Vilka märkliga tider vi lever i. Stockholm ligger nästan öde. Det känns som hela landet håller andan. Större delen av världen kanske till och med. Själv stannar jag i min lilla gårdsbubbla så mycket det går. Där livet tickar på som vanligt. Hästar ska ha mat, tas ut och in. Man står en bit ifrån varandra när man pratar, man bävar lite för veckohandlingen och även på Ica håller alla avstånd och sneglar på varandra mellan hyllorna. ”Ser hen sjuk ut?” ”Hostade hon lite?” Som tur är kan jag jobba på distans utan problem. Mina kollegor går på scheman, alla får inte vara på huvudkontoret samtidigt, så vi är ändå beroende av Teamsmöten, som är trevliga de också.

Hästarna går strålande. Lakkrís har tagit ett enormt kliv framåt i sin utveckling. Vi har lagt planen på femgång på hyllan ett tag med tanke på att han plötsligt går med så mycket bärighet. Det är klokare att låta honom stabiliseras i den bärigheten och inte blanda in en gångart där han ska sträcka sig just nu. Det får bli i höst. Nu jobbar vi vidare mot 7:orna i tölt istället. Jag åkte runt några varv på honom och fick finfina 6,43 i Corona Cup utan att varken jag eller Lakkrís ansträngde oss nämnvärt.

Atlas rätar upp sig alltmer och blir mer och mer balanserad i sin stora kropp. Elin njuter av sina två svarta pojkar och just nu landar vi bara i nuet. Inga tävlingar i sikte eftersom allt är inställt. Vi njuter istället av träningar, skogsrundor i solen och att vi mår bra, hästarna mår bra och att våren är i antågande.