelsestörning som jag noterat. Jag tänkte att det var lika bra att gå igenom honom från topp till tå med tanke på att han tränats mycket, har betäckt och faktiskt mått lite tjyvens förra säsongen när han tappade så mycket i vikt. Alltså åkte vi till en veterinär som jag har stort förtroende för när det gäller rörelsestörningar, även om det blev en rejäl utflykt. Hon checkade av honom ordentligt och ben och rygg var i kanonskick, men Si-leden var helt låst på höger sida, vilket kan förklara det jag sett. Så nu är han behandlad och vi kommer inte sitta på honom på en månad (till). Förhoppningsvis ska han inte behöva fler behandlingar, utan vi hoppas att den kur han nu står på och den insats han fått ska räcka och att vi kan sätta igång honom under ryttare i slutet av juni. Det var stor skillnad att åka med honom nu till veterinären, som håller till på en jättestor ridskola, jämfört med tidigare då han blev hingstig i nya miljöer. Nu lufsade han med oss, utan att skrika eller spänna upp sig – underbart. Han kommer bli världens bästa tävlingskompis.

Sedan ett par veckor har han också fått en flock och går med Snurre, Lakkrís och Spóki. Lakkrís hade jättejobbigt med att få ut Ljómi i flocken och var sjukt muppig, men Ljómi gick bara undan utan att bli arg – gång på gång. Till slut litade Lakkrís på honom och nu är de bästa kompisar de där två. Jag kan bara beundra Ljómis lugn och vänlighet.

Jag har en rastlöshet i mig, som i viss mån är en kvarnsten, men också något ganska bra. Jag har inte förmågan att sitta ner och vara nöjd med det jag har, det jag kan och där jag är. Det önskar jag ganska ofta att jag hade kunnat, det vore ju skönt. Det är arbetsamt och obekvämt att hela tiden vilja mer – inte av girighet utan av nyfikenhet – och utsätta sig för utmaningar, projekt och osäkerhet. Numera umgås jag nästan enbart med de som har samma ständiga förändringsbehov som jag. De som drivs av ”nä, nu är det väl lite enahanda, nu hittar vi på något”. Hitta på något innebär då alltifrån jorden-runt-resande, ta en doktorsexamen, bygga hus, flytta utomlands eller något annat som i min bekantskapskrets ter sig som ”en kul grej”. Jag vet att den normala svensken kanske inte riktigt ser på det på samma sätt och det är väl tur att vi är olika. Fördelen, eller möjligen en förutsättning, är att man i grunden är ganska orädd för att göra fel. Blir det fel, så gör man om och gör rätt – det är ingen katastrof för att man provar och det inte faller väl ut, oavsett anledning. Sedan sist har ett antal större beslut fattats i mitt liv. Vissa är enkla att fatta, andra känns mer i hjärtat.

Jag har länge velat ha ett nytt stall som passar vår verksamhet bättre. Ett med rejäl takhöjd så vi kan sitta in unghästar i gången, eller betäcka. Vi behöver också fler boxar till våra egna hästar. Nu är processen igång, vi har en ritning, vi har skickat in papper, vi har ställt upp en container för att börja rensa ut ur ladan, som kommer rivas för att göra plats för den nya byggnaden. När jag byggde ridhuset sa jag att det var den sista byggnationen jag gjorde på gården. Sedan skulle det bara bli mindre projekt, så som nya vattenlösningar eller ligghallar. Jo, det gick ju bra. Nu säger jag inte att det är det sista jag bygger. Man får ju ändå lära sig lite av sina klavertramp.

När Ljómi åkte tillbaks i träning igen i slutet av mars, lämnade vi en lugn och lufsig kille. Några veckor senare började vårkänslorna spira och han blev alltmer hingstig i ridning ute i nya miljöer. Förra året tänkte vi att han var ung och att det skulle lägga sig. I år kände vi att det fick räcka, när samma hingstighet dök upp igen. Vi har ingen lust att bråka med en hormonspänd häst, som har fokus på allt annat än ryttaren. Med dåligt fokus kommer han inte prestera vare sig på visning eller på tävling. Jag hörde mig själv säga ”då skär vi honom” utan att ens fundera. Det är ändå ett ganska stort beslut, men jag har så tydlig bild av vad vår verksamhet är och vad vi vill i vår ridning (och därmed också vad vi inte vill), så det stod ganska tydligt klart att det inte är för oss att ha en hingstig hingst. Jag kan på sin höjd tänka mig att ha en ohingstig, om jag måste, men jag tycker även det är bökigt för allt på gården måste byggas upp kring det faktum att man har hingst. I söndags hämtade vi hem en nykastrerad kille, med rejäl svullnad och stel gång. Det är en stukad herre, jämfört med den kung han var när han lämnade gården. Allt det elektriska är borta, han springer inte, han vaktar inte, han skriker inte. Han är bara valack. Lite hummande mot stona och lite bröstande mot grannvalackerna första dagen, men det gick över på någon minut. Nu är också svullnaden borta och han har tydligt mindre ont, så snart kan vi förhoppningsvis börja rida honom igen. I longeringen har han sett väldigt styv och struttig ut, men han har ju också haft en sprängande ballong mellan benen, stackaren. Han har alltid haft en känslighet vid uppsittning och varit rädd om sin rygg (vilket också hans mamma varit som ung), vi är nyfikna på om det är någon skillnad nu.

Slutligen snubblade jag på en alldeles ljuvlig häst när jag skulle hjälpa en bekant att leta ny häst. Jag och tjejerna blev helt betagna av filmerna jag fick till mig av en kontakt på Island. Efter att ha krossat alla sparbössor, letat upp och tömt gamla dammiga bankkonton och vänt och vridit på allt, så blev hon min. Alrún frá Dalbae. 9 i tölt som femgångare och en framdel som är helt galet fin. Mina vänner får låna henne något år och tävla henne i Mästarligan, innan jag tar hem henne. Så småningom ska hon få bli nya stamstoet i vår avel, men jag hoppas kunna rida henne ett tag innan dess. Nu är jag tillräckligt gammal för att kunna köpa mig en kanonhäst, utan att knäa under prestationskraven. Jag köper inte henne för att glassa på tävlingsbanan, utan för att hon är min drömhäst och jag vill kunna njuta av att sitta på något så bra och utveckla min egen ridning. Tävling är inte mitt primära mål.

Med Ljómi hemma och Alrun på ingång måste vi börja avveckla några av våra andra högt älskade hästar. Vi har mycket välstammade unghästar och även färdigt material, som är till salu till rätt människa. Ingen av dem kommer passa nybörjare, men de är inga knashästar (då hade jag varit död redan). Välkommen att höra av dig om du letar spännande unghäst, blivande avelsmaterial eller kanske en läromästare.