I brist på riktiga tävlingar ordnade vi en egen hemma på gården, med enbart hemmaekipage inbjudna. Gubbklass, FIPO-grenar och öltölt blandades i en härlig mix med bedömning av två domare. Hur liten och inofficiell tävlingen än är, så är vinnarinstinkten stark hos många här. På gott och ont. Vi har väldigt duktiga ekipage och många rutinerade tävlingsryttare (och hästar) och det som räcker till topp tre-placering på en lokalklubbstävling, räcker inte i närheten när vi samlar gänget här. Skratt, glädje blandat med nervositet, stolthet och några besvikelser – precis som på vilken tävling som helst. Jag som i min enfald trodde alla skulle ta det med en klackspark och ”haha, ja det är ju bara på skoj” insåg snabbt att de flesta ville prestera och inget annat. Oj, oj. Nu blev det överlag väldigt fina visningar och alla gjorde mer än godkänt ifrån sig, utifrån sina förutsättningar, men för att vinna krävdes 6 och däröver i alla klasser (utom gubbklassen) – inklusive 5-gången, i någon klass till och med upp emot 6,80. I T3 kom du inte ens topp 3 om du hade 6,0.

Emmy tog Leiri runt i en tregång för att bara vänja honom lite vid att det såg annorlunda ut i ridhuset med domarbord, musik och en valp som låg och pep i en väska (den var värst tyckte Leiri). Han spände sig och la i handbromsen. Emmy var stensur (men skördade istället framgångar med Klár som tur var). Han är en osäker själ, men nu måste vi börja utsätta honom för livet. Han har varit lite trixig, jag har tidigare berättat att han haft svårt med balansen – inte alls som sina syskon som haft väldigt lätt för sig. Han är utrustad med väldigt mycket påskjut och lite bärighet (tvärtom mot brorsan Lakkrís exempelvis). Han kommer få en fantastisk pass, men vi vill gärna ha fram de andra gångarterna också – kvalitet har han i dem, men de kommer inte gratis. Tidigare har han inte kunnat balansera sig på böjda spår, vilket gjort att jag haft svårt att komma åt sidorna på honom. Istället för att rida dålig volter har jag jobbat med sidförande och ridit ut med honom, där han lossnar lättare. Nu testade jag igen och nu äntligen kan jag addera till volter i träningen. Eftersom han är snabbare för skänklarna kan jag hjälpa honom att balansera sig och få honom att slappna av på det böjda spåret. Där kan jag påverka överlinjen lättare och få honom att släppa igenom rörelserna och därmed hitta en bättre takt i tölten. Så nu har vi, med träningsvärk hos mig som följd, jobbat lite mer ”på riktigt”. Det blir roligare att jobba när man kommer till ridning. En bättre balans ger honom också mer självförtroende. Det är verkligen jordens snällaste häst, så han är värd varenda sekund han behöver för att utvecklas till en härlig ridhäst. Dessutom är han luftig och fin i steget, så det är roligt att fortsätta fila på honom. Men jag är glad att han kom sist i syskonskaran, hade han kommit för 20 år sedan då vi istället fick Snurre, hade jag nog inte fixat att träna upp honom för jag hade för lite erfarenhet att ösa ur. Nu tycker jag bara det är kul och utmanande och jag jobbar tusen gånger hellre med den här typen av utmaningar, än med en häst som flyr. Det är jag för gammal för.