Jag är så glad att jag har kommit igång med mitt dåliga-samvetes-projekt, älskade tjockis-Leiri (Sóley/Divar). Det började inte så bra. I min iver att komma igång tänkte effektiva jag slå två flugor i en smäll genom att stalla upp honom på natten. Dels för att Ljómi skulle få sällskap nattetid nu när Lakkrís o Klár går ute och dels för att kunna banta honom lite. Det var en dålig idé tyckte Leiri, som stod och bankade i boxen natten igenom och jag tror att både han och Ljómi, som inte fick sova en blund i bankandet, tyckte det var bättre att han var ute istället. Han är van att vara ute året runt, jag tar bara in honom ibland på vintern så han får torka upp, men då står han alltid inne med någon av sina bästisar. Ljómi räknades tydligen inte dit (även om de hängde ihop som ler- & långhalm en sommar när de var små). Efter den natten är han väldigt skeptisk till att ens gå in i stallet. Tänk om jag lämnar kvar honom där, hemska tanke. Förutom denna förtroendekris inom familjen så har träningen gått framåt och han är nu att jämföra med en (välriden) fyra o ett halvtåring i sin utbildningsstatus. Planen är att ha kommit fram till 5-års nivån i slutet av augusti (då han själv fyller 6). Det ser jag fram emot, för då börjar man kunna rida ”på riktigt”, även om jag tycker att jag även nu får mycket mer ridglädje av honom än bara för någon månad sedan. Han är så annorlunda mot sina Sóleysyskon och det är så spännande att jobba med honom. I början trodde jag han var lite seg och långsam i reaktioner och tanke. Nu inser jag att han är otroligt lättlärd och känslig, men svarar inte genom att springa (som de andra) när han blir osäker, utan genom att tveka. Det har inget med bjudning att göra. Det är verkligen en sådan häst man inte kan gå på om han bromsar – en häst som inte förstår blir bara rädd då och bromsar/spänner sig ännu mer. Ska man korrigera en häst ska man först vara säker på att den förstår vad man begär av den, det kan inte sägas nog ofta.

Nu känns han jättefin och lätt i munnen, är pigg och framåt (när han är trygg) och han kommer kunna ridas på mycket fina hjälper inom kort. Han har en fin jämnhet i sina gångarter, inga akilleshälar där i alla fall.

Tidigare hade han (som alla unghästar) balansproblem i tölten, blandade vixlingar och passtakt med ren takt, nu är alla vixlingar borta och han har hittat mekaniken. Passtakten kan dyka upp en kortare bit när han blir lite slarvig med bakkärran och han blir lätt lite styv, men övervägande är takten ren. Han behöver bli mer lösgjord för att kunna börja bära bättre bak, nu skyfflar han på med långa bakbenskliv, men jag vill ha upp honom mer och framförallt få mer smidighet i honom.  Vi jobbar alltid med en lång stunds igångsättning i skritt, mycket sidförande, halvhalter och kontroll av ben (flytta framdel/flytta bakdel/öppna). Därifrån övergångar till tölt där vi leker över hela ridbanan, så han lär sig svänga utan att ramla in åt något håll (där har vi en bit kvar – återigen bakkärran som ska bära bättre). Vi jobbar också med halsens placering – jag ska kunna länga, korta och svänga halsen även i tölten. Jag har så svårt för när hästarna blir som stela pinnar i halsen, antingen placerade i (falsk) form av tuff (stång)ridning, alternativt med 20 kilos tryck i handen (rullatorstödet). Det kommer aldrig bölja igenom några rörelser genom en sådan kropp, så att inte spänna halsen när han jobbar får han lära sig från början. Det är jobb som inte maxar benlyft på ögonblicksbild, men på sikt! Och det är trevligt att arbeta med. Jag tycker om känslan av vad som ska bli – inte vad som är. Det är ett otroligt roligt jobb med trevliga unghästar och jag är svårt förtjust i min gule tjockishäst.