Nu har vi haft Ljómi hemma i fyra månader och det har gått jättebra med honom. Efter att ha vilat helt de första två månaderna (och två månader innan dess, dvs fyra totalt), så började jag longera honom lite försiktigt. Efter ytterligare lite tid så började Elin rida honom. Nu har vi haft så mycket att pyssla med här hemma, så tyvärr har det inte blivit så mycket ridning som vi hade önskat, men de sista veckorna har vi fått till lite regelbunden träning i alla fall. I helgen kom Johan och höll en kursdag och då tyckte vi att det var dags för Ljómi att vara med, vi kan inte ha honom i bubbelplast hela livet (det lär det inte bli någon tävlingshäst av). Kul att Johan hann se honom också innan han åker tillbaks till Elli om ett par veckor. Det rinner mycket Askurblod i hans ådror och jag tror inte Johan blev besviken på det han såg.

Ljómi är lugn och fin i ridningen och i hanteringen, men var känslig vid uppsittningen när vi började med honom. Han hade ju inte burit ryttare på nästan 5 månader. Med lite klok hjälp av en duktig unghästtränare som vi har lyckan att ha hos oss på gården, så gick det bra. Uppsittningen har alltid varit hans känsliga punkt, han tycker det är obehagligt när ”lejonet anfaller” dvs ryttaren kommer upp över honom. Det som varit till stor nytta och som jag har lärt mig med åren genom duktiga tränare, är vikten av tydliga, fasta rutiner. Det är viktigt för alla hästar, men viktigast för de unga och/eller känsliga individerna. Rutiner skapar lugn, det förbereder hästen mentalt inför vad som ska komma. Vi har hästar här som kommit hit nerviga, hoppiga och tittiga, men efter någon månad är de markant lugnare i hanteringen. Jag har alltid samma rutin vid fodringar, utsläpp och insläpp. Tar alltid samma hästar ihop, leder dem med samma tempo, grimskaftslängd osv. Stressar aldrig i samband med att hästarna ska ut eller in. Är jag sen till något så får jag bli sen, jag riskerar inte något genom att halvspringa med hästar.

Rutiner kring hästar är så värdefullt för säkerheten, tryggheten och kvaliteten. Jag är extrem rutinmänniska (brukar skämta om att jag har en liten släng av Aspergers), men det är nog faktiskt något bra när man pysslar med hästar. Nu har vi en hel lite procedur när vi ska rida Ljómi och han är otroligt lugn under hela uppsittningen när vi gör den. Försöker vi hoppa över den, så märker vi det direkt på honom, då blir han spänd. Det är inget märkligt och inget avancerat, men det ger honom den förberedelse han behöver mentalt för att ta emot ryttare på ryggen. Mer och mer har jag lärt mig uppskatta rutinernas lugnande inverkan och numera har jag det med mig i allt arbete med våra unghästar.

Jisses vad tiden springer iväg, jag hänger inte helt med i svängarna. Det hinner i alla fall hända en väldig massa saker. Leiri har fått en ny matte i duktiga Ann-Katrin. Jag är så glad över att de blev så förtjusta i honom direkt, det är precis så jag vill att det ska vara – det ska klicka till på en gång. Han är kvar hos oss månaden ut för att lära sig lite vuxna saker, så som att bo i box, gå på transport och rida ut själv i alla väderlekar. Det går strålande såhär långt, han har funnit sig i allt utan att lyfta ett ögonbryn. Otroligt trygg och fin häst.

Elin har kvalat klart Atlas till SM utan problem i både T1 och V1. Hon har inte riktigt fått fram hans fina skritt ännu, han blir lite överilad på banan, men han har en skritt för 7-7,5 så nu blir det fokus på att få den på plats, för då blir det totalpoäng som blir riktigt spännande. Väldigt skönt att bara kunna ägna sig åt att träna nu i lugn och ro med honom. Lakkrís startade en V1:a igen, efter att vi beslutat att avvakta lite med femgången. Men han var inte på humör och samarbetade inte alls. Till tölten blev det därför stång (nästa gång tar vi den från start) och då fick han 6,20 – slagen enbart av Atlas – ett kval med gott mått. Intressant dock att jag (& Elin) tyckte han var lite sämre i T1 nu än förra gången, då han fick lägre totalpoäng, men med mer spridning. Nu fick han i alla fall en jämn och bra bedömning.

Jag har varit iväg och tickat av några av proven för Ridlärare II examinationen. Totalt ska vi klara 6 prov, jag är klar med 4 nu. Två fick jag bassning på, i det ena tappade jag bara fokus då jag inte hade en tillräckligt bred plan för att hantera alla nivåer på ryttare, i det andra var jag bara korkad nog att välja fel övning, där borde jag tänkt lite mer strategiskt. Men det tar jag med mig till nästa gång. Jag är väldigt glad att ha klarat alla ridproven (3 stycken) och Klár var bättre än någonsin på ovalbanan, där ena provet gick av stapeln. Det var en ren njutning att rida honom – kraftfull och het, men lydig. Nu har han vilat ett par veckor och ska vila en vecka till, sedan ska vi jobba vidare för att kanske komma ut på någon tävlingsbana i vår. Så skönt att kunna släppa fokuset på ridproven nu, det är ju det jag koncentrerat mig på hela året, inte minst för att både han och jag hade varsitt ben i gips för mindre än två år sedan och under det här året har vi fått hitta tillbaka till balansen, styrkan och timingen bägge två. Jag är otroligt nöjd över att vi nådde hela vägen, det trodde jag inte riktigt för ett halvår sedan, men de senaste månaderna har det hänt mycket. Jag har också fått väldigt fin hjälp av Ia, Johanna och Johan längs vägen. Fokuset på ridningen gjorde att jag släppte fokuset från lektionsdelen, lite nonchalant tänkte jag att jag kunde det, men det visade sig vara dumt. Jag är bortskämd med duktiga elever på välutbildade hästar, som kan – och vill – utföra komplicerade övningar, det utgör 100% av mina elever. Så jag var alldeles för oförberedd och orutinerad när jag ställdes framför hästar och elever med mindre erfarenhet. Nu vet jag att jag måste ha en plan för att lektionen även ska passa dem. Lägre ambitionsnivå alltså (tycker jag iofs är trist, men man ska ju klara det också).