Vad gör man när tävlingssäsongen är uppskjuten på obestämd tid? Ja vi ägnar oss åt att träna och uppskattar tiden vi fått över på helgerna. Sovmorgon har inte existerat för mig på några år, men nu kan jag till och med unna mig en sådan ibland. Vi har anordnat fler kurser än vanligt och vi hinner rida alla våra hästar – bara en så’n sak. Emmy har så sakteliga börjat återvända till ridningen igen, vilket också gör att alla fem ridhästarna som vi har hemma just nu får regelbunden träning. Annars är det alltid en eller två man har ständigt dåligt samvete för, så det här känns bra. Leiri är den som jag alltid haft svårt att hinna ge den tid han skulle behöva för att utvecklas, men nu har det börjat hända ganska mycket med honom. Han börjar bli mer ridbar och balanserad, inte riktigt så unghästvinglig längre. Pigg, men kontrollerbar och med lite mindre rondör allteftersom han tränas. Han behöver fortfarande hjälp att klicka i sitt kugghjul, men när han väl är där och släpper i kroppen så visar han härlig potential. Jag har fått några riktiga moments ute, när han kommer upp i bröstkorgen och är helt underbar i tölten. 20 meter senare orkar han inte vara där längre, men bara att få känna glimtarna gör att man bara vill träna mer och mer… Mer rakriktning, mer skogsturer och lite mindre mage står på programmet för honom. När han är tillräckligt färdigutbildad kommer han ev. säljas – men det är inte hugget i sten. De där stunderna han lyfter upp sig gillar jag skarpt, liksom hans fina sätt och lagom med vilja (till skillnad från våra svarta bängbulor som skulle kunna springa hur fort som helst, hur långt som helst). Även Emmy har ett gott öga till honom, då han inte har någon svag gångart, vilket är underbart med en femgångshäst. Så vi får se. Fortsätter hon att rida regelbundet kan det bli så att Leiri blir hennes kompis. Eller  min.

Någon eller några ska säljas inom en inte alltför lång framtid i alla fall – men det gäller att matcha rätt köpare med rätt häst, här kränger vi inte hästar hur som helst.