Det regnar. Sommaren 2018, när det inte kom en droppe, lovade jag dyrt och heligt att aldrig klaga på regn mer, så det tänker jag inte göra. Däremot tänker jag hylla förekomsten av ridhus. Det är fantastiskt om man vill slippa stekande sol, likaväl som nederbörd och insekter. Jag som trodde ridhus var en vintergrej har insett att det har minst lika många fördelar sommartid. Efter betessläpp har magarna tilltagit på våra hästar, såklart, men de känns ändå fina och ridbara. Leiri & Lakkrís har tappat sväv i galopp och trav, men tölten sitter som en smäck. Atlas och Klár verkar klara sin rondör ganska bra. Jag räknar kallt med att magarna sväller av i takt med att betet minskar och att sväv och takt blir bättre i trav och galopp på de två med störst mage (en bedrift vad gäller Lakkrís som vi oftast får mata på som galningar för att han inte ska falla ur). Jag hade Leiri med på en hel kurs (två pass) för första gången för några veckor sedan och han skötte sig strålande. Det känns underbart att äntligen vara framme vid att kunna rida honom ordentligt. Nu fick han börja runda överlinjen och ta i i tölten och det fanns något att rida på. Man kan sätta tryck och fånga upp och han tar det rätt, det är en stor skillnad mot bara för några månader sedan. ”Fin häst” var omdömet från Johan. Han är också en väldigt ärlig häst, han bjuder precis så mycket fram som man ber om och han vill göra rätt, han har ingen egen agenda/åsikter, utan har en härlig inställning till arbete, vilket gör honom riktigt kul att rida nu. Dessutom lätt och fin i handen. Klár har jag börjat sätta lite mer och jag har fått bra hjälp att kunna kontrollera energin i honom på lektionerna. Han blev ganska överladdad i början och jag fick mycket i handen och en spänd häst, som lyssnade dåligt. Nu har vi kommit över den puckeln och han kan hantera de olika energinivåerna utan att bli spänd och känns riktigt, riktigt fin att rida. Det är så kul för mig att ha en egen häst att jobba med för första gången på 15 år och Klár är så tacksam att ha som partner. Hade jag bett honom gå på styltor så hade han försökt. Både Elin och jag längtar ut i stallet och efter att få jobba med våra hästar. Det är ju så det ska kännas och ibland förundras jag över hur vissa som inte känner så, fortsätter att traggla med sin häst. Alla passar inte ihop, ibland funkar inte kemin (det behöver inte vara fel varken på häst eller ryttare), men om det inte är kul att jobba med sin häst, eller man inte ser ett gemensamt mål och vägen dit, utan bara harvar i ett vacuum – då måste man antingen ta hjälp, eller byta häst. För bägges skull.

En som vi aktivt göder friskt är Ljómi, som efter två dygn hemma var lugn som en filbunke och nu är som vilken valack som helst. Nu börjar hans linjer bli fina igen och höfterna mindre vassa och jag har börjat arbeta honom från marken. Han gillar att jobba och jag gillar att jobba med honom. Så småningom ska vi fortsätta med uppsuttet, försiktigt arbete har jag tänkt. När man nu har godishästen hemma ett litet tag, får man ju passa på att roa sig lite.