Vips så var sommaren över. Oj så fort det gick. Vi har haft en underbar tid, jag har njutit av denna sommar på ett helt annat sätt än förra året, då så mycket tankar kretsade kring vatten och betesbrist i den enorma torkan och värmen som rådde då. Nu har vädret varit perfekt. Vi har haft betäckningsston här sedan i slutet av juni, den sista kom så sent som för en vecka sedan, vilket har gjort att vi varit hemma nästan hela sommaren och bara gjort kortare utflykter. Vi hade dock lyckan att vara på VM, tack vare att en av våra ljuvliga inackorderingar skötte ruljansen hemma. Så roliga dagar vi fick tillsammans med vänner från när och fjärran i Berlin och man blir ju alltid lika inspirerad av fin ridning och fantastiska hästar. Jói och Finnbógi ägde detta VM, det gjorde mig tårögd att se med vilka fina hjälper han red och hur väl förberedd hans häst var för uppgiften. DET gott folk, är något att sträva efter i sin träning och ridning. Långsiktighet, tålamod, samspel. Hatten av för världens bästa töltryttare.

Våra superinrutade betäckningsrutiner med Ljómi gav direkt resultat och han fattade det här med när det ska betäckas och inte, redan efter första veckan. Jag är så glad att jag bestämde mig tidigt för att bara ta emot fem ston, eftersom vi inte hade betäckt med honom innan, vi hade inga rutiner, vi visste inte hur han skulle vara i hanteringen etc. Nu har det gått strålande med allt, men det är också för att vi har kunnat ta det i lagom takt. Han har varit fantastisk att hantera, i alla sammanhang, under hela sommaren. När han ska in och ut står vi oftast och betar honom på gården en lång stund både på morgonen och kvällen, eftersom han har så lite gräs i sin hage. Om någon av tjejerna står och vrålar efter honom, vilket händer – de är inte alltid så diskreta av sig när de brunstar – brukar han ändå föredra gräset framför att vråla tillbaks. Sunda prioriteringar. Med tanke på hur mild han är redan som 4-åring så har jag gott hopp att han kommer bli helt ljuvlig att ha med i alla sammanhang när han är vuxen. Snart ska han tillbaks i träning hos Elli, vi väntar bara på att hans sist uppdykande sommarflickor ska ta sig.

Vi har också äntligen – på riktigt! – tackat av Snurre efter en lång och fin tävlingskarriär. Vi har egentligen småpensionerat honom de senaste tre åren, men bara från de stora sammanhangen, vilket inneburit att vi ändå släpat ut honom när han behövts i olika lagtävlingar etc. Det finns inte en ovalbanegren som inte han gått – och gjort det bra – vilket gör att när det saknas någon som kan gå femgång och T2/T4 så är det alltid Snurrman som fått rycka in. Maken till allsidig häst får man leta efter.

Tyvärr tränas han ju inte så mycket längre, vilket gör att det känts lite tufft att utsätta honom för att tävla, utan att egentligen vara rustad för det konditions- och muskelmässigt. Nu fyller han snart 20 och han har verkligen förtjänat att slippa släpas ut på diverse banor, alltså gjorde han sina sista starter nu i helgen – med mig på ryggen! – och det var både helt rätt och fint att kliva av banan sista gången, efter att han krigat till sig en andraplats, även om det var med en liten tår av rörelse (jag är ju så lättrörd nuförtiden, man börjar helt klart bli gammal…). Världen bästa Snurre – utan dig hade vi inte pysslat med islandshästar i familjen.

Nästa generation Skarpängare har också gjort entré – lilla Spíra, med ädelt blod i sina ådror föddes i slutet av augusti. Pytteliten, men med en hållning som en drottning och rörelser som ett fullblod. Fína, vår Golden Goose, som Emmy uttryckte det har gett oss ännu ett litet guldägg. Nedan en liten film på den lilla godingen.

Spíra från Skarpäng, 1,5 vecka