Nu är det redan mars och jag börjar bli jobbigt medveten om att det drar ihop sig inför ridlärare II examinationen. Fem prov ska vi slita oss igenom under tre dagar och jag har inte känt mig så pressad över det tidigare, för då har det legat så långt bort. Nu stormar det emot mig som ett expresslok och jag börjar känna mig lite kallsvettig, obekväm och ställer mig samma fråga som jag alltid gör – varför envisas jag med att fortsätta med dessa jäkla utbildningar som kräver examinationer hela tiden? Det är ju asjobbigt. Varje gång säger jag ”aldrig mer”, men så dyker det upp en fortbildning som vore så kul att gå… det är ju så underbart att nörda ner sig, bli lite klokare, lite bättre.

Men just nu önskar jag att jag tillhörde de där som lutade sig tillbaks på sin 20 år gamla utbildning och bara är nöjda med det. Tyvärr kommer jag aldrig bli så’n. Gamla meriter är gamla meriter och jag är sjukt stolt varje gång jag klarat en ny examination. Nu har jag som mantra att beta av så många jag kan av de fem. Blir det bara ett som blir godkänt så är det fyra kvar till en annan gång. Det får väl ta den tid det tar att bli klar. Puh. Mest stressad är jag över ridproven. Min häst är underbar på alla sätt och vis. Galet samarbetsvillig och välutbildad, men med en relativt nyläkt senskada gör att han lätt blir rollig i ett högre tempo tölt när han blir trött. Jag får hoppas de ökade momenten kommer tidigt, när han fortfarande är fräsch. Samt att jag själv inte är urkopplad av nervositet, utan att jag balansera honom tillräckligt. Men blir det roll så blir det och ingen dör för det. Då kommer vi tillbaks en annan gång, jag och min rara fuxpojke.