Först var det slaskvinter och hästarna fick styltor bara de gick från hagen till stallet, så då kunde vi inte rida ut (vi har inga snösulor på våra). I mörkret och murret hade vi svårt att motivera oss till ridning, trots fint ridhus. Sedan blev det svinkallt och då ville vi inte heller rida, varken för att själv förfrysa rumpan (som förvisso är välisolerad) eller för att pållarna skulle inhalera kall luft i lungorna. Men så plötsligt – oj vilken vinter vi fick. Gott om snö och alldeles lagom kallt, strålande sol och äntligen fick vi lite energi för att rida. Sedan blev det vår över en natt, vilket också var underbart. Ljus, värme och fågelkvitter. Inga problem att rida i det heller. Så nu är väl hästarna hyfsat igång, även om livet (och jobbet) ibland kommer emellan. Vi red till och med lektioner för första gången på evigheter (känns det som) under veckan. Jag harvar på med Klár, som känns otippat stark och stampig. Han har utvecklat så många saker under det här året när jag tränat honom, inte minst har han och jag blivit mer samspelta. Men han har också tappat lite aktion under de senaste åren. Efter senskadan så har han lärt sig att spara lite på sig (förutom att han tog i lite ojämnt bak i högre tempon). Den kombinationen – jag lite försiktig i tölten eftersom jag inte ville att han skulle rolla, och han lite såsig i steget – blev visserligen klockren tölt, men lite stängd/mesig aktion. Dagar när han var rejält laddad kom aktionen tillbaks, men vanliga dagar var den medelgod, inget man svimmade av hänförelse av direkt. Då dängde jag faktiskt på honom sulor och silikon (enda av våra hästar som haft det de senaste åren), bara en skoperiod, för att han skulle hitta tillbaks till det kraftfullare steget igen. Nu har det gått ytterligare en skoperiod efter det (en period som han då gått utan sulor o silikon), men effekten sitter kvar – han tar i bättre. Det händer fortfarande grejer med honom, så jag harvar väl på ett tag till helt enkelt och ser hur långt det bär oss. Det är en rolig och givande resa och han är en sanslöst gullig häst, om än lite vimsig.

Till och med farbror Snurre är i full gång. Han får ut och motionera vår energifyllda unghund och dessutom har han varit trygghetsfarbror till Ljómi på uteritterna, Ljómi som varit hemma i några månader och ätit upp sig. Han blev nog lite väl övergödd och antog sälliknande proportioner i slutet, varpå han fick lite svårare att tölta vettigt (hoppsan). Vi får hoppas han slimmar till sig lite lagom nu när han är tillbaks i träning, så han hittar tillbaks till sin mekanik igen. I övrigt tycker jag han mognat ganska ordentligt och han är en riktigt trevlig kille, som är sund och snäll i hantering och ridning. Om det räcker fram till visning i år får vi väl se. Han har mycket på plats, men vi behöver ha mer stabilitet i de ökade tempona exempelvis, där han lätt tappar balans idag. Visning är ju mycket tempo och han har mycket schwung, rygg och sväv – men i snabbare tempon blir det en salig blandning av ben, som han inte riktigt kan hålla ordning på (förutom i passen). Det spelar inte så stor roll för min del om han visas i år eller nästa år, huvudsaken är att han fortsätter må bra och vara såhär sund, så vi kan ha honom som tävlingshäst framöver. En av uteritterna tog jag Klár istället för Snurre, eftersom det skulle gå lite fortare än vad Snurre tycker är nödvändigt. Klár fick ett ryck när vi kom ut på en öppen äng och loggade helt enkelt ut. Det är 400kg dynamit som bara exploderar, vilket kändes sådär när vi skulle ut och vara stabiliserande häst till Ljómi. Han brände således om Ljómi i 200 knyck utan att jag hade en chans att påverka läget, jag kunde bara förvarna om att jag inte kunde stanna min häst. Som tur var så visade sig Ljómi strunta fullständigt i att en röd köttbulle, med pufflugg, kom som en kanonkula förbi honom, han var lika hemma i huvudet som om ingen Klár kommit farande. Det var ett väldigt fint kvitto. Guldstjärna till Ljómi och dumstrut till Klár (och hans ryttare).