Vilka märkliga tider vi lever i. Stockholm ligger nästan öde. Det känns som hela landet håller andan. Större delen av världen kanske till och med. Själv stannar jag i min lilla gårdsbubbla så mycket det går. Där livet tickar på som vanligt. Hästar ska ha mat, tas ut och in. Man står en bit ifrån varandra när man pratar, man bävar lite för veckohandlingen och även på Ica håller alla avstånd och sneglar på varandra mellan hyllorna. ”Ser hen sjuk ut?” ”Hostade hon lite?” Som tur är kan jag jobba på distans utan problem. Mina kollegor går på scheman, alla får inte vara på huvudkontoret samtidigt, så vi är ändå beroende av Teamsmöten, som är trevliga de också.

Hästarna går strålande. Lakkrís har tagit ett enormt kliv framåt i sin utveckling. Vi har lagt planen på femgång på hyllan ett tag med tanke på att han plötsligt går med så mycket bärighet. Det är klokare att låta honom stabiliseras i den bärigheten och inte blanda in en gångart där han ska sträcka sig just nu. Det får bli i höst. Nu jobbar vi vidare mot 7:orna i tölt istället. Jag åkte runt några varv på honom och fick finfina 6,43 i Corona Cup utan att varken jag eller Lakkrís ansträngde oss nämnvärt.

Atlas rätar upp sig alltmer och blir mer och mer balanserad i sin stora kropp. Elin njuter av sina två svarta pojkar och just nu landar vi bara i nuet. Inga tävlingar i sikte eftersom allt är inställt. Vi njuter istället av träningar, skogsrundor i solen och att vi mår bra, hästarna mår bra och att våren är i antågande.

Så var årets tävlingspremiär avklarad. Visserligen inomhus och därmed inofficellt, men en bra avstämning på hur Atlas tar tävlingssituationen och i vilken form Lakkrís befinner sig. De skötte sig bägge exemplariskt och verkade koppla av fint mellan alla starter. De fick bägge gå fullt pass, dvs 4 starter vardera (Elin var rätt mör) för att vi tycker att de bägge är starka nog för det och de var där för att träna skarpt. Emmy o jag vandrade runt med den ena, medan den andre var på banan under hela eftermiddagen. Det var så tätt mellan finalerna så det var ingen idé att ställa in dem i boxarna. En lite försiktig T3:a inledde på Atlas, men det var nyttigt för Elin att känna på honom, även om det är svårt med kurvorna i ett ridhus – det blir rollinslag för nästan alla hästar med lite fart och större rörelser. Han är dessutom stor som ett hus och äter mark när han går, så skarpa kurvor är svårt. Då får man ta ner tempot för att behålla balansen och det kostar ju lite poäng också såklart, han gick ut på 5,63. I hans V2:a blev det lite orutinerad övergång från galopp till ökad tölt, då hans ryttare inte lyckades bryta galoppen helt utan behöll lite roll, vilket drog ner totalpoängen så han gick ut på 5,83. Elin har ju ridit V1 och där har vi absolut inte den förfärliga övergången, som jag inte begriper hur man ens kan få för sig att bygga program på. En smartare väg hade varit att ta ner i skritt efter galoppen och sedan upp i ökat tempo, men förutom den missen så var det stabilt och prydligt. I finalerna sedan putsade hon på det vi sagt att hon skulle putsa på, dvs hellre ha en stabil tölt utan rollinslag i kurvorna (det ska han inte lära sig) med lägre tempo och framförallt så försvinner ju galopp/ökad tölt övergången av sig själv då man skrittar i poänggivningen mellan gångarterna. Hon fick upp till 7 i trav och gick över 6 i totalen i V2, vilket var målet för dagen. I den försiktiga T3 finalen nådde han en bit över 5,80 och där vet vi att han kommer mer till sin rätt när han kan gå på en större oval, med sina stora kliv behöver han lite yta för att kunna få plats att öka tempot ordentligt. Det var hans första töltstart någonsin dessutom, han har bara gjort två fyrgångsstarter tidigare på Island. Underbar häst. Sjukt vacker och så fin att ha med sig. Två blågula fick han med sig på sin första tävling i Sverige (och tredje totalt i livet).

Lakkrístrollet då. Ja Elin är ingen rutinerad femgångsryttare, hon har visserligen ett SM-silver på Snurre i femgång, men han var så klar när hon ärvde honom från storasyster Emmy att det nästan inte räknas. Lakkrís ska lära sig från grunden. Han är lagd ute några gånger, men i ridhuset har Elin haft svårt att få till det. Storasyster, som är väldigt mycket mer rutinerad, men som knappt rider längre, hoppade upp i fredags kväll på honom och pang så låg han som ett spjut i ridhuset. Men det är rutin och teknik som ska till hos ryttaren nu till att börja med. Vi åkte till tävlingen för att han & Elin skulle träna på läggningar. Nu fick de inte till det igår, en halv läggning i uttagningen blev det men i finalen såg man hur nära det är när han greppade mot passen otroligt snyggt, men inte riktigt fick det stöd han behövde för att bryta galoppen helt. Emmy satt på läktaren och hoppade för att hon så gärna hade velat se honom lägga sig lika bra som han gjorde kvällen innan. Men den finns där – mycket nära – och nu tränar vi vidare. Kvaliteten i passen är riktigt bra dessutom, så det är väl värt att träna. Igår snittade han 6,33 i tölt, 6,33 i trav och 6,50 i galopp. Lite sämre skritt då han var het, 5,33, men alla som kan räkna förstår vilken kapacitet det finns i den lilla hästen när vi lägger till en pass av bra kvalitet, särskilt eftersom passen är öppnad och han ändå har behållit bärigheten i övriga gångarter. Emmy sa på hemvägen ”alltid när man är på tävling ser man en häst man skulle vilja ta med sig hem. Idag har vi den hästen med oss hem.” Hon älskar Lakkrístrollet och fick ett halvt löfte av Elin att ta över honom efter att Elin inträtt i seniorklassen. Då kan det bli åka av. Någonstans i mitt minne sitter en liten figur och säger ”men vänta, det var ju DIN häst”. Nu har det alltså gått så långt att Elin lovar bort min häst till sin storasyster. Jaha. Vad hände liksom?

Vi tyckte inte han skulle behöva gå T3 också med tanke på att han skulle gå femgång, utan han fick ranta runt i en T8, där han fick 6,13 i uttagningen och lite lägre – 6,08 i finalen – vilket var lite underbetalt enligt min bedömning. Han var riktigt fin i finalen och från min position såg han ut att gå för 6,30-6,50 – ordentligt bärig, inte ett rollinslag och fina rörelser. Den rutinerad huvuddomaren hade honom också på 6,30. Men vi är jättenöjda med att se att han är mycket starkare och att han verkade tycka det var riktigt roligt igår. Även han kom hem med två blågula rosetter, men det är sekundärt. Det var hans makalöst många 6,5:or igår som vi var mest glada över.

Nu är det redan mars och jag börjar bli jobbigt medveten om att det drar ihop sig inför ridlärare II examinationen. Fem prov ska vi slita oss igenom under tre dagar och jag har inte känt mig så pressad över det tidigare, för då har det legat så långt bort. Nu stormar det emot mig som ett expresslok och jag börjar känna mig lite kallsvettig, obekväm och ställer mig samma fråga som jag alltid gör – varför envisas jag med att fortsätta med dessa jäkla utbildningar som kräver examinationer hela tiden? Det är ju asjobbigt. Varje gång säger jag ”aldrig mer”, men så dyker det upp en fortbildning som vore så kul att gå… det är ju så underbart att nörda ner sig, bli lite klokare, lite bättre.

Men just nu önskar jag att jag tillhörde de där som lutade sig tillbaks på sin 20 år gamla utbildning och bara är nöjda med det. Tyvärr kommer jag aldrig bli så’n. Gamla meriter är gamla meriter och jag är sjukt stolt varje gång jag klarat en ny examination. Nu har jag som mantra att beta av så många jag kan av de fem. Blir det bara ett som blir godkänt så är det fyra kvar till en annan gång. Det får väl ta den tid det tar att bli klar. Puh. Mest stressad är jag över ridproven. Min häst är underbar på alla sätt och vis. Galet samarbetsvillig och välutbildad, men med en relativt nyläkt senskada gör att han lätt blir rollig i ett högre tempo tölt när han blir trött. Jag får hoppas de ökade momenten kommer tidigt, när han fortfarande är fräsch. Samt att jag själv inte är urkopplad av nervositet, utan att jag balansera honom tillräckligt. Men blir det roll så blir det och ingen dör för det. Då kommer vi tillbaks en annan gång, jag och min rara fuxpojke.