Lakkrís fullkomligt älskar vibrationsbandet. Så pass mycket att han blir upprörd om någon annan häst får stå på det innan honom (och han är inne och ser det). Är det någon av boxpolarna (Klár eller Atlas) nöjer han sig med att gnägga tills det blir hans tur. Är det någon annan som får stå där blir han arg på riktigt och bankar och lever rövare inne i boxen (trots att han både har mat och sällskap). Väl uppe på plattan står han och njuter med halvstängda ögon. Han är en häst man ogärna lämnar en stund uppbunden i gången för att hämta något, då han är otålig och ganska dryg. Men på plattan står han som ett ljus i 20 minuter, medan vi tar hand om annat. Efter att han fått sin behandling är allt frid och fröjd och han äter stillsamt maten han nyss ratade. Det är något fel på våra djur, de är så konstiga… Allihop.

Vi får inga föl i år, vilket just nu känns trist när vi ser gulliga fölbilder på FB. Fína fölade i slutet av augusti och därför blev det inte aktuellt att betäcka henne. Lilja var så mager efter att ha haft två föl på raken, så henne ville vi göda upp först. Nu skulle vi kunna betäcka båda, men jag tycker Covid-19 helvetet har sugit lusten ur en. Å ena sidan är det synd att låta två fina förstaklasshästar gå tomma ett år till, de har gett bra hästar – i Fínas fall galet bra – men å andra sidan ska man ha tid att rida in avkommorna och framförallt vara peppad. Det blir nog ett tomt år till som det känns just nu.

Eftersom inte heller Ljómi kommer betäcka i sommar, då han inte kommer totalbedömas förrän i slutet av augusti och vi då tycker det blir för sent att ta emot ston så kommer vi ha en väldigt lugn sommar. I alla fall vad gäller hästar. Istället får vi hem en liten valp om några veckor, så vårt fokus blir på den istället.

En av de här kommer flytta hem till oss snart ❤

Ljómi ja. Där fick vi planera om lite. Egentligen skulle han ha vilat någon gång kring jul, men han tog fortsatt emot träningen så han tränades vidare. Han har utvecklats jättefint, kommit upp i bröstkorgen, öppnat mer tempo, öppnat passen, ridits ut mycket själv och fått lära sig möta bilar och skogsmaskiner – något han tyckte var läskigt i början. När vi kikade på honom i påskhelgen så såg vi tendens till trötthet i honom för första gången. Då hade han tränats utan avbrott i sex månader, vilket är länge för en häst som blir 5 år ganska exakt nu. Det var inte riktigt samma klipp i steget som tidigare. Det är inte så mycket att fundera över för min del – bättre att följa hästens signaler än schemat för årets avelsvisningar. Han hade lika gärna kunnat ”hålla ihop” sex veckor till och hunnit med första Rommevisningen, men nu gjorde han inte det och då forcerar vi inte honom, utan släpper ut honom på bete istället. Så tar vi tag i honom igen om ett par veckor och tar augustivisningen som en första, försiktig visning. Det är fortsatt planen att det är nästa år som är ”time to shine”.