I brist på riktiga tävlingar ordnade vi en egen hemma på gården, med enbart hemmaekipage inbjudna. Gubbklass, FIPO-grenar och öltölt blandades i en härlig mix med bedömning av två domare. Hur liten och inofficiell tävlingen än är, så är vinnarinstinkten stark hos många här. På gott och ont. Vi har väldigt duktiga ekipage och många rutinerade tävlingsryttare (och hästar) och det som räcker till topp tre-placering på en lokalklubbstävling, räcker inte i närheten när vi samlar gänget här. Skratt, glädje blandat med nervositet, stolthet och några besvikelser – precis som på vilken tävling som helst. Jag som i min enfald trodde alla skulle ta det med en klackspark och ”haha, ja det är ju bara på skoj” insåg snabbt att de flesta ville prestera och inget annat. Oj, oj. Nu blev det överlag väldigt fina visningar och alla gjorde mer än godkänt ifrån sig, utifrån sina förutsättningar, men för att vinna krävdes 6 och däröver i alla klasser (utom gubbklassen) – inklusive 5-gången, i någon klass till och med upp emot 6,80. I T3 kom du inte ens topp 3 om du hade 6,0.

Emmy tog Leiri runt i en tregång för att bara vänja honom lite vid att det såg annorlunda ut i ridhuset med domarbord, musik och en valp som låg och pep i en väska (den var värst tyckte Leiri). Han spände sig och la i handbromsen. Emmy var stensur (men skördade istället framgångar med Klár som tur var). Han är en osäker själ, men nu måste vi börja utsätta honom för livet. Han har varit lite trixig, jag har tidigare berättat att han haft svårt med balansen – inte alls som sina syskon som haft väldigt lätt för sig. Han är utrustad med väldigt mycket påskjut och lite bärighet (tvärtom mot brorsan Lakkrís exempelvis). Han kommer få en fantastisk pass, men vi vill gärna ha fram de andra gångarterna också – kvalitet har han i dem, men de kommer inte gratis. Tidigare har han inte kunnat balansera sig på böjda spår, vilket gjort att jag haft svårt att komma åt sidorna på honom. Istället för att rida dålig volter har jag jobbat med sidförande och ridit ut med honom, där han lossnar lättare. Nu testade jag igen och nu äntligen kan jag addera till volter i träningen. Eftersom han är snabbare för skänklarna kan jag hjälpa honom att balansera sig och få honom att slappna av på det böjda spåret. Där kan jag påverka överlinjen lättare och få honom att släppa igenom rörelserna och därmed hitta en bättre takt i tölten. Så nu har vi, med träningsvärk hos mig som följd, jobbat lite mer ”på riktigt”. Det blir roligare att jobba när man kommer till ridning. En bättre balans ger honom också mer självförtroende. Det är verkligen jordens snällaste häst, så han är värd varenda sekund han behöver för att utvecklas till en härlig ridhäst. Dessutom är han luftig och fin i steget, så det är roligt att fortsätta fila på honom. Men jag är glad att han kom sist i syskonskaran, hade han kommit för 20 år sedan då vi istället fick Snurre, hade jag nog inte fixat att träna upp honom för jag hade för lite erfarenhet att ösa ur. Nu tycker jag bara det är kul och utmanande och jag jobbar tusen gånger hellre med den här typen av utmaningar, än med en häst som flyr. Det är jag för gammal för.

Lakkrís fullkomligt älskar vibrationsbandet. Så pass mycket att han blir upprörd om någon annan häst får stå på det innan honom (och han är inne och ser det). Är det någon av boxpolarna (Klár eller Atlas) nöjer han sig med att gnägga tills det blir hans tur. Är det någon annan som får stå där blir han arg på riktigt och bankar och lever rövare inne i boxen (trots att han både har mat och sällskap). Väl uppe på plattan står han och njuter med halvstängda ögon. Han är en häst man ogärna lämnar en stund uppbunden i gången för att hämta något, då han är otålig och ganska dryg. Men på plattan står han som ett ljus i 20 minuter, medan vi tar hand om annat. Efter att han fått sin behandling är allt frid och fröjd och han äter stillsamt maten han nyss ratade. Det är något fel på våra djur, de är så konstiga… Allihop.

Vi får inga föl i år, vilket just nu känns trist när vi ser gulliga fölbilder på FB. Fína fölade i slutet av augusti och därför blev det inte aktuellt att betäcka henne. Lilja var så mager efter att ha haft två föl på raken, så henne ville vi göda upp först. Nu skulle vi kunna betäcka båda, men jag tycker Covid-19 helvetet har sugit lusten ur en. Å ena sidan är det synd att låta två fina förstaklasshästar gå tomma ett år till, de har gett bra hästar – i Fínas fall galet bra – men å andra sidan ska man ha tid att rida in avkommorna och framförallt vara peppad. Det blir nog ett tomt år till som det känns just nu.

Eftersom inte heller Ljómi kommer betäcka i sommar, då han inte kommer totalbedömas förrän i slutet av augusti och vi då tycker det blir för sent att ta emot ston så kommer vi ha en väldigt lugn sommar. I alla fall vad gäller hästar. Istället får vi hem en liten valp om några veckor, så vårt fokus blir på den istället.

En av de här kommer flytta hem till oss snart ❤

Ljómi ja. Där fick vi planera om lite. Egentligen skulle han ha vilat någon gång kring jul, men han tog fortsatt emot träningen så han tränades vidare. Han har utvecklats jättefint, kommit upp i bröstkorgen, öppnat mer tempo, öppnat passen, ridits ut mycket själv och fått lära sig möta bilar och skogsmaskiner – något han tyckte var läskigt i början. När vi kikade på honom i påskhelgen så såg vi tendens till trötthet i honom för första gången. Då hade han tränats utan avbrott i sex månader, vilket är länge för en häst som blir 5 år ganska exakt nu. Det var inte riktigt samma klipp i steget som tidigare. Det är inte så mycket att fundera över för min del – bättre att följa hästens signaler än schemat för årets avelsvisningar. Han hade lika gärna kunnat ”hålla ihop” sex veckor till och hunnit med första Rommevisningen, men nu gjorde han inte det och då forcerar vi inte honom, utan släpper ut honom på bete istället. Så tar vi tag i honom igen om ett par veckor och tar augustivisningen som en första, försiktig visning. Det är fortsatt planen att det är nästa år som är ”time to shine”.