Oj, nu har det gått en massa månader utan uppdatering igen *skäms på mig*.

Det är mycket träning och lektioner som pågår – jag försöker få igång min egen ridning efter benbrottet för ett drygt år sedan. Det är läskigt så påverkad man blir. Efter att ha ridit i 40 år tänkte jag att ett års frånvaro inte skulle göra skillnad. Det kanske det inte hade gjort om det inte var så att så mycket annat händer i kroppen vid en så rejäl skada. Ligamenten blir korta och ärrade och man får lätt blödningar i dem igen. Oskönt. Man blir skev i höften, eftersom man hoppat på ett ben i tre månader och sedan haltat i lika många månader till. Dessutom tappar man såklart muskler, bålstabilitet och hela känslan, eftersom man plötsligt sitter helt skevt. Det har krävts timmar i sadeln, många lektioner och ett tufft mål (att faktiskt gå upp på examination i vår för Ridlärare 2, vilket innebär två ridprov bland annat).  Först nu kan jag t.ex. hoppa upp på hästen igen (har behövt pall när ligamenten inte kunnat trycka ifrån vid upphoppet) och tycker att stigläderna är jämnlånga när de faktiskt är det (innan kändes lädret på mitt skadade ben alldeles för kort) och jag har börjat räta upp mig igen, både i sidled och i bålen. Det är en bit kvar, men det blir tydligt bättre och det är ju faktiskt roligt att ha en anledning att rida lektioner. Jag har varit dålig på det länge, har oftast låtit Elin fylla bussen med sina hästar, men nu har jag en egen häst med mig också och jag tycker det är hur kul som helst att få nya influenser, tankar och idéer från duktiga tränare. Det blir lektioner minst två gånger i månaden för mig fram till april – det känns lyxigt!

Elin passar på att ta med sig Atlas när vi åker. De behöver teama ihop sig inför säsongen. Redan nu har de börjat hitta varandra och hon älskar sin store, svarte luddis. Han är fantastiskt rolig att rida – kraftfull och mäktig, mjuk som en katt och med ett underbart lynne. De kommer rida några enklare tävlingar innan säsongen drar igång på allvar, bara så hon får känna lite på honom i tävlingssammanhang innan det blir allvar. De är bägge begåvade, men de ska bli ett team och han är extremt orutinerad, vilket vi har respekt för.

Ljómi fortsätter att utvecklas och nu börjar Elli komma lite mer till ridning på honom. Nästa steg blir att lösa upp sidorna och fortsätta bygga styrka. Han är mycket ridbar, men trots allt bara 4 1/2 år. Vi vill inte ha en stjärna som dansar en sommar på en 5-års visning och aldrig mer, utan han ska byggas för att bli tävlingshäst. Därför blir hans visning i vår mycket försiktig. Möjligen visas inte passen alls, utan den får anstå tills nästa år (om han inte bjuder på den själv). Det är först som 6-åring vi kommer be honom ta i lite mer på allvar, så vår visningsplan sträcker sig därför till 2021 (minst). Han har otroligt mycket i kroppen, men är ju inte färdigväxt eller färdigmusklad ännu. Han orkar inte riktigt ta emot sina stora rörelser och bära upp sig, som han kommer kunna lite längre fram. Men det är fantastiskt att se hans kapacitet redan nu. Det blir en superspännande vår för oss – med examination, Atlas som ny kompanjon, Lakkrís som 5-gångare och Ljómi på visning. Håll i hatten. Jag väljer att bara se det som härligt och spännande, istället för att få prestationsångest. Mål har vi, men ingen dör om vi inte når dem. Som tur är. Låter man sig tyngas ner under prestationsångest så blir ju allt detta som vi gör för att det är roligt – ett rent helvete istället. Så vi ska bara njuta och njuta och njuta ❤