Vi åkte och hälsade på Ljómi och passade på att packa med oss Lakkrís för att få lite hjälp med passen. Elli har aldrig sett Lakkrís tidigare, men hoppade upp och hästen la sig som ett spjut vid första försöket. Sedan la han honom lite här och där i ridhuset när han kände för det, en hel långsida med enhandsfattning osv. Det blev ett tydligt statement dels att hästen är helt öppen och stabil i passen, men också att den måste läggas noggrant, med fart och att både anlöpet och läggningen kommer från sitsen för att få honom i rätt balans och öppna möjligheten för passgreppet.

Det är ju lite dubbla känslor, det blir ju svidande tydligt att det är en ryttarbegränsning som är problemet just nu, det kräver erfarenhet att rida bra pass, samtidigt är det så härligt att se vilken jäkla bra pass det finns, så nära, i hästen. Bra balans, bra tempo, fin takt och vackert steg. Elin fick mycket kloka tips och råd inför sin passträning och hon var väldigt inspirerad och glad efter lektionen.

Ljómi såg glad och välriden ut. Han har blivit betydligt vuxnare i kroppen sedan vi såg honom senast i träning, i april. Nu får han någon månad till i träning och kommer sedan hem för en ny kort vila.

När november anländer tänker jag att det bara är att borra ner huvudet och kötta igenom den här månaden. Sedan, på några få dagar, kommer mörket. Det totala mörkret, inte skymning, inte ledljus – det blir nattsvart. Och det eviga regnet och den därpå följande leran, som kräver lika mycket mental kraft som bra stövlar, som sitter kvar även när underlaget suger tag i foten av full kraft. Jag hatar november. Vanliga år brukar jag planera in en massa roliga aktiviteter hela månaden, så att det finns att glädja sig åt – men det går ju inte i år. Det lilla vi planerat har blivit inställt. Jag tillåter mig faktiskt att ohämmat hata denna jävla månad, men gläds åt att hästar och övriga familjen mår bra. Åt att vänner som drabbats av Covid, ännu så länge verkar ha klarat sig ytterst lindrigt undan. Men december får gärna komma snabbt nu. Gärna med lite frost, om man tillåts önska.

Ljómi är tillbaks i träning. Ännu ingen rapport från lägret, men tolkar inte det mer än att det helt enkelt bara inte är några överraskningar på varken det ena eller det andra hållet. Han har ju varit där så mycket att de vet precis vad han går för och vad han behöver stärka. Inga gula pojkar kvar på gården alls alltså. Trist, de är ju vackra att se på. I alla fall de få stunder de är rena. Ljómi totalsanerade vi kvällen innan han åkte, leran rann av honom som en tjock chokladsås under vattenslangens arbete.

Emmy fick låna Lakkrís på nåder av Elin och rida en T7:a och en F3:a på hösttävling. Själv tog jag en tjock Klár i halvrisig form och red en V5:a och en T3:a på. Helst hade jag velat ha en T7:a även på honom med tanke på formläget, men det var lagtävling och då får man ta en för laget ibland. Med Lakkrís i T7 fanns det ingen anledning att sätta fler där, vi vet ju att han är starkaste töltkortet. I T3:an gick det inte att trycka på utan att han slog upp, så vi fick mesa oss runt på strax under 5. Synd, men jag visste att det var en chansning med tanke på att han är betydligt sämre nu än på min examination (hellre det än tvärtom). I fyrgången fick han lite ojämna poäng, men kom ut runt 5,5 – lite sämre än han borde även i halvdålig form, men jag är ganska nöjd med ritten och det kändes som att den lägsta domarpoängen kanske inte speglade ritten riktigt korrekt, så jag är ändå hyfsat nöjd med starten i sig. Det blev en 2:a plats i uttagningen vilket var bra för laget, som också vann hela tävlingen i slutänden.

Lakkrís vann sin T7:a, men Emmy hittade inte pass på honom så F3:an gick inte bra. Vi måste få till den där växeln på banan. Just nu lägger han sig bara när han själv känner för det, oftast utan att vi bett om det. The Lakkrís-way liksom. Det blev kallt och mörkt och hästarna var blöta och kalla i finalerna, men Lakkrís höll ihop det och vann, medan jag och Klár fick ”fel” varv och tappade placeringar och slutade 4:a i V5:an på mediokra 5,20 typ. Allt under 5,70 är inte ok på Klár i min värld.

Det var intressant att sitta på honom på tävling och uppleva det som tjejerna vittnat om – han låser kroppen på något märkligt sätt just i tävlingssammanhang. Det är som att han tappar självförtroende och då finns det inte så mycket att rida på. Jag måste ha lite terapi med honom på banan i vår tror jag. Är han i bättre form tror jag det är lättare, jag har övat på bana med honom flera gånger innan examinationen och då har han varit superfin, men även i den form han är i nu ska han kunna använda kroppen bättre än vad han gjorde. Intressant utmaning att jobba med, om man som jag ändå inte har kvalambitioner. Frustrerande annars, som när tjejerna tävlade, då han inte saknar kapacitet – men inte släppte fram den på bana.